You are currently browsing the category archive for the 'Nicaragua' category.
Många svenska konsumenter frågar om det verkligen gör någon skillnad om de köper Rättvisemärkt och ekologiskt – eller inte. Vad det gäller bananer tror jag att många av er redan uppmärksammat det genom den omtalade dokumentärfilmen Bananas av Fredrik Gertten - att ja - för producenten eller arbetarna gör det en enorm skillnad.
Om du frågor de som odlar det kaffe du dricker – så kommer de tveklöst också att säga ja – det gör skillnad för mig, min familj, mitt kooperativ, för naturen och i längden för mitt land.
Det gjorde iallafall de kaffeodlare som jag besökte i Nicaragua. Här kan du se deras svar:
Läs även andra bloggares åsikter om Nicaragua, bananer, kaffe, Rättvisemärkt, ekologiskt
Ylva sitter på planet tillbaka till Sverige och jag njuter av en ledig söndag hemma. Tack för en jättebra vecka Ylva! Din norrländska eftertänksamhet och ditt lugna men ärliga intresse var precis det komplement jag behövde till min något hetsiga tidsplanering och mina alltför höga krav på mig själv att allt ska vara perfekt i en miljö där något alls sällan kan bli just perfekt. Vad min sjunkande entusiasm och mitt ökande ifrågasättande av vad jag egentligen håller på med behövde, var just dina avskalade frågor och ditt gestikulerande bland kaffebuskarna för att få till de foton du ville ha.
Vi var ganska tappra båda två. Redan första dagen, när vi fortfarande var kvar i Costa Rica och besökte ett jordbrukskooperativ på kusten, lyckades vi locka till oss något icke definierbart litet kryp som gav oss utan överdrift en gemensam summa på kanske sexhundra små ilsket röda och kliande bett från lårhöjd och neråt.. Jag gick dessutom runt och var irriterad för att jag (vet inte för hur många gånger i ordningen) kände mig ”lilla-gumman-klappad på huvudet” (eller möjligen nypt i kinden) av en föreläsare på vårt regionmöte veckan innan, som talat om för mig att jag ska akta mig för vilka ord jag väljer (han var givetvis en äldre man som skulle valt en helt annan formulering om jag också hade varit det). Och du gick runt och var jetluggad och översvämmad av nya intryck.
I Nicaragua fick du värmechock i León när vi besökte bostadskooperativen och min tolkförmåga hamnade ungefär på minus hundra när vi satt under samlingslokalens plåttak i en hetta som slukade allt syre och alla normalt fungerande hjärnceller.
Nästa dag körde vi från Managua vid halv sju på morgonen och när vi kom fram till kaffeodlaren Adolfos gård klockan halv tre på eftermiddagen var du fortfarande bara nöjd och glad. Vi fotade och filmade och intervjuade i några timmar. Jag satt en timme med Adolfo och gick igenom allt praktiskt inför hans resa till Sverige i höst. Han ska marknadsföra Rättvisemärkt kaffe och Kooperation Utan Gränser med Konsumentföreningar runt om i landet. Han har aldrig flygit förut och kan ingen engelska och måste byta plan i kanske både Panamá och Amsterdam så jag gick noga igenom incheckningsprocedurer och alla viktiga papper som måste fixas och has tillgängliga. Vid sju var vi färdiga och vid elva var vi på hotellet i Estelí och däckade utan middag.
Nästa dag såg ungefär likadan ut. Den kvällen körde vi tillbaka till Managua och firade genomfört uppdrag med några öl och festcigg som straffade oss nästa dag.
Då höll jag en workshop med 24 personer, två från var och en av våra samarbetsorganisationer i Nicaragua. Det var ingen lätt uppgift. Vi skulle prata om kommunikation och varför det är viktigt och hur man kan arbeta för att bli bättre på att synas utåt, och bättre på att komunicera inåt. I rummet fanns några kvinnor som aldrig någonsin startat upp en dator själva. Där fanns också en grafisk designer, en webmaster och en IT-ingenjör. Att lägga workshopen på en rimlig nivå var helt enkelt omöjligt och fick mig att känna mig misslyckad fastän jag vet att det är obefogat. Jag visste hela tiden att det fanns några som inte alls förstod vad jag pratade om och andra som satt och gäspade och ogenerat pratade i mobiltelefon. Jag kände mig fånig inför dem med min infantila metodik. Tur att jag inte är lärare. Jag känner mig liksom personligt dissad för minsta lilla.
