You are currently browsing the category archive for the 'jobba som informatör' category.
Lite mer om mitt jobb; folk brukar undra:
Kooperation Utan Gränser har sitt huvudkontor i Stockholm, och regionkontoret för de åtta länder i Latinamerika där vi jobbar ligger i Costa Ricas huvudstad San José. Här bor och jobbar jag sedan två år tillbaka.
Som regioninformatör delar jag mitt arbete mellan tre områden: information mot Sverige, informationsarbete för Kooperation Utan Gränser regionalt i Latinamerika, och stöd till våra lokala samarbetsorganisationer i deras arbete med Information & Kommunikation. Det betyder att jag reser ganska mycket, främst i hela Centralamerika, men också till Paraguay och Bolivia.
Vi är sju personer på regionkontoret i San José. I samma hus som oss ligger också Rättvisemärkts Latinamerika-kontor. Sedan har vi ett landkontor i varje land där vi arbetar. Där finns för det mesta en (projekt-) koordinatör och en assistent. Deras arbete är att vara ett stöd till alla lokala samarbetsorganisationer i respektive land. (De är fler än 70 sammanlagt i Latinamerika, och det är de som ”utför” projekten.)
Förutom vår regionchef och en annan tjej är jag den enda svensken som jobbar för Kooperation Utan Gränser i Latinamerika. Jag gillar den politiken. Varför ska vi skicka ut en massa svenskar ”som vill rädda världen”, när det finns fullkomlig kompetens på plats? Mina kollegor är agronomer, arkitekter, statsvetare, kommunikatörer och ekonomer från Latinamerika.
Biståndet är numera en professionell ”branch”.
Varför jag är här var för att vi såg (jag jobbade på kontoret i Stockholm innan) att just inom området Information & Kommunikation kan det vara bra, minst sagt, att ha en svensktalande person som dessutom kan den ”svenska” delen av organisationen, till exempel känner vår svenska målgrupp.
Lite exempel på saker jag gör i mitt jobb:
Webmastrar Kooperation Utan Gränsers spanska hemsida
Skriver resultat och case – inriktade artiklar för svenska hemsidan
Tar hand om besök från Sverige
Workshops i kommunikation med våra lokala samarbetsorganisationer:
Artiklar till våra svenska medlemsorganisationers media:
Jag tror att Sveriges enda informatörsutbildning med inriktning på utvecklingsfrågor finns i Växjö.
Läs även andra bloggares åsikter om informatör, informationsarbete, kommunikation, bistånd, Latinamerika, jobba utomlands, Kooperation Utan Gränser
Ylva sitter på planet tillbaka till Sverige och jag njuter av en ledig söndag hemma. Tack för en jättebra vecka Ylva! Din norrländska eftertänksamhet och ditt lugna men ärliga intresse var precis det komplement jag behövde till min något hetsiga tidsplanering och mina alltför höga krav på mig själv att allt ska vara perfekt i en miljö där något alls sällan kan bli just perfekt. Vad min sjunkande entusiasm och mitt ökande ifrågasättande av vad jag egentligen håller på med behövde, var just dina avskalade frågor och ditt gestikulerande bland kaffebuskarna för att få till de foton du ville ha.
Vi var ganska tappra båda två. Redan första dagen, när vi fortfarande var kvar i Costa Rica och besökte ett jordbrukskooperativ på kusten, lyckades vi locka till oss något icke definierbart litet kryp som gav oss utan överdrift en gemensam summa på kanske sexhundra små ilsket röda och kliande bett från lårhöjd och neråt.. Jag gick dessutom runt och var irriterad för att jag (vet inte för hur många gånger i ordningen) kände mig ”lilla-gumman-klappad på huvudet” (eller möjligen nypt i kinden) av en föreläsare på vårt regionmöte veckan innan, som talat om för mig att jag ska akta mig för vilka ord jag väljer (han var givetvis en äldre man som skulle valt en helt annan formulering om jag också hade varit det). Och du gick runt och var jetluggad och översvämmad av nya intryck.
I Nicaragua fick du värmechock i León när vi besökte bostadskooperativen och min tolkförmåga hamnade ungefär på minus hundra när vi satt under samlingslokalens plåttak i en hetta som slukade allt syre och alla normalt fungerande hjärnceller.
