Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘miljö’
Det finns en allvarlig ekvation som inte går ihop. En krock och paradox mellan världens stora och små, de maktfullkomliga och de maktlösa, som inte har någon lösning så länge system, lagar och regelverk är utformade som de är idag.
Å ena sidan de senaste decenniernas nyliberala investeringspolitik där lokala marknader i fattiga länder öppnas upp för stora internationella investerare. Tanken är att att pengar ska rulla in i dessa fattiga ekonomier och bidra till landets utveckling.
Å andra sidan de lokalsamhällen som råkar ligga där investeringarna, läs exploateringen ska ske. Aldrig har de tillfrågats om det var vad de ville, sällan har de velat, ofta har de ljugits för och i slutändan insett att de blivit lurade.
Exemplena kan räknas i hundratusentals. Det är ju så systemet fungerar. Systemet som försvaras av de flesta som gynnas av det. Du gynnas av det. Dina pensionspengar dansar runt på någon slags diffus global ”marknad”, så att de kan växa och bli feta tills det är dags för dig att casha ut dem.
Just nu används en del av dina pensionspengar till att systematiskt kränka och hota lokalbefolkningen som råkar bo kring Marlingruvan i Guatemala.
De svenska AP-fonderna har investerat i ett gruvföretag som heter Goldcorp. Trots att det världsledande analysföretaget Jantzi Research plockat bort Goldcorp från sin lista med argumentet att de är socialt oansvariga och rekommendationen är att inte investera i dem på grund av det. Trots de så backar inte de svenska AP-fonderna.
Goldcorp började utvinna guld i San Miguel Ixtahuacan i Guatemala 2004. 99 procent av vinsterna går till dem själva, och en procent till den guatemalanska staten. Priset som lokalbefolkningen fått betala för gruvdriften är att vattnet har blivit otjänligt i området då det numera flyter aluminium och arsenik i bäckarna. Brunnar har sinat då gruvdriften slukar osannolika mängder vatten. Gruvföretaget förnekar att deras verksamhet har med saken att göra. Där skogen fanns finns nu bara en öken, och så har befolkningens förlorat inte bara vattnet utan också sitt livsviktiga skafferi. Gruvan har skapat miljoner ton avfall. Ständigt tunga förbipasserande transporter och dammvindar har orsakat luftrörsproblem bland människorna. Sprängningarna i gruvan har gjort så att många husväggar har spruckit. Gruvföretaget har hävdat att det beror på att människorna har spelat musik i de dåligt byggda husen på för hög volym, och har givetvis inte ersatt de boende.
När gruvföretaget kom till området köpte man marken för inga pengar alls av bönderna, om man jämför med den profit de senare skulle få ut av den. Man berättade inte vad marken skulle användas till och i flera fall hävdade man till exempel att den skulle användas till grönsaksodling. Många ångrar att de sålde sin mark, andra vittnar om att de blev hotade eller tvingade att sälja.
När de som sålt sin mark organiserade sig och förde fram krav till gruvföretagets ledning om att man ville omförhandla priset för marken, attackerades de av bolagets säkerhetsstyrka med våld.
Ekvationen som inte går ihop är att å ena sidan släpper Guatemala in de här företagen i landet, å andra sidan har landet ratificerat ILO 169, en internationell konvention som skyddar ursprungsfolkens territoriella rättigheter och ger dem rätt att bli rådfrågade rörande projekt, politiska förändringar och lagar som påverkar deras territorier.
Givetvis rådfrågades inte folket kring Marlingruvan, eller folket kring någon av de 350 platser i Guatemala där utländska företag nu exploaterar eller ska till att exploatera naturresurser.
Med ILO 169 i ryggen arrangerade istället folk själva 36 lokala folkomröstningar angående gruvdrift och megaexploatering i Guatemala. 500.000 människor har röstat i dessa och 99 procent har sagt nej. När en kommun nära Marlingruvan skulle folkomrösta spred Goldcorp ut ett falskt flygblad där det stod att folkomröstningen var inställd. Folkomröstningen genomfördes och två år senare fastslog konstitutionsdomstolen att den var legitim och legal, men inte bindande.
Biskopen i området har varit engagerad mot gruvdriften och för det har han utsatts för dödshot. Kränkningar och hot förekommer mot alla som protesterar mot gruvdriften. Protesterande bybor har arresterats och anklagats för falska brott, vilket tack och lov deras juridiska företrädare vid flera tillfällen lyckats bevisa.
Att försvara sina mänskliga rättigheter är kriminellt i Guatemala, och det systemet stöds och finansieras till en viss del av dina svenska pensionspengar. Det minsta du kan göra är att delta i Latinamerikagruppernas och Kristna Fredsrörelsens påverkanskampanj. Du behöver bara fylla i ett formulär på nätet så skickas din protest till AP-fonderna.
