Tack alla som följt min blogg! Hon får ligga kvar i cyberrymden, flyga runt för sig själv med hopp om att det fortfarande kommer finnas människor som hittar nöje och nytta av att läsa henne.

Vill du mig något så hittar du mig på Facebook. Ha det bra!

/Ania Janerud, Stockholm, oktober 2010

Läs mer om projektet och se bilderna genom att klicka här!

- Det här är ett historiskt beslut, dels för att det är det första i sitt slag och dels för att initiativet kommer från oss själva, säger nätverkets ordförande Maria Teresa Fernández.

Bakom succén ligger fem års hårt påverkansarbete. Nätverket för Landsbygdskvinnor, CMR, bildades tack vare stöd från Kooperation Utan Gränser. Stödet har sedan fortsatt i form av utbildning för bondekvinnor i till exempel landsbygdskvinnors rättigheter, politisk påverkan och på senare tid i kommunikation.

- Utbildningarna i kommunikation har varit avgörande för våra framgångar, säger Maria Teresa.

För att nätverket CMR skulle kunna nå sitt mål – att öka tillgången till jord för fattiga kvinnor på landsbygden – behövdes en tydlig strategi för kommunikation och påverkan. Under kurserna fick nätverket hjälp att utarbeta en plan. Målgrupper, budskap och kommunikationskanaler definierades.

- Vi lärde oss att beroende på vem ett budskap är avsett för, måste man anpassa på vilket sätt man säger det. Det har hjälpt oss jättemycket.

Kvinnorna har också lagt mycket energi på strategier för att göra sin röst hörd genom massmedia och hantera pressen.

- Tack vare mediearbetet har vi synts och hörts i radio och TV hela 51 gånger det senaste halvåret, säger Maria Teresa.

- Vi som historiskt sett har varit de mest osynliga i samhället -  i dag är det media som söker upp oss, och inte tvärtom!

Varför en jordlag för kvinnor?

När det socialistiska sandinistpartiet genomförde en  jordreform för landsbygdens fattiga på 80-talet, var andelen kvinnor som gynnades bara åtta procent. Trots kvinnors brist på egen jord i Latinamerika arbetar kvinnor lika mycket eller mer än män i jordbruket.

Det faktum att männen äger marken håller kvar kvinnor i ekonomiskt beroende, och de utesluts från viktiga beslutsprocesser då bondekooperativen bara ger medlemsskap till jordägare. Vid en separation står kvinnan på bar backe.

Tack vare nätverkets lyckade lobbyingarbete sker nu en förändring i Nicaragua som underlättar för kvinnor att få tillgång till egen jord – en historisk framgång och ett stort steg för jämställdheten på Nicarguas landsbygd. 

Kooperation Utan Gränsers stöd till Coordinadora de Mujeres Rurales (CMR) under 2008-2009:

 - Hjälp med den byråkratiska processen att bilda förening och bli en egen juridisk person.

- Cirka 1000 kvinnor på landsbygden har utbildats i jämställdhet, mänskliga rättigheter, medborgarskap och politiskt inflytande.

- Stöd för att öka kvinnors representation i den nationella jordbrukssektorns instanser.

- Utarbetande och genomförande av en kommunikationsstrategi och en lobby-kampanj.

Om CMR

I nätverket CMR ingår kvinnogrupper från tolv stora bondeorganisationer. Genom dessa beräknas nätverket nå ut till cirka 40.000 bondekvinnor. Nätverket bildades i slutet av 90-talet genom ett projektstöd från Kooperation utan Gränser. Syftet var att synliggöra landsbygdskvinnors situation och arbeta mot det dubbla förtryck som de lever under; som kvinnor och som fattiga på landsbygden. 

Med kunskap kommer självförtroendet att våga ställa krav på sin omgivning, och möjligheten att vara med och förändra sin egen och andras livssituation. Många kvinnor på landsbygden i Bolivia har inte ens ett födeseattest; formellt sett existerar de inte och har därför inte heller någon rätt att rösta eller möjlighet att få tillgång till sjukvård, utbildning eller arv.

Genom projektet får kvinnor i byarna utbildning i sina rättigheter. Kurserna bandas och sänds sedan i lokalradioprogram som ofta har tusentals män och kvinnor som lyssnar.

I landsbygdskommunernas fullmäktige sitter många outbildade män och kvinnor med politiskt inflytande. Genom projektet får också de utbildning så att en vilja väcks att fördela de knappa resurserna rättvist, så att de tillgodoser både mäns och kvinnors behov. En ledarskapsutbildning för kvinnor syftar till att få in fler kvinnor i lokalpolitiken.

Möt några av de kvinnor i Bolivia som lärt sig mer om sina rättigheter.

Katalina Ramirez Ordförande i kvinnornas centralorganisation i kommunen Tacapoyo, som hon själv startat, och som idag täcker 113 byar. Antal år i skolan: 0 Vår organisation fungerar rådgivande mot kommunen, så att de ska ta med kvinnors behov i beräkningen när de gör budgeten. Vi fick lära oss att landsbygdsbor har samma rätt som stadsbor till sjukvård. Inte ens det visste vi förut. Idag finns det fler vårdcentraler i kommunen, och färre kvinnor än förr dör när de föder barn. Se ett videoklipp med Katalina här. (14 sek)
Fortunata Arias Första och enda kvinnliga ledamot i kommunen Tacapayo, ansvarig för vatten och vägar Antal år i skolan: 0 Jag grät när jag blev vald till ledamot, eftersom jag inte kunde läsa och skriva. I början lyssnade männen i kommunfullmäktige aldrig på mig. Det har blivit lite bättre, nu lyssnar de på mig ibland. På ledarskapsutbildningen för kvinnor har vi fått lära oss att vi har rätt till utbildning, och nu lär jag mig att läsa och skriva.
Isabel Arias Ordförande i kvinnornas centralorganisation i kommunen Arque Antal år i skolan: 3 Förut fanns vi inte. Vi hade inga rättigheter, inte ens födelseattest. Genom utbildningarna lär sig kvinnorna i min organisation att trots att de är kvinnor så har de rätt att få ärva jord, rätt att äga, rätt att bruka, och rätt att tjäna sina egna pengar. Se ett videoklipp från en workshop med Isabel här. (15 sek)
Maria Flores Social kommunikatör i den andinska regionen Antal år i skolan: 4 Förut vallade jag får, jag kunde ingen spanska och vågade inte prata inför folk. Ledarskapsutbildningen förändrade allt. Nu vill jag arbeta för våra byar. Ett av de viktigaste instrumenten är radion. Jag träffade en kvinna som sa att hon vågat utbilda sig till sjuksköterska tack vare allt hon lärt sig genom att lyssna på vår radio.