Nästa dag körde vi från Managua vid halv sju på morgonen och när vi kom fram till kaffeodlaren Adolfos gård klockan halv tre på eftermiddagen var du fortfarande bara nöjd och glad. Vi fotade och filmade och intervjuade i några timmar. Jag satt en timme med Adolfo och gick igenom allt praktiskt inför hans resa till Sverige i höst. Han ska marknadsföra Rättvisemärkt kaffe och Kooperation Utan Gränser med Konsumentföreningar runt om i landet. Han har aldrig flygit förut och kan ingen engelska och måste byta plan i kanske både Panamá och Amsterdam så jag gick noga igenom incheckningsprocedurer och alla viktiga papper som måste fixas och has tillgängliga. Vid sju var vi färdiga och vid elva var vi på hotellet i Estelí och däckade utan middag.
Nästa dag såg ungefär likadan ut. Den kvällen körde vi tillbaka till Managua och firade genomfört uppdrag med några öl och festcigg som straffade oss nästa dag.
Då höll jag en workshop med 24 personer, två från var och en av våra samarbetsorganisationer i Nicaragua. Det var ingen lätt uppgift. Vi skulle prata om kommunikation och varför det är viktigt och hur man kan arbeta för att bli bättre på att synas utåt, och bättre på att komunicera inåt. I rummet fanns några kvinnor som aldrig någonsin startat upp en dator själva. Där fanns också en grafisk designer, en webmaster och en IT-ingenjör. Att lägga workshopen på en rimlig nivå var helt enkelt omöjligt och fick mig att känna mig misslyckad fastän jag vet att det är obefogat. Jag visste hela tiden att det fanns några som inte alls förstod vad jag pratade om och andra som satt och gäspade och ogenerat pratade i mobiltelefon. Jag kände mig fånig inför dem med min infantila metodik. Tur att jag inte är lärare. Jag känner mig liksom personligt dissad för minsta lilla.
Du var på landet igen och träffade några kvinnor som Kooperation Utan Gränser stött med bevattningssystem till sina odlingar. Sista dagen var du med på andra dagen av min kurs och medan jag satt och tänkte att det här blev ju inget bra så sa du att det här måste ju vara jättebra för dem…
Ylva fotar och svettas hos bostadskooperativet Juntando Manos i León
Jag filmar och intervjuar kaffeodlaren Adolfo
Läs även andra bloggares åsikter om Nicaragua, Costa Rica, Centralamerika, bistånd, jobba som informatör, kommunikation, kaffe, Rättvisemärkt, Kooperation Utan Gränser, bostadskooperativ, Konsumentföreningar
Jag bor på ett litet hotell uppe på ett berg med utsikt öven en oändlig granskog. Det ser inte ut som jag tror att det borde göra där jag där. Det är El Salvador, och bakom trädtopparna skymtar Honduras. Genom den här skogen framför mig flydde tiotusentals fattiga barn, kvinnor och män för 20-25 år sedan, över gränsen för att söka skydd i flyktinglägren. Många sköts på vägen av soldaterna. Idag finns här ett litet museum mitt i ingenstans. Det påminner oss, så att vi aldrig någonsin ska glömma vad som hänt här i trakten. CIA pumpade in mellan en och två miljoner kronor om dagen i den salvadoranska armén, berättar guiden. Och så hade de utbildningsläger i Panamá och Honduras där soldaterna fick lära sig att avpersonifera sitt eget folk så att de skulle vara förmögna att massakrera dem.
Alla som bodde här i Perquin var ett potentiellt hot mot USA enligt CIA. Fattiga bönder och deras barn löpte risk att rekryteras till gerillan. Därför var det lika bra att skjuta av hela högen innan de blev revolutionära.
Jag umgås en dag med Silvia, som var 13 när kriget kom till byn. ”Jag förstod inte vad som hände, men jag var mitt idet. En morgon knackade en soldat på dörren. De hade bränt ner våra grannars hus.” Silvia berättar att ju fler människor som mördades, ju fler som fick sina hus nedbrända – desto fler gick med i motståndsrörelsen, gerillan. Så lyckades CIA med det makabra konststycket att göra mening av det meningslösa.
”Där började min kamp, säger Silvia. Vi flydde över gränsen till Honduras. Jag var äldsta systern i en syskonskara på sju. Det föll på min lott att skaffa arbete som piga hos honduranska familjer.”