Du var på landet igen och träffade några kvinnor som Kooperation Utan Gränser stött med bevattningssystem till sina odlingar. Sista dagen var du med på andra dagen av min kurs och medan jag satt och tänkte att det här blev ju inget bra så sa du att det här måste ju vara jättebra för dem…
Ylva fotar och svettas hos bostadskooperativet Juntando Manos i León
Jag filmar och intervjuar kaffeodlaren Adolfo
Läs även andra bloggares åsikter om Nicaragua, Costa Rica, Centralamerika, bistånd, jobba som informatör, kommunikation, kaffe, Rättvisemärkt, Kooperation Utan Gränser, bostadskooperativ, Konsumentföreningar
En liten men solid teatergrupp reser runt på Nicaraguas landsbygd och ger föreställningar för bondekooperativen.
Ridån går upp.
Ordföranden i kooperativet Porvenir har dött. Liket bärs genom byn, hyllas med böner, sånger och budskap som lovordar hans berömliga insats för kooperativet. Sorgetåget bär den blominhöljda kistan till byns centrum, kooperativets lokal. Kistan sätts ner, lyktor och ljus tänds.
Kooperativets alla medlemmar är närvarande under likvakan, och medlemmarnas motsägelsefulla och splittrade inställning till ordförandens död kommer sakta fram under samtalen som nu förs.
”Hans död är en förlust för vårt kooperativ för med honom ner i graven försvinner all kunskap han fått genom alla kurser, utbildningar, seminarier, resor och kontakter i staden. Vårt kooperativ är nu förlamat. Felet som begåtts är att det här kooperativet styrdes av en enda man, som tolkade vår tystnad som medhåll, och han styrde utan att rådfråga, utan kommunikation.”
Doña Guadalupe berättar om hur motarbetad hon varit när hon som kvinna försökte bli medlem i kooperativet, både av kooperativets styrelse och av sin egen man.
Cholita berättar hur hon kämpat för att få aktivera sig i kooperativet men hur hennes far förbjudit henne.
Genom teatern uppmuntras byborna att föra en öppen dialog om kooperativens grundläggande värderingar, så som
- demokrati och rätten att delta, tycka, tänka och bidra
- om vad bra ledarskap innebär
- om kvinnors rättigheter till egen jord, eget medlemsskap i kooperativen och egen inkomst
- om vikten av att integrera ungdomar i kooperativen, som oftast styrs av äldre män
Teatern speglar byarnas verklighet. Skådespelarna kommer själva från landsbygden. Kanske just därför har den blivit en succé. Föreställningen har kommit att bli det startskott som behövs för att förändra förlegade idéer och traditioner som fortfarande tillåts styra utvecklingen på landsbygden i Nicaragua.
Teatergruppen har funnits sedan 1996 och var pionjärer inom området ”teater om bönder, för bönder och av bönder”. Teaterföreställningen och workshopsen som arrangeras i anslutning till den finansieras av Kooperation Utan Gränser.
Läs även andra bloggares åsikter om teater, bistånd, Nicaragua, kooperativ, rättigheter, demokrati, utveckling, landsbygd, Latinamerika
Jag är på bio i Nicaragua. Sitter i en gammal folketshus-liknande lokal med nötta stolar och tittar på veckans enda alternativ: James Bond. Han far fram över bioduken och rasar ner från höghus och flyger fram över tågtak och jag blir yr i huvudet trots att volymen är väldigt mono och väldigt långt bort. Bredvid mig sitter en tjej och pratar högt och ljudligt och länge i sin mobiltelefon. Bakom mig sitter en uttråkad femåring bredvid sin mamma och sparkar i mitt ryggstöd. Under två timmar.
Jag står i receptionen och väntar och väntar i en liten evighet på att få betala min nota. Min tur och en svettig liten farbror glider in framför mig och slänger upp en sedel på disken och ber att få växla. Jag sväljer och väntar tålmodigt en liten stund till. Min tur och receptionisten skriver omsorgsfullt min faktura med långsamma snirkliga bokstäver, samtidigt som hon tuggar på en macka, tar tre telefonsamtal och skojar en stund med servitören som gled förbi. Det blir fel och två gånger börjar hon oberört om fakturaskrivandet. Uppdraget tar en timme.
Jag är på busstationen och ska köpa min bussbiljett hem med 05.30-bussen nästa dag. Den är tyvärr full säger flickan i luckan utan att titta i pärmen. Du får åka klockan 9. Jag brusar upp för jag måste vara hemma klockan 14, och de lovade mig att blir en buss full sätter de in en till säger jag upprört till flickan i luckan. Hon tittar en stund i sina papper och säger att det fanns visst plats på bussen. Och jag köper biljetten och jag åker hem i en halvtom buss klockan 05.30.
