You are currently browsing the category archive for the 'vardag' category.
Igår kväll när jag gick genom San José centrum undrade jag hur jag någonsin ska kunna flytta tillbaka till Stockholm. Det var mörkt och regnade men det var varmt. Gatorna är trånga och husen gamla och slitna, med fina detaljer och brokiga färger. Bilar tutar och gatuförsäljare skriker. Varje affär spelar sin favoritmusik på hög volym. Människor överallt under sina paraplyer. Det luktar fukt och majs, avgaser och friterat bröd med chokladsås..
Jag romantiserar inte fattigdom. Men vem har sagt att lite kaos måste ha med fattigdom att göra? Varför måste det ”rika” alltid vara kliniskt och tyst och opersonligt? Jag sörjer fattigdomen jag ser runtomkring mig varje dag. Men kaoset och livet gör mig upprymd och glad och får mig att känna mig som en del av allt det som är världen. Stockholms perfekta och döda gator gör mig deprimerad.
Utveckling till en viss gräns, ja. Men överutveckling, nej tack.
Men sen i morse när jag skulle till jobbet var det totalkaos i trafiken och alla bilar och bussar stod och tutade aggressivt på varandra. Jag blev jätteirriterad. Sen kom jag till jobbet, har jättemycket att göra just nu. Och så gick strömmen och kom inte tillbaka på många långa timmar. Jag försökte andas lugnt och sortera alla pappershögar på mitt kontor men stressnivån var lite för hög.
Och ja, då vill man ha Stockholm med tysta gator och välfungerande elnät.
Jag är definitivt aldrig nöjd.
Jag har tillfälligt uppehållstillstånd för arbete här. Häromdagen tittade en dörrvakt på mitt ID-kort och påpekade att det är dags att förnya mitt uppehållstillstånd. Jag tittade närmare och såg att kortet (=uppehållstillståndet?) går ut den 29e maj. Så jag ringde till migrationsverket för att be om ett möte för att ansöka om förlängt uppehållstillstånd. Jag fick ett möte. Den 16 juli 2010.
Jag vill inte håna Costa Ricas myndigheter. Jag kan inte tänka mig att migrationsverket i Sverige är så mycket snabbare. Men jag kunde inte göra annat än att skratta.
Nästa fixa-grej på listan är att skaffa ett costaricanskt körkort. Har kört med mitt svenska i två år nu. Men har fått veta att det fick jag bara göra i tre månader.
Och så måste jag ägna mig åt att jaga en hantverkare som ska laga mitt tak för det regnar in ungefär där min dator står. Han har lovat att komma två gånger men inte dykt upp.
Åren går men min (tråkiga?) svenskhet består.
Jag växte upp i en miljö där man plockar undan efter sig när man ätit och där man städar sitt eget rum. Dessutom dammsög jag övervåningen och hämtade mina småsystrar på dagis en gång i veckan.
Visst var jag skeptisk och oorkade inte, viiille inte hjälpa till. Men idag: tack mamma.
Jag bor numera i en kultur där Mamma alltid är slav. Om familjen har det tillräckligt bra ställt så har man en Piga som slav. Utan undantag! Få barn i medelklassens och överklassens familjer bär sina tallrikar till diskbänken. Jag är ingen moraltant. Men utan tvekan bidrar det där till en inställning som genomsyrar hela samhället. Det är okej att slänga skräp på gatan, ja till och med på golvet i en affär, på bio, på en restaurang, vart som helst. För någon annan kommer alltid att plocka upp efter dig.
Mitt första möte med den rasistiska och koloniala pig-seden i Latinamerika fick jag första gången jag åkte till Mexiko. Jag bodde en vecka hemma hos en helt vanlig spanskättlad medelklassfamilj. Deras piga var en 14 årig flicka från landet som kom från en folkgrupp som heter mixe. Hon kunde knappt läsa och skriva och hon arbetade 7 dagar i veckan i familjens hem, som hon i princip aldrig lämnade. Lönen var en säng bakom tvättmaskinen och maten som blev över när familjen ätit.