Efter en tid i flyktinglägret återvänder Silvia till El Salvador 1983. Hon var 16 år och beredd att gå in i den väpnade kampen för att försvara sitt folk.
Först hjälpte hon till i köken som lagade mat åt motståndsmännen och kvinnorna. Men när de upptäckte att hon kunde läsa och skriva skickades hon ut i byarna för att alfabetisera de fattiga bönderna. 1985 blev Silvia ansvarig för strategisk kommunikation i gerillan. Till krigets slut 1992 satt hon på en sten under ett träd med en kommunikationsradio i knät.
Fredsfördraget slog fast att alla som deltagit i kriget nu skulle ha rätt till möjligheten att etablera ett nytt liv. Man fick välja mellan studier eller ett hus och en odlingslott. Silvia, som hunnit både ta sig igenom grundskolan och bli tvåbarnsmamma under kriget, valde ett hus och en odlingslott.
Idag är hon honungsproducent tack vare ett projektstöd från Kooperation Utan Gränser. Kooperativet säljer honung på den lokala marknaden och har en liten fabrik där de förädlar den till olika naturmediciner.
Och jag, haha, ja jag vill tacka Mikael Wiehe som uppmärksammade vad som hände i Centralamerika på 80-talet. Jag var liten då, men jag minns att jag lyssnade på hans texter och funderade på vad de berättade.
Ett riktigt nostalgiskt gåshudsminne kan jag erbjuda här.
Silvia på 80-talet och jag och Silvia i april 2009.
Läs även andra bloggares åsikter om El Salvador, fattigdom, krig, Centralamerika, Honduras, gerilla, CIA, USA, flyktingar, mänskliga rättigheter, 80-talet
Jag är i El Salvador och håller workshop. Ni vet, det lilla lilla landet i Centralamerika som för tankarna till inbördeskrig. Här mördades 30 000 indianer på 30-talet, och 80-talets inbördeskrig levererade en nota på 75 000 mördade människor – på grund av sina polistiska åsikter. Nu är jag här och pratar med bondeorganisationer, kvinnoorganisationer och bostadskooperativen om hur de kan bli bättre på att synas och höras, bättre på att kräva sina rättigheter i ett orättvist samhälle. Och bättre på att uppdatera hemsidan, haha..
Men det är en svindlande känsla faktiskt. Jag åkte till Latinamerika för snart två år sedan med enormt mycket ödmjukhet. Jag visste att de flesta här har erfarenheter som för mig förblir ord i böcker. Jag frågade mig själv gång på gång; vad har jag att lära dem? Vem tror jag att jag är som ska åka dit och lära dem något om att kräva sina rättigheter? Vilket skämt! Som om det inte varit det enda de gjort i årtionden! Och vad har de fått för det? Jo, mördade eller utvandrade släktingar och vänner!
Men sen när jag gör det så märker jag ju förstås att jag har något att bidra med – precis som de flesta har. Och det är en underbar känsla när man läser utvärderingarna efter kursen. Folk är så snälla. De sitter och ser rejält uttråkade ut strax före lunch. Men sen finns det inte någon som inte skriver i utvärderingen att den vill ha mer av det här fantastiskt spännande ämnet..
Och särskilt nu är det ju spännande. Högern har petats ner från tronen av en folkkär journalist som sadlar om till president. Herr Funes tillträder tronen med kolossala förväntningar. Alla jag pratar med uttrycker glädje och hopp inför maktskiftet. Mariana på en kvinnoorganisation som vi stödjer hoppas på statliga krediter till kvinnogrupperna på landsbygden som producerar och säljer allt från godis och hantverk till ost och shampo.
Taxichauffören som kör mig till hotellet efter kursen fattar att det inte kommer att gå över en natt. ”Men det måste bli förändring”, säger han. Han berättar att det gått åt pipsvängen med El Salvador sedan de släppte sin egen valuta och införde den amerikanska dollarn för några år sedan. ”Vi har samma prisläge här som i USA”, berättar han. ”Men vi har knappast deras löner!”
Jag vet faktiskt inte hur människor gör. Jag förstår det inte. Och nu med Krisen som alla pratar om med oro i blick och röst. Nu har allt blivit ännu värre.