Det är ett känsligt ämne. Svenskar från det svenska Sverige på vift i världen och allt de gör är att klaga. Klagar på att ingenting funkar (och i Sverige är allt så bra?) och alla är så nonchiga som inte sätter Mig som Kund i Centrum.
Hänger utveckling av ett samhälle samman med individers attityder? Är det inte lätt hänt att jag får rasistiska uppfattningar om jag tänker så? Eller åtminstone väldigt etnocentriska. Kanske vi borde se det på ett annat sätt: Kanske finns det kulturer där Kunden Har Alltid Rätt och Kunden Kommer Alltid Först , härskar. Och andra kulturer där det inte är så. Och där säkerligen stressnivåerna och den allmänna mentala hälsan bland service-arbetare ligger på betydligt bättre nivåer än i Sverige. Varje norm har sin fördel och sin nackdel. Och jag är inte ängeln som står ut med allt. Tvärtom, sorgligt manglad och tumlad med svenska värderingar och svensk kultur och som prick över i:et en personlig effektivitetshets – så har det tagit mig många påklistrade leenden, djupa andetag och räkna till hundra innan jag lärt mig tagga ner lite när passkontrollanten tar en rökpaus framför en kö på tvåhundra personer.
Tänk om jag skulle ha gjort det när jag jobbade som spärrvakt på Gullmarsplan..
Jag borde inte klaga när jag nu egentligen har ett av de roligaste jobben jag kan komma på. Men jag måste erkänna att efter en vecka i Honduras, en vecka i Nicaragua, fem veckor i Sverige (ok, fyra av dem var semester..), en vecka i Brasilien och en vecka i Bolivia (detta sedan i juni), så var det inte jättespännande att packa väskan igen i september och åka på en tvåveckors till Guatemala. Trots att Guatemala är ett av mina favoritländer, och trots att jag tog mig ledigt för att åka och slappa i två dagar på min favoritplats i hela världen (sjön Atitlán).
Jag är bara lite orolig att det här flängandet håller på att bli som ett knark. Jag kanske aldrig mer kommer kunna ha ett jobb där jag måste befinna mig på samma plats i mer än en månad i sträck, utan att det ger mig svår abstinens.
Och ändå längtar jag bort från hotellrum (där jag upprörs över detaljer som att de envisas med att vara fruktansvärda miljöbovar och byta lakan och handdukar varje dag fastän jag säger att det inte behövs), jag längtar bort från hotellfrukostar som alltid erbjuder massor med kött och ingen ost, jag längtar bort från flygplatser och incheck och säkerhetskontroll och passkontroll och fåniga immigrationsformulär som ingen läser.
Det är faktiskt inte ett dugg exotiskt.
Jag längtar efter en kattunge eller en hundvalp, haha. Vi har kollat upp om man kan få med sig en sån hem den dagen man bestämmer sig för att återvända till Sverige. De måste sitta i karantän i fyra månader för 40 000 sek. Men tydligen har inte Finland de kraven så de kanske kan få åka hem via Finland. Eh… Det var visst bara en fånig längtan efter lite normalt ”familjeliv”, nu när alla andra skaffar barn och bostadsrätter där hemma i Svedala.
Jag tar en sväng till Nicaragua istället.
Danli är en liten dammig håla i Honduras nära gränsen till Nicaragua. Jag tar in på stans enda loppfria (?) hotell, med förhoppning om att de bytt ägare sen 80-talet. Jag har nämligen fått höra att Contras (den nicaraguanska CIA-stödda högermilisen) använde det här hotellet för att hysa sina mannar på en strategisk plats – utanför, men nära. Här planerades säkerligen många mord och kidnappningar av sandinister. Om väggar kunde tala.. Det är kanske bara för att jag fått höra det här, men jag tycker nog att det råder en otrevlig stämning på det här hotellet. Inte ett leende nånstans.
Jag träffar Sara som är med i ett av de bostadskooperativ vi stödjer. Hem och Hyra i Sverige gör en artikelserie om henne och kooperativet, och jag är här för att följa upp hur det går för dem. Sara är 7 år äldre än jag och mormor till Federico som ligger och sparkar med sina knubbiga ben i en vagn som dras av gammelmormor.
Jag och min kollega kommer glidande i organisationens guldskinande prado landcruiser, Vi kör upp bland människor på väg till vårt möte. De går där i dammet och gömmer sig för solen under färgglada paraplyer. Jag avskyr pradon just nu. Varför har vi inte en pickup som alla andra här? Varför måste jag känna mig som drottningen på besök när jag bara är en vanlig människa som ska prata med andra vanliga människor. Jag beordrar min kollega att bromsa in och åtminstone plocka med sig gammelmormor och lilla Graciela i baksätet.