Sändning pågår i Radio Andina

Dolores Arce från Kooperation Utan Gränsers samarbetsorganisation CEPRA håller workshop i byn Achacota.

Se ett bildspel från Achacota här: 

I Brasiliens nordöstra delstater saknar en tredjedel av befolkningen ett värdigt boende. Samtidigt står 4,6 miljoner bostäder tomma i landet – bostäder som en medelinkomsttagare inte har råd att bo i.

 - Och ändå finns det inga pengar i statsbudgeten avsedda för bostäder! skriker Evaniza från framsätet för att höras där vi skumpar fram på den gropiga grusvägen. Vårt mål för nästa år är att lyckas övertala regeringen att avsätta två procent av statsbudgeten till bostäder.

 Evaniza Rodrigues koordinerar Kooperation Utan Gränsers projekt med den nationella bostadsrörelsen UNMP (União nacional por Moradia Popular). UNMP enar föreningar och kooperativ över hela landet som arbetar för allas rättighet till ett värdigt boende. Utsikterna att lyckas med lobbykampanjen mot regeringen ser hon som goda: UNMP har kommit att bli en kraftfull röst på Brasiliens bostadspolitiska scen.

Med stöd från Kooperation Utan Gränser genomförde rörelsen en annan kampanj 2007, som resulterade i ”El Crédito Solidario” (den solidariska krediten), en möjlighet för fattiga att få bidrag eller lån för sitt boende.

Bilen kör in till kanten av vägen. Till vänster om oss breder Atlanten ut sig så långt ögat kan nå. Till höger reser sig ett stort betongskelett ur marken. Här är 236 familjer i full gång med att bygga sina hus på första parkett med fantastisk havsutsikt.

Vi slår oss ned i skuggan i de sedvanliga plaststolarna och pratar med en större del av kooperativet Mar Azuls (blått hav) styrelse. Vi får höra den nästan osannolika historien om hur 200 bostadslösa familjer lyckas få stadens borgmästare att skänka en gigantisk strandtomt till dem, och om hur de sedan kämpat för att hitta finansiering till sina bostäder. Och bygget – det står de själva för.

Från vänster: Matilde Olivera samt  Carla och Maria Reis.

 - Varje medlem skänker 16 arbetstimmar i veckan till kooperativet, berättar Matilde Oliviera dos Santos. Vi har ingen chef, vi gör allt tillsammans och vi drivs av vårt gemensamma mål.

Kooperativet hoppas på att avsluta bygget till årsskiftet. Men med det tar inte projektet slut.

- Det här är mitt livs projekt, säger Matilde. När vi byggt våra hus ska vi börja odla där borta, fortsätter hon och pekar. Och sen ska vi öppna ett kooperativt bageri.

- Det svåra är inte att bygga bostäder – utan att bygga ett fungerande samhälle, inflikar Evaniza, och de flesta nickar instämmande.

 Se mina bilder från Brasilien här:

Bonden påverkas av..
Kunskap Martha och hennes bror Agusto odlade bara majs, bönor och lite kaffe. Genom Bondekommitén fick de lära sig ekologisk grönsaksodling. Martha har nu tomater, lök och koriander i sin trädgård. Familjen får i sig viktiga vitaminer och blir det över kan de sälja en del på den lokala marknaden.Resurser Martha hade inte råd med insatsmedel till jordbruket. Genom Bondekommitén fick hon tillgång till material och kunskap om hur man kan konstruera ett vattensnålt bevattningssystem, och hur man tillverkar ekologiskt gödsel.	Martha Ruiz
Lokal politik I Senaidas kommun hade få råd att åka buss. Genom Bondekommitén lärde sig hon och de andra att påverka politiskt. De kallade till ett möte med bussbolagets direktör och borgmästaren. Direktören lovade att sänka biljettpriset och borgmästaren lovade att dra en helt ny busslinje.	Senaida Cosaguas
Tillgång till mark Juan betalade hyran för sin jordplätt genom arbete på ”ägarens” kaffeplantage. Bondekommitén avslöjade att byns jord var kommunal. Idag har Juan papper på att han äger rätten till jorden. Bondekommiténs lobbyarbete har bidragit till att en lag om jordregistrering implementerats.  Organisation Att ha en lokal organisation eller ett kooperativ är centralt för att småbönder ska kunna överleva som producenter. Genom Bondekommitén lärde sig Juans förening att prisförhandla och administrera. Nu har föreningen fått tillgång till en exportmarknad för sina sockerärtor.	Juan Vasquez
Hot om tvångsförflyttning Till Fabianas by kom ett gruvföretag för att exploatera. Byn äger inte det som finns under marken, hävdade de. Bondekommitén försvarade byn med stöd ILO 169, en FN-konvention som Guatemala skrivit under, som bl.a skyddar ursprungsfolkens rätt till sina landområden.	Fabiana Ortiz

Regeringens politik
Med det nya frihandelsavtalet strömmar subventionerade varor tullfritt in i Guatemala. Konkurrensen är hård för landets småproducenter. Bondekommitén deltog i utformandet av ”Plattform för alternativ landsbygsutveckling”, som nu presenteras för den nya regeringen.

Den internationella marknaden
När Vietnam ökade sin kaffeproduktion fick Agusto uselt betalt för sitt kaffe. När USA började köra etanolbilar fördubblades majspriset för konsumenter som Martha. Genom det globala nätverket Via Campesina företräder Bondekommitén sina medlemmar på internationell nivå. 

