You are currently browsing the category archive for the 'ursprungsfolk' category.
När man hör och läser om kaos i andra länder långt bort på andra sidan jorden, är det lätt hänt att man nöjer sig med den bild man får för ögonen; primitiva galningar som inte kan få ordning på sina politiska system och istället springer runt på gatorna och slår ner varandra.
Glöm den bilden.
Många av de där länderna är bättre på demokrati än du någonsin kan föreställa dig. Medborgarnas deltagande och engagemang i sin egen verklighet ligger ljusår före svenskarnas. Och det är väl det som är demokrati?
Vet du vad din kommunfullmäktige heter? Är du på något sätt involverad i de diskussioner och beslut som förs och fattas som berör dig, ditt bostadsområde, din kommun? Troligen inte.
I Bolivia är alla det.
När Evo Morales kom till makten bjöd han in de sociala gräsrotsrörelserna att vara med och utforma den nya konstitutionen. Miljoner människor har deltagit i möten som syftar till att ta fram lagförslag.
Och mitt i det kaos som pågår i Bolivia nu, fortsätter människor att mötas och diskutera.
Förra veckan skrev jag om ett möte jag var på, det som blev attackerat av högerextremister (eller vad jag nu ska kalla dem). Mötet syftade till att ta fram en strategi för hur de sociala rörelserna ska arbeta inför folkomröstningen i december (som i och för sig kanske inte ens blir av har det visat sig nu).
För att ge en motbild till bilden av kaotiska indianer beväpnade med träpåkar; vill jag visa dig lite bilder som jag tog under mötet, innan det attackerades: (jag tror inte att det gör något om man inte förstår spanska)
Läs även andra bloggares åsikter om Evo Morales, Bolivia, politik, demokrati, ursprungsbefolkning, Santa Cruz
Bolivia Bolivia. Det är här och nu det händer. Det är här världen förändras! Det är här marginaliserade och diskriminerade indianer i plommonstop och vackra sjalar plötsligt intagit kongressen, senaten, regeringen, ja, presidentposten.
Efter en intensiv vecka i detta kaotiska land sitter jag nu utmattad men nöjd på flygplatsen på väg hemåt mot San José efter sammanlagt 7 veckor på vift.
Häromdagen var jag på ett möte med tusen personer som representerade hundra organisationer. Valmyndigheten har försökt ogiltigförklara folkomröstningen om den nya konstitutionen som presidenten utlyst till i december. Valmyndigheten lyder under regeringen och kan egentligen inte fatta några beslut mot regeringens vilja. Men valmyndigheten utgör tillsammans med landets vita, rika minoritet en grupp som inte respekterar att landets folkvalde är en indio. En blatte. Att blatten dessutom vill föra en politik som gynnar landets fattiga majoritet gör inte saken bättre.
Plötsligt inser jag att jag befinner mig mitt i ett krig. Mötet attackeras av högerextrema Evo Morales -hatare och kaos utbryter. Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt beväpnar sig folk med träpåkar och springer ursinniga ut på gatan. Fyrverkeriliknande rör flyger genom luften mot oss och exploderar och smattret låter som vilket skjutvapen som helst. Angriparna springer mot oss och folk skriker åt mig att springa och gömma mig i ett klassrum på skolan där mötet ägt rum. Tanken på att de ursinniga angriparna skulle hinna ifatt mig i ett stängt rum fick mig att avstå. Så småningom fick jag eskort ut ur kaoset. Jag sattes i en taxi raka vägen till flygplatsen.
Nästa dag är jag på invigning av ett bostadskooperativ som Kooperation Utan Gränser stödjer. Bostadsministern är där och håller tal och efteråt ber jag om en kommentar till en artikel jag ska skriva. Inom två minuter inser jag att han inte alls pratar om det jag frågat om. Jo, vi har ont om resurser just nu, säger han. Ja.. alltså det skulle inte handla om välgörenhet, utan ett lån som med all säkerhet skulle betalas tillbaka väldigt snabbt. Jag försöker hålla god min och komma på vad 17 jag ska svara när Bolivias bostadsminister står framför mig och ber mig undersöka möjligheten om ett lån. Till staten Bolivia. Jösses, jaha ja, jo, minsann.. ehh. Jag fick hans mobilnummer i alla fall. Om jag skulle höra talas om något.
Titta på mina bilder från en by jag besökte där vi höll en workshop i politiska rättigheter (du måste ha bra uppkoppling för att kunna se detta):
Läs även andra bloggares åsikter om Bolivia, fattigdom, bistånd, Evo Morales, ursprungsbefolkning, politik
- Det är helt sjukt att jag är här! Jag! I Latinamerikas fattigaste land! Säger Enna och gapskrattar.
Jag är med Enna, Jesper och Frida i Cochabamba, Bolivia. Enna och Jesper arbetar för Operation Dagsverke, en insamlingskampanj som svenska elever gör för skolprojekt ute i världen varje år. Nästa år ska pengarna gå till Kooperation Utan Gränser i Bolivia, och jag är med dem på deras besök som tolk. Enna har aldrig satt sin fot i ett fattigt land, och gång på gång säger hon att hon liksom inte trodde att det var så här det skulle vara. Här är ju fina gator och fina hus och fina bilar.. Till och med i de fattiga områdena är husen ganska stora och byggda av tegel i Bolivia.