I El Salvador kostar en Big Mac oco 5 dollar. Ett kilo ris nästan 2 dollar. En flaska matolja, 2,5 dollar. Som i Sverige!!
Men här tjänar en vanlig arbetare typ 200 dollar (ca 1800 sek) i månaden för ett heltidsjobb som oftast innebär avsevärt många fler timmar än 40 i veckan. Före den korrupta skatten.
Jag fattar det verkligen inte.
Mariana på kursen jag höll idag. Vi hade kul iallafall!
Läs även andra bloggares åsikter om El Salvador, Latinamerika, Mauricio Funes, fattigdom, ekonomisk kris, bistånd, mänskliga rättigheter
Jag var och hälsade på ett kaffekooperativ i Guatemala. Vi tittade på installationerna där kaffet skalas och torkas. Selvin, 7 år, var mäkta imponerad av min kamera. Jag gav den till honom, visade hur man tar ett kort, och sa till honom att han fick låna kameran, och ta kort på precis vad han ville. Jag ville se världen med hans ögon. Och när jag sen tittade på hans bilder så kändes det precis så. Som att jag såg världen genom hans ögon för en stund! Titta själv får du se:
Jag sitter tio tusen meter ovanför Grönlands kust på ett fluffigt täcke av vitt. Sverige var också vitt. Och kallt och mörkt och tyst och rent. Sverige var vintertrött och glåmig i ögonen och blek i huden. Lättirriterade svarta michelingubbar som armbågade sig fram i tunnelbanan med konsumkassar och snoriga ungar. Sverige var gravidmagar med foglossning, giftasringar, bostadrätter och förhoppning. Sverige var öl och glädje, öl och besvikelse. Sverige var boken Bitterfittan som jag läste under en palm för en månad sen. Inkarnerad. Sverige var god mat, god sömn, en påminnelse om vänskapens vikt och minnet av trygghet.
¤
Sist jag iddes blogga var en stund innan jul. Sedan dess har jag blivit singel (igen, igen, igen. Tror inte att jag nånsin kommer att bli stor). Jag har hunnit flytta, bila till kusten med en barndomsvän, bli ett år äldre och bli firad i en hel helg av mina vänner i Costa Rica. Och så har jag tagit hand om en stor grupp socialdemokratiska riksdagsledamöter från Sverige. Vi åkte till Bolivia och Paraguay och träffade aymarakvinnor, skolbarn, radikala bönder och hoppfulla politiker. Och Lugo, Paraguays president. Han har varit biskop men nu är han vänsterns helgon och en lugnare och mer eftertänksam politiker har jag aldrig sett.
¤
En stor cyberkram till de svenska ledamöterna! Aldrig hade jag trott att jag någonsin skulle hylla några politiker. För mycket samhällsilska bor inom mig. Men ni bekräftade insikten över hur oändligt mycket det faktiskt betyder för detta frusna land att dess politiker inte bara är en hög genomkorrupta maktfanatiska män i pensionsåldern. Ni påminde mig om att ni är människor som egentligen jobbar på försäkringskassan eller i skolan och jo.. de flesta gör väl bara så gott de kan. Ni visade ett ärligt intresse för Latinamerika. Nu hoppas jag att ni tar det intresset med er upp i de svenska talarstolarna!
¤
Så åkte jag på en jobbvecka till Sverige. Förlängde mitt jobbkontrakt och påminde omgivningen om min existens. Nu ska jag hem till min eviga sommar och bota min svenska vinterförkylning, inreda min nya lägenhet, göra årsplanering och budget och drömmar för 2009. Mitt fjärde halvår i Centralamerika har börjat.
Dans i Tiraque
Vad ställer man inte upp på? Jag i mitten och riksdagsledamöterna i ring i en liten landsbygskommun i Bolivia som heter Tiraque. De svenska besökarna blev utnämnda till hedersmedborgare..
