Det var ett tag sen nu men vill ändå berätta. Jag var lite nervös innan. Vad hade jag gett mig in på. Tänk om ingen kommer. Tänk om de inte fattar vad jag säger. Tänk om jag inte kommer kunna tackla alla jobbiga grejer som kommer upp.

Köpte apelsinjos och äppeljos och muffins, fyllde ryggsäcken med pennor och papper och pärmar och tvål, handuk, servetter, toapapper. Lördag middag och regn som vanligt i november. Trängdes på bussen med tusen andra ut till den ökända soptippsstaden La Carpio.

Kattia tog emot mig och låste upp lokalen där vi skulle vara. Jag känner henne sedan två år, hon sitter i styrelsen för den lokala organisation i området som får stöd av Kooperation Utan Gränser.

Lokalen är ett nyförvärv och här finns fortfarande ingenting utom tio plaststolar, ett litet vingligt bord och en ensam glödlampa som dinglar i en lång kabel från taket högt där uppe. En mörk gammal verkstad som ska bli möteslokal. Betong och damm. Massa plats att leka på, det här blir jättebra tänkte jag och ställde bordet i ett hörn och dukade upp fikat och väntade.

Klockan två kan vara klockan tre här. Inte så noga. Ibland måste man göra något annat. Mamma behöver hjälp med småsyskonen eller faster tvingar iväg en till kyrkan eller man har prov i skolan på måndag. Det är så det är och det är bra så.

Flickorna, som är mellan 11 och 15 och inte känner varandra, droppade in. Förväntansfulla och blyga. Utmaning 1: lära känna varandra. Hitta förtroende. Släppa fasaden inför varandra. Vi lekte namnlekar och fruktsallad och pratade om hur vi ville ha det framöver, hur vi ska jobba och med vad och varför och när. I avslutningsrundan glittrade allas ögon och de sa att det här var det bästa. Att de redan längtade tills nästa lördag.

Jennifer på bilden är 13 men går bara i trean. Så här skrev hon i ett brev de fick skriva till sig själva: Jag vet att jag uppför mig dumt ibland, men jag vet också att jag inte är en ond person. Jag är kapabel och jag vet att jag kan uppnå mina drömmar. Jag kan klara mig själv. För ett tag sen var jag rätt förlorad, men nu vet jag vad jag måste göra. Jag är så nöjd att vara här för jag kommer förändra mig här, och lära mig en massa nya saker. Teman som jag skulle vilja att vi pratar om här är om hur man känner sig i sin familj, om vad lycka är och om hur vi lever.

Jennifer, omgiven av mamma och syskon.

Ironiskt nog heter vakten i byggnaden där jag bor Justo. Det betyder rättvis. Det är allt annat än den behandling han får. Justo tillhörde de fattigaste av de fattiga i en håla i Nicaragua där han bodde. Så han flydde över gränsen till Costa Rica i hopp om ett bättre liv. Nu bor han i La Carpio, San Josés invandrargetto som klättrar på stadens soptipp.

Jag hänger där ganska mycket nuförtiden, men det tänkte jag berätta om i ett annat inlägg. Iallafall så lärde jag känna Justo, inte i La Carpio, utan i min trappuppgång. Då jobbade han måndag till söndag 1800- 0600. Underbar arbetstid. Men Justo, alltid glad och trevlig och sen han förstått att jag jobbar en del i La Carpio vill han alltid prata extra länge. Kanske kan jag hjälpa honom att få ordning på pappersbyråkratin för huset där han bor?

En dag kom jag hem på eftermiddagen och Justo hängde i trappen och jag undrade varför han var där vid den tiden. Han såg ruskigt trött ut och sa att när killen som jobbar dag kom för att byta av honom i morse så var han full. Justo kunde inte gå med på att en fuller vaktade vårt hus, så ansvarsfull som han är skickade han hem den berusade och klagade inte på att han nu skulle få ta ett dagpass ovanpå sitt nattpass, och sen såklart sitt vanliga nattpass igen.

-Kommer inte på fråga sa jag. Inte kan du jobba 36 timmar i sträck. Du måste hem och vila!

Jag ringde värden och sa att någon måste komma och byta av Justo för han är svimfärdig av trötthet. Jag ringde för att jag brydde mig om Justo, inte för att skvallra på den berusade. Men värden tackade mig och lade på och det första hon gjorde därefter var såklart att sparka fyllot, ner i änvärre misär.

Två dagar senare frågade jag Justo vad som skulle hända nu. Justo hade börjat komma på dagtid istället och på natten fanns ingen vakt. (Någon av de nätterna blev min cykel stulen.)

Jag ska jobba hela tiden, sa Justo utan att lyfta ett ögonbryn.

- Hela tiden?! 24 timmar om dygnet?

- Ja. La patrona ska flytta undan cyklarna i cykelrummet så att jag kan ta hit min säng. Hon säger att jag ska jobba till 23 och sen ska jag sova här och om jag hör något måste jag gå upp och titta vad som händer.

- Sju dagar i veckan?

- Ja.

- Men har du ingen familj?

- Inga barn, men min fru har jag ju…

- Så då kommer du aldrig få träffa henne?

- Nej.

- Och du ska sova här i cykelrummet?

- Jo..

- Och får du bättre betalt än när du bara jobbade natt?

- Jo. 1000 colones mer i veckan ( = 2 dollar = en liten hamburgare på Mc Donald´s här ).

