You are currently browsing the category archive for the 'Paraguay' category.
På flygplatser råder en egen tid, ett eget rum. Man vet inte om det är plus eller minus 20 grader utanför, än mindre vad klockan är. Alla är på väg, nu eller i en väntan. Jag sitter i Madrid och min laptops klockor visar 1730 i San José, 2030 i Asunción och 0130 i Stockholm. Jag har manchesterbyxor och fleecejacka för jag fryser alltid när jag flyger och det är ganska sjysta sovkläder när man ska sitta och sova bland folk. Andra har flipflops och shorts eller jacka och mössa. Flygplatsförvirring kring tid och rum och klimat. Sommar i Madrid vinter i Montevideo. Vi går på planet nu. Hejdå för i år Europa.
Nu börjar mitt andra år skrev jag i ett inlägg för precis ett år sedan så nu börjar mitt tredje år får jag väl skriva nu då. Ingenting blev som jag trodde att det skulle bli, men med varje klokare år äldre jag blir inser jag att det inte gör något.. Det blir oftast ganska bra ändå, när allt kommer omkring.
Boarding. Tio äldre damer i rullstol körs in i planet som ska ta oss till Montevideo. Vad har tio tanter i rullstol gjort i Madrid undrar jag. De kan jag inte räkna med i en krissituation för jag kan inte låta bli att tänka på planet som flög från Montevideo för 30 år sedan mot Chile men störtade i Anderna. Två månader senare dyker två utmärglade skäggiga individer upp vid en flod där en herde går och vallar sina får. I två månader hade de suttit i snön i bergen med sina kamrater som tuppat av en efter en. Ätit snö, ätit av de döda. Hört på radio hur alla efterspaningar avblåsts. Samlat den sista kraft en människa kan och vandrat över bergen tills de hittade herden.
Man kan verkligen överleva allt om man bara vill. Jag räknar till 50 stämplar i mitt två år gamla pass och väntar numera på min tur att försöka överleva det omöjliga varje gång det är turbulent och piloten tänder säkerhetsbälteslampan och jag vet att jag sitter i en liten plåtlåda några kilometer ovanför Atlanten. Statistiskt sett..
Nästa hållplats. Paraguay.
Jag sitter tio tusen meter ovanför Grönlands kust på ett fluffigt täcke av vitt. Sverige var också vitt. Och kallt och mörkt och tyst och rent. Sverige var vintertrött och glåmig i ögonen och blek i huden. Lättirriterade svarta michelingubbar som armbågade sig fram i tunnelbanan med konsumkassar och snoriga ungar. Sverige var gravidmagar med foglossning, giftasringar, bostadrätter och förhoppning. Sverige var öl och glädje, öl och besvikelse. Sverige var boken Bitterfittan som jag läste under en palm för en månad sen. Inkarnerad. Sverige var god mat, god sömn, en påminnelse om vänskapens vikt och minnet av trygghet.
¤
Sist jag iddes blogga var en stund innan jul. Sedan dess har jag blivit singel (igen, igen, igen. Tror inte att jag nånsin kommer att bli stor). Jag har hunnit flytta, bila till kusten med en barndomsvän, bli ett år äldre och bli firad i en hel helg av mina vänner i Costa Rica. Och så har jag tagit hand om en stor grupp socialdemokratiska riksdagsledamöter från Sverige. Vi åkte till Bolivia och Paraguay och träffade aymarakvinnor, skolbarn, radikala bönder och hoppfulla politiker. Och Lugo, Paraguays president. Han har varit biskop men nu är han vänsterns helgon och en lugnare och mer eftertänksam politiker har jag aldrig sett.
¤
En stor cyberkram till de svenska ledamöterna! Aldrig hade jag trott att jag någonsin skulle hylla några politiker. För mycket samhällsilska bor inom mig. Men ni bekräftade insikten över hur oändligt mycket det faktiskt betyder för detta frusna land att dess politiker inte bara är en hög genomkorrupta maktfanatiska män i pensionsåldern. Ni påminde mig om att ni är människor som egentligen jobbar på försäkringskassan eller i skolan och jo.. de flesta gör väl bara så gott de kan. Ni visade ett ärligt intresse för Latinamerika. Nu hoppas jag att ni tar det intresset med er upp i de svenska talarstolarna!