- Haha titta på henne, hon går som en anka! Skrattade den plastikopererade mamman när Angela hade serverat mig mat vid bordet och gick bort mot köksdörren.
Efter det åt jag bara i köket med Angela, och trots min vita hud var jag inte längre så populär i familjen. Som sagt, jag stannade inte heller kvar där.
Det här är inget undantag i Latinamerika. Förklaringen ligger så klart i kolonialismens nedärvda rasism, i kombination med ett extremt utpräglat klassamhälle, baserat på etnicitet.
Själva idén att betala fattiga människor för att de ska plocka upp din skit kommer troligen inte att avvecklas inom de närmsta trettio åren. Men som tur är har pigorna börjat organisera sig och kräva sina rättigheter. Förutom en anständig lön och rimliga arbetsförhållanden så bidrar organiseringen också till att stärka deras självförtroende. Att säga Nej och inte ta skit helt enkelt.
Och nu har de till och med fått en egen dag! Läs mer om den här.
Mer fakta om barn som hembiträden hittar du här.
Läs även andra bloggares åsikter om piga, hembiträde, Latinamerika, rasism, kolonialism, Mexiko
Förra veckan bänkade jag mig för att titta på mig själv i Costa Ricas ”Kalla fakta”. Reportaget börjar med bilder från Stockholm och under en sekund längtade jag nog lite. Det är tyst i Stockholm säger den imponerade speakerrösten. Inget tutande! Reportaget handlar om hur costaricanerna beter sig i trafiken. Jämförelsen med Sverige byggde på att de hittat statistik som sa att Sverige är det land i världen där minst antal människor per hundra tusen invånare dör i trafiken. Och Costa Rica tillhör bottenskrapet på samma lista.. Bilder på lugna och snälla svenska medborgare som trycker på knappen och går över zebra -strecken, bilar som bromsar lugnt och släpper fram de gående..
Ania kommenterar. Ja, jo i Sverige är det svårt att ta körkort. Ja, jo i Sverige måste bilarna stanna för de gående. Ja, det är ju inte svårt att lära sig köra bil, men det är inte lätt att lära sig bete sig rätt i trafiken, hehe..
Iallafall väckte det en massa uppståndelse att de lät en svenska kommentera situationen, (plus en kille från Frankrike). Det märkes på kanal 7:s hemsida under veckan som följde. TV-programmet har en blogg där folk kan kommentera varje inslag. Jag tyckte det var rätt kul att läsa, så jag tänkte bjuda på delar av vissa inlägg:
God kväll Rodolfo, tack för ett bra program. Men den här gången var jag verkligen inte överens med dig om vilka ni valde att bjuda in som gäster till det här programmet. Vi är inte Sverige, vi är inte något land i Europa. Vi är ett underutvecklat land, med mycket dåliga vägar, stora hål och inga markeringar. När man kör måste man gissa och chansa och kasta sig hit och dit.. Men det här är mitt kära Costa Rica, inte Sverige, inte Frankrike… /Xinia
Det handlar inte om ifall folk kan köra bil eller inte. Det handlar om att vi costaricaner saknar utbildning och medvetenhet, eller vanligt folkvett.. /Andrea
… dessutom går det alldeles utmärkt att KÖPA sig ett körkort i det här landet, oavsett vad ministern säger…! /Ana
Vem ska man skylla på när någon dör i en olycka på grund av att vägen var i uselt skick? Innan ni ger er på medborgarna och skyller allt på dem, innan ni jämför oss med ett land som Sverige (ett kultiverat och högutvecklat land), så kanske ni kunde investera skatterna som de gör också: då kanske vi kunde börja prata om en jämförelse.