Efter det där samtalet var jag tvungen att skrika och gråta en stund av ilska och skam. I några sekunder hatade jag detta skitland och bestämde mig för att flytta på stört för jag kan inte, jag bara kan inte, bo i det här huset i vetskapen om att en slav ligger fastkedjad i källaren.

Några dagar senare pratade jag och Justo om arbetares rättigheter och jag peppade honom att våga be om söndagarna ledigt med bibehållen lön. Han vågar nog inte. Kanske. Det finns inga jobb nu. Man ska vara glad att man har ett.

Sist jag ringde värden ledde det till att en man miste sitt jobb. Nu vill jag ringa och skrika henne i örat att hon är en slavdrivare men det är ju kanske inte så konstruktivt. Justo har inte flyttat in i cykelrummet ännu, så tills vidare håller jag tyst om saken. Men jag ska åtminstone försöka skrapa fram några papper som visar på vilka lagar som ändå gäller. Alltså jag vet ju inte, men jag tror att någon lag måste det väl ändå finnas som vi kan sticka upp under näsan på värden.

Arg.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om arbetsrätt, Latinamerika, arbetsrätt i Latinamerika

På fredagen är det Världsmatdagen, och FN gör en dyster prognos: antalet hungrande tros i år för första gången överstiga en miljard. Finanskrisen pekas ut som akut orsak, men i botten ligger år av missade satsningar på jordbruket.

Så står det i DN. I botten? Att skylla på att en miljard går hungriga pga missade satsningar i jordbruket, är att göra livet f—annat lätt för sig. När jag började engagera mig – (för 20 år sen!) så sa vi jämt att 20 procent av jordens befolkning lever på 80 procent av jordens resurser – och tvärtom såklart. Jag vet faktiskt inte om det gjorts några allvarliga försök att uppdatera den siffran idag, eller om det funkar att säga samma sak fortfarande. Det spelar ingen roll. Poängen är självklar och vi vet det allihopa.

Du äter kött, kör bil och shoppar av en enda anledning: Att det finns andra som inte gör det. Alla kan nämligen inte göra det. Stört omöjligt.

40 procent av det spannmål som produceras på jorden äts upp av djur som finns till för att vi ska kunna slakta dem och äta upp dem. På 4000 kvadratmeter åkermark kan man producera 9000 kilo potatis – eller 70 kilo kött. DÄR kan vi snacka om missad satsning!

I väntan på utveckling av den rike mannens verkliga intelligens.. är det förstås bra att bistånd finns. Som ett litet plåster på såren kanske.

En rapport från Kooperation Utan Gränser konstaterar:

Rätten till mat är en mänsklig rättighet. Ändå lider nära 900 miljoner människor av undernäring. Paradoxalt nog försörjer sig majoriteten av de som har brist på mat av jordbruk.

Av världens allra fattigaste bor 75 procent på landsbygden. Trots det har de rika ländernas bistånd till jordbruket minskat kraftigt. Sverige är ett av de länder som skurit ner mest.

Rapporten berättar historien om de senaste decenniernas jordbrukspolitik i utvecklingsländerna, och de rika ländernas svek. Men den visar också att de nu finns tecken som inger hopp.

Läs mer eller ladda hem rapporten här.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Världsmatdagen, svält, fattigdom, hunger, resurser, vegetarianism, jordbruk

Många svenska konsumenter frågar om det verkligen gör någon skillnad om de köper Rättvisemärkt och ekologiskt – eller inte. Vad det gäller bananer tror jag att många av er redan uppmärksammat det genom den omtalade dokumentärfilmen Bananas av Fredrik Gertten - att ja - för producenten eller arbetarna gör det en enorm skillnad.

Om du frågor de som odlar det kaffe du dricker – så kommer de tveklöst också att säga ja – det gör skillnad för mig, min familj, mitt kooperativ, för naturen och i längden för mitt land.

Det gjorde iallafall de kaffeodlare som jag besökte i Nicaragua. Här kan du se deras svar:

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Nicaragua, bananer, kaffe, Rättvisemärkt, ekologiskt

En av Latinamerikas största har gått bort, – folksångerskan Mercedes Sosa från Argentina. Sosa sjöng mot 70- och 80-talets militärdiktaturer, och hennes sånger ansågs så politiskt hotfulla att hon tvingades i exil. Jag såg henne förra året på en konsert här i San José, det var mäktigt. En kort och rund gammal dam klev in på scenen och gav oss alla gåshud när hon öppnade munnen och sjöng med samma fantastiska röst som för 30 år sedan. Luften vibrerade.

Lyssna på en av mina favoritsånger av Mercedes Sosa och se bilder från en av alla mina roadtrips ”Centralamerika runt”, då vi besöker projekt som stöds av Kooperation Utan Gränser:

Intressant?

Läs mer

Läs även andra bloggares åsikter om Mercedes Sosa, Argentina, militärdiktatur, Latinamerika, 70-talet

Ett mail från en vän i Honduras som vittnar om de brott mot de mänskliga rättigheterna som begås där just nu.

Hej vänner

Repressionen här är fruktansvärd. Vi kan omöjligt veta hur många som dött, men igår pratades det om 16 personer, fast som sagt, vi vet inte. Det skulle inte förvåna mig om det var fler. Sedan i tisdags morse har den här stan förvandlats till en krigszon. Först militärens attack på demonstranterna utanför Brasiliens ambassad i tisdags morse. Sedan har militärerna dragit runt i bostadsområden och skjutit och kastat tårgasbomber och en typ av smällare där männisikor har protesterat. Daysis bror blev skadad när han fick en smällare kastad på sig igår.