Födelsedag
Sång å tårta å ännu ett år
Läs även andra bloggares åsikter om Bolivia, Paraguay, Costa Rica, riksdagsledamöter, politiker, Sverige, Fernando Lugo, Latinamerika
Jo, jag var på P2 förra veckan, för Laura tyckte om min blogg. Så jag fick välja och läsa i radio. Det var fint. Svenska och spanska blandas omvartannat, så kan du inte spanska kanske du kommer tröttna. Men lyssna gärna på programmet här:
http://www.ur.se/MediaPlayer/Templates/MediaPlayerPopup.aspx?id=23520
Och så väljer du Språk – Spanska – Exprésate – El blog de Ania
Jag borde inte klaga när jag nu egentligen har ett av de roligaste jobben jag kan komma på. Men jag måste erkänna att efter en vecka i Honduras, en vecka i Nicaragua, fem veckor i Sverige (ok, fyra av dem var semester..), en vecka i Brasilien och en vecka i Bolivia (detta sedan i juni), så var det inte jättespännande att packa väskan igen i september och åka på en tvåveckors till Guatemala. Trots att Guatemala är ett av mina favoritländer, och trots att jag tog mig ledigt för att åka och slappa i två dagar på min favoritplats i hela världen (sjön Atitlán).
Jag är bara lite orolig att det här flängandet håller på att bli som ett knark. Jag kanske aldrig mer kommer kunna ha ett jobb där jag måste befinna mig på samma plats i mer än en månad i sträck, utan att det ger mig svår abstinens.
Och ändå längtar jag bort från hotellrum (där jag upprörs över detaljer som att de envisas med att vara fruktansvärda miljöbovar och byta lakan och handdukar varje dag fastän jag säger att det inte behövs), jag längtar bort från hotellfrukostar som alltid erbjuder massor med kött och ingen ost, jag längtar bort från flygplatser och incheck och säkerhetskontroll och passkontroll och fåniga immigrationsformulär som ingen läser.
Det är faktiskt inte ett dugg exotiskt.
Jag längtar efter en kattunge eller en hundvalp, haha. Vi har kollat upp om man kan få med sig en sån hem den dagen man bestämmer sig för att återvända till Sverige. De måste sitta i karantän i fyra månader för 40 000 sek. Men tydligen har inte Finland de kraven så de kanske kan få åka hem via Finland. Eh… Det var visst bara en fånig längtan efter lite normalt ”familjeliv”, nu när alla andra skaffar barn och bostadsrätter där hemma i Svedala.
Jag tar en sväng till Nicaragua istället.
När man hör och läser om kaos i andra länder långt bort på andra sidan jorden, är det lätt hänt att man nöjer sig med den bild man får för ögonen; primitiva galningar som inte kan få ordning på sina politiska system och istället springer runt på gatorna och slår ner varandra.
Glöm den bilden.
Många av de där länderna är bättre på demokrati än du någonsin kan föreställa dig. Medborgarnas deltagande och engagemang i sin egen verklighet ligger ljusår före svenskarnas. Och det är väl det som är demokrati?
Vet du vad din kommunfullmäktige heter? Är du på något sätt involverad i de diskussioner och beslut som förs och fattas som berör dig, ditt bostadsområde, din kommun? Troligen inte.
I Bolivia är alla det.
När Evo Morales kom till makten bjöd han in de sociala gräsrotsrörelserna att vara med och utforma den nya konstitutionen. Miljoner människor har deltagit i möten som syftar till att ta fram lagförslag.
Och mitt i det kaos som pågår i Bolivia nu, fortsätter människor att mötas och diskutera.
Förra veckan skrev jag om ett möte jag var på, det som blev attackerat av högerextremister (eller vad jag nu ska kalla dem). Mötet syftade till att ta fram en strategi för hur de sociala rörelserna ska arbeta inför folkomröstningen i december (som i och för sig kanske inte ens blir av har det visat sig nu).
För att ge en motbild till bilden av kaotiska indianer beväpnade med träpåkar; vill jag visa dig lite bilder som jag tog under mötet, innan det attackerades: (jag tror inte att det gör något om man inte förstår spanska)
Läs även andra bloggares åsikter om Evo Morales, Bolivia, politik, demokrati, ursprungsbefolkning, Santa Cruz
Bolivia Bolivia. Det är här och nu det händer. Det är här världen förändras! Det är här marginaliserade och diskriminerade indianer i plommonstop och vackra sjalar plötsligt intagit kongressen, senaten, regeringen, ja, presidentposten.
Efter en intensiv vecka i detta kaotiska land sitter jag nu utmattad men nöjd på flygplatsen på väg hemåt mot San José efter sammanlagt 7 veckor på vift.