Comité de Unidad Campesina (C.U.C.)

(Kommitén för Bönders Sammanhållning, här kallad Bondekommitén.)
.. är en nationell organisation som företräder jordlösa, ursprungsfolk, plantagearbetare, småbönder, m fl. De arbetar både i byar med specifika utvecklingsprojekt och med lobby och påverkan mot staten.

Kooperation Utan Gränsers stöd till C.U.C:

1. Resurser till utveckling av centralorganisationens lobby och påverkansarbete.
2. Lokala projekt: 40 byar får bevattningssystem och utbildning i ekologisk odling och kycklinguppfödning. De får också utbildning i påverkansarbete på lokal nivå. Deltagarna använder sin kunskap till att påverka kommunen eller lösa jordkonflikter.

I Guatemala..

..äger två procent av befolkningen 60 procent av jorden. Ingen i den lilla klick storgodsägare som härskar över landet tillhör ursprungsbefolkningarna, som utgör 80 procent av guatemalanerna.

Samtidigt som Guatemala, El Salvador och Honduras i princip regnade bort, så sken solen på den gamla bilverkstans plåttak i La Carpio, Costa Rica när tjejgruppen ställde till med vernissage för vänner och familjer.

Linsey förbereder fikat som det ska bjudas på.

Yoselin förbereder för barnen.

 Det ska va ballonger. Helst i oändliga mängder.

Välkomna

Och så skulle alla hålla tal:

Linsey & Margarita

Nicole

Yoselin & Jennifer

Esteban hjälpte till å hade loppis

Arlyn med stolt mamma

Det ska vara diplom när man har varit med i ett projekt

Nästan varje lördag i sju månader har jag knölat ner en projektor och min laptop i en stor ryggsäck, passerat affären och köpt frukt, kex och jos, och tagit bussen till ett av de områden dit få andra som inte bor där skulle ha någon anledning att åka. Skulle de ha det skulle de flesta ändå avstå, då skräckpropagandan som sprids om kåkstäderna är påtaglig.

I en gammal bilverkstad med plåttak och i genomsnitt 35 grader har jag och åtta tjejer mellan 11 och 15 tittat på bilder som de fotat sedan förra lördagen, vi har gjort värderingsövningar kring normer och orättvisor, vi har skrivit i ”jag är bra –boken” (tack Mia Törnblom!), vi har listat våra egenskaper, tränat fysiskt och verbalt självförsvar, lekt fåniga lekar, tittat på ”Skruva den som Beckham”, och just nu är vi i en mycket viktig fas: festplaneringen.

Hundra personer är bjudna på vårt vernissage på lördag. Den gamla verkstan ska städas, fotoutsällningen ska monteras och bilderna hängas upp, vi ska blåsa ballonger och göra girlanger av crepe-papper. Alla har jobbat hårt på sina tal, vi har beställt ”bocas” (små mack-canapéer) och fixat en mamma som kaffekokerska. Alla är nervösa och uppspelta.

På söndag hänger utställningen kvar, för hundra nicaraguanska mammor ska fira ”mors dag i Nicargua” i lokalen. Men sen flyttar utställningen till en annan värld, till en fin adress i ett fint område i ett fint hus. Tre gallerier i stan står på kö för att få ställa ut tjejernas bilder. Tre av tjejerna ska få mediaträning inför nästa vernissage, för vem vet, tänk om teve skulle komma..

Man får många smärtsamma historier när man öppnar upp tillsammans med tonåringar som lever i den mest sexistiska och rasistiska miljö man kan tänka sig, i ett stigmatiserat område märkt av omvärldens förakt och rädsla. Det är svårt att veta vad man ska göra av dem. Med utställningen hoppas jag att tjejerna bidrar till att förändra bilden av La Carpio, och i långa loppet till att människor inte behöver vara ”dömda” för att de bor i en viss stadsdel. Om jag får tid ska jag dokumentera hela processen och hoppas på att andra vill jobba vidare när jag åker hem.

I en mini-utställning med allas informationsmaterial jämförde vi varandras och pratade om vad vårt material kommunicerar till omvärlden.

 Dramaövningar för att synliggöra kommunikationsprocesser.

  På kursen medverkade representanter från våra 8 samarbetsorganisationer i Honduras.

Kan män vara feminister? Och vad har feminism med fattigdomsbekämpning att göra? I Nicaragua lever en majoritet av befolkningen tyngda av både machismo och fattigdom.

Om utveckling kan gå baklänges så är det precis vad som händer för Nicaraguas kvinnor. Efter hundra år av tillåten medicinsk abort är det nu totalförbjudet sedan snart två år. Misslyckade illegala aborter räknas som tredje vanligaste dödsorsaken bland kvinnor i fertil ålder. De flesta kvinnor som dör till följd av illegal abort är mellan 14 och 18 år gamla. Enligt Sidas senaste rapport är Nicaragua det land i Latinamerika som har mest kvinnomisshandel.

Men det finns en ljuspunkt bland alla sorgliga siffror. Långt ner på en trång men trafiktät gata i Managuas förvirrande stadsplanering, i ett rött litet hus, sitter Johnny, Victor, Ramón, Lenin, Edgar, och Xavier och planerar nästa jämställdhetskampanj.

”Jämställdhet är inte en kvinnofråga”

- Vi män måste ta vårt ansvar, säger Xavier Muñoz.

- Jämställdhet är inte en kvinnofråga. Både män och kvinnor skulle tjäna på ett jämställt samhälle! Men om vi män inte är beredda att sluta kontrollera kvinnor, så kommer även våra söner och döttrar tvingas växa upp i ett samhälle som präglas av ”machismo”.

Föreningen Män mot Våld (AHCV) bildades i början av 90-talet ur en grupp unga män som träffades för att diskutera konsekvenserna av kriget i Nicaragua.

- Vi pratade om allt våld som vårt land hade upplevt, och plötsligt förstod vi att vi inte kunde prata om våld utan att prata om hur maskulinitet skapas, fortsätter Xavier.