Efter mötet åker min kollega hem till huvudstaden i den guldskinande bilen och jag traskar genom dammet till Danlis största supermercado. Varken bananer eller osötat bröd kan den erbjuda mig. Det är stängningsdags och män med stora vapen och stora kängor vaktar kassor och utgångar.
Inte fanns det Internet på hotellet i Danli, men nu är jag i Nicaragua. Gick upp vid 6 i morse och tog bussen över gränsen. Har varit här förut, mindes det som att det var ju inte så långt från macken där bussen stannande till nästa hotell. Men jag misstog mig. Nu har jag gått i 45 minuter i 35 graders värme med långbyxor, gympsaskor och stora ryggsäcken.. Jag är uppenbarligen inte 20 längre fick jag erkänna. Nu ska jag åka upp i bergen och träffa Alfredo. En kaffebonde som ska lämna Nicaragua för första gången i oktober i år, för att åka till Sverige och berätta för konsumenterna om varför rättvisemärkt är bra.
Jag hörde genom en sprakande radio nånstans att Sverige hade åkt ur EM nu. Det var ju skit också. Jag som blivit så patriotisk nu när jag har hemlandet på tryggt avstånd. Men jag kom på, plötsligt, att det är ju midsommar i Sverige! Ni sitter väl på en kobbe nånstans och dricker nubbe hela högen. Så jag får se hur det blir med bloggandet..
Följ med på min resa. Den 14-22 juni bloggar jag varje dag.
Gratisbiljetten till VIP-loungen på flygplatsen är kvittot på mina ekologiska fotavtryck på jorden just nu. Jag är frecuent flyer. Och jag lever i kontrasternas värld. Jag sitter där i en skinnsoffa i VIP:en och dricker gratiskaffe och äter gratispapaya och gratissurfar trådlöst på min laptop.
Jag är på väg till Tegucigalpa, Honduras huvudstad. Men för några veckor sen var det en hemsk flygolycka på Tegucigalpas flygplats. Piloten och fyra till dog. Nu har flygplatsen stängt. Så jag flyger till Managua i Nicaragua istället.
Jag står utanför den lilla busstationen i Managua. Det är riktigt varmt idag, kanske 40. Stor ryggsäck på ryggen och liten ryggsäck på magen. Köper en kopp nudlar av en liten flicka i ett litet stånd. Hon har tjuvkopplat elen till micron och häller i vatten från en smutsig hink i nudelkoppen innan jag hinner protestera. Hade hellre köpt en flaska vatten som hon kan göra mina nudlar på. Vill inte riskera magsjuka när jag ska jobba. Jaja. Står i hettan och äter heta nudlar och väntar på bussen.
Sitter på bussen som far fram genom Nicaraguas gränstrakter på väg mot Honduras. Regnperioden har börjat så det är grönare än när jag var här för några månader sen. Bergen drunknar i molnen som andas tungt över trädtopparna. Människor sitter och tittar på oss som åker förbi. Sitter där i sina hängmattor och plaststolar utanför sina minihus av lera och jord eller i bästa fall plåt eller tegel. Just det ja. Det var så här verkligheten ser ut. En olyckligt kär man sjunger ut sin sorg i bussens högtalare.
På gränsstationen mitt ute i ingenstans letar jag upp en karl med en jättelik sedelbunt i handen. Jag köper 720 lempiras av honom och sen lyckas jag smita undan killen med pistol och jättekängor som går igenom väskorna i bussens bagageutrymme.
I Tegucigalpa möter Alfredo mig och han berättar att stan är i kaos för alla är arga för att flygplatsen har stängt. Ingenting händer utom att hotellen står tomma. Vi är tre på mitt hotell konstaterar jag när jag äntligen står i duschen.
Alla dessa ensamstående mammor. Det är inte för att jag har en särskild förkärlek för just ensamma mammor som de dyker upp i majoriteten av mina artiklar. Det är helt enkelt de som gör ungefär lika mycket arbete som alla vi andra tillsammans. På alla nivåer. Kvinnor i chefsposition med utlandstjänst; nästan alla jag träffar är ensamma mammor. (Kooperation Utan Gränser icke undantaget!) Kvinnor med nyckelroller i bostadskooperativen, i de lokala utvecklingsorganisationerna, i grannskapsföreningarna. Ensamma mammor.
Om man är en istället för två med barn – så borde det logiskt betyda mindre tid för annat. Istället är det just de kvinnorna som har tid att sitta i styrelser, jobba volontärt, organisera, aktivera, peppa, engagera och styra upp tusen andra saker. Och ha sina ungar och sitt hem.