¤
Så åkte jag på en jobbvecka till Sverige. Förlängde mitt jobbkontrakt och påminde omgivningen om min existens. Nu ska jag hem till min eviga sommar och bota min svenska vinterförkylning, inreda min nya lägenhet, göra årsplanering och budget och drömmar för 2009. Mitt fjärde halvår i Centralamerika har börjat.
Dans i Tiraque
Vad ställer man inte upp på? Jag i mitten och riksdagsledamöterna i ring i en liten landsbygskommun i Bolivia som heter Tiraque. De svenska besökarna blev utnämnda till hedersmedborgare..
Födelsedag
Sång å tårta å ännu ett år
Läs även andra bloggares åsikter om Bolivia, Paraguay, Costa Rica, riksdagsledamöter, politiker, Sverige, Fernando Lugo, Latinamerika
Paraguay, vet du vart det ligger ens? Ett märkligt land där allt känns så märkligt tyskt.. Informationen på mitt hotell står först på tyska, sen på engelska. Det firas oktoberfest och dansas polka (ja!). Det finns alltid tyska korvar och tysk öl att tillgå för den som önskar. Stroessner var en tyskblodad diktator som stängde alla portar utåt och styrde landet som han själv ville i 35 år. När diktaturen föll 1989 kände halva befolkningen inte till någon annan politik än herr Stroessners. ”Något bra som diktaturen förde med sig i alla fall, var att vi är ett enat folk”… säger Teresa, en i sällskapet som jag var och drack öl med häromdagen. Jo tack.
Men mitt i detta diktaturskadade samhälle finns en plats som bär mer demokrati och solidaritet i sitt sköte än få andra platser jag besökt. (Konkurrenter skulle kunna vara kollektivhuset Cigarrlådan i Hökarängen och några av zapatistbyarna i Chiapas då..) ”Ni måste tala om för världen att det här är inget enkelt, vanligt litet bostadsprojekt!” säger Sira på vår samarbetsorganisation. ”Människorna här bygger inte bara hus, de bygger faktiskt ett nytt sätt att leva på, ett helt nytt system!”
I Barrio Cooperativo har några hundra människor som förut hade varken utbildning eller hem, tillsammans byggt sina hus och sina nya liv. Husbygget är en annan historia. Vad jag vill berätta om nu är hur de lever. Området har mataffär, bageri, klädaffär, syateljé, järnhandel, radiostation, skola, sportplan, vattentorn, snickeri, en liten fabrik som tillverkar armeringsjärn (tror jag det heter), en ekologisk trädgård med alla frukter och grönsaker man kan tänka sig, helgdagis när föräldrarna arbetar för kooperativet, fotbollslag för killar, för tjejer, möteslokaler, allmänna toaletter, sopsortering, och tusen (typ..) arbetsgrupper med ansvar för allt från att klippa gräs till att driva in obetalda skulder.
Du tänker kanske att det är väl inte ovanligt med såna platser. Men grejen är att i Barrio Cooperativo är det invånarna själva som har fixat precis allt som jag räknade upp! Alla har varit med och byggt, burit, planerat och funderat. Alla som arbetar i byn bor där. (Enda undantaget är lärarna, de kommer utifrån. Så föräldraföreningen fixar fotbollsturneringar för att dra in pengar till lärarnas bussresor.) Kunskapen och en del teknisk assistens har de fått genom Kooperation Utan Gränser. Pengarna kommer från en blandning av lån och egen insamling, och ytterst lite, men en del donationer.
Men det är inte pengarna jag ville prata om. Utan människors fantastiska förmåga. De var nobodies i en kapitalistisk värld där de med fina bilar rankas högst. Då byggde de sitt eget samhälle. Så jäkla coolt! Faktiskt. Och det mest beundransvärda är att de här människorna tar bussen in till stan och ställer sig utanför parlamentshuset och skriker. De kräver att regeringen måste börja ta sitt ansvar och ge krediter till andra människor som är nobodies men helt beredda på att bygga nya hus och möjligheter och bli supersomebodies om de bara får lite starthjälp på traven.