- Vi började prata om våra egna relationer, och vi förstod att det inte räckte med att prata. Vi män måste förändra vår attityd, våra värderingar och vårt uppförande. Vi måste solidarisera oss med kvinnor i allas vår kamp för att de mänskliga rättigheterna ska respekteras!

Ökad medvetenhet bland män genom kurser och kampanjer

Idag är tusentals män över hela Nicaragua medlemmar i föreningen, eller har deltagit i deras kurser ”Att lära sig nya sätt att vara Man på”. Föreningen använder information och opinionsbildning som vapen mot orättvisorna. På lokal nivå arbetar man med workshops för män. Genom ökad kunskap och utrymme för diskussion och egna tankar, förändrar allt fler män sin syn på kvinnor och könsroller.

På nationell nivå genomför Män mot Våld massiva kampanjer. Genom tv, radio, tidningar och reklam på stan når de ut till stora delar av landets befolkning med sitt budskap. Exempel på genomförda kampanjer är mot hustrumisshandel och en hiv-kampanj. Förutom fattiga på landsbygden har föreningen även utbildat tonåringar, poliser, militärer, journalister och religiösa ledare.

-För oss räcker inte med ett personligt ställningstagande. Vi måste också organisera oss och få in fler män i kampen för jämställdhet, säger Xavier.

 Film startar diskussion om jämställdhet i Nicaragua

Att använda sig av dokumentärt video-material har visat sig vara framgångsrikt när det gäller att nå människor med budskap som syftar till att förändra värderingar. Tillsammans med den nicaraguanska organisationen Män Mot Våld och svenska Filmfront, producerade Kooperation Utan Gränser under 2009 dokumentären ”Hombres” (”Män”).

- I Nicaragua fanns det inget utbildningsmaterial för värderingsarbete med män om jämställdhet och genusfrågor, berättar organisationens ordförande Xavier Muñoz.

- Tack vare samarbetet med Kooperation Utan Gränser kunde vi producera det här materialet som nu används som diskussionsunderlag i våra lokalgrupper över hela landet.

Förhoppningsvis leder det här arbetet till att minska kvinnomisshandeln i Nicaragua. Nicaragua är det land i Latinamerika där det förekommer mest våld mot kvinnor. Förutom att filmen används som studiematerial så har den visats i 46 lokala tevekanaler i landet, och den har använts med liknande syften i Honduras, El Salvador och Guatemala.

Genom dokumentären Hombres och de medvetandehöjande kurserna får män lära sig mer om problemet med våld mot kvinnor och barn i det nicaraguanska samhället, och de får utrymme att diskutera och ifrågasätta den traditionella maskulinitet som män förväntas leva upp till.

- Vi hoppas att vi lyckas bidra till att ge även de unga killarna nya värderingar som baseras på jämställdhet och rättvisa. För framtidens skull, säger Xavier.

Här kan du se en kortare version av dokumentären ”Hombres”:

När människorna i byn Agua Blanca Norte i Honduras organiserade sig hade de just ingenting. Familjerna odlade majs och yucca för egen konsumtion – men det var också allt. Idag förser 26e juni invånarna i sin by och andra passerande ute på landsvägen med ekologiska avokado, mango, ananas, citroner och apelsiner. De säljer fisk, hönor och griskött.

Tillsammans med den nationella bonderörelsen startade Kooperation Utan Gränser år 2004 det projekt som bland andra 26e juni deltar i, och som hjälpt dem på vägen bort från fattigdomen.

”Utbildningarna var det bästa vi har fått”

- Det bästa vi fått var utbildningarna, tycker Sergio. När vi gick med i projektet 2004 fick vi åka till Tegucigalpa och delta i kurser där vi fick lära oss olika jordbrukstekniker som till exempel ekologisk odling, men också hur vi ska arbeta ihop som ett företag för att få igång försäljningen av våra produkter och bli ekonomiskt oberoende.

Projektet inleddes med att gruppen tillsammans med en agronom tog reda på vilka grödor som passade bäst för gruppens jordar. Efter misslyckade försök med grönsaksodling bestämde gruppen sig för att satsa på fruktodlingar. Kooperation Utan Gränser investerade 85 procent av kostnaderna mot att gruppen bidrog med den resterande delen i form av eget arbete.

Små resurser ledde till stora framsteg

De första utgifterna bestod av insatsmedel, verktyg och ett enkelt bevattningssystem. När fruktförsäljningen började ge lite inkomster investerades dessa i fiskyngelprojektet. Den lilla sjön förstorades och burar och fiskyngel köptes in.

Nu har byinvånarna tillgång till bättte mat

- Det där var något vi hade funderat på att göra i många år, säger Sergio. Men vi hade aldrig de små resurser som behövdes.

När resurserna väl fanns började byn blomma. Efter sex månader kunde 26e juni börja sälja fisk, och inkomsterna har nu investerats i en hönsfarm.Sergio, Julio och de andra i gruppen tjänar ännu inga pengar på sin verksamhet. Men deras familjer äter bättre och de andra byinvånarna har fått tillgång till bra produkter.

Gruppens ledare mördad på grund av markkonflikter

Samtidigt har kampen mot fattigdomen har varit lång, tröttsam och hemsk – så hemsk att den i maj 2007 kostade livet för gruppens ledare.

- De kom hit mitt på blanka dagen och sköt honom, berättar Sergio Hernández som med sina 27 år är 26e junis yngsta medlem och trots det dess nya ordförande.

Sergio och Julio Aquilera är överens om att mordet i grund och botten handlar om de jordkonflikter som sedan privatiseringen av nationella markområden 1992 eskalerat över hela landet.

Julio Aquilera i arbete

Hur det än är med mordet kommer det troligen aldrig att klaras upp. Familjen till den mördade har varken pengar till en advokat, mod att stöta sig mer med mördarna, eller förtroende för att det korrupta rättssystemet någonsin skulle skipa rättvisa i saken.

Arbetet fortsätter

Tack och lov har 26e juni stöd från den nationella bonderörelsen. De stödjer småbönder i den juridiska processen för att legalisera sina jordar, och för att få ut papper som bevisar ägandeskapet.