Häromdagen var jag på ett möte med tusen personer som representerade hundra organisationer. Valmyndigheten har försökt ogiltigförklara folkomröstningen om den nya konstitutionen som presidenten utlyst till i december. Valmyndigheten lyder under regeringen och kan egentligen inte fatta några beslut mot regeringens vilja. Men valmyndigheten utgör tillsammans med landets vita, rika minoritet en grupp som inte respekterar att landets folkvalde är en indio. En blatte. Att blatten dessutom vill föra en politik som gynnar landets fattiga majoritet gör inte saken bättre.
Plötsligt inser jag att jag befinner mig mitt i ett krig. Mötet attackeras av högerextrema Evo Morales -hatare och kaos utbryter. Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt beväpnar sig folk med träpåkar och springer ursinniga ut på gatan. Fyrverkeriliknande rör flyger genom luften mot oss och exploderar och smattret låter som vilket skjutvapen som helst. Angriparna springer mot oss och folk skriker åt mig att springa och gömma mig i ett klassrum på skolan där mötet ägt rum. Tanken på att de ursinniga angriparna skulle hinna ifatt mig i ett stängt rum fick mig att avstå. Så småningom fick jag eskort ut ur kaoset. Jag sattes i en taxi raka vägen till flygplatsen.
Nästa dag är jag på invigning av ett bostadskooperativ som Kooperation Utan Gränser stödjer. Bostadsministern är där och håller tal och efteråt ber jag om en kommentar till en artikel jag ska skriva. Inom två minuter inser jag att han inte alls pratar om det jag frågat om. Jo, vi har ont om resurser just nu, säger han. Ja.. alltså det skulle inte handla om välgörenhet, utan ett lån som med all säkerhet skulle betalas tillbaka väldigt snabbt. Jag försöker hålla god min och komma på vad 17 jag ska svara när Bolivias bostadsminister står framför mig och ber mig undersöka möjligheten om ett lån. Till staten Bolivia. Jösses, jaha ja, jo, minsann.. ehh. Jag fick hans mobilnummer i alla fall. Om jag skulle höra talas om något.
Titta på mina bilder från en by jag besökte där vi höll en workshop i politiska rättigheter (du måste ha bra uppkoppling för att kunna se detta):
Läs även andra bloggares åsikter om Bolivia, fattigdom, bistånd, Evo Morales, ursprungsbefolkning, politik
Följ med på min resa. Den 14-22 juni bloggar jag varje dag.
Jag blev hämtad klockan 6 imorse, och kom hem nu klockan 22. 16 timmars arbetsdag och inte klagar jag, inte klagar nån här.. Fast min anledning till att inte klaga är helt enkelt för att jag tycker om dagar som denna. Inte för att jag har tråkigt annars. Men idag har jag fått lära mig skillnaden på ett sädeskorn och utsäde (!), jag har åkt lastbilsflak och ätit bönor och lyssnat på berättelser om jordockupationer och kafferostning.
Det här kommer bli en jättetråkig och förvirrande bloggtext om jag fortsätter. Jag är för trött. Så jag slutar, och slänger upp lite bilder istället.
Kurs med Via Campesina; Siguatepeque, Honduras, 17 maj 2008:
Kurs för bondekvinnor. Varför ska man undvika genmanipulerat utsäde och lära sig återvända sitt eget istället?
Grupparbete.
På väg till en by
..högt upp i bergen
Besök hos Isidoria som har en utsädesbank hemma..
Gonatt.
Följ med på min resa. Den 14-22 juni bloggar jag varje dag.
Nu har jag haft en sån där dag igen. När jag hinner göra resan från att känna mig värdelös, inkompetent och på det klara med att jag borde åka hem och överlämna det här jobbet till nån som vet vad hon pysslar med – till att några timmar senare sitta och le för mig själv och tycka att jag bidragit med massa vettiga tankar, att folk lyssnat på mig och tagit mig på allvar.
Att man låter sig påverkas så av sin omgivning! På förmiddagen idag besökte jag en feministorganisation som vi stödjer. Där finns advokater som försvarar misshandlade kvinnor, sjuksköterskor som håller utbildningar i sexuella rättigheter, statsvetare och journalister som lobbar på staten för att jämställdhetsperspektivet ska tas upp i fler lagar och så vidare. Jag skulle prata med dem om deras kommunikationsarbete. Men jag fick lägga den lilla energi jag lyckades samla ihop, på att bara förstå vad de pratade om. Jag vet inte om jag upplevdes så, men jag kände mig mindre för varje timme som gick.