Hela natten har folk varit ute på gatorna och gjort motstånd mot diktaturen – för det är vad vi anser det vara. Jag såg många skadas av polisen.  Problemet är att vi som jobbar på organisationer som jobbar med mänskliga rättigheter inte har lyckats koordinera oss. Vi har till exempel inte ens lyckats ta oss till kontoret under de här dagarna, eftersom det ligger i samma område som Brasiliens ambassad. Vårt kontor har i princip varit belägrat. Mer än 70 personer gömde sig därinne. Igår når de tillfälligt hävde utegångsförbudet så kunde de lämna kontoret och åka till sina hem, de flesta från landsbygden.

Även under de timmar som utegångsförbudet var hävt så fortsatte de att arrestera folk på gatorna. Det cirkulerar militärtankers på gatorna och de har satt upp vägspärrar överallt. Idag ser vi spåren från de senaste dagarnas protester på gatorna: barrikader, uppbrutna gatstenar, brända bildäck, soptunnor, bilar upp och ner, alla möjliga sorters material som människor använt sig av för att försvara sina områden så att militärerna inte skulle kunna komma förbi. På resterna av tårgasbomber jag hittar står det ”Made in USA”.

Idag, som alla dagar, gick jag ut för att delta i en fredlig demonstration. Vårt tåg var minst 15 kvartér långt, det var häftigt, människor är modiga som tar sig ut för att demonstrera, tåget var fyllt av energi och till och med glädje, vi protesterar pacifistiskt, vi skrek slagord och sjöng hoppfulla sånger. Vi vägrar leva i en diktatur.

Jag hann lämna tåget innan militärens attack började. De attackerade när tåget var framme i centrum. Först bomberna och skotten för att upplösa demonstrationen. De sprang efter människor som lugnt och fredligt försökte gå därifrån. Övervåldet från deras sida är brutalt. De jagar folk som om de vore rovdjur och slår dem fastän de redan ligger. Jessicas två söner råkade ut för det. De är läkarstudenter. De hade lugnt lämnat platsen, gick ner mot Leona, när en patrull med ungefär 15 poliser stoppade dem. En gammal man som var på väg till marknaden och just passerade råkade också ut för polisernas våld. Juan fick så mycket stryk på ryggen av deras metallbatonger så att hans lungor säckade ihop. Sen bröt benen i händerna på Carlos; den ena handen är bruten på tre ställen och den andra handen har brutna fingrar.

När Jessica var på sjukhuset för att besöka sina söner såg hon till sin förskräckelse hur poliser gick runt i sjukhuskorridorerna och arresterade skadade människor. Människorättsadvokaterna räcker inte till just nu. Vi skulle behöva internationella observatörer här nu, det sker alldeles för många illegala arresteringar.
När Sonia sökte hjälp på sjukhuset för att hon fick yrsel och illamående av polisens gaser, så nekades hon hjälp. I sjukhusporten satt en 15-årig pojke med hela benet uppslitet, ett enormt sår. Sonia som är sjuksköterska förband såret och ordnade en ambulans till ett annat sjukhus. På vägen dit bad ambulanspersonalen dem att gömma sig, eftersom militären stoppat flera ambulanser och dragit ut folk ur dem.

Jag har fått en rapport om att repressionen är stark på landsbygden också. I byn X hade en grupp bybor protesterat utanför kyrkan på det lilla torget. Flera polispatruller kom, och de slängde tårgasbomber på människorna och till och med på husen. Gaserna trängde in under dörrarna och många barn och gamla inne i husen drabbades av tårgasen.

Allt det här är bara några fragment av det som händer. Verkligheten är värre. Vad kan vi göra? Flera anmälningar på internationell nivå behövs. Ännu mer tryck från försvarare av mänskliga rättigheter. Jag läser på internet att FN drar in stödet till valet i november och att de anser att situationen inte tillåter att valet genomförs. Att FN är oroade över situationen för mänskliga rättigheter i Honduras. Det är bra, men det räcker inte, här behöver vi mer än deklarationer.

Kram/ Sofia / Tegucigalpa 23 september 2009

Bakgrund: detta har hänt i Honduras

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, mänskliga rättigheter

Ett mail damp just ner i min inbox;

Ania, just precis nu marcherar tusentals soldater längs gatorna, de arresterar och tillfångatar varenda en som vågar visa sig, de tar dem till antingen sporthallen eller baseboll-stadium. Det sägs att de torteras där, repressionen är tung i hela landet just nu. Kram/ R

Honduras president Mel Zelaya som avsattes i en statskupp (numera erkänt även som militärkupp) i slutet av juni, och flögs i pyjamasen till Costa Rica, har sedan dess befunnit sig utanför Honduras gränser, medan en kuppregering med en señor Micheletti i spetsen har styrt landet. Så igår tog han sig tillbaka till sitt hemland via små grusvägar i bergen i något gränsområde som vi ännu inte vet vart.

Först hälsades han med ett folkets glädjevrål, så här skrev min vän i ett tidigare mail, igår:

”Mel är tillbaka hos oss, och tusentals vänner från hela landet vallfärdar nu till Brasiliens ambassad där han befinner sig och det har uppstått en glädjefest utanför på gatan.”