/Xenia
Jag ber inte om en infrastruktur som Sveriges, jag ber inte om GPS eller övervakningskameror, det skulle vara att kräva för mycket. Men kära minister Karla González, att slänga lite färg på gatorna så att man kan se vart man ska, är det så mycket begärt?
/Angelo
Det är ju helt absurt att jämföra Costa Rica med Sverige. Vi har ju inte ens lika bra vägar som mänga länder i Afrika. /Juan
Jag tycker inte att det är så absurt att jämföra Costa Rica med Sverige. Visst, Sverige har en bättre infrastruktur. Men att köra mot rött eller göra en U-sväng där man inte får, har inget med infrastruktur att göra.
/Rodolfo
Jag har haft körkort i nio år. Det var hur lätt som helst. Jag fick mitt kort utan att någonsin ha kört bil i trafik bland andra bilar. Hur är det möjligt? Och man blir ju mörkrädd när man tänker på alla idioter bakom ratten som tror att de är Tarzans morsa.. /Wilhelm
I Sverige, som man pratar om i reportaget, har de övervakningskameror i trafiken. Och bilarna har GPS så att man kan kontrollera hastigheten. Och så har de delat av körbanorna på motorvägarna för att undvika frontalkrockar, dessutom är dessa gjorda av ett material som inte totalmosar bilarna vid krock. De har tåg och cykelbanor! Som dessutom många använder, eftersom många inte vill ta körkort för det tar jättelång tid att ta och är dessutom hur dyrt som helst.
/Ginnes
Det var inte särskilt lyckat att bjuda in folk från Sverige och Frankrike till programmet, eftersom man borde titta på problemen utifrån vårt perspektiv, och sluta jämföra oss med alla andra hela tiden!
/Karla
Läs även andra bloggares åsikter om trafik, olycksstatistik, sagt om Sverige, Costa Rica, körkort
Min plan är att cykla till jobbet tre dagar i veckan. Men nu kan jag skylla på att jag varit förkyld i en evighet så då har jag dispens och fick köra hela förra veckan. Inte för att det går fortare, köerna är inte roliga.
I vilket fall får jag inte köra på måndagar. Beroende på sista siffran på nummerplåten så har stan infört körförbud för alla en dag i veckan. San José är inte byggt för alla hundratusentals inflyttade rika gringos och nyrika costaricaner med två bilar per familj. Stan krashar snart.
Jag orkar inte cykla så jag promenerar genom mitt nya bostadsområde, har ju precis flyttat. Det är sophämtarmorgon och alla har ställt ut sina sopor på gatorna. Luktar unket och hundarna kalasar med nosarna i sopsäckarna i vart och annat gathörn. Värmen har äntligen kommit tillbaka till stan och jag får dra av mig halsduk och tjocktröja. (Jag är fortfarande i chocktillstånd efter en vecka i den svenska kylan.)
Byggarbetarna tror som vanligt att jag är en katt och låter ssssss efter mig. Det är något med män i grupp. Ärligt talat, jag föraktar det. Men jag orkar inte bli arg längre. Skulle inte kunna bo här då.
Jag har värre saker att tänka på denna morgon. Jag valde min nya lägenhet för att den har en fantastisk utsikt och ligger på en lugn och tyst gata. Precis vad jag behöver. Men tror ni inte, att efter att ha bott där i mindre än två veckor inser jag att de precis just nu börjar bygget av en gata och en massa hus på gräsplanen utanför mitt sovrumsfönster. Jag vill gråta. Nu har jag byggmaskiner som drar igång 0630 varje morgon tio meter från min kudde. Damm överallt och oljud. Varför just jag?! Varför just nu?!
På eftermiddagen åker jag till ett möte i La Carpio, San Josés ”slumområde”. Jag vet att jag inte borde klaga. Att jag lever som en prinssessa. I La Carpio ligger stans soptipp och jag får kväljningar när vi går förbi husen närmast tippen. Stans alla sopor fraktas hit, bullret från de ständigt passerande sopbilarna på de trånga gatorna och stanken… vad är det jämfört med mitt område en kvart därifrån. Allt är så relativt jag vet, jag vet.