Kattia är ännu en i raden av alla kvinnor jag träffar som man tappar hakan när man hör henne berätta om sin vardag. Hur gööör hon? Kattia bor i La Carpio, ett bostadsområde tre kilometer från där jag bor. I La Carpio bor 30 000 människor på en yta där det borde bo 7 000. Hälften av invånarna är nicaraguaner. Fram tills för några år sedan hade kommunen (San José) inte gjort ett dyft för La Carpio. Utom att köra hundratals sopbilar genom centrumgatan varje dag, eftersom La Carpio råkar vara hela San Josés soptipp.
Men så blev folket trött på att de ynka ören för varje ton sopor som bostadsområdet tog omhand, ändå gick i fickorna på fel personer. En dag blockerade man infarten till soptippen. Polisen svarade med massarresteringar. Då bildade Kattia och andra en förening för att försvara La Carpio och ge en annan bild än massmedias av det som hände. Det här är fyra år sedan.
På ingen tid alls har det bildads 21 organisationer i La Carpio, som engagerar tusentals människor. Kriminaliteten har sjunkit och stadsdelens rykte förändras sakta till det bättre. Kattia sitter i styrelsen i åtta av organisationerna. Hon har två barn och arbetar som lärare i La Carpios enda skola. (Som har 2400 elever, med cirka 50 barn i varje klass, som turas om att använda klassrummen i tre pass om dagen; morgon, middag, kväll..)
- Hade jag haft kvar min man hade jag förstås fått ägna mig åt att serva honom istället, säger hon och skrattar.
De 21 organisationerna har en paraplyorganisation som får stöd av Kooperation Utan Gränser. Genom utbildningar och rådgivning ska de bli ännu bättre på att göra det som de redan är bra på!
Kattia
La Carpio, San José, Costa Rica
San Juan, Pavas, San José
Kooperation Utan Gränser på besök i San Juan
På vägen hem till mig. Fast ändå så långt borta.
Läs även andra bloggares åsikter om ensamma mammor, slum, kåkstäder, Costa Rica, San José, bistånd,
Nästan två månader sen sist.. först hade jag skrivkramp. Sen åkte jag till Guatemala. Sen åkte jag till El Salvador. Sen åkte jag till Nicaragua. Sen åkte jag till El Salvador igen. Sen åkte jag till Honduras. Sen åkte jag till Nicaragua igen.
Att komma HEM till Costa Rica kan vara det underbaraste som finns. Här är HEMMA. Definitivt. Nu ska all ledig tid användas till att ligga på mage och läsa Stieg Larsson och äta svensk marabou som en vän var klok nog att ta med sig när hon kom på besök.
Jo, det fanns mycket att skriva om under resorna. Men jag orkar helt enkelt inte sätta mig framför datorn efter en hysterisk dag på åkern eller bland halvfärdiga bostäder.
I går låg jag däckad i soffan och tittade på nyheterna. De kör ungefär samma stil som i USA här: en sensationslystenhet som knäcker all respekt för människor, (tex kan en biltjuv filmas rakt upp i fejset när han handbojas av polisen och tar emot diverse förnedrande kommentarer). En programledare som har rätt, och utnyttjar den flitigt, att lägga in sina egna personliga kommentarer i nyhetsrapporteringen. Tex att colombianer är slusk och pack.
Först handlade det om just colombianer. De är ju terrorister och knarklangare allihopa, och Costa Rica är nu hotat eftersom det fullkomligt väller in livsfarliga colombianer över gränsen från Panamá. Förra året hade det kommit 6784 stycken eller nått liknande. 100 av dem hade begått någon form av brott, inklusive snatteri och väskryckning. Visst fanns det några knarkrävar också. Men hallå.
Nästa nyhet var El Salvadors president som är på besök här just nu. Han skrämde upp den stackars nyhetsreportern genom att påpeka att de farliga ungdomsgängen maras som härjar i San Salvador antagligen har kontakter med gängen här i San Josés utkanter. Dessutom poängterade han att maras är Latinamerikas nya svar på terrorister. De är slödder och pack, en epidemi och farlig sjukdom som måste utrotas NU. Men hallå.