De här bilderna är inte från just den kommunen där gruvdriften pågår, men från en by där människor lever under liknande omständigheter, som jag besökte förra året.
l
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Guatemala, gruvdrift, AP-fonder, pensionssparande, Goldcorp, Latinamerika, naturresurser, ursprungsfolk
Den värsta jordbävningen nånsin i det här området har just drabbat Haiti. Just nu finns ingen kontakt alls med landet, alla kommunikationer är brutna. De säger på tv att ön fortfarande skakar. Det är kusligt på något vis. Från en minut till en annan kan en hel stad kapsejsa. Jordbävningen mätte 7 på richterskalan (mycket starkt), och det kommer nog dröja några dagar innan vi får realistiska siffror på hur många av landets 9 miljoner som drabbats. Men utan tvekan kommer det vara väldigt, väldigt många.
Nu i veckan var det ett år sen vi hade en jordbävning här i Costa Rica. (Jag var i Bolivia just då men när jag kom hem låg alla böcker och tavlor på golvet.) TV-nyheterna har malt på om hur dåligt ansvar staten tagit för de drabbade.
Uppmärksamheten i kombination med grymt konstigt väder, och att en vulkan som inte visat några livstecken på mer än hundra år nyss vaknat, gör att det går en del skraja rykten om jordbävning. Jag har kommit på mig själv på sistone med att sitta och planera en personlig katastrofplan. Typ att jag ska fråga husägaren vart hon föreslår att jag borde springa om huset börjar skaka (tex stanna i lägenheten eller ta mig ut i farstun eller ut på gatan..?), och att jag ska ta reda på vägen till närmsta privata sjukhus (inte ens det har jag gjort!)… och såna saker.
Och så händer det, bara inte just precis här. Haiti är Amerikas fattigaste land. 80 procent av befolkningen lever under fattigdomsstrecket. Landet har drabbats av flera naturkatastrofer och politiskt kaos de senaste åren. Jordbävningen skedde i närheten av huvudstaden. Varför är det alltid samma som drabbas, om och om igen?
Tsunamivarning är utlyst.
Har du svårt att knyta an känslomässigt till världens alla katastrofer som för dig bara är tidningsartiklar och teveinslag?
Jag har ett tips. Skaffa vänner utanför ditt eget land.
Det som händer är att på senare år när det hänt otäcka saker i en massa länder där jag råkar känna någon, så blir det känslomässiga engagemanget genast i kubik. Slår en i ansiktet. Det har hänt många gånger nu.
Jag känner ingen i Haiti, men däremot är Celine som sitter på samma kontor som jag, från Dominikanska Republiken (som delar ö med Haiti). Det räcker. Hon åkte hem för några dagar sen för att besöka sin familj. Vad gör hon just nu?
En tragikomisk kvarleva av jordbävningen här för ett år sen, bilden togs av en vän när hon och jag körde runt i området nu i mellandagarna.
Läs även andra bloggares åsikter om Haiti, jordbävning, Costa Rica
..från kontoret för en stund sen, parken jag cyklar genom:
Den här tiden på året ska det egentligen regna mest hela tiden. Istället har himlen varit klarblå sen jag kom tillbaka. Tidningarna berättar om oroade bönder som riskerar förlora sina skördar – faktum är att torkan var redan här på många håll, och tusentals hektar ris har gått förlorat.
Men så öppnade himlen sig för några timmar sen. En vattenridå föll över Costa Rica, äntligen!
Allt som händer med vädret, överallt på hela jorden, just nu, visar på att något inte är som det ska. Att det är ganska allvarligt kanske ingen har missat vid det här laget..
Igår kväll när jag gick genom San José centrum undrade jag hur jag någonsin ska kunna flytta tillbaka till Stockholm. Det var mörkt och regnade men det var varmt. Gatorna är trånga och husen gamla och slitna, med fina detaljer och brokiga färger. Bilar tutar och gatuförsäljare skriker. Varje affär spelar sin favoritmusik på hög volym. Människor överallt under sina paraplyer. Det luktar fukt och majs, avgaser och friterat bröd med chokladsås..
Jag romantiserar inte fattigdom. Men vem har sagt att lite kaos måste ha med fattigdom att göra? Varför måste det ”rika” alltid vara kliniskt och tyst och opersonligt? Jag sörjer fattigdomen jag ser runtomkring mig varje dag. Men kaoset och livet gör mig upprymd och glad och får mig att känna mig som en del av allt det som är världen. Stockholms perfekta och döda gator gör mig deprimerad.
Utveckling till en viss gräns, ja. Men överutveckling, nej tack.