Nu har jag bott här i snart ett och ett halvt år. Under den tiden har följande saker omkring mig gått sönder: kylskåpet (två gånger), spisen (två gånger), ugnen, tvättmaskinen, torktumlaren, hemtelefonen, mobiltelefonen, cykeln (sex gånger), datorn (sex gånger) och bilen (fyra gånger). (Bilen har ju inte direkt gått sönder, men har haft behov av reparation så många gånger). Vi har också låtit byta ut låsen i ytterdörren efter att min sambo lämnat nycklarna i bilen när det blev inbrott i den..
Så om någon frågar vad vi har för fritidsintressen så är nummer ett definitivt att leta hantverkare och reparatörer, sitta hemma och vänta på att de kanske kommer när de sagt att de skulle komma, titta på olika sorters mer eller mindre hemmasnickrad ingenjörskonst, hitta på nya sätt att laga mat, förvara saker, tvätta, ta sig fram..
Och om man räknar in vakten på vår gata (som är min sambos kompis) som fick komma in och döda en stor spindel som vi hade på besök på vardagsrumsgolvet, – så har vi minst haft femton arbetande män i vårt hem det här året.
Apropå spindeln så kan det ju vara på sin plats att berätta lite om våra husdjur också. Tack och lov var han en av ganska få som kommit på besök, eftersom vi har en liten armé av gecko-ödlor och en jättepadda som håller undan ohyran. En av geckosarna bodde under en längre tid i vårt vardagsrum, bakom en tavla. Det var suveränt. Inte ett enda litet kryp såg man till under de månaderna. Nu har hon flyttat ut och jag vet inte riktigt hur jag ska locka in henne igen. I vilket fall har både hon och jättepaddan förökat sig (jag förstår verkligen inte hur den sistnämnda lyckats – möjligen handlar det om jungfrufödsel, eftersom vår lilla ”trädgård” på några kvadratmeter är helt omgärdad av en hög mur). Så nu har vi minigeckosar och minigrodor som hoppar runt på husväggar och i trädgården.
Vi köpte en nektar som kolibris tycker om och som nu hänger i en särskild kolibri-nektar-flaska hos oss. En fantastiskt vacker mörkgrön liten kolibri har hittat den och härmodagen hade hon med sig en kompis. Det är verkligen som på kalle anka på julafton. De hänger där i luften och vingarna rör sig så snabbt så att de ser stilla ut. Och nektaren sörplar de glatt i sig.
Förut hade vi en katt som bodde utanför vår dörr också. Lite för läskig och äcklig för att släppas in, men sambon såg till att det alltid fanns kattmat och en filt att vila på. Dessutom har hon hundmat beredd i skåpen; ibland kunde det hända att vi fick sällskap hem av nån tufsig och ruggig fyrbent varelse med vackra ögon. Då måste det finnas något att bjuda på.
Sist men inte minst: Härom kvällen när vi satt och kollade på en tråkig film så ser jag plötsligt genom det stora vardagsrumsfönstret en JÄTTE-råtta. Den var nästan stor som en katt och halvnaken och hade en näbbig nos. Den var verkligen ruskig. Vi stängde av och betraktade besökaren under de 20 minuter han tog på sig för att nosa in varenda centimeter av vår lilla gräsmatta. Sen klättrade han vigt upp för grenarna mot muren och drog vidare. Om en sån kille skulle ta sig in i mitt hem skulle jag nog hoppa från taket (om man nu kunde ta sig ut. Fast eftersom det är galler på alla fönster skulle jag väl få svälja hela burken med sömntabletter istället).