Trots motgångarna tyder inget på att kooperativet kommer att ge upp, och förhoppningsvis kommer konflikterna att lägga sig. ACAN och Kooperation Utan Gränser kommer att fortsätta att arbeta för en positiv utveckling för de fattiga på Honduras landsbygd.

Kooperation Utan Gränser prioriterar bostadsfrågan högt, och arbetar för att allt fler människor i Latinamerika och Afrika ska få tillgång till ett värdigt boende. Historien har visat oss att bostadskooperation är ett mycket effektivt instrument för fattiga människor att få tillgång till bostäder. 

Uruguay-modellen

 
I Latinamerika arbetar Kooperation Utan Gränser med en modell för bostadskooperativ som kommit att kallas “Uruguay-modellen”. Denna växte fram i 60-talets Uruguay som en reaktion på en bostadspolitik som helt och hållet utelämnade fattiga människor att själva lösa sina bostadsproblem.

1. Självförvaltning

Ett bostadskooperativ fungerar som ett solidariskt företag. För att det ska kunna fungera väl måste dess medlemmar utbildas i kooperativa värderingar, konflikthantering, ledarskap, administration, bokföring och mänskliga och medborgerliga rättigheter och skyldigheter. Självförvaltning innebär att kooperativets medlemmar själva har kontroll över hela byggprocessen, och därefter över sitt bostadsområde. Människors aktiva deltagande stärker deras självkänsla och självförtroende. Kooperation Utan Gränser ger dem verktygen genom den kooperativa utbildningen.

2. Ömsesidig hjälp och självbygge

Från kooperativets bildande, genom hela byggprocessen och därefter i den ständiga process som utvecklar bostadsområdet, bidrar dess medlemmar med sin egen tid och arbetskraft. Antalet timmar per vecka som varje hushåll bör ställa upp med definieras i varje kooperativ. Det sociala kapital som kooperativets medlemmar utgör, reducerar bostadskostnaderna och ger en stor grupp fattiga människor tillgång till en boendestandard som de aldrig skulle haft råd med annars. Kooperation Utan Gränser stödjer kooperativen genom byggprocessen med ett tekniskt kunnigt team, bestående av en arkitekt, en ekonom, en advokat och en socialarbetare. Kooperativet själva anställer några professionella byggarbetare som fungerar som mentorer genom byggprocessen.

3. Kooperativ egendom 

 
Erfarenheten har visat att många fattiga familjer som fått tillgång till bostäder genom biståndsprojekt senare lockats eller tvingats att sälja sin bostad på grund av sin fattigdom. Försäljningen har emellertid bara resulterat i att man återvänt till den djupare fattigdom man befann sig ifrån början. I bostadskooperativen äger alla medlemmar bostäderna tillsammans, vilket innebär att ett enskilt hushåll inte kan sälja sin bostad till en utomstående person utan bara till kooperativet. Familjen har nyttjanderätt till sitt hus för all framtid, och barnen har arvsrätt. Vill man flytta så får man gå ur kooperativet. Man får då tillbaka i pengar den insats man gjort för kooperativet i antal arbetade timmar samt amorteringar på kooperativets gemensamma lån samt värdet av de förbättringar som man på eget initiativ gjort på sin bostad.

Den marknad som endast betraktar bostäder som en handelsvara är samma marknad som hindrar fattiga människor att få tillgång till ett värdigt boende. Bostadskooperativa hus bör därför inte underkasta sig sådana marknadsregler, utan istället följa sina egna ideal; att boende är en mänsklig rättighet och inte en handelsvara.

Påverkansarbete

 

Kooperation Utan Gränser ger alltså inte pengar till köp av mark eller byggmaterial. Vi anser nämligen, precis som FN, att det är statens ansvar i alla länder, att skapa möjligheter för fattiga att få tillgång till bostäder; genom tillgång till fördelaktiga lån och bostadsbidrag för köp av mark och hus.

Därför stödjer vi i alla länder där vi arbetar även organisering som syftar till att opinionsbilda och påverka den egna staten att stifta bostadslagar som tar hänsyn till fattiga människors situation.

Det är söndag och som alla söndagar är det den längsta arbetsdagen för alla nybyggare i Kooperation Utan Gränsers bostadsprojekt. Men just idag är en extra solidarisk dag: Kooperativet El Esfuerzo får besök av Kooperativet Domus Magister. Runt 60 människor arbetar tillsammans en hel dag. De skottar sand, bär cementblock, armerar järn, blandar cement, fyller diken, hugger ner buskar och bygger grunden till en  mur. 
Några av solidaritets-arbetarna är Brenda, sonen Walter, 14 och dottern Andrea, 16. Brenda tycker att de solidariska söndagarna är bra för alla: El Esfuerzo får extra arbetskraft, och Domus Magister, som inte börjat bygga ännu, får träna på hur man gör.

Professionellt stöd

Vägen till en egen bostad är lång och kostsam. Kooperation Utan Gränser skänker inga hus, utan underlättar i processen för grupper som bildar bostadskooperativ. Pengar som samlats in i Sverige används inom bostadsprojekten till teknisk assistens till grupperna.
Ett kunnigt team, bestående av en arkitekt, en ekonom, en advokat och en socialarbetare följer gruppen från dess bildande tills husen står färdiga. Kooperativet anställer några professionella byggarbetare som fungerar som mentorer genom byggprocessen.

Bostadslösa lärare

Brenda arbetar som de flesta medlemmarna i Domus Magister som lärare. I Guatemala är det ett lågavlönat arbete, och som ensamstående skulle hon aldrig ha möjligheten att köpa sig ett likvärdigt boende som det hon och barnen nu kommer att få som medlemmar i ett kooperativ där alla bygger husen tillsammans.

- Innan hyrde vi en lägenhet i ett bostadsområde med extremt mycket våld. Både jag och mina barn terroriserades av maras (kriminella gäng i Amerika). Vi bodde precis på gränsen mellan två områden som kontrolleras av olika maras. Det gick inte att bo kvar längre, berättar Brenda.