Men sen i morse när jag skulle till jobbet var det totalkaos i trafiken och alla bilar och bussar stod och tutade aggressivt på varandra. Jag blev jätteirriterad. Sen kom jag till jobbet, har jättemycket att göra just nu. Och så gick strömmen och kom inte tillbaka på många långa timmar. Jag försökte andas lugnt och sortera alla pappershögar på mitt kontor men stressnivån var lite för hög.
Och ja, då vill man ha Stockholm med tysta gator och välfungerande elnät.
Jag är definitivt aldrig nöjd.
Igår natt vaknade jag av att det dånade ovanför mitt huvud. Jag hade glömt bort hur regnet kan låta. Åh, detta efterlängtade regn, regndansen fick plötsligt en ny innebörd!
Fast fråga mig om två månader så kommer jag sucka och hata regnet. Aldrig är vi nöjda i långa stunder med vädret.
Jag får många frågor om årstider av årstidsbundet tänkande svenskar. Så här är det här: Det finns regn och det finns avsaknad av regn. Vinter och sommar. Sommaren blir ofta vinter i juni. Fast galet som vädret är nuförtiden så kommer den tidigare nu. Nu började det regna i början av maj efter sex månaders torka. Jorden slukar vattnet och bokstavligen över en natt börjar den andas igen. Det gröna blir helt fantastiskt grönt, floderna stiger och luften blir frisk. Och det slutar damma så jäkligt i min lägenhet.
Men i september, oktober, eskalerar regnen och då är det inget kul längre. Fast man kan ju käka godis och kolla på film varje dag med gott samvete. Då står delar av landet under vatten. Varje år blir det katastrofläge i minst ett stort antal byar. Floder svämmar över, broar går sönder, kommunikationer klipps av.
Så till julen när sommaren kommer tillbaka är den kanske till och med ännu mer välkommen än vad vintern var igår. Fast december och januari är ju orkanmånader på karibiska sidan förstås..
Två bilder tagna från min balkong idag:
Läs även andra bloggares åsikter om Costa Rica, klimat, väder, årstider, torka, miljö
Min plan är att cykla till jobbet tre dagar i veckan. Men nu kan jag skylla på att jag varit förkyld i en evighet så då har jag dispens och fick köra hela förra veckan. Inte för att det går fortare, köerna är inte roliga.
I vilket fall får jag inte köra på måndagar. Beroende på sista siffran på nummerplåten så har stan infört körförbud för alla en dag i veckan. San José är inte byggt för alla hundratusentals inflyttade rika gringos och nyrika costaricaner med två bilar per familj. Stan krashar snart.
Jag orkar inte cykla så jag promenerar genom mitt nya bostadsområde, har ju precis flyttat. Det är sophämtarmorgon och alla har ställt ut sina sopor på gatorna. Luktar unket och hundarna kalasar med nosarna i sopsäckarna i vart och annat gathörn. Värmen har äntligen kommit tillbaka till stan och jag får dra av mig halsduk och tjocktröja. (Jag är fortfarande i chocktillstånd efter en vecka i den svenska kylan.)
Byggarbetarna tror som vanligt att jag är en katt och låter ssssss efter mig. Det är något med män i grupp. Ärligt talat, jag föraktar det. Men jag orkar inte bli arg längre. Skulle inte kunna bo här då.
Jag har värre saker att tänka på denna morgon. Jag valde min nya lägenhet för att den har en fantastisk utsikt och ligger på en lugn och tyst gata. Precis vad jag behöver. Men tror ni inte, att efter att ha bott där i mindre än två veckor inser jag att de precis just nu börjar bygget av en gata och en massa hus på gräsplanen utanför mitt sovrumsfönster. Jag vill gråta. Nu har jag byggmaskiner som drar igång 0630 varje morgon tio meter från min kudde. Damm överallt och oljud. Varför just jag?! Varför just nu?!
På eftermiddagen åker jag till ett möte i La Carpio, San Josés ”slumområde”. Jag vet att jag inte borde klaga. Att jag lever som en prinssessa. I La Carpio ligger stans soptipp och jag får kväljningar när vi går förbi husen närmast tippen. Stans alla sopor fraktas hit, bullret från de ständigt passerande sopbilarna på de trånga gatorna och stanken… vad är det jämfört med mitt område en kvart därifrån. Allt är så relativt jag vet, jag vet.
Jag borde inte klaga när jag nu egentligen har ett av de roligaste jobben jag kan komma på. Men jag måste erkänna att efter en vecka i Honduras, en vecka i Nicaragua, fem veckor i Sverige (ok, fyra av dem var semester..), en vecka i Brasilien och en vecka i Bolivia (detta sedan i juni), så var det inte jättespännande att packa väskan igen i september och åka på en tvåveckors till Guatemala. Trots att Guatemala är ett av mina favoritländer, och trots att jag tog mig ledigt för att åka och slappa i två dagar på min favoritplats i hela världen (sjön Atitlán).