Som pricken över iet så avslutades kvällen med ett ordentligt jordskalv (på gränsen till jordbävning läste jag nästa dag i tidningen) som fick hela huset att skaka precis när jag skulle somna och drömma om råttor. Efter det var det stört omöjligt att somna.
Om jag trivs här? Jag stortrivs!
Jag borde inte klaga när jag nu egentligen har ett av de roligaste jobben jag kan komma på. Men jag måste erkänna att efter en vecka i Honduras, en vecka i Nicaragua, fem veckor i Sverige (ok, fyra av dem var semester..), en vecka i Brasilien och en vecka i Bolivia (detta sedan i juni), så var det inte jättespännande att packa väskan igen i september och åka på en tvåveckors till Guatemala. Trots att Guatemala är ett av mina favoritländer, och trots att jag tog mig ledigt för att åka och slappa i två dagar på min favoritplats i hela världen (sjön Atitlán).
Jag är bara lite orolig att det här flängandet håller på att bli som ett knark. Jag kanske aldrig mer kommer kunna ha ett jobb där jag måste befinna mig på samma plats i mer än en månad i sträck, utan att det ger mig svår abstinens.
Och ändå längtar jag bort från hotellrum (där jag upprörs över detaljer som att de envisas med att vara fruktansvärda miljöbovar och byta lakan och handdukar varje dag fastän jag säger att det inte behövs), jag längtar bort från hotellfrukostar som alltid erbjuder massor med kött och ingen ost, jag längtar bort från flygplatser och incheck och säkerhetskontroll och passkontroll och fåniga immigrationsformulär som ingen läser.
Det är faktiskt inte ett dugg exotiskt.
Jag längtar efter en kattunge eller en hundvalp, haha. Vi har kollat upp om man kan få med sig en sån hem den dagen man bestämmer sig för att återvända till Sverige. De måste sitta i karantän i fyra månader för 40 000 sek. Men tydligen har inte Finland de kraven så de kanske kan få åka hem via Finland. Eh… Det var visst bara en fånig längtan efter lite normalt ”familjeliv”, nu när alla andra skaffar barn och bostadsrätter där hemma i Svedala.
Jag tar en sväng till Nicaragua istället.
Ana hade bjudit mig på sin hejdå-fest – hon bor numera i Tyskland – och jag ställde så klart in helgens planer och begav mig till plazan för att köpa vad det nu var jag borde ta med mig. Ana och jag har umgåtts i ungefär ett halvår. Precis när jag började tycka att hon var en sån där trygg och pålitlig vän som man behöver, så kom jag på att jag hade förträngt det faktum att hon faktiskt skulle försvinna till sin pojkvän i Berlin i typ maj. Attans otur.
Så jag irrade runt i köpcentrat och undrade nervöst vad jag skulle köpa medan jag funderade på vad jag skulle ha på mig. Jag brukar inte ödsla tid på sånt. Men jag kände mig plötsligt som Halim i Ett öga rött, när han ska på party hos sin svennekompis på Söder. Man har liksom ingen aning. Sist jag var hemma hos Ana skulle jag bara titta förbi och hämta henne på vägen in till stan. Plötsligt befann jag mig i centrum på hennes mormors 98-årskalas.
Till slut köpte jag en ordbok i fickformat med fyra språk i samma (”för att överleva i Europa”); spanska till tyska, engelska, franska och italienska. Det var hejdåpresenten. Sen köpte jag ett sexpack pilsen till mig själv och två gigantiska påsar nötter till alla. Sen åkte jag hem och klädde mig så att mormor inte skulle ramla av stolen men inte heller i gala-utstyrseln. Jag visste åtminstone att Marias kompisar är konstnärer eller hippies hela bunten.
Det gick bra. Jag gjorde helt rätt. Pust! Tur att jag bor i Costa Rica och inte i Saudiarabien.
Nu umgås jag mest med Jorge istället. Han ska flytta till Holland i november. Undrar i mitt stilla sinne om det är en slump att jag alltid dras till människor som är på väg någonstans.
