You are currently browsing the category archive for the 'rätten till jord' category.
En liten men solid teatergrupp reser runt på Nicaraguas landsbygd och ger föreställningar för bondekooperativen.
Ridån går upp.
Ordföranden i kooperativet Porvenir har dött. Liket bärs genom byn, hyllas med böner, sånger och budskap som lovordar hans berömliga insats för kooperativet. Sorgetåget bär den blominhöljda kistan till byns centrum, kooperativets lokal. Kistan sätts ner, lyktor och ljus tänds.
Kooperativets alla medlemmar är närvarande under likvakan, och medlemmarnas motsägelsefulla och splittrade inställning till ordförandens död kommer sakta fram under samtalen som nu förs.
”Hans död är en förlust för vårt kooperativ för med honom ner i graven försvinner all kunskap han fått genom alla kurser, utbildningar, seminarier, resor och kontakter i staden. Vårt kooperativ är nu förlamat. Felet som begåtts är att det här kooperativet styrdes av en enda man, som tolkade vår tystnad som medhåll, och han styrde utan att rådfråga, utan kommunikation.”
Doña Guadalupe berättar om hur motarbetad hon varit när hon som kvinna försökte bli medlem i kooperativet, både av kooperativets styrelse och av sin egen man.
Cholita berättar hur hon kämpat för att få aktivera sig i kooperativet men hur hennes far förbjudit henne.
Genom teatern uppmuntras byborna att föra en öppen dialog om kooperativens grundläggande värderingar, så som
- demokrati och rätten att delta, tycka, tänka och bidra
- om vad bra ledarskap innebär
- om kvinnors rättigheter till egen jord, eget medlemsskap i kooperativen och egen inkomst
- om vikten av att integrera ungdomar i kooperativen, som oftast styrs av äldre män
Teatern speglar byarnas verklighet. Skådespelarna kommer själva från landsbygden. Kanske just därför har den blivit en succé. Föreställningen har kommit att bli det startskott som behövs för att förändra förlegade idéer och traditioner som fortfarande tillåts styra utvecklingen på landsbygden i Nicaragua.
Teatergruppen har funnits sedan 1996 och var pionjärer inom området ”teater om bönder, för bönder och av bönder”. Teaterföreställningen och workshopsen som arrangeras i anslutning till den finansieras av Kooperation Utan Gränser.
Läs även andra bloggares åsikter om teater, bistånd, Nicaragua, kooperativ, rättigheter, demokrati, utveckling, landsbygd, Latinamerika
Jag bor på ett litet hotell uppe på ett berg med utsikt öven en oändlig granskog. Det ser inte ut som jag tror att det borde göra där jag där. Det är El Salvador, och bakom trädtopparna skymtar Honduras. Genom den här skogen framför mig flydde tiotusentals fattiga barn, kvinnor och män för 20-25 år sedan, över gränsen för att söka skydd i flyktinglägren. Många sköts på vägen av soldaterna. Idag finns här ett litet museum mitt i ingenstans. Det påminner oss, så att vi aldrig någonsin ska glömma vad som hänt här i trakten. CIA pumpade in mellan en och två miljoner kronor om dagen i den salvadoranska armén, berättar guiden. Och så hade de utbildningsläger i Panamá och Honduras där soldaterna fick lära sig att avpersonifera sitt eget folk så att de skulle vara förmögna att massakrera dem.
Alla som bodde här i Perquin var ett potentiellt hot mot USA enligt CIA. Fattiga bönder och deras barn löpte risk att rekryteras till gerillan. Därför var det lika bra att skjuta av hela högen innan de blev revolutionära.
Jag umgås en dag med Silvia, som var 13 när kriget kom till byn. ”Jag förstod inte vad som hände, men jag var mitt idet. En morgon knackade en soldat på dörren. De hade bränt ner våra grannars hus.” Silvia berättar att ju fler människor som mördades, ju fler som fick sina hus nedbrända – desto fler gick med i motståndsrörelsen, gerillan. Så lyckades CIA med det makabra konststycket att göra mening av det meningslösa.
”Där började min kamp, säger Silvia. Vi flydde över gränsen till Honduras. Jag var äldsta systern i en syskonskara på sju. Det föll på min lott att skaffa arbete som piga hos honduranska familjer.”
Efter en tid i flyktinglägret återvänder Silvia till El Salvador 1983. Hon var 16 år och beredd att gå in i den väpnade kampen för att försvara sitt folk.
Först hjälpte hon till i köken som lagade mat åt motståndsmännen och kvinnorna. Men när de upptäckte att hon kunde läsa och skriva skickades hon ut i byarna för att alfabetisera de fattiga bönderna. 1985 blev Silvia ansvarig för strategisk kommunikation i gerillan. Till krigets slut 1992 satt hon på en sten under ett träd med en kommunikationsradio i knät.
