På väg hem..

..från kontoret för en stund sen, parken jag cyklar genom:

Den här tiden på året ska det egentligen regna mest hela tiden. Istället har himlen varit klarblå sen jag kom tillbaka. Tidningarna berättar om oroade bönder som riskerar förlora sina skördar – faktum är att torkan var redan här på många håll, och tusentals hektar ris har gått förlorat.

Men så öppnade himlen sig för några timmar sen. En vattenridå föll över Costa Rica, äntligen!

Allt som händer med vädret, överallt på hela jorden, just nu, visar på att något inte är som det ska. Att det är ganska allvarligt kanske ingen har missat vid det här laget..

Aldrig nöjd

Igår kväll när jag gick genom San José centrum undrade jag hur jag någonsin ska kunna flytta tillbaka till Stockholm. Det var mörkt och regnade men det var varmt. Gatorna är trånga och husen gamla och slitna, med fina detaljer och brokiga färger. Bilar tutar och gatuförsäljare skriker. Varje affär spelar sin favoritmusik på hög volym. Människor överallt under sina paraplyer. Det luktar fukt och majs, avgaser och friterat bröd med chokladsås..

Jag romantiserar inte fattigdom. Men vem har sagt att lite kaos måste ha med fattigdom att göra? Varför måste det ”rika” alltid vara kliniskt och tyst och opersonligt? Jag sörjer fattigdomen jag ser runtomkring mig varje dag. Men kaoset och livet gör mig upprymd och glad och får mig att känna mig som en del av allt det som är världen. Stockholms perfekta och döda gator gör mig deprimerad.

Utveckling till en viss gräns, ja. Men överutveckling, nej tack.

Men sen i morse när jag skulle till jobbet var det totalkaos i trafiken och alla bilar och bussar stod och tutade aggressivt på varandra. Jag blev jätteirriterad. Sen kom jag till jobbet, har jättemycket att göra just nu. Och så gick strömmen och kom inte tillbaka på många långa timmar. Jag försökte andas lugnt och sortera alla pappershögar på mitt kontor men stressnivån var lite för hög.

Och ja, då vill man ha Stockholm med tysta gator och välfungerande elnät.

Jag är definitivt aldrig nöjd.

Äntligen vinter!

Igår natt vaknade jag av att det dånade ovanför mitt huvud. Jag hade glömt bort hur regnet kan låta. Åh, detta efterlängtade regn, regndansen fick plötsligt en ny innebörd!

Fast fråga mig om två månader så kommer jag sucka och hata regnet. Aldrig är vi nöjda i långa stunder med vädret.

Jag får många frågor om årstider av årstidsbundet tänkande svenskar. Så här är det här: Det finns regn och det finns avsaknad av regn. Vinter och sommar. Sommaren blir ofta vinter i juni. Fast galet som vädret är nuförtiden så kommer den tidigare nu. Nu började det regna i början av maj efter sex månaders torka. Jorden slukar vattnet och bokstavligen över en natt börjar den andas igen. Det gröna blir helt fantastiskt grönt, floderna stiger och luften blir frisk. Och det slutar damma så jäkligt i min lägenhet.

Men i september, oktober, eskalerar regnen och då är det inget kul längre. Fast man kan ju käka godis och kolla på film varje dag med gott samvete. Då står delar av landet under vatten. Varje år blir det katastrofläge i minst ett stort antal byar. Floder svämmar över, broar går sönder, kommunikationer klipps av.
Så till julen när sommaren kommer tillbaka är den kanske till och med ännu mer välkommen än vad vintern var igår. Fast december och januari är ju orkanmånader på karibiska sidan förstås..

Två bilder tagna från min balkong idag:

Läs även andra bloggares åsikter om Costa Rica, klimat, väder, årstider, torka, miljö

Sophämtarmorgon

Min plan är att cykla till jobbet tre dagar i veckan. Men nu kan jag skylla på att jag varit förkyld i en evighet så då har jag dispens och fick köra hela förra veckan. Inte för att det går fortare, köerna är inte roliga.

I vilket fall  får jag inte köra på måndagar.  Beroende på sista siffran på nummerplåten så har stan infört körförbud för alla en dag i veckan. San José är inte byggt för alla hundratusentals inflyttade rika gringos och nyrika costaricaner med två bilar per familj. Stan krashar snart.

Jag orkar inte cykla så jag promenerar genom mitt nya bostadsområde, har ju precis flyttat. Det är sophämtarmorgon och alla har ställt ut sina sopor på gatorna. Luktar unket och hundarna kalasar med nosarna i sopsäckarna i vart och annat gathörn. Värmen har äntligen kommit tillbaka till stan och jag får dra av mig halsduk och tjocktröja. (Jag är fortfarande i chocktillstånd efter en vecka i den svenska kylan.)

Byggarbetarna tror som vanligt att jag är en katt och låter ssssss efter mig. Det är något med män i grupp. Ärligt talat, jag föraktar det. Men jag orkar inte bli arg längre. Skulle inte kunna bo här då.

Jag har värre saker att tänka på denna morgon. Jag valde min nya lägenhet för att den har en fantastisk utsikt och ligger på en lugn och tyst gata. Precis vad jag behöver. Men tror ni inte, att efter att ha bott där i mindre än två veckor inser jag att de precis just nu börjar bygget av en gata och en massa hus på gräsplanen utanför mitt sovrumsfönster. Jag vill gråta. Nu har jag byggmaskiner som drar igång 0630 varje morgon tio meter från min kudde. Damm överallt och oljud. Varför just jag?! Varför just nu?!