Om du kan spanska kan du kolla in Anas blogg här. Annars har den fina bilder från staden där jag bor också.
Det är så många som frågar mig, vad gööör du egentligen? Egentligen alltså? Alltså, och hur ser livet ut där borta?
Det mesta är sig ganska likt.
En vanlig måndag:
0700. Jag kravlar mig ur sängen. Som alla måndagsmornar dröjer det åtskilliga minuter innan jag vet vem jag är, vart jag är och vad jag borde företa mig.
0730. Kaffe och macka
0745. Pumpar febrilt mitt platta cykelhjul och förbannar att ingenting jag köper här fungerar väl i mer än några veckor. Upptäcker att pedalen hänger och dinglar. Ger upp.
0800. Sitter i bilen och väntar på grönt och lyssnar på merengue och ursäktar mig själv med att jag i varje fall försökte vara miljövänlig. Måste fixa cykeln imorrn..
0815. Filar på så kallade kostnadsexempel. Vi måste kunna berätta för våra givare i Sverige vad deras pengar går till.
0837. Pratar med kollega i El Salvador. Ja, lajvmusik på 50-årsjubileet måste vi ha. Nej, jag tror det blir bäst att strunta i presskonferensen på morgonen. Vi bjuder in media direkt till cocktailen istället. Då kommer de galopperandes.
0908. Har fått en artikel från kollega i Guatemala om ett seminarium för män om jämställdhet. Förutom en föreläsare hade min kollega varit den enda kvinnan som närvarande. Suspekt känsla tyckte hon. I Photoshop försöker jag förgäves kamouflera de röda ögonen på fotot hon skickat. Beskär bilden, lägger på mer kontrast, laddar upp den och hennes text på vår latinamerikanska hemsida. Hur sjutton ska jag göra för att den ska få fler besökare..
1008. Sitter vid fikabordet under bananpalmen med kaffe och chef och diskuterar texten till den nya broschyren. Måste vi verkligen skriva allt på näsan på folk? Är det ok att jag inte tar hänsyn till den där kommentaren du hade..? Vi jobbar visst med folkbildning, tycker du inte?!
1230. Mat. Gratäng och sallad från igår. Svart obligatorisk (beroendeframkallande) bönröra (alltid).
1320. Varför glömmer jag hela tiden att köpa den där hängmattan som German lovat att hänga upp i trädgården.. varför är inte siesta obligatorisk på alla kontor? Får jag inte sova en kvart nu så överlever jag nog inte eftermiddagen.
1333. Går igenom hundratals foton på CD-skivor från hela regionen, i jakt på bra bilder till fotoutställningen vi ska ha i El Salvador och i väntan på att tröttheten ska överge mig.
1515. Kaffe och godis. Pigg som en lärka skriver jag en notis till det svenska nyhetsbladet och en artikel om ett bostadskooperativ i ett koncentrationsflöde som varar en timme.
1630. Pratar med layoutaren på telefon. Bestämmer mig för att i februari får det bli Honduras.
1800. Jag stör mig på den där deffade omänskliga killen med jättemuskler som lyfter hantlarna varannan sekund och tror att vi andra mänskliga varelser som tittar på honom genom spegeln ska orka hålla samma tempo.
1930. Mat mat mat jättehungrig!
2000. På supermercadon med min tjej. Kom på på hemvägen att vi glömde köpa vatten. Gommen torkar igen bara av tanken på en vattenlös natt.
2030. Är det meningen att det ska vara så här? Att man alltid ska skänka bort all sin tid till arbete och måsten och sen när man får en stund över så är man så trött så man inte kan röra sig ur fläcken.
Allting är sig ganska likt.
Läs även andra bloggares åsikter om biståndsarbete, kommunikationsarbete, att jobba som informatör, vardag, Centralamerika, Honduras, Costa Rica