Fredsfördraget slog fast att alla som deltagit i kriget nu skulle ha rätt till möjligheten att etablera ett nytt liv. Man fick välja mellan studier eller ett hus och en odlingslott. Silvia, som hunnit både ta sig igenom grundskolan och bli tvåbarnsmamma under kriget, valde ett hus och en odlingslott.
Idag är hon honungsproducent tack vare ett projektstöd från Kooperation Utan Gränser. Kooperativet säljer honung på den lokala marknaden och har en liten fabrik där de förädlar den till olika naturmediciner.
Och jag, haha, ja jag vill tacka Mikael Wiehe som uppmärksammade vad som hände i Centralamerika på 80-talet. Jag var liten då, men jag minns att jag lyssnade på hans texter och funderade på vad de berättade.
Ett riktigt nostalgiskt gåshudsminne kan jag erbjuda här.
Silvia på 80-talet och jag och Silvia i april 2009.
Läs även andra bloggares åsikter om El Salvador, fattigdom, krig, Centralamerika, Honduras, gerilla, CIA, USA, flyktingar, mänskliga rättigheter, 80-talet
När jag var barn och tonåring bar jag på skuldkänslor som jag inte visste vad jag skulle göra av. Världen var hemsk och orättvis. Som barn undrade jag varför just jag hade haft turen att födas i Sverige. Som tonåring skämdes jag för att vi utan att bry oss bar kläder som sytts till svältlöner, drack coca cola vars produktion slukade så mycket sötvatten att de fattiga böndernas brunnar sinade, sminkade oss med färgat klägg som smetats i ögonen på små ulliga kaniner. Skuld skuld skuld.
Sen bestämde jag mig för att med Skuld kommer vi aldrig någonsin att förändra världen. Jag la skulden på hyllan och ägnade mig åt annat.
Nu är jag 30 och just precis idag, den 30 augusti 2008, sitter jag på ett hotellrum i Sao Paulo, Brasilien, med ett lätt illamående orsakat av oberättigad skuld. Jag har nyss ätit räksallad och druckit ett glas vitt. Jag tänker på alla människor jag besökt i sina hem. Hem de flesta av er aldrig kommer sätta sin fot i. Jag har suttit på plaststolar eller träpallar på stampade jordgolv eller skrovlig betong hemma hos människor i Mexiko, Kuba, Guatemala, Honduras, Nicaragua, El Salvador, Costa Rica, Bolivia, Paraguay, Kenya, Zimbabwe, Egypten och Ryssland. Ja, faktiskt i USA och England också när jag tänker efter.
Men idag, i Sao Paulos favelas, gick tårarna för första gången inte att hejda. Jag torkade och torkade och försökte prata med barn och vuxna som gömde sig i de numrerade lådhusen på min taffliga portugisiska och jag skämdes för att vara människa. Jag gömde min pinsamma kamera och svalde.
De jordlösa som kommit till sina drömmars stad har inte alternativet att bo i tredje hand eller på kusinens soffa. Deras enda alternativ, och jag menar verkligen deras enda, är att bygga sig ett kartonghus och därmed bli kriminella, illegalt avskum som bör sopas bort. Det de gör kallas för att ockupera mark. Det är inget människan gör för att jävlas med lagen. Hon gör det för att därtill blevo hon nödd och tvungen.
Jag tycker fortfarande att vi har en kollektiv skuld för hur världen ser ut. Vi är alla med och skapar den. Men att gråta hjälper förstås inte. Inte heller att gå runt med dåligt samvete.
Kooperation Utan Gränser stödjer en organisation som gör underverk för åtminstone en liten del av de tre miljoner människor som bor i Sao Paulos favelas. Vi bygger inga hus till dem. Men vi stödjer en organisation som arbetar för deras rättigheter och som hjälper dem i den byråkratiska djungel som kan ge dem möjlighet att få tillgång till den statliga hjälp som Lula da Silvas regering faktiskt erbjuder.
Läs även andra bloggares åsikter om Brasilien, Sao Paulo, favelas, slum, kåkstäder, fattigdom, bistånd
På torget i Managua bor hundratals människor i ingenting. De har spikat pålar i marken och hängt upp sina hängmattor. Som tak har de spänt upp svarta sopsäckar, eller i bästa fall presenning. Alla människor som bor här har en fruktansvärd gemensam nämnare: De har alla (eller deras föräldrar) arbetat på banan-plantage, och de har alla någon ryslig sjukdom till följd av detta. Cancer, förgiftning, hudsjukdomar eller missbildningar. De är alla oförmögna att arbeta på grund av detta, de får ingen ersättning, och de lever i en vidrig misär.
Jag vågar inte nämna några namn på bananföretagen, jag kanske blandar ihop dem, kanske börjar någon bråka med mig då. Men ni vet alla namnen på dessa företag, och nästan alla ni har även tryckt i er dessa gula EU-anpassade cancer-boomeranger.