På eftermiddagen åker jag till ett möte i La Carpio, San Josés ”slumområde”. Jag vet att jag inte borde klaga. Att jag lever som en prinssessa. I La Carpio ligger stans soptipp och jag får kväljningar när vi går förbi husen närmast tippen.  Stans alla sopor fraktas hit, bullret från de ständigt passerande sopbilarna på de trånga gatorna och stanken… vad är det jämfört med mitt område en kvart därifrån. Allt är så relativt jag vet, jag vet.

Exotiskt knark

Jag borde inte klaga när jag nu egentligen har ett av de roligaste jobben jag kan komma på. Men jag måste erkänna att efter en vecka i Honduras, en vecka i Nicaragua, fem veckor i Sverige (ok, fyra av dem var semester..), en vecka i Brasilien och en vecka i Bolivia (detta sedan i juni), så var det inte jättespännande att packa väskan igen i september och åka på en tvåveckors till Guatemala. Trots att Guatemala är ett av mina favoritländer, och trots att jag tog mig ledigt för att åka och slappa i två dagar på min favoritplats i hela världen (sjön Atitlán).

Jag är bara lite orolig att det här flängandet håller på att bli som ett knark. Jag kanske aldrig mer kommer kunna ha ett jobb där jag måste befinna mig på samma plats i mer än en månad i sträck, utan att det ger mig svår abstinens.

Och ändå längtar jag bort från hotellrum (där jag upprörs över detaljer som att de envisas med att vara fruktansvärda miljöbovar och byta lakan och handdukar varje dag fastän jag säger att det inte behövs), jag längtar bort från hotellfrukostar som alltid erbjuder massor med kött och ingen ost, jag längtar bort från flygplatser och incheck och säkerhetskontroll och passkontroll och fåniga immigrationsformulär som ingen läser.

Det är faktiskt inte ett dugg exotiskt.

Jag längtar efter en kattunge eller en hundvalp, haha. Vi har kollat upp om man kan få med sig en sån hem den dagen man bestämmer sig för att återvända till Sverige. De måste sitta i karantän i fyra månader för 40 000 sek. Men tydligen har inte Finland de kraven så de kanske kan få åka hem via Finland. Eh… Det var visst bara en fånig längtan efter lite normalt ”familjeliv”, nu när alla andra skaffar barn och bostadsrätter där hemma i Svedala.

Jag tar en sväng till Nicaragua istället.

Brunt och grönt

I floden nedanför vår gata rinner bara brunt vatten. De säger att det beror på att de kraftiga regnen drar med sig jord från bergen. Det stämmer nog. Delvis. Men längs med floden, genom hela staden, bor människor som inte har någon annanstans att göra av sitt avskräde än i högar längs med flodkanten. Färgar inte det av sig i det genomskinliga vattnet, tro?

När det regnar fylls gamla bildäck, hinkar, tunnor, flaskor och burkar i sophögarna med vatten. Dengue-myggan älskar av någon anledning det stillastående, illaluktande vattnet. De lägger sina ägg där och förökar sig i miljoner. Epidemin är värre än på många år. Tiotusentals har insjuknat i dengue-feber och flera har redan dött, bland dem barn.
Det finns många anledningar att satsa på sophämtning.

Staten anstränger sig i alla fall. De har precis fått igenom en lag som säger att bildäcksförsäljare numera är skyldiga att ta hand om sina kunders förbrukade däck. Det kanske är för att vattnet i just bildäcken blir så väldigt varmt, som denguemyggan hyser en extra förkärlek för just denna plats.

När den bruna sörja som kallas vatten dundrar fram genom bergen och ner i dalarna rakt genom hela stan, så fylls mina grannars golv av vattnet, broar går av på mitten och eroderande jord drar med sig hela hus. Jag bor i en stad där detta är vardag. Varje dag ser jag bilder i tidningen på människor som kånkar och bär på sina sista ägodelar efter att vattnet stulit deras hem. Jag ser det sällan på riktigt. Man kan bo på Södermalm och inte ha en aning om att det brinner i Fittja. Om man inte lyfter blicken och tittar mot himlen förstås. Rök som varnar om att allt inte står rätt till överallt.

I flodernas bruna vatten gömmer sig en annan fara. Krokodiler! Inte här i stan, förstås, men däremot på andra platser där man inte förväntar sig det. Man ska vara försiktig med var man sticker ner tårna så här års, står det i tidningen. Krokodilerna har blivit koko, eller så är de bara på upptäcksfärd på jakt efter bättre livsförhållanden, precis som människorna.

Vi bor i en stad i en regnskog. Alla slantar jag tappert knaprade ihop för 20 år sen genom burksamling och loppisförsäljning till Barnens Regnskog har kanske bidragit med sitt. Kanske hade Costa Rica blivit kalrakat på 90 procent av sin skog istället för de 75 procent som huggits ned sedan 50-talet, om vi barn inte hade kämpat så på 80-talet. (Ok, jag har inga belägg för siffrorna, så ta inte med dem i din uppsats.) Det går inte att förstå hur mycket skog det måste ha varit här då. Jag tycker nämligen att jag åker och åker och åker och vart jag än tittar ser jag bara färgen grönt. Skogen är tät och stor och mystisk och snårig och fuktig och den är överallt. Vi går genom den och vi hör aporna och fåglarna och syrsorna och andra odefinierbara skogsläten.

Tur att Costa Ricanerna tog sitt förnuft till fånga och gjorde reservat av stora delar av landet. Tur att vattnet inte är brunt överallt. Tur att skogen här fortfarande kan andas och skänka människorna syre.