Sen på eftermiddagen besökte jag en annan organisation som också arbetar för jämställdhet, men inom den kooperativa rörelsen här i Honduras. De är ganska nybildade, men har kommit förvånansvärt långt i sitt ”kommunikationstänk”. Alltså till exempel om hur de borde arbeta för att bli mer kända, för att synas och höras mer, för att tas på allvar och för att deras röst ska räknas i debatten. Plötsligt befann jag mig i en konstruktiv diskussion där jag slogs av den ena idén efter den andra, och där jag märkte att jag själv tyckte att min närvaro fyllde en funktion.
Jag vet inte vad som gjorde skillnaden. Kanske var det bara för att det var måndag. Eller nått.. 
Imorrn ska jag gå upp 0530 och åka ut på landet med Via Campesina i alla fall. Så jag måste sova nu!
Nästan två månader sen sist.. först hade jag skrivkramp. Sen åkte jag till Guatemala. Sen åkte jag till El Salvador. Sen åkte jag till Nicaragua. Sen åkte jag till El Salvador igen. Sen åkte jag till Honduras. Sen åkte jag till Nicaragua igen.
Att komma HEM till Costa Rica kan vara det underbaraste som finns. Här är HEMMA. Definitivt. Nu ska all ledig tid användas till att ligga på mage och läsa Stieg Larsson och äta svensk marabou som en vän var klok nog att ta med sig när hon kom på besök.
Jo, det fanns mycket att skriva om under resorna. Men jag orkar helt enkelt inte sätta mig framför datorn efter en hysterisk dag på åkern eller bland halvfärdiga bostäder.
I går låg jag däckad i soffan och tittade på nyheterna. De kör ungefär samma stil som i USA här: en sensationslystenhet som knäcker all respekt för människor, (tex kan en biltjuv filmas rakt upp i fejset när han handbojas av polisen och tar emot diverse förnedrande kommentarer). En programledare som har rätt, och utnyttjar den flitigt, att lägga in sina egna personliga kommentarer i nyhetsrapporteringen. Tex att colombianer är slusk och pack.
Först handlade det om just colombianer. De är ju terrorister och knarklangare allihopa, och Costa Rica är nu hotat eftersom det fullkomligt väller in livsfarliga colombianer över gränsen från Panamá. Förra året hade det kommit 6784 stycken eller nått liknande. 100 av dem hade begått någon form av brott, inklusive snatteri och väskryckning. Visst fanns det några knarkrävar också. Men hallå.
Nästa nyhet var El Salvadors president som är på besök här just nu. Han skrämde upp den stackars nyhetsreportern genom att påpeka att de farliga ungdomsgängen maras som härjar i San Salvador antagligen har kontakter med gängen här i San Josés utkanter. Dessutom poängterade han att maras är Latinamerikas nya svar på terrorister. De är slödder och pack, en epidemi och farlig sjukdom som måste utrotas NU. Men hallå.
Jag vet att maras inte är killarna jag skulle hänga på krogen med en kväll. Men visst, rykterna om det livsfarliga San Salvador har drabbat även mig. Härom veckan rullade vi in i San Salvador efter en härlig roadtrip på 14 timmar från Nicaraguas huvudstad Managua. Vi var fetsena och klockan var typ 10 på kvällen och vi hade ingen aning om vart vi skulle. Alltså vi visste att vi skulle till min kollegas lägenhet som jag fått låna. Men han var bortrest och San Salvador var stort och mörkt och läskigt och vi irrade och irrade och stannade till slut på en bensinstation. Där lyckades vi skaffa oss poliseskort. Inte för att jag litar på poliser i det landet, men vi hade inte så många val. Vi lyckades övertala en polis som stod före oss i kön att köra före till den adress vi hade på en lapp.
Det blev rally genom San Salvador. Jag stod på gasen och bromsen om vartannat för att hinna med polisbilen, innan vi till slut tvärbromsade in framför Gustavos port. Inte är jag rädd för maras inte.
