You are currently browsing the category archive for the 'tjejgruppen i slummen' category.
Jag läser Fogelströms staden-böcker och fascineras av min hemstads historia.1920: ”Man borde protestera, säga upp sig, visa att man inte godkände vad som helst. Men det gick inte. Det var bara att ta emot och vara tacksam över att man ändå hade arbete. Det gick ju flera hundratusen arbetslösa i landet. Inte fick man något understöd heller om man blev utan arbete.”
Det är det som gör så ont att se, hela tiden runtomkring mig, 2009. Hur människor här förnedrar sig till skitens botten i skräck för att annars förlora den sketna lilla inkomst de får. Vakten i mitt hus, Justo, som jag skrev om för ett tag sen sa samma ord som de i boken.
Ska man verkligen bara stå bredvid och titta på? Är man inte bara en liten lort då?
Justo bor där nere i cykelkällaren nu. Han verkar inte alltför missnöjd faktiskt. Han har skaffat sig en radio och på söndagarna hänger hans fru och barnbarn i trappen. Det är så otroligt vad grymma liv man kan vänja människor med. Jag skulle dö av tristess. Dygnet runt på samma plätt. Jag är å andra sidan en grymt överstimulerad person som kanske skulle må bra av att lära mig att göra ingenting. En liten stund.
Jag skulle köpa en Lonely Planet Guatemala för jag ska dit imorrn och resa runt i tio dagar med en grupp konsumentföreningssvenskar. Det slutade med att jag köpte en Lonely Planet Sweden och ja… patetiskt men jag blev alldeles rörd där jag stod i bokaffären och tittade på vackra bilder i fyrfärg från Gamla Stan och Bohuslän. Jisses vad man blir hemkär som utlandssvensk, haha.. Trodde aldrig det skulle hända mig, jag som bara ville bort från Sverige jämt, så fort jag fick chansen.
Jag kämpar vidare med min tjejgrupp i slummen. En hyllning till världens alla fritidsledare, jag är grymt imponerad av er! Att orka göra fem dagar i veckan vad jag gör en dag i veckan.. I lördags var vi ut på landet och när jag kom hem på kvällen var jag så utmattad så jag var tvungen att sova i 11 timmar. Kimberly försov sig och kom försent så jag hade dåligt samvete hela dagen för att vi gav upp väntandet och lämnade henne åt sitt öde. Jennifer glömde en av projektets kameror hemma och den skulle hon ju lämna vidare till nästa tjej så vi fick organisera och planera om i evigheter hur det skulle lösa praktiskt nu. Linsey råkade radera alla sina foton och grät i en timme. När vi satt och pratade om ingenting lite senare slängde hon sig plötsligt runt min hals och gav mig en spontan glädjekram som värmde varenda cell i kroppen. Nicole halkade på en klippa vid floden och ramlade illa på ryggen. Hela hon blev lerig och några minuter senare lämnade hon gruppen springades och jag fick springa efter och när jag kom ikapp gömde hon sig på toan och jag svettades som en gris och kunde knappt andas efter språngmarchen. Margarita sa inte ett ord på hela dagen och jag ser hur hon kämpar för sin plats i gruppen. När vi pratade om regler vi skulle ha i vår grupp så att alla ska känna sig välkomna och må bra, så la Jennifer förslaget att en regel skulle vara att alla måste prata så att alla bidrar till gruppen. Hon tittade på Margarita när hon sa det och Margarita skruvade på sig och vi balanserade på en smal spång mellan gruppdemokrati och elakheter.
På bussen tillbaka skojbråkade några och retades och kallade varandra för lesbiska och jag tittade ut genom fönstret och funderade på hur, och när – om någonsin – det temat ska avverkas.
Jag har iallafall fått dem att inte kalla mig ”profe” (typ ”fröken”) och istället får jag vara bara Ania. De var nöjda och jag var nöjd och glad och tack och lov hade jag med mig Emma från vårt kontor i Stockholm som var på besök. Annars hade jag väl däckat under en hög tjoande trettonåringar. Tack Emma!
Det var ett tag sen nu men vill ändå berätta. Jag var lite nervös innan. Vad hade jag gett mig in på. Tänk om ingen kommer. Tänk om de inte fattar vad jag säger. Tänk om jag inte kommer kunna tackla alla jobbiga grejer som kommer upp.
Köpte apelsinjos och äppeljos och muffins, fyllde ryggsäcken med pennor och papper och pärmar och tvål, handuk, servetter, toapapper. Lördag middag och regn som vanligt i november. Trängdes på bussen med tusen andra ut till den ökända soptippsstaden La Carpio.
Kattia tog emot mig och låste upp lokalen där vi skulle vara. Jag känner henne sedan två år, hon sitter i styrelsen för den lokala organisation i området som får stöd av Kooperation Utan Gränser.
Lokalen är ett nyförvärv och här finns fortfarande ingenting utom tio plaststolar, ett litet vingligt bord och en ensam glödlampa som dinglar i en lång kabel från taket högt där uppe. En mörk gammal verkstad som ska bli möteslokal. Betong och damm. Massa plats att leka på, det här blir jättebra tänkte jag och ställde bordet i ett hörn och dukade upp fikat och väntade.
Klockan två kan vara klockan tre här. Inte så noga. Ibland måste man göra något annat. Mamma behöver hjälp med småsyskonen eller faster tvingar iväg en till kyrkan eller man har prov i skolan på måndag. Det är så det är och det är bra så.
Flickorna, som är mellan 11 och 15 och inte känner varandra, droppade in. Förväntansfulla och blyga. Utmaning 1: lära känna varandra. Hitta förtroende. Släppa fasaden inför varandra. Vi lekte namnlekar och fruktsallad och pratade om hur vi ville ha det framöver, hur vi ska jobba och med vad och varför och när. I avslutningsrundan glittrade allas ögon och de sa att det här var det bästa. Att de redan längtade tills nästa lördag.
Jennifer på bilden är 13 men går bara i trean. Så här skrev hon i ett brev de fick skriva till sig själva: Jag vet att jag uppför mig dumt ibland, men jag vet också att jag inte är en ond person. Jag är kapabel och jag vet att jag kan uppnå mina drömmar. Jag kan klara mig själv. För ett tag sen var jag rätt förlorad, men nu vet jag vad jag måste göra. Jag är så nöjd att vara här för jag kommer förändra mig här, och lära mig en massa nya saker. Teman som jag skulle vilja att vi pratar om här är om hur man känner sig i sin familj, om vad lycka är och om hur vi lever.