Jag vet att maras inte är killarna jag skulle hänga på krogen med en kväll. Men visst, rykterna om det livsfarliga San Salvador har drabbat även mig. Härom veckan rullade vi in i San Salvador efter en härlig roadtrip på 14 timmar från Nicaraguas huvudstad Managua. Vi var fetsena och klockan var typ 10 på kvällen och vi hade ingen aning om vart vi skulle. Alltså vi visste att vi skulle till min kollegas lägenhet som jag fått låna. Men han var bortrest och San Salvador var stort och mörkt och läskigt och vi irrade och irrade och stannade till slut på en bensinstation. Där lyckades vi skaffa oss poliseskort. Inte för att jag litar på poliser i det landet, men vi hade inte så många val. Vi lyckades övertala en polis som stod före oss i kön att köra före till den adress vi hade på en lapp.
Det blev rally genom San Salvador. Jag stod på gasen och bromsen om vartannat för att hinna med polisbilen, innan vi till slut tvärbromsade in framför Gustavos port. Inte är jag rädd för maras inte.
San Salvador mitt på blanka dagen
Läs även andra bloggares åsikter om Centralamerika, Costa Rica, El Salvador, Honduras, Nicaragua, bistånd, fattigdom, kommunikation
En kväll för ett tag sedan, när vi hade tagit oss i nackskinnet och lämnat soffan för en svängom i San Josés nattliv, träffade vi Juan och Emilio. De berättade att de varit tillsammans i två år, och nu hade de skaffat en lägenhet i San Pedro. Mellan dansande kroppar, alldeles för hög musik, med mojitos i händerna och sugrör i mungiporna förhörde de oss i detalj om hur det är att vara homosexuell i Sverige. ”Nääääää, är det saaaaaaant, får ni giiiifta er?!?!? Skooojar ni?!?! Adoptera?! Vaaaaa?!?!
Senare den kvällen kom det fram att Emilio älskar barn, och hans stora sorg är att han aldrig kommer få några. Trots att det finns tusentals barn här som inte har någon som tar hand om dem. Juan och Emilio kommer fira jul med varandra i år igen. Att besöka några familjer är det inte tal om.
Att bryta det heteronormativa kärnfamiljsidealet, på vilket sätt det än må vara, är tufft för de flesta – och i de flesta delar av världen. Det är klart att det kan vara enklare att vara flata på Södermalm än bög i Saudiarabien, om det nu var något sånt intelligent motargument ni nyss höll på att formulera i tanken. Men vi kanske kan skippa de där grova förenklingarna:
Att det finns lagar som skyddar är fantastiskt bra. Men lagar förändrar inte människors mentalitet och attityd. Och det är de som är de största hindren för ett samhälle som välkomnar alla sorters familjekonstellationer.
Att vara homosexuell handlar inte om ”vad man gör i sängen”. (Många som är rädda för att komma ut ur garderoben brukar ha det som argument; att ”x har väl inte med att göra vad jag gör i sängen”.) Det handlar om ett sätt att leva på; en kultur alltså. Människor inom den kulturen förföljs, diskrimineras, hotas och förskjuts i jordens alla länder. Många lever under hot om våld, eller med våld, risk att avskedas, aldrig befordras eller inte ens få arbete.
Men okej. På ett sätt är det tur att vi bor i Costa Rica och inte 30 mil norrut; i Nicaragua är vår blotta existens nämligen belagd med tre års fängelse. (Fast bara i tre månader till! I mars 2008 avkriminaliseras nämligen ”homosexuella handlingar” i Nicaragua.)
Och i Costa Rica finns PRIDE, minsann! Vi var där, lika roligt sorgligt ironiskt som i Stockholm var de ickeheterosexuellas synliggörande-högtid även här förlagd till en fotbollsplan inringad av bajamajor och poliser. I San José slapp vi dock stängslet, till förmån för ett gäng Röda Korset – bilar med sjukvårdspersonal i högsta beredskap.. (Så vitt jag vet attackerades ingen – det händer dock i Stockholm varje år.)
Gay Pride Costa Rica anordnades av en organisation som arbetar för mänskliga rättigheter. De som vågade sig dit kan inte räknas i tusental, men media älskade det, och nästa år blir vi fler!
God jul! (PS Juan och Emilio heter så klart något annat i verkligheten.. 
)
Läs även andra bloggares åsikter om Costa Rica, Nicaragua, Gay-pride, homosexualitet, orättvisa
På torget i Managua bor hundratals människor i ingenting. De har spikat pålar i marken och hängt upp sina hängmattor. Som tak har de spänt upp svarta sopsäckar, eller i bästa fall presenning. Alla människor som bor här har en fruktansvärd gemensam nämnare: De har alla (eller deras föräldrar) arbetat på banan-plantage, och de har alla någon ryslig sjukdom till följd av detta. Cancer, förgiftning, hudsjukdomar eller missbildningar. De är alla oförmögna att arbeta på grund av detta, de får ingen ersättning, och de lever i en vidrig misär.