Brenda och hennes lärarkollega Gloria som också var i desperat behov av bostad grundade då Domus Magister. Kooperativet består nu av 25 hushåll, som tillsammans med systerkooperativet El Esfuerzo utbildas av Kooperation Utan Gränser i kooperativa värderingar, konflikthantering, ledarskap, administration, bokföring, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Kooperativet hoppas på att kunna börja bygga sina hus i början av 2008.
 

Walter, Brenda och Andrea

Byggmästaren Marcial (till höger) visar hur järnet ska armeras

Dotter och mor arbetar tillsammans

Socialarbetaren Itchmukane kartlägger familjernas behov

Det är mötets sista dag och jag har tågat med Conamuris medlemmar till kongresshuset i Paraguays huvudstad Asunción. Bredvid mig står Eleuteria Jiménez.

Eleuteria är en liten och späd kvinna med stora ögon och markerade kindknotor. I en säckig röd tröja står hon gömd bland hundratals andra och lyssnar på ordförande Julia Francos tal. Eleuteria har kommit till kongressen för att påminna ledamöterna där inne om att hon finns – hon och alla andra från ursprungsbefolkningen som lever långt ute på landsbygden dit varken fungerande sjukvård eller utbildning når. Julia Franco är en van talare, hon är arg och talar ända nere från maggropen och med yvigt kroppsspråk.

- Ni tvingar på oss småbönder en produktionsmodell som går emot allt vi står för! Ropar hon in mot kongressen.

Eleutería har rest en hel dag för att komma till staden, få gånger i sitt liv har hon varit här. När applåderna från Julias tal ebbat ut krånglar sig Eleutería fram till Julia och frågar om hon får säga några ord. Det får hon. Eleutería talar tyst och ovant i mikrofonen. Orden är på guaraní, och jag får nöja mig med att betrakta hennes mod och åskådarnas uppmärksamma lyssnande.

Efteråt återberättar hon sitt spontana tal för mig.

- Jag sa att jag kom hit för att få lära mig om mina rättigheter. Vi som tillhör ursprungsbefolkningen och är jordbrukare har inga möjligheter i livet längre. Genom Conamuri får vi lära oss att vi har rättigheter, och att vi måste arbeta för att de ska efterlevas!

Kooperation Utan Gränsers stöd till Conamuri
 

Kooperation Utan Gränsers stöd till Conamuri består av två delar. Den ena är ett stöd för att stärka organisationen; att bli en juridisk person, bilda en styrelse, skriva stadgar och öppna ett konto. Den andra delen är ett projekt som syftar till att stärka landsbygdskvinnors deltagande i det politiska livet; att lära känna sina rättigheter och genom påverkan arbeta för att deras intressen tillvaratas i lagstiftningen. Tack vare projektets utbildningar har Conamuri deltagit i förstudierna av nya lagar i Paraguay inom sexuell och reproduktiv hälsa, jordreformer och användning av kemikalier inom jordbruket.

Å ena sidan de senaste decenniernas nyliberala investeringspolitik där lokala marknader i fattiga länder öppnas upp för stora internationella investerare. Tanken är att att pengar ska rulla in i dessa fattiga ekonomier och bidra till landets utveckling.

Å andra sidan de lokalsamhällen som råkar ligga där investeringarna, läs exploateringen ska ske. Aldrig har de tillfrågats om det var vad de ville, sällan har de velat, ofta har de ljugits för och i slutändan insett att de blivit lurade.

Exemplena kan räknas i hundratusentals. Det är ju så systemet fungerar. Systemet som försvaras av de flesta som gynnas av det. Du gynnas av det. Dina pensionspengar dansar runt på någon slags diffus global ”marknad”, så att de kan växa och bli feta tills det är dags för dig att casha ut dem.

Just nu används en del av dina pensionspengar till att systematiskt kränka och hota lokalbefolkningen som råkar bo kring Marlingruvan i Guatemala.

De svenska AP-fonderna har investerat i ett gruvföretag som heter Goldcorp. Trots att det världsledande analysföretaget Jantzi Research plockat bort Goldcorp från sin lista med argumentet att de är socialt oansvariga och rekommendationen är att inte investera i dem på grund av det. Trots de så backar inte de svenska AP-fonderna.

Goldcorp började utvinna guld i San Miguel Ixtahuacan i Guatemala 2004. 99 procent av vinsterna går till dem själva, och en procent till den guatemalanska staten. Priset som lokalbefolkningen fått betala för gruvdriften är att vattnet har blivit otjänligt i området då det numera flyter aluminium och arsenik i bäckarna. Brunnar har sinat då gruvdriften slukar osannolika mängder vatten. Gruvföretaget förnekar att deras verksamhet har med saken att göra. Där skogen fanns finns nu bara en öken, och så har befolkningens förlorat inte bara vattnet utan också sitt livsviktiga skafferi. Gruvan har skapat miljoner ton avfall. Ständigt tunga förbipasserande transporter och dammvindar har orsakat luftrörsproblem bland människorna. Sprängningarna i gruvan har gjort så att många husväggar har spruckit. Gruvföretaget har hävdat att det beror på att människorna har spelat musik i de dåligt byggda husen på för hög volym, och har givetvis inte ersatt de boende.

När gruvföretaget kom till området köpte man marken för inga pengar alls av bönderna, om man jämför med den profit de senare skulle få ut av den. Man berättade inte vad marken skulle användas till och i flera fall hävdade man till exempel att den skulle användas till grönsaksodling. Många ångrar att de sålde sin mark, andra vittnar om att de blev hotade eller tvingade att sälja.

När de som sålt sin mark organiserade sig och förde fram krav till gruvföretagets ledning om att man ville omförhandla priset för marken, attackerades de av bolagets säkerhetsstyrka med våld.

Ekvationen som inte går ihop är att å ena sidan släpper Guatemala in de här företagen i landet, å andra sidan har landet ratificerat ILO 169, en internationell konvention som skyddar ursprungsfolkens territoriella rättigheter och ger dem rätt att bli rådfrågade rörande projekt, politiska förändringar och lagar som påverkar deras territorier.

