aia2.jpgSommaren 2007 packade jag och min dåvarande flickvän våra väskor och våra liv i Stockholm. Hyrde ut lägenheten, sprang mellan tusen myndigheter och farvälkramar och flög så över Atlanten till Costa Rica i Centralamerika. I mitt allra första blogginlägg skrev jag:

Jag sitter på planet till mitt nya hemland för en liten stund av livet – Costa Rica. Jag tänker på alla människor som packar sina väskor och lämnar sina hem för att aldrig mer komma tillbaka. För att inte drunkna av sorg måste de nog säga till sig själva och sina barn; Vi kommer tillbaka. Sen. Många är de flyktingar som aldrig återvänder. Andra gör det efter ett år, tio eller femtio. Jag tror att sorgen att leva långt bort från sina rötter är universell, även om den bränns mer för vissa än andra. Men en sak är säker; bara den som prövat själv kan förstå känslan.

Jag sitter på planet och hyllar alla människor som vågar. Alltså – en hyllning till mig själv idag! Jag känner mig ganska modig, trots att min flytt nog är en barnlek jämfört med andras. Jag reser för att jag vill och för att jag ser det som en möjlighet, för att jag har ett jobb och ett hem som väntar, för att jag har någon att hålla i handen och för att det ska bli så förbaskat kul!

Med facit i hand kan jag intyga att ja, alla borde få chansen att pröva att bo i en främmande kultur några år. Kanske skapar det en större ödmjukhet inför det ”okända”.

Jag jobbar som informatör på Kooperation Utan Gränsers regionkontor i Costa Rica, jobbet har inneburit ständiga resor till de åtta länder där vi är verksamma på den här kontinenten. Frida läste spanska och spelade fotboll i damernas division 1 (av 2 möjliga! :-) ) och numera läser hon till arkitekt på universitetet här.

Det har varit roligt, spännande, jobbigt och svårt, som allt annat i livet. Men jag tror vi var beredda på det mesta. Vi visste att det skulle bli ett tufft äventyr.

Det var inte lätt att vara ett gay-par i Latinamerika. Men ändå krossade det många av mina egna fördomar och gick över förväntan. Costa Rica är förhållandevis liberalt bredvid sina extremt konservativa grannar i frågan. Och även om inga lagar finns som skyddar så tycker jag att det (inom medelklassen) finns en relativ öppenhet, medan i Sverige kan jag uppleva mycket snack och lite verkstad (fina lagar men fortfarande ruttna attityder på alltför många håll).

Det har varit nyttigt att konfrontera sina egna fördomar. Alltför ofta pratar man om ”dom” och ”dom” tenderar att göra mycket saker på galna sätt. Eftersom det i min kulturella föreställningsvärld är det ”svenska” sättet som är det ”rätta” sättet. Och upptäcka att kanske inte.. ändå.

I Costa Rica avskyr jag den totala respektlösheten folk har i trafiken. Jag vänjer mig aldrig någonsin med att bli lockad på som om jag vore en katt av män i det offentliga rummet, eller som tar sig rätten att titta på mina bröst istället för i mina ögon när de pratar med mig. Jag tycker inte om att hela samhället är uppbyggt på att andra ska göra allt åt dig om du tillhör kategori övre arbetarklass och allt där ovanför. Du ska ha ett underbetalt hembiträde, gärna från Nicaragua, som du behandlar som skit. Du ska ha en vakt som jobbar dygnet runt sju dagar i veckan. Någon tankar åt dig, någon packar dina påsar på affären, och ingen plockar upp soporna efter dig som du hänsynslöst låter falla ur dina händer vart du än befinner dig. Du ska bo bakom galler och vara skiträdd för alla fattiga som kan tänkas överfalla och attackera dig.

Men i Costa Rica är det alltid sommar, och glädjen, spontaniteten och enkelheten fyller en självklar plats i livet som jag kommer sakna så det värker. Inget blädder i kalendrar om en fika klockan 7 om tre veckor, utan ett här och nu och det är konsert i parken, den börjar om en timme vill du följa med? Och mina vänner är dina vänner, ju fler ju roligare och bättre. Om livet i Sverige ter sig som en fyrkant är livet här en oktagon med varje hörn spretande åt sitt eget håll. Vad som helst kan hända, det är knappt någon idé att planera och allt som oftast blir det alldeles bra ändå. Saker flyter omkring och i kaoset och röran finns en charm, en euforisk livsglädje inför det lilla i livet och en verklighetsförankring som det kliniska och stela Sverige tappat kontakten med för generationer sedan.

Jag har tre månader kvar innan det är dags att packa väskorna igen och försöka återanpassa mig i Sveriges alla sorters klimat.

Under dessa sista månader ska jag bland annat hålla i kommunikationskurser i Guatemala och Honduras, skriva en artikel om ett bostadskooperativ till svenska Hem&Hyra, sitta på ett sista långtråkigt regionmöte i en vecka, och göra en överlämning till min efterträdare.

In i det sista fortsätter jag volontärjobbet med ett gäng tonårstjejer i ett av San Josés socialt mest problembelastade områden. Tillsammans har vi arbetat med att stärka deras självkänsla och självförtroende. Nu planerar vi inför en fotoutsällning med deras bilder, förhoppningsvis någonstans inne i stan på ett galleri där folk kommer som aldrig någonsin satt sin fot i tjejernas verklighet. (Håll ögonen öppna för jag håller på att fixa en blogg med dem som det snart kommer en länk till.)

På den här bloggen kommer jag att publicera de webbartiklar jag skrivit för utangranser.se under de här åren.

Vill passa på att tacka för alla fina kommentarer jag fått, både i bloggen och på mailen och facebook. Och tack till alla er som läser min blogg!

Saludos! //Ania