Men allting är kanske inte alltid vad det ser ut att vara. Vi pratar mycket om vad fattigdom egentligen är under den här veckan. I den andinska delen av Bolivia är problemet inte brist på byggmaterial. Men bakom de tegelfärgade husfasaderna ekar andra brister. I Cochabambas fattiga utkanter har få människor tillgång till rinnande vatten, långt ifrån alla har elektricitet, sophämtningen fungerar så där, och det kanske sorgligaste av allt; ju fattigare områden ju mörkare hud. Här också.
Att vara engagerad för en bättre värld hemma i Sverige är en sak. Att komma ut i världen och fejsa den är en annan. Rollen man kläs i är svår att smälta innan man vant sig eller hittat ett sätt att förhålla sig till den. Det är svårt att förklara att vi gör det vi gör för att vi tycker att världen är orättvis, och inte bara för att vi vill vara snälla.
Till alla skolor vi kommer tas vi emot som en delegation från ovan. När Enna och Jesper försöker fråga om hur skolan fungerar slutar det med en känsla av att Jesper är jultomten som febrilt antecknar lärarnas önskelista. Det är en obehaglig situation och jag styr in samtalet på vad som är bra med deras jobb, om de trivs och varför. Det känns bättre sen, men rollen är där, fastklistrad. Enna och Jesper tackas miljoner gånger för att ”de ska hjälpa dem”. Givetvis är tacket riktat till alla ni elever i Sverige som deltar i Operation Dagsverke. Men Enna och Jesper vrider och vänder på sig besvärat och vill inte bli tackade. Vill inte ses som välgörare som kommer med allmosor till de fattiga.
- Det är ju för fan vårt fel att de har det så här, säger Enna och suckar.
Jag vet inte om hon syftar på den koloniala skulden, spanjorernas förslavning av bolivianerna och plundringen av deras gruvor. Eller om hon tänker på de underpriser den rika världen betalar för de varor som bönder i Syd odlar. Eller om hon syftar på rasismen som ligger som ett tungt skuldtäcke över hela världen och ger privilegier efter hudfärg.
Vi sitter på en uteservering och äter sen middag, det är mörkt ute. En smutsig pojke på kanske 7 och en smutsig flicka på kanske 3 hänger vid min stol, nära nära. Vi tuggar och sväljer men maten smakar plötsligt skit. Jag pratar med dem, kan inte låta bli att krama den lilla som trycker sig mot mitt ben. Ingen nekar ett barn mat, det gör man bara inte. Barnen får en festmåltid och jag tittar nervöst åt kyparens håll. Tack och lov tittar han bara tillbaka och kommer sedan ut med påsar till barnen att ta med sig våra rester i.
Vissa saker vänjer man sig aldrig vid. Och det är nog bra.
Jag sitter på planet till mitt nya hemland för en liten stund av livet – Costa Rica. Jag tänker på alla människor som packar sina väskor och lämnar sina hem för att aldrig mer komma tillbaka. För att inte drunkna av sorg måste de nog säga till sig själva och sina barn; Vi kommer tillbaka. Sen. Många är de flyktingar som aldrig återvänder. Andra gör det efter ett år, tio eller femtio. Jag tror att sorgen att leva långt bort från sina rötter är universell, även om den bränns mer för vissa än andra. Men en sak är säker; bara den som prövat själv kan förstå känslan.
Jag sitter på planet och hyllar alla människor som vågar. Alltså – en hyllning till mig själv idag! Jag känner mig ganska modig, trots att min flytt nog är en barnlek jämfört med andras. Jag reser för att jag vill och för att jag ser det som en möjlighet, för att jag har ett jobb och ett hem som väntar, för att jag har någon att hålla i handen och för att det ska bli så förbaskat kul!
Under tre år bodde jag lika mycket i Mexiko som i Sverige. Under min tid i Mexiko hann jag aldrig lära mig hur man betalar räkningar, telefonnumret till brandkåren, hur man öppnar ett telefonabonnemang eller vart man ringer när man vill ha ersättning för en biljett för en resa som ställdes in.. Jag kände mig korkad, stympad som samhällsmedborgare och ständigt frustrerad i ett oavbrutet sökande efter Ord på främmande språk. Ändå var det värt det. Jag var fri, som levde som jag ville, och jag lärde mig mer än någon skola någonsin gjort. Jag återvände till Sverige med största ödmjukhet inför de människor som år efter år trampar runt på jord som är dem helt främmande, kanske till och med fientlig.
För maya, tzotzil, tzeltal, zapoteko, mixe, chinanteco, quechua, aymara och alla andra ursprungsfolk i Latinamerika (och säkert andra platser) är Jorden den främsta av alla gudar. Jord ger liv, jord mättar magar, jord ger trygghet och hem, jord ger kontinuitet i historien och kontakt med våra förfäder. Nu kör utländska bulldozers fram över helig mark. Den sugs ut på varje tänkbar droppe som kan inbringa pengar till stora utländska företag. Sällan tas hänsyn till lokalbefolkningars önskemål. Många äger sin jord för att deras familj gjort det sedan urminnes tider. Men utan papper är jorden ingens och man får finna sig i oljeborrning eller motorvägsbygge bland kaffebuskar eller heliga gravplatser.
Är man alltid konservativ om man vill bevara? Är all utveckling bra utveckling?