Givetvis rådfrågades inte folket kring Marlingruvan, eller folket kring någon av de 350 platser i Guatemala där utländska företag nu exploaterar eller ska till att exploatera naturresurser.

Med ILO 169 i ryggen arrangerade istället folk själva 36 lokala folkomröstningar angående gruvdrift och megaexploatering i Guatemala. 500.000 människor har röstat i dessa och 99 procent har sagt nej. När en kommun nära Marlingruvan skulle folkomrösta spred Goldcorp ut ett falskt flygblad där det stod att folkomröstningen var inställd. Folkomröstningen genomfördes och två år senare fastslog konstitutionsdomstolen att den var legitim och legal, men inte bindande.

Biskopen i området har varit engagerad mot gruvdriften och för det har han utsatts för dödshot. Kränkningar och hot förekommer mot alla som protesterar mot gruvdriften. Protesterande bybor har arresterats och anklagats för falska brott, vilket tack och lov deras juridiska företrädare vid flera tillfällen lyckats bevisa.

Att försvara sina mänskliga rättigheter är kriminellt i Guatemala, och det systemet stöds och finansieras till en viss del av dina svenska pensionspengar. Det minsta du kan göra är att delta i Latinamerikagruppernas och Kristna Fredsrörelsens påverkanskampanj. Du behöver bara fylla i ett formulär på nätet så skickas din protest till AP-fonderna.

De här bilderna är inte från just den kommunen där gruvdriften pågår, men från en by där människor lever under liknande omständigheter, som jag besökte förra året.

l

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Guatemala, gruvdrift, AP-fonder, pensionssparande, Goldcorp, Latinamerika, naturresurser, ursprungsfolk

Jag blir också glad när jag tänker på att en kvinna blivit president. Det är stort här. Och Costa Rica slår Sverige ur den aspekten. Men när jag tänker på resten blir jag inte så glad.

På Lauras partis (PLN:s) hemsida står det att det är ett socialdemokratiskt parti. Men det är länge sen de hade en socialdemokratisk agenda. Oscar Arias som var president fram till igår och även en sväng på 80-talet, får inte väljas om och därför lanserades den förre vicepresidenten Laura som presidentkandidat.

Oscar Arias inledde sin mandatperiod med att utse vänner och släktingar på viktiga poster – en bror och en kusin på ministerposter, kusiner finns även bland kongressledamöter och ambassadörer. (Ministerkusinen fick dock avgå efter en korruptionsskandal). PLN har tagit flera steg år höger och kanske kan kallas för ”center-höger” idag.

Costa Ricas självbild och den bild som de lanserar världen över som ”ekoturismens Mekka” och landet som planerar att bli det första koldioxidneutrala i världen, har under de senaste åren smutsats ner rejält.

Vad Laura Chinchillas parti gjort för miljön på senare år:

Ett amerikanskt oljebolag tilläts börja exploatera den karibiska kusten utan befolkningens vetskap, inblick eller godkännande.

På grund av nyligen ingådda frihandelsavtalet med USA är det idag är billigare att köpa burkmajs importerad från USA än den lokala bondens majs. Med samma avtal bryter landet mot konventioner om ursprungsfolkens rätt till autonomi och självbestämmande, när företag tillåts exploatera deras marker och ta patent på deras traditionella kunskap.

Det lilla landet Costa Rica står för 5% av världens samlade biologiska mångfald. När landet genom frihandelsavtalet öppnar upp för utländska investerare står dessas rätt att exploatera över de nationella miljölagarna.

Taiwan skänkte pengar som skulle användas till bostäder för fattiga men som regeringen istället brände på konsultuppdrag och lönetillägg till tjänstemän. Regeringen ser i sin tur mellan fingrarna på Taiwans tjuvfiske av haj i costaricanska vatten.

90% av världens hajbestånd beräknas utrotat. Hajarna tas upp ur vattnet, man skär av dem fenorna och släpper tillbaka kropparna ner i vattnet där de sjunker till botten och äts upp levande av andra fiskar. Utrotas hajarna ruckar det hela ekosystemet och i längden den livsviktiga syretillförseln för allt liv på land.

Ett kanadensiskt gruvbolag fick fritt fram att exploatera guld via öppna dagbrott. Förutom att dagbrotten låg i en skog med en utrotningshotad trädsort, så är den sortens gruvdrift extremt miljöfarlig, sprider stora mängder av livsfarliga tungmetaller som förorenar regionens vattendrag för all framtid. Dessutom förbrukar gruvdriften per timme lika mycket vatten som en familj kan försörja sig på i 22 år.

Mina kvinnliga vänner i soptippsstadsdelen La Carpio och i jordbrukskooperativen på kusten sjunger och dansar idag för att Costa Rica har fått sin första kvinnliga president. Borgmästaren har köpt ett litet hus till Zulay som tack för hennes insats i valkampanjen. Han betalar Arlyns mammas hyra så att partiet kunde ha hennes vardagsrum som kampanjhögkvarter i La Carpio. Samma parti har inte gjort ett dyft för de fattiga nicaraguanska invandrarna som utgör mer än hälften av områdets invånare. Istället har de tillåtit det kanadensiska sopbolaget fortsätta köra en sopbil var tionde sekund genom bostadsområdet där soplukt, kemikalier och barnastma är betydligt mera verklighet än eko-lodges i regnskog och sopsortering på turistanläggningar.

Tack Costa Rica.

Media:

DN, Krisitanstadsbladet, Norra Skåne, SN, GP, Länstidningen

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Costa Rica, presidentval, Laura Chinchilla, hajfiske, gruvdrift, frihandelsavtal

Alla vill hjälpa till. Jag hoppas det inte blir som på många håll efter tsunamin. Tusentals hjälporganisationer som ingen hört talas om var plötsligt på plats för att rädda världen. Det blev inte så bra alla gånger. I ett så totalt kaos som uppstår efter en katastrof är det inte lätt ens för de allra mest professionella organen att koordinera insatserna.

Man vill så väl. Och kanske har man inte förtroende för biståndsorganisationer och de allra mest ambitiösa startar kanske en egen insamling och åker dit.