San Salvador mitt på blanka dagen
Läs även andra bloggares åsikter om Centralamerika, Costa Rica, El Salvador, Honduras, Nicaragua, bistånd, fattigdom, kommunikation
Man har sina ups and downs, eller hur.. Måste pausa lite nu. Inspirationen har gått och lagt sig. men jag lovar att komma tillbaka
Iallafall så håller jag på att hjälpa en tjej som är med i ett av våra bostadsprojekt i Nicaragua att starta en egen blogg. Hon är superpeppad på att få skriva och det ska bli så himla roligt att läsa! Länk utlovas.
tjing.
Det är så många som frågar mig, vad gööör du egentligen? Egentligen alltså? Alltså, och hur ser livet ut där borta?
Det mesta är sig ganska likt.
En vanlig måndag:
0700. Jag kravlar mig ur sängen. Som alla måndagsmornar dröjer det åtskilliga minuter innan jag vet vem jag är, vart jag är och vad jag borde företa mig.
0730. Kaffe och macka
0745. Pumpar febrilt mitt platta cykelhjul och förbannar att ingenting jag köper här fungerar väl i mer än några veckor. Upptäcker att pedalen hänger och dinglar. Ger upp.
0800. Sitter i bilen och väntar på grönt och lyssnar på merengue och ursäktar mig själv med att jag i varje fall försökte vara miljövänlig. Måste fixa cykeln imorrn..
0815. Filar på så kallade kostnadsexempel. Vi måste kunna berätta för våra givare i Sverige vad deras pengar går till.
0837. Pratar med kollega i El Salvador. Ja, lajvmusik på 50-årsjubileet måste vi ha. Nej, jag tror det blir bäst att strunta i presskonferensen på morgonen. Vi bjuder in media direkt till cocktailen istället. Då kommer de galopperandes.
0908. Har fått en artikel från kollega i Guatemala om ett seminarium för män om jämställdhet. Förutom en föreläsare hade min kollega varit den enda kvinnan som närvarande. Suspekt känsla tyckte hon. I Photoshop försöker jag förgäves kamouflera de röda ögonen på fotot hon skickat. Beskär bilden, lägger på mer kontrast, laddar upp den och hennes text på vår latinamerikanska hemsida. Hur sjutton ska jag göra för att den ska få fler besökare..
1008. Sitter vid fikabordet under bananpalmen med kaffe och chef och diskuterar texten till den nya broschyren. Måste vi verkligen skriva allt på näsan på folk? Är det ok att jag inte tar hänsyn till den där kommentaren du hade..? Vi jobbar visst med folkbildning, tycker du inte?!
1230. Mat. Gratäng och sallad från igår. Svart obligatorisk (beroendeframkallande) bönröra (alltid).
1320. Varför glömmer jag hela tiden att köpa den där hängmattan som German lovat att hänga upp i trädgården.. varför är inte siesta obligatorisk på alla kontor? Får jag inte sova en kvart nu så överlever jag nog inte eftermiddagen.
1333. Går igenom hundratals foton på CD-skivor från hela regionen, i jakt på bra bilder till fotoutställningen vi ska ha i El Salvador och i väntan på att tröttheten ska överge mig.
1515. Kaffe och godis. Pigg som en lärka skriver jag en notis till det svenska nyhetsbladet och en artikel om ett bostadskooperativ i ett koncentrationsflöde som varar en timme.
1630. Pratar med layoutaren på telefon. Bestämmer mig för att i februari får det bli Honduras.
1800. Jag stör mig på den där deffade omänskliga killen med jättemuskler som lyfter hantlarna varannan sekund och tror att vi andra mänskliga varelser som tittar på honom genom spegeln ska orka hålla samma tempo.
1930. Mat mat mat jättehungrig!
2000. På supermercadon med min tjej. Kom på på hemvägen att vi glömde köpa vatten. Gommen torkar igen bara av tanken på en vattenlös natt.
2030. Är det meningen att det ska vara så här? Att man alltid ska skänka bort all sin tid till arbete och måsten och sen när man får en stund över så är man så trött så man inte kan röra sig ur fläcken.
Allting är sig ganska likt.
Läs även andra bloggares åsikter om biståndsarbete, kommunikationsarbete, att jobba som informatör, vardag, Centralamerika, Honduras, Costa Rica