Jag vågar inte nämna några namn på bananföretagen, jag kanske blandar ihop dem, kanske börjar någon bråka med mig då. Men ni vet alla namnen på dessa företag, och nästan alla ni har även tryckt i er dessa gula EU-anpassade cancer-boomeranger.
Människorna bor faktiskt frivilligt på torget. Eller vad man ska kalla det för. De bosatte sig där för att ingen tog sitt ansvar, ingen lyssnade på dem, ingen hjälper dem. De är desperata. De bor där för att då syns de i alla fall. Finns.
Det kallas för civil olydnad. För jag tror inte att det är helt okej att de bor där, egentligen. Var går gränsen för när man får göra saker som man inte får – egentligen? Och varför är det en så känslig diskussion?
När svenskar hör ordet OCKUPERA, drar de ett förfärat andetag, ser maskerade aktivister framför sig som ”tagit lagen i egna händer” (obs, det sägs med negativ klang).
I Honduras, efter naturkatastrofen Mitch 1998, övergav samma bananföretag stora områden; marken var så förstörd att det inte var värt att fortsätta odla där. Tusentals plantage-arbetare blev arbetslösa över en natt – och jordlösa förblev de. Jordarna stod övergivna i många år, ägda av ett utländskt företag som inte brydde sig. De före detta arbetarna var snorfattiga och deras ungar svälte.
Så bildade de ett kooperativ och ockuperade marken. Skrynkliga gubbar med hatt och machete, kvinnor i blommiga klänningar och barn i alla storlekar slog sig ner på jordarna och började odla dem och bygga sina hem där. Tog lagen i egna händer var vad de gjorde. Gjorde de rätt eller fel?
Hjärtat säger – rätt så klart! Lagarna här finns inte till för fattiga, är inte skrivna för dem, är inte skrivna av dem, bryr sig inte om dem, skyddar dem inte!
Tack vare sitt mod och sin styrka lyckades kooperativet Voluntades Unidas (förenade viljor) övertala bananföretagen att sluta bråka och sälja marken till dem för en symbolisk summa. Med stöd från Kooperation Utan Gränser har de nu byggt sina hus, och de har storslagna planer inför framtiden.
PS. Det finns MÅNGA anledningar att bara köpa KRAV-märkta bananer!
Hus där det förr växte bananer
På möte med Voluntades Unidas
Så här bodde plantagearbetarna förr. Fint men trångt (tvåvånings för att området ständigt svämmar över)
Numera odlas afrikansk palm (som det görs olja av) istället för bananer.
Jag har rest mer än 3500 kilometer på två veckor. Och då räknar jag inte in flygresan San José – San Salvador tur och retur. Jag brukar inte tycka om att åka bil. Jag brukar må illa. Och man missar så mycket när man bara har en glasruta att glo genom. Ser man inte himlen skymta i övre synfältet, känner man inte jorden under fötterna, då tappar man känslan av upplevelsen. Så jag går gärna. Men nu åkte jag alltså väldigt mycket bil. Och upplevde ändå.
Människor bor i sina hus, som kan se ut hur som helst, längs vägen. Vid vägkanten står hemmasnickrade stolar på vingliga ben, högar av flätade korgar och fåglar av trä till försäljning. Bilarna åker fort och barnen leker så nära, alldeles på vägens vita kantstreck sitter de. I städerna får vi rutorna tvättade vid varje övergångsställe. En kvinna säljer såna där gummibitar som man sätter på fotpedalerna i bilen.. Jag blir erbjuden plånböcker, tuggummi, tidningar, dockor, nyckelringar, nötter, läsk, strumpor, lotter, väskor och spiderman-masker. Eller en tom smutsig hand som bara vill ha en slant. Rödljusen utgör en marknadsplats där fler människor försörjer sig än på kontoren runtomkring.
Ute på landet igen vinglar en man sakta för sig själv i ett fyllorus, omedveten om att bilar passerar honom med decimetrar av mellanrum i hundra kilometer i timmen. En flock kor lunkar längs vägen och en skrynklig liten man med för stor hatt och machete i handen verkar inte bry sig om att bilarna vill förbi hans kor. Under stora reklamskyltar längs med vägen bor familjer i hus av palm och plåt; deras inkomst får de från reklamföretaget för att de vaktar reklamskylten dag och natt.