Men så hände något. Regeringen utlyste 27 timmars utegångsförbud. På mindre än en timme i gårdagens eftermiddagsrusning paniktömdes plötsligt stan på folk.

”Du kan ju föreställa dig kaoset”, skriver min vän. ”Folk sprang hemåt som galna längs gatorna. Till och med taxibilarna flydde, de vågade inte köra folk.”

Sen kom ett nytt mail till mig:

“Nu har vi fått bekräftat att ”regeringen” har återaktiverat sina spionsystem, telefonerna och nätet avlyssnas nu, så var försiktiga med vad ni säger..”

Radiostationer som är kritiska till regeringen har stängts ner under morgonen. Deras hemsidor har slocknat.

Men utanför ambassaden, trotsade Zelayas trognaste anhängare utegångsförbudet. Klockan fyra i morse attackerade militären de tusentals människor som befann sig där med skjutvapen och tårgas, och detta verkar fortgå just nu:

”Det finns många skadade här och flera döda. Nu försöker militären ta sig in på ambassaden där Zelaya är, via grannhuset som de tvångsforcerat. Vänner, vi vet inte vad vi ska göra. De massakrerar oss snart!”

Vad gör man när man får ett sånt rop på hjälp? Vad kan jag göra? Informera är väl det minsta antar jag..

/ Tisdag, klockan 10 i Costa Rica, klockan 18 i Sverige

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, Zelaya, Micheletti, förtryck, demokrati, statskupp, yttrandefrihet

Erik i Dagens Nyheter

Esbjörn i Dgens Nyheter

Expressen

För er som kan spanska: www.sccportal.org/americalatina

..från kontoret för en stund sen, parken jag cyklar genom:

Den här tiden på året ska det egentligen regna mest hela tiden. Istället har himlen varit klarblå sen jag kom tillbaka. Tidningarna berättar om oroade bönder som riskerar förlora sina skördar – faktum är att torkan var redan här på många håll, och tusentals hektar ris har gått förlorat.

Men så öppnade himlen sig för några timmar sen. En vattenridå föll över Costa Rica, äntligen!

Allt som händer med vädret, överallt på hela jorden, just nu, visar på att något inte är som det ska. Att det är ganska allvarligt kanske ingen har missat vid det här laget..

När jag kom tillbaka till kontoret häromdagen märkte jag att min telefon ”skramlade”. Jag vände på den och insåg att någon byggt ett bo där inne. Fick sen veta att det var ett myrspex. Vi skruvade upp telefonen och hela telefonen var FULL av de där små pappersbitarna som blir när man använder hålslag, och en massa andra småpryttlar. Myrorna har alltså spatserat in i min byrålåda, in i mitt hålslag, tömt det och sen spatserat upp på bordet och fyllt min telefon. Helt fantastiskt.

Fick också höra att några geckoödlor lagt ägg i en dator och faxen. Det är varmt och gott där inne, bra för äggen.

Skönt att vara tillbaka i Costa Rica. Luften är så där härligt tung av fukt så att man bara väntar på att det ska spricka ut vattendroppar framför näsan på en. I förrgår var det Día de Independencia, hela Centralamerika firar självständighet från spanjorerna med en ledig dag och parader genom stan. Jag hade också tänkt fira men hjälpte en vän att flytta istället, och sen blev vi sittande på en uteservering i solen hela eftermiddagen.

Lite mer om mitt jobb; folk brukar undra:

Kooperation Utan Gränser har sitt huvudkontor i Stockholm, och regionkontoret för de åtta länder i Latinamerika där vi jobbar ligger i Costa Ricas huvudstad San José. Här bor och jobbar jag sedan två år tillbaka.

Som regioninformatör delar jag mitt arbete mellan tre områden: information mot Sverige, informationsarbete för Kooperation Utan Gränser regionalt i Latinamerika, och stöd till våra lokala samarbetsorganisationer i deras arbete med Information & Kommunikation. Det betyder att jag reser ganska mycket, främst i hela Centralamerika, men också till Paraguay och Bolivia.

Vi är sju personer på regionkontoret i San José. I samma hus som oss ligger också Rättvisemärkts Latinamerika-kontor. Sedan har vi ett landkontor i varje land där vi arbetar. Där finns för det mesta en (projekt-) koordinatör och en assistent. Deras arbete är att vara ett stöd till alla lokala samarbetsorganisationer i respektive land. (De är fler än 70 sammanlagt i Latinamerika, och det är de som ”utför” projekten.)

Förutom vår regionchef och en annan tjej är jag den enda svensken som jobbar för Kooperation Utan Gränser i Latinamerika. Jag gillar den politiken. Varför ska vi skicka ut en massa svenskar ”som vill rädda världen”, när det finns fullkomlig kompetens på plats? Mina kollegor är agronomer, arkitekter, statsvetare, kommunikatörer och ekonomer från Latinamerika.

Biståndet är numera en professionell ”branch”.

Varför jag är här var för att vi såg (jag jobbade på kontoret i Stockholm innan) att just inom området Information & Kommunikation kan det vara bra, minst sagt, att ha en svensktalande person som dessutom kan den ”svenska” delen av organisationen, till exempel känner vår svenska målgrupp.