Människorna bor faktiskt frivilligt på torget. Eller vad man ska kalla det för. De bosatte sig där för att ingen tog sitt ansvar, ingen lyssnade på dem, ingen hjälper dem. De är desperata. De bor där för att då syns de i alla fall. Finns.
Det kallas för civil olydnad. För jag tror inte att det är helt okej att de bor där, egentligen. Var går gränsen för när man får göra saker som man inte får – egentligen? Och varför är det en så känslig diskussion?
När svenskar hör ordet OCKUPERA, drar de ett förfärat andetag, ser maskerade aktivister framför sig som ”tagit lagen i egna händer” (obs, det sägs med negativ klang).
I Honduras, efter naturkatastrofen Mitch 1998, övergav samma bananföretag stora områden; marken var så förstörd att det inte var värt att fortsätta odla där. Tusentals plantage-arbetare blev arbetslösa över en natt – och jordlösa förblev de. Jordarna stod övergivna i många år, ägda av ett utländskt företag som inte brydde sig. De före detta arbetarna var snorfattiga och deras ungar svälte.
Så bildade de ett kooperativ och ockuperade marken. Skrynkliga gubbar med hatt och machete, kvinnor i blommiga klänningar och barn i alla storlekar slog sig ner på jordarna och började odla dem och bygga sina hem där. Tog lagen i egna händer var vad de gjorde. Gjorde de rätt eller fel?
Hjärtat säger – rätt så klart! Lagarna här finns inte till för fattiga, är inte skrivna för dem, är inte skrivna av dem, bryr sig inte om dem, skyddar dem inte!
Tack vare sitt mod och sin styrka lyckades kooperativet Voluntades Unidas (förenade viljor) övertala bananföretagen att sluta bråka och sälja marken till dem för en symbolisk summa. Med stöd från Kooperation Utan Gränser har de nu byggt sina hus, och de har storslagna planer inför framtiden.
PS. Det finns MÅNGA anledningar att bara köpa KRAV-märkta bananer!
Hus där det förr växte bananer
På möte med Voluntades Unidas
Så här bodde plantagearbetarna förr. Fint men trångt (tvåvånings för att området ständigt svämmar över)
Numera odlas afrikansk palm (som det görs olja av) istället för bananer.
Jag sitter på planet till mitt nya hemland för en liten stund av livet – Costa Rica. Jag tänker på alla människor som packar sina väskor och lämnar sina hem för att aldrig mer komma tillbaka. För att inte drunkna av sorg måste de nog säga till sig själva och sina barn; Vi kommer tillbaka. Sen. Många är de flyktingar som aldrig återvänder. Andra gör det efter ett år, tio eller femtio. Jag tror att sorgen att leva långt bort från sina rötter är universell, även om den bränns mer för vissa än andra. Men en sak är säker; bara den som prövat själv kan förstå känslan.
Jag sitter på planet och hyllar alla människor som vågar. Alltså – en hyllning till mig själv idag! Jag känner mig ganska modig, trots att min flytt nog är en barnlek jämfört med andras. Jag reser för att jag vill och för att jag ser det som en möjlighet, för att jag har ett jobb och ett hem som väntar, för att jag har någon att hålla i handen och för att det ska bli så förbaskat kul!
Under tre år bodde jag lika mycket i Mexiko som i Sverige. Under min tid i Mexiko hann jag aldrig lära mig hur man betalar räkningar, telefonnumret till brandkåren, hur man öppnar ett telefonabonnemang eller vart man ringer när man vill ha ersättning för en biljett för en resa som ställdes in.. Jag kände mig korkad, stympad som samhällsmedborgare och ständigt frustrerad i ett oavbrutet sökande efter Ord på främmande språk. Ändå var det värt det. Jag var fri, som levde som jag ville, och jag lärde mig mer än någon skola någonsin gjort. Jag återvände till Sverige med största ödmjukhet inför de människor som år efter år trampar runt på jord som är dem helt främmande, kanske till och med fientlig.
För maya, tzotzil, tzeltal, zapoteko, mixe, chinanteco, quechua, aymara och alla andra ursprungsfolk i Latinamerika (och säkert andra platser) är Jorden den främsta av alla gudar. Jord ger liv, jord mättar magar, jord ger trygghet och hem, jord ger kontinuitet i historien och kontakt med våra förfäder. Nu kör utländska bulldozers fram över helig mark. Den sugs ut på varje tänkbar droppe som kan inbringa pengar till stora utländska företag. Sällan tas hänsyn till lokalbefolkningars önskemål. Många äger sin jord för att deras familj gjort det sedan urminnes tider. Men utan papper är jorden ingens och man får finna sig i oljeborrning eller motorvägsbygge bland kaffebuskar eller heliga gravplatser.
Är man alltid konservativ om man vill bevara? Är all utveckling bra utveckling?