Lita på att de etablerade organisationerna vet vad de gör. Man kan inte begära underverk i en miljö där inga strukturer fungerar. Men är det några som kan åstadkomma något – så är det de som fanns på plats långt före katastrofen, som kan landet, som redan samarbetar med lokala organisationer.

Alla vill veta hur mycket av mina pengar som verkligen ”kommer fram”. Har du tänkt på att det kanske är minst lika viktigt HUR de används?

Säg att du skänker 100 kronor till två olika organisationer. Den ena använder en del av de där 100 kronorna till att avlöna kontorspersonal som ser till att verksamheten planeras väl, och under och efter genomförandet följs upp och utvärderas. Resten av hundralappen går då till en kvalitativ insats som bedöms göra nytta på både kort och lång sikt.

Eller du kan skänka dina hundra kronor till en organisation som skryter med att inte en spänn hamnar på det ”administrativa”. Men fråga dig själv då: Hur genomtänkt, hur kvalitativ, hur välanpassad till sin kontext, kan en hjälpinsats vara som inte har lagt en spänn på att bedöma situationen, definiera behoven, planera, följa upp och utvärdera genomförandet? Det är pappersarbete, och JA, ofta är biståndsbyråkratin överdriven och det är viktigt att hålla koll, men utan pappersarbetet kan du skänka dina hundra kronor till en pinsam floppinsats. Trots att vartenda öre ”kom fram”.

Jag jobbar för Kooperation Utan Gränser. Vi gör ett fantastiskt jobb i de länder där vi har samarbetsorganisationer och verksamhet. Men vi har inget kontor i Haiti, ingen verksamhet i Haiti, inga lokala samarbetsorganisationer och kontakter i Haiti. Vi är inte dummare än att vi fattar att andra kan göra ett bättre jobb där än vad vi kan.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Haiti, Port-au-Prince, bistånd, hjälporganisationer, jordbävning

Nu i veckan var det ett år sen vi hade en jordbävning här i Costa Rica. (Jag var i Bolivia just då men när jag kom hem låg alla böcker och tavlor på golvet.) TV-nyheterna har malt på om hur dåligt ansvar staten tagit för de drabbade.

Uppmärksamheten i kombination med grymt konstigt väder, och att en vulkan som inte visat några livstecken på mer än hundra år nyss vaknat, gör att det går en del skraja rykten om jordbävning. Jag har kommit på mig själv på sistone med att sitta och planera en personlig katastrofplan. Typ att jag ska fråga husägaren vart hon föreslår att jag borde springa om huset börjar skaka (tex stanna i lägenheten eller ta mig ut i farstun eller ut på gatan..?), och att jag ska ta reda på vägen till närmsta privata sjukhus (inte ens det har jag gjort!)… och såna saker.

Och så händer det, bara inte just precis här. Haiti är Amerikas fattigaste land. 80 procent av befolkningen lever under fattigdomsstrecket. Landet har drabbats av flera naturkatastrofer och politiskt kaos de senaste åren.  Jordbävningen skedde i närheten av huvudstaden. Varför är det alltid samma som drabbas, om och om igen?
Tsunamivarning är utlyst.

Har du svårt att knyta an känslomässigt till världens alla katastrofer som för dig bara är tidningsartiklar och teveinslag?

Jag har ett tips. Skaffa vänner utanför ditt eget land.

Det som händer är att på senare år när det hänt otäcka  saker i en massa länder där jag råkar känna någon, så blir det känslomässiga engagemanget genast i kubik. Slår en i ansiktet. Det har hänt många gånger nu.

Jag känner ingen i Haiti, men däremot är Celine som sitter på samma kontor som jag, från Dominikanska Republiken (som delar ö med Haiti). Det räcker. Hon åkte hem för några dagar sen för att besöka sin familj. Vad gör hon just nu?

En tragikomisk kvarleva av jordbävningen här för ett år sen, bilden togs av en vän när hon och jag körde runt i området nu i mellandagarna.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Haiti, jordbävning, Costa Rica

Det är stor skillnad på San José där jag bor, och kustklimatet. Jag kom tillbaka för drygt en vecka sen från en fantastiskt skön semester på karibiska kusten. En dag åkte vi flodbåt bland krokodiler.

En annan dag blev vi omringade av fem tvättbjörnar och en apa som samarbetetade för att komma åt vår picnic.

En annan dag hälsade vi på Marocha, en bribri-kvinna som odlar kakao och tillsammans med andra kvinnor gör chokladgodisar som de säljer på hotellen nere på kusten.

Nu, tillbaka till vardagen. För er som läst mina tidigare inlägg om Justo som bor i min cykelkällare och jobbar som vakt i byggnaden, 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan: vi gör framsteg. Hans tre månaders provanställning är över och han har bett om att få skriva kontrakt med ägaren. Hon har gått med på det. Han ska säga till henne att han vet att enligt costaricansk lag har han rätt till två lediga dagar per tvåveckors intervall, och att han hoppas på att kunna få det av henne. Som det är nu har han lämnat min farstu två gånger på fyra månader. Vi har lagt upp en strategi för hur han ska prata så att hon inte blir arg och avvisande. Jag tror att det kan gå vägen. När arbetsgivare märker att anställda känner till vad som är rätt och fel brukar de faktiskt undvika den värsta sortens exploatering. Vi får väl se. Fortsättning följer.

Alla tjejer i min tjejgrupp tycker att tjejer som blir våldtagna oftast får skylla sig själva. Den katolska skulden, jag sliter mitt hår.. Samtidigt tycker de ändå att tjejer ska ha rätt att klä sig hur de vill, och att gå ut själva om de vill. Något i logiken stämmer inte. Jag jobbar vidare på det, men utan att tala om för dem hur de ”borde” tänka. Vilken kamp.

 Jag sitter på kontoret och skriver rapport för 2009 och planering för 2010. Det känns väldigt märkligt och alleredan sorgligt att tänka att jag inte kommer vara den som genomför hela planeringen. I sommar fyller jag tre år här och det är nämligen dags att flytta hem till Sverige igen har jag tänkt. Fråga mig inte varför.