Lite exempel på saker jag gör i mitt jobb:

Webmastrar Kooperation Utan Gränsers spanska hemsida

Skriver resultat och case – inriktade artiklar för svenska hemsidan

Tar hand om besök från Sverige

Workshops i kommunikation med våra lokala samarbetsorganisationer:

Artiklar till våra svenska medlemsorganisationers media:

Jag tror att Sveriges enda informatörsutbildning med inriktning på utvecklingsfrågor finns i Växjö.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om informatör, informationsarbete, kommunikation, bistånd, Latinamerika, jobba utomlands, Kooperation Utan Gränser

På flygplatser råder en egen tid, ett eget rum. Man vet inte om det är plus eller minus 20 grader utanför, än mindre vad klockan är. Alla är på väg, nu eller i en väntan. Jag sitter i Madrid och min laptops klockor visar 1730 i San José, 2030 i Asunción och 0130 i Stockholm. Jag har manchesterbyxor och fleecejacka för jag fryser alltid när jag flyger och det är ganska sjysta sovkläder när man ska sitta och sova bland folk. Andra har flipflops och shorts eller jacka och mössa. Flygplatsförvirring kring tid och rum och klimat. Sommar i Madrid vinter i Montevideo. Vi går på planet nu. Hejdå för i år Europa.

Nu börjar mitt andra år skrev jag i ett inlägg för precis ett år sedan så nu börjar mitt tredje år får jag väl skriva nu då. Ingenting blev som jag trodde att det skulle bli, men med varje klokare år äldre jag blir inser jag att det inte gör något.. Det blir oftast ganska bra ändå, när allt kommer omkring.

Boarding. Tio äldre damer i rullstol körs in i planet som ska ta oss till Montevideo. Vad har tio tanter i rullstol gjort i Madrid undrar jag. De kan jag inte räkna med i en krissituation för jag kan inte låta bli att tänka på planet som flög från Montevideo för 30 år sedan mot Chile men störtade i Anderna. Två månader senare dyker två utmärglade skäggiga individer upp vid en flod där en herde går och vallar sina får. I två månader hade de suttit i snön i bergen med sina kamrater som tuppat av en efter en. Ätit snö, ätit av de döda. Hört på radio hur alla efterspaningar avblåsts. Samlat den sista kraft en människa kan och vandrat över bergen tills de hittade herden.

Man kan verkligen överleva allt om man bara vill. Jag räknar till 50 stämplar i mitt två år gamla pass och väntar numera på min tur att försöka överleva det omöjliga varje gång det är turbulent och piloten tänder säkerhetsbälteslampan och jag vet att jag sitter i en liten plåtlåda några kilometer ovanför Atlanten. Statistiskt sett..

Nästa hållplats. Paraguay.

Till skillnad från mina vänner i Honduras hade jag privilegiet att ta semester från världens kaos. Jag städade mitt hem, packade mina väskor och flög över Atlanten tillbaka till en annan verklighet. Plockade kantareller med mamma i skogen, åkte på auktion och köpte en gul 70-tals-kaffepanna. Plockade blåbär och hallon och bakade paj och kanelbullar och drack vin med en barndomsvän på verandan med utsikt över Skagerack. Tänkte på Honduras och tänkte på hur irriterande det var när jag satt i Centralamerika och bloggade och tittade på Facebook och såg att alla bara levde sina liv precis som vanligt fastän där jag var var (är!) ingenting som vanligt. Och så tänkte jag på hur otäckt lätt det var att sitta där på verandan vid Skagerack och lägga Honduras och alla andra verkligheter i Latinamerika åt sidan. Tända en feströk och tycka att allt är fantastiskt också.

Nu hade jag 350 olästa mail i min jobbinbox som påminde mig med käftsmällar om verkligheten någonannanstans, och ett gäng kommentarer på bloggen som är tänkvärda men som jag inte svarat på. Jag läste alla mailen (ok, skummade de flesta), och nu ska jag ta några timmar semester till. Är snart tillbaka. Ska bara andas lite underbar svensk luft på balkongen och uppskatta Fruängen som paradiset på jorden.

Journalister från TeleSur vittnar om hur de först hotats och sedan slängts ut ur Honduras för att de dokumenterat brott som begåtts av den nya regimen i landet. Den latinamerikanska journalistfederationen (FELAP) fördömer nu dessa repressalier, och ställer regimledaren Roberto Micheletti som ansvarig. Att slå ner spridandet av det fria ordet med vapen på öppen gata blir förstås lite svårt för honom att försvara.

Å andra sidan finns samtidigt en rätt saftig kritik mot medier som tex CNN (som jag själv följt och kan intyga), som, särskilt i början, inte vågade ta ordet statskupp i sin mun, utan pratade om ”tvungen avsättning” (förlåt min dåliga svenska här??!!). För att inte tala om de honduranska stora tidningarna och tevekanalerna, som under kuppens första dagar visade matlagningsprogram, barnprogram och film, och inte så mycket mer.

Om Michelletti visste att han och hans nya regim handlade enligt lag och rätt som han påstår, varför kunde inte media berätta om vad som hände då? Och varför stannade han på flygplatsen i San José när han skulle komma hit för ”medling”, tills han fick garantier av Costa Ricas president att han inte skulle arresteras? Varför, om han är en sån reko kille?

Det här inslaget pratar om media och statskuppen i Honduras. Tyvärr på spanska som vanligt, ledsen för er som inte förstår, men bilderna säger MYCKET.