Hundar överallt. Överkörda, haltande, springande, skällande hundar. Blodiga, såriga, enögda, trebenta, noppiga, tufsiga, undernärda. Vem bryr sig om hundar när barnen inte ens får i sig det som behövs för att må bra? Vi kör över en hund. Duns, säger det. Ett ylande som tack och lov tystnar nästan direkt. Genom bakrutan ser jag en liten brun varelse på rygg, några spasmer-ryck i benen, och så – död. Vi glider bara vidare. Vi borde göra något men vad skulle vi göra? Ingen äger hunden, ingen kommer sakna den. Ingen polis skulle hämta upp den, ingen soptunna finns att slänga den i. Ingen vill ändå ta i den.
Vägkanten, världens största supermarket. Papaya, mango, avokado, apelsiner, pumpa. Bruna bönor, röda bönor, svarta bönor. Majskolvar, majsbröd, majskakor. Vid kusten, fisk, krabbor. I bergen, bältdjur, potatis. Någon annanstans; stora ödlor, bakbundna. Kvinnor, män, barn. När jordens avkommor inte längre betalar sig på världens marknader; då skapas den egna, den där inga mellanhänder finns.
Bilolyckor. Skadade människor, mosade bilar. Lastbilar med människor som last, -vanligare än bussar. Män som ogenerat gör sina behov där de uppstod. En död häst full av svarta zopilotes, stora svarta gamar som fick lyxbuffé denna dag.
Berg, hav, åkrar, skog, vulkaner, sjöar, byar, städer.. det tar aldrig slut. Och vi reser vidare.
Jag måste få stanna kvar en stund till på temat (ut/in-)vandring. Sen ska jag lämna det, jag lovar. Men innebörden av benämningen Papperslös har fått nya dimensioner för mig den här veckan. Jag heter numera 79728 och består av en ansenlig bunt med papper, vart och ett av dem fyllt med ett antal stämplar och underteckningar från en rad olika myndigheter i Sverige och Costa Rica. Jag ligger i ett ännu inte datoriserat kartotek blandtiotusentals andra nummer utan ansikten. Papperslös är jag då rakt inte, men innan papprena bearbetats och godkänts av ytterligare ett oändligt antal ögon så räknas jag visst som det.
Jag åker med Patricia, kontorets ständigt anlitade advokat, till migrationsverket i San José i ett första av vad de har varnat mig för kommer att bli många fler besök. Vi kliver ur bilen i ett hav av bilar, byggnader och hundratals människor. Här har vuxit fram en egen liten stadsdel, självförsörjande på försäljning av fodral till passet, kopiering av myndighetsutlåtanden, mat och dryck till väntande människor. Här finns gula, gröna, röda och blå kösystem beroende på vart i processen man befinner sig i sin väntan på arbetsvisum eller annat uppehållstillstånd.
Och som de väntar, alla människor. En del väntar i flera timmar någon dag varannan månad, andra är här varje dag och väntar, berättar Patricia. Väntar och väntar och drömmer om papper som ska ge dem ett bättre liv,hoppas de i alla fall. De flesta här kommer från grannlandet Nicaragua. Om Nicaragua är ett av jordens fattigaste länder så är Costa Rica ett av de rikaste i Latinamerika. Underklassen i Costa Rica heter Nicaraguan, och överklassen Amerikan. Inget konstigt eller förvånande med det.
Jag och min lilla familj, bestående av mig och min kärlek Frida, har flyttat in i ett radhus någonstans mittemellan, bland Costa Ricaner som drömmer om USA ochger oss all sin respekt i sin beundran av allt som är europeiskt och ljushudat. En gata nedanför vår är huden mörk och väggarna av plåt. I en dalsänka som nu under årets regnigaste månader fylls av vatten som blir till lera på allt som rör sig bor människor packade som sillar. Men dalen är det vackraste som finns i vår del av staden. Som Sherwood-skogen, tycker Frida. Det är regnskog mitt i stan och vegetationen klättrar tät upp för berget bakom husen. På gatan nedanför vår leker barnen i rännstenen, tonåringarna hänger i hög och fnissar och buffar, och kvinnorna pratar med varandra medan de arbetar i sina hus och på sina jordplättar. På gatan ovanför vår tornar några jättar upp sig mot himlen. Bakom varje jättemur med taggtråd, beväpnade vakter och vakthundar gömmer sig en rädd liten familj med mer pengar än som kan vara bra för någon att ha. Gatan ligger öde, ogästvänlig och kuslig.Jag skriver inte det här för att romantisera fattigdom. Men jag har valt att ha den inpå huden och samtidigt vara så ruskigt befriad från den.
Av en slump landade jag i kontrasternas Mekka, och nyanserna blev glasklara. Fick jag plocka alla godbitar ur den kaka som är världen och omfördela demtill mänskligheten skulle jag ge oss alla de fattigas gästvänlighet, generositet och öppenhet, och de rikas.. swimmingpool.