Jag är bara lite orolig att det här flängandet håller på att bli som ett knark. Jag kanske aldrig mer kommer kunna ha ett jobb där jag måste befinna mig på samma plats i mer än en månad i sträck, utan att det ger mig svår abstinens.
Och ändå längtar jag bort från hotellrum (där jag upprörs över detaljer som att de envisas med att vara fruktansvärda miljöbovar och byta lakan och handdukar varje dag fastän jag säger att det inte behövs), jag längtar bort från hotellfrukostar som alltid erbjuder massor med kött och ingen ost, jag längtar bort från flygplatser och incheck och säkerhetskontroll och passkontroll och fåniga immigrationsformulär som ingen läser.
Det är faktiskt inte ett dugg exotiskt.
Jag längtar efter en kattunge eller en hundvalp, haha. Vi har kollat upp om man kan få med sig en sån hem den dagen man bestämmer sig för att återvända till Sverige. De måste sitta i karantän i fyra månader för 40 000 sek. Men tydligen har inte Finland de kraven så de kanske kan få åka hem via Finland. Eh… Det var visst bara en fånig längtan efter lite normalt ”familjeliv”, nu när alla andra skaffar barn och bostadsrätter där hemma i Svedala.
Jag tar en sväng till Nicaragua istället.
I floden nedanför vår gata rinner bara brunt vatten. De säger att det beror på att de kraftiga regnen drar med sig jord från bergen. Det stämmer nog. Delvis. Men längs med floden, genom hela staden, bor människor som inte har någon annanstans att göra av sitt avskräde än i högar längs med flodkanten. Färgar inte det av sig i det genomskinliga vattnet, tro?
När det regnar fylls gamla bildäck, hinkar, tunnor, flaskor och burkar i sophögarna med vatten. Dengue-myggan älskar av någon anledning det stillastående, illaluktande vattnet. De lägger sina ägg där och förökar sig i miljoner. Epidemin är värre än på många år. Tiotusentals har insjuknat i dengue-feber och flera har redan dött, bland dem barn.
Det finns många anledningar att satsa på sophämtning.
Staten anstränger sig i alla fall. De har precis fått igenom en lag som säger att bildäcksförsäljare numera är skyldiga att ta hand om sina kunders förbrukade däck. Det kanske är för att vattnet i just bildäcken blir så väldigt varmt, som denguemyggan hyser en extra förkärlek för just denna plats.
När den bruna sörja som kallas vatten dundrar fram genom bergen och ner i dalarna rakt genom hela stan, så fylls mina grannars golv av vattnet, broar går av på mitten och eroderande jord drar med sig hela hus. Jag bor i en stad där detta är vardag. Varje dag ser jag bilder i tidningen på människor som kånkar och bär på sina sista ägodelar efter att vattnet stulit deras hem. Jag ser det sällan på riktigt. Man kan bo på Södermalm och inte ha en aning om att det brinner i Fittja. Om man inte lyfter blicken och tittar mot himlen förstås. Rök som varnar om att allt inte står rätt till överallt.
I flodernas bruna vatten gömmer sig en annan fara. Krokodiler! Inte här i stan, förstås, men däremot på andra platser där man inte förväntar sig det. Man ska vara försiktig med var man sticker ner tårna så här års, står det i tidningen. Krokodilerna har blivit koko, eller så är de bara på upptäcksfärd på jakt efter bättre livsförhållanden, precis som människorna.
Vi bor i en stad i en regnskog. Alla slantar jag tappert knaprade ihop för 20 år sen genom burksamling och loppisförsäljning till Barnens Regnskog har kanske bidragit med sitt. Kanske hade Costa Rica blivit kalrakat på 90 procent av sin skog istället för de 75 procent som huggits ned sedan 50-talet, om vi barn inte hade kämpat så på 80-talet. (Ok, jag har inga belägg för siffrorna, så ta inte med dem i din uppsats.) Det går inte att förstå hur mycket skog det måste ha varit här då. Jag tycker nämligen att jag åker och åker och åker och vart jag än tittar ser jag bara färgen grönt. Skogen är tät och stor och mystisk och snårig och fuktig och den är överallt. Vi går genom den och vi hör aporna och fåglarna och syrsorna och andra odefinierbara skogsläten.
Tur att Costa Ricanerna tog sitt förnuft till fånga och gjorde reservat av stora delar av landet. Tur att vattnet inte är brunt överallt. Tur att skogen här fortfarande kan andas och skänka människorna syre.