För övrigt så plockade TT upp mitt förra blogginlägg. Jag tackar TT för att ni sprider olika åsikter och tankar!

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Roberto Michelletti, media, journalister

Jag skulle svara på en kommentar jag fått men det blev ett helt blogginlägg. Jag såg den här artikeln om kuppen i Honduras hos en bloggare som heter Brandr. Han skriver bl.a. så här: “Den egentliga orsaken till kuppen kommer sannolikt aldrig att bli rapporterad av “svensk” media, och knappast heller ens förstådd av så kallade “journalister”. Egentligen handlar inte kuppen om vem som skall vara president, utan om frihandel och hur stort inflytande nordamerikanska kapitalister skall ha över Honduras ekonomi.” Det vore intressant att höra vad du tycker om artikeln. Ligger det något i vad han säger?

Det är helt sant att kuppen inte handlar om vem som ska vara president, utan som för det mesta ligger det en rad ekonomiska och politiska intressen bakom det hela, av vilka ett fåtal kommer nå ut i det offentliga. I bland annat svensk media har det framställts som att Zelaya ”behövde avsättas för att han planerade att ändra konstituionen så att han skulle kunna bli omvald”, vilket ju får en att asociera till att han skulle vara en föga demokratisk man. Det är både löjligt och enkelt att bevisa det felaktiga i det: Zelaya kidnappades samma morgon som det skulle genomföras en rådgivande folkomröstning i Honduras. Frågan som skulle ställas var om folket ville att det i samband med nästa presidentval också skulle röstas om en ny konstitution. OM det nu skulle finnas en paragraf i den här nya konstitutionen, som skulle säga presidenten ska kunna bli omvald, så inte skulle den gälla Zelaya iallafall, eftersom det samma dag skulle hållas presidentval till vilket Zelaya ändå inte skulle kunna kandidera eftersom nuvarande konstitution fortfarande skulle gälla.

När Zelaya försökte återvända till Honduras för en vecka sedan tilläts hans plan inte att landa. På marken utanför flygplatsen begick landets militär samtidigt allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Med statligt legitimerat våld slog, sköt och gasade de in i folkmassorna. En ung man sköts till döds. Han kom från en fattig kaffeodlande familj på landsbygden. I en intervju med fadern som nyss förlorat sin son, säger fadern:

- Det här är ett krig mellan rika och fattiga.

Och vet du. Denna kaffeodlande lågutbildade man från Centralamerikas landsbygd gjorde i detta då den mest enkla och klarsynta analys, som få journalister varit i närheten av.

I Honduras bor det 7 miljoner människor. Minst hälften av dem lever i fattigdom. Av de fattiga lever en tredjedel i extrem fattigdom. Minst hälften av alla människor i Honduras har under hela sina liv stått helt utanför alla möjligheter till inflytande. Inflytande över sina egna liv och inflytande i samhället.

En liten rik elit kontrollerar de statliga institutionerna, de flesta större företagen, kyrkan och massmedia. Sedan Zelaya kom till makten har han gjort många saker som inte uppskattats av, eller stått i direkt hot mot den rika elitens makt.

När den globala livsmedelskrisen fördubblade matpriserna föll många fattiga i världen från ”fattiga” till ”extremt fattiga”. Zelaya valde då att subventionera bensinen så att transportkostnader av människor och livsmedel kunde hindras från att skjuta i höjden. Oljebolagen tycker inte om Zelaya.

Han sänkte boräntan så att en grupp som förut inte haft tillgång till ett värdigt boende plötsligt kunde få det. Årskostnaden sjönk med upp till en tredjedel för bostäder för fattiga. Bankerna tycker inte om Zelaya.

Zelaya höjde minimilönen- de allra fattigaste arbetarnas inkomst – med 60 procent. Arbetsgivarna tycker inte om Zelaya.

Zelaya tog bort inskrivningsavgiften i grundskolan, införde skolmåltider och vissa jordbrukssubventioner för småbrukare. Låginkomsttagare med barn på landsbygden älskar Zelaya.

Och så vidare.

Han införde också en ”Lag om medborgarnas demokratiska deltagande”. Det var med den lagen i ryggen som han utlyste den folkomröstning på grund av vilken han blev kidnappad och utslängd ur landet.

Vad det gäller frihandeln. Det är heller ingen slump att de som förespråkar frihandelsavtalen med USA i Centralamerika främst är medelklassen och överklassen. Om det vore frihandel på riktigt, i ordets rätta bemärkelse, så vore det kanske bra för de centralamerikanska ländernas utveckling.

Men när jag går till affären är det billigare att köpa importerade (skit)produkter från USA än vad det är att köpa den lokala bondens produkter. Då är det illa. Centralamerikas småbönder utkonkurreras i frihandelns ädla namn medans USA storsubventionerar sina egna bönder och pumpar ut sina varor över världen. En så kallad frihandel men på ojämlika villkor och dessutom med fusk, eftersom USA har långa listor på egna produkter som är ”undantagna” frihandelsreglerna.

Samtal om teorier om USAs fortsatta intresse att kontrollera Centralamerika (om än med annan förklädnad än på 70 och 80 talen) pågår bland de sociala rörelserna här nu. Jag tänker inte ge mig in på några avancerade konspirationsteorier i den här bloggen. Men det råder ingen tvekan om att det finns nordamerikanska intressen i att länder som Honduras styrs av en borglig, konservativ elit. Glöm inte att farsoter lätt smittar, vare sig vi pratar om statskupper eller reformer som gynnar de fattiga.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, frihandel, Manuel Zelaya, USA, fattigdom

Cyklade till jobbet. Poliser i varje hörn och kravallstaketen riggade. Jag behövde inte åka till Honduras. Honduras kom till mig. Eller iallafall en handfull maktfulla män och en massa aktivister. De ska inte förhandla, Michelletti och Zelaya. De ska prata, säger de. Över en kopp te hemma hos Costa Ricas president Arias.

Jag får ett sms att det ryktas att Micheletti inte kommer då Nicaraguas president Ortega inte låter honom flyga genom nicaraguanskt luftrum. Obs detta är bara ett rykte. I den här delen av världen har vi fortfarande dagen framför oss, så vi får väl se.. 

Maria Elena Méndez är ordförande i en organisation vi stöder i Honduras. Hon sa i en intervju till mig att hon tycker att eftersom Sverige är ett land som respektererar demokratin, så borde Sverige uttala sig mot vad som händer i Honduras. Jag talade om för henne att i Sverige är ministrarna nog upptagna av semester just nu.

Läs resten här.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Michelletti, Zelaya, Costa Rica

Oscar Arias, Costa Ricas nuvarande president som fick Nobels fredspris för sitt arbete med att få slut på inbördeskrigen i Centralamerika i slutet av 80-talet, ska medla igen. Denna gång mellan Honduras interimpresident Roberto Micheletti och Honduras folkvalde president Manuel Zelaya.

De sistnämnda herrarna är hembjudna till Arias privata bostad, 500 meter ifrån Kooperation Utan Gränsers regionkontor i San José, Costa Rica, där jag sitter och knapprar upprört på min dator hela dagarna (när jag inte reser). De kommer hit! På torsdag! Huvaligen. Jag ska gå dit och knacka på dörrn och säga till att inte en krona i bistånd ska han få, gubben, haha..

För att säga någonting av många ting om denna Micheletti: Några dagar efter att den folkvalde presidenten Zelaya skickats till Costa Rica i bara pyjamasen och Micheletti tagit över rodret, så valde han som sin närmsta politiska rådgivare en man vid namn Billy Joya. Denna Joya koordinerade, beordrade och genomförde tortyr under 80-talet. Han startade och styrde dödsskvadronen ”Lince”. För att nämna något.

Han får det inte lätt, Arias. Zelaya har redan sagt att ”Vissa saker är inte förhandlingsbara. Att återinsätta den rättmätiga regeringen står utom diskussion, både i OAS och FN.”

I Costa Rica är det val nästa år. Mina mindre Arias-älskande vänner har syrligt uttryckt att det här är Arias partis valkampanj som redan har startat. En avdammad bild av Arias som ännu en gång en världs-Jesus som älskar alla barnen kammar säkerligen hem röster i nästa val. Vi får väl se om han lyckas återuppväcka sin medlingskonst och komma någon vart med de här bråkiga barnen.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Manuel Zelaya, Roberto Micheletti, Oscar Arias, Nobels fredspris, Costa Rica

DN skriver att youtube används som vapen mot kuppen i Honduras.  När statlig media är cencurerad och privat utländsk media är nedsläckt så är Internet ett sätt att sprida information om vad som pågår. Här är några av de inslag vars länkar cirkulerar på maillistor här just nu:

Den här är ganska jobbig att se, hoppa över om du är känslig:

Video från demonstration. En del spanska i senare delen av inslaget men värt att titta på första delen även om du inte kan spanska:

Den här videon sammanfattar väldigt bra. I början är det mycket text på spanska, men efter 2 minuter är det mest musik och talande bilder som visas:

Tidigare publicerade:

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, statskupp i Honduras

Zelaya har lyft från Washington, sitter i ett plan på väg till Honduras. Diktatorn Micheletti sitter just nu i en presskonferens och orerar att Zelaya inte kommer tillåtas landa. Zelaya pratar med media från flygplanet och han säger att han kommer att landa, att han är landets president.

Är det så här krig bryter ut? Är det det jag upplever just nu? Jag skulle ha åkt till Honduras imorrn, det här känns helt overkligt. Ett mail dimper ned i inboxen från en vän i Honduras.

Kära Ania
Klockan är 13.47 och jag säger dig att nu är tusentals personer vid flygplatsen och demonstrerar. De väntar på att Zelaya ska landa, läget är otroligt spänt här nu, vi vill inte ha ett blodbad. Jag hör just nu en kommuniké läsas upp som säger att flygplatsen är stängd och planen skickas till El Salvador, inklusive planet som Zelaya just nu sitter i. Michelletti pratar i en presskonferens och han säger att nicaraguanska trupper rör sig mot gränsen. Han fortsätter med att säga att Zelaya inte kommer tillåtas landa.
Det är militärer överallt, helikopters och tankers. Du vet jag bor ju här nära flygplatsen, men du kan inte föreställa dig hur spänt det är här nu. Så kaotiskt allt runtomkring mig just nu. Jag bifogar några bilder. Kramar / xx

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Manuel Zelaya, Robero Micheletti, demokrati, krig

Det har gått en vecka sedan Honduras folkvalda president Zelaya väcktes mitt i natten av maskerade militärer och slängdes ut ur landet. Sedan dess har han fått hela det internationella samfundet på sin sida. Till och med USA.  Nu fryser man bistånd och krediter, och Honduras utesluts ur den amerikanska samarbetsorganisationen OAS. Landet isoleras. Zelaya skulle återvända idag men regimen har sagt att planet inte kommer att tillåtas landa. Tusentals människor demonstrerar i denna stund utanför flygplatsen.

Ändå rapporteras om honduraner som demonstrerar FÖR den nya regimen. För oss som vuxit upp i något mer stabila länder kanske det är svårt att förstå att en kuppmakarregering kan ha stöd hos en del av befolkningen.

Jag menar, jag tycker att Reinfeldt för en helt katastrofal politik, men jag skulle ju inte tycka att det smartaste sättet att avsätta honom på skulle vara att sätta honom i pyjamasen i ett litet plan mitt i natten och flyga honom till Schweiz.

Folk som inte sympatiserade med Zelayas politik föredrar nu att leva i en icke-demokrati som just nu, just igår och just idag, med diktatoriska metoder blodigt slår ner varje försök till motstånd, än att ha kvar Zelaya vid makten. Det är såklart sorgligt att man blandar ihop politiks innehåll med politiks spelregler. Men de här människorna är ju inte helt korkade. Folket i Honduras är just nu enormt splittrat i två läger. Men det folk från båda sidor har gemensamt är att de är smärtsamt medvetna om att de bor i ett land där spelreglerna är satta ur spel, eller snarare, aldrig har funnits. Kanske skulle du också stödja fuskspel i en sån miljö.

Diktatorn Micheletti tittar mig rakt in i ögonen genom CNNs kamera och säger att här i Honduras är allting lugnt. Vi har folkets stöd och vi gjorde det rätta för att rädda demokratin. Jag ryser. Den här videon visar ett annat Honduras.
Den inledande titeln säger ”I Honduras är allt lugnt – här händer ingenting”.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Manuel Zelaya, Roberto Micheletti, Centralamerika, demokrati,Reinfeldt

(Äter du bara glass i solen och missar vad som händer i världen? Läs då mitt förra inlägg under detta!)

Sedan statskuppen i söndags morse har jag fått minst hundra mail från människor och organisationer över hela Latinamerika som vill att jag ska publicera deras solidaritets-kommunikéer på Kooperation Utan Gränsers spanska hemsida. Jag har fått många vittnesmål på hur brott mot de mänskliga rättigheterna begås just nu. Jag blir rörd över människors förmåga till solidaritet, och förbannad när jag ser hur många medier, latinamerikanska och svenska, pumpar ut information som försöker legitimera kuppmakarnas beteende. Ta ert ansvar media!!! Även om ni är sommarvikarier.

(Läser ni DN, läs  Erik de la Regueras artiklar. Han är inte sommarvikarie och har dessutom koll…)

De som protesterar mot kuppen förminskas till en liten grupp bråkmakare. Så här skriver TT: ”Hundratals ilskna Zelaya-anhängare trotsade utegångsförbudet och reste på måndagen barrikader i närheten av presidentpalatset, kastade stenar och brandbomber och anföll kravallpolis med rör och metallstänger.”

Så här skriver en vän i ett mail: (Hon var där. Hon gick till presidentpalatset för att protestera mot att den planerade folkomröstningen olagligförklarades.)

Hej alla
För ungefär en halvtimme sen blev vi attackerade av militären utanför presidentpalatset där vi demonstrerade. Hundratals tungt beväpnade poliser sprutade tårgas och sköt mot tusentals demonstranter som protesterar sedan igår, när vi fick veta att president Manuel Zelaya hade kidnappats och vi utsatts för en statskupp.

Idag måndag eftermiddag klockan halv fyra skedde militärpolisens våldsamma attack. Jättemånga är skadade, arresterade eller försvunna. Vi vet inte ännu om några har dött. Vi som protesterar mot den här statskuppen kommer nästan alla från Honduras fattiga skikt. Just precis nu när jag skriver det här är presidentpaltaset helt inringat av poliser som fortsätter att tillfångata våra vänner.
 
Personligen har jag varit riktigt rädd. Vi gömde oss i en affär men polisen kom in efter oss och de började skjuta och slänga tårgasbomber. Alla människor sprang åt alla håll och man hörde maskingevärssalvor. Jag gömde mig i en annan affär där de säljer mat. Polisen kom in och släpade ut mig tillsammans med kvinnan som sålde mat. Hon fick springa och lämna sin lilla affär vind för våg. Polisen föste mig och andra framåt men jättemånga skrek Släpp dem! Jag lyckades springa men såg sedan hur de grep jättemånga unga människor, folk var dödsrädda och skrek och grät och många svimmade av all tårgas.
 
Nu stänger de gränserna in till Honduras. Generalstrejk är utlyst. Vi som tillhör landets alla folkrörelser tänker inte ge upp kampen för att försvara demokratin. Polisen kan inte stoppa oss, och inte heller bluffmakaren Michelleti som visst ska ha svurit sig själv till ny president idag. Jag skickar med några bilder på vad som händer här.

Jag är ledsen för alla stavfel och min förvirrade text, men jag är fortfarande rätt skärrad för allt som händer. Hälsningar xxx
 
Bilder som de har skickat till mig:

Läs min artikel på Kooperation Utan Gränsers hemsida.

För spansktalande; se ett antal av alla solidaritetskommunikéer vi fått.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, statskupp i Honduras, Kooperation Utan Gränser