You are currently browsing the category archive for the 'Honduras' category.
Ett mail från en vän i Honduras som vittnar om de brott mot de mänskliga rättigheterna som begås där just nu.
Hej vänner
Repressionen här är fruktansvärd. Vi kan omöjligt veta hur många som dött, men igår pratades det om 16 personer, fast som sagt, vi vet inte. Det skulle inte förvåna mig om det var fler. Sedan i tisdags morse har den här stan förvandlats till en krigszon. Först militärens attack på demonstranterna utanför Brasiliens ambassad i tisdags morse. Sedan har militärerna dragit runt i bostadsområden och skjutit och kastat tårgasbomber och en typ av smällare där männisikor har protesterat. Daysis bror blev skadad när han fick en smällare kastad på sig igår.
Hela natten har folk varit ute på gatorna och gjort motstånd mot diktaturen – för det är vad vi anser det vara. Jag såg många skadas av polisen. Problemet är att vi som jobbar på organisationer som jobbar med mänskliga rättigheter inte har lyckats koordinera oss. Vi har till exempel inte ens lyckats ta oss till kontoret under de här dagarna, eftersom det ligger i samma område som Brasiliens ambassad. Vårt kontor har i princip varit belägrat. Mer än 70 personer gömde sig därinne. Igår når de tillfälligt hävde utegångsförbudet så kunde de lämna kontoret och åka till sina hem, de flesta från landsbygden.
Även under de timmar som utegångsförbudet var hävt så fortsatte de att arrestera folk på gatorna. Det cirkulerar militärtankers på gatorna och de har satt upp vägspärrar överallt. Idag ser vi spåren från de senaste dagarnas protester på gatorna: barrikader, uppbrutna gatstenar, brända bildäck, soptunnor, bilar upp och ner, alla möjliga sorters material som människor använt sig av för att försvara sina områden så att militärerna inte skulle kunna komma förbi. På resterna av tårgasbomber jag hittar står det ”Made in USA”.
Idag, som alla dagar, gick jag ut för att delta i en fredlig demonstration. Vårt tåg var minst 15 kvartér långt, det var häftigt, människor är modiga som tar sig ut för att demonstrera, tåget var fyllt av energi och till och med glädje, vi protesterar pacifistiskt, vi skrek slagord och sjöng hoppfulla sånger. Vi vägrar leva i en diktatur.
Jag hann lämna tåget innan militärens attack började. De attackerade när tåget var framme i centrum. Först bomberna och skotten för att upplösa demonstrationen. De sprang efter människor som lugnt och fredligt försökte gå därifrån. Övervåldet från deras sida är brutalt. De jagar folk som om de vore rovdjur och slår dem fastän de redan ligger. Jessicas två söner råkade ut för det. De är läkarstudenter. De hade lugnt lämnat platsen, gick ner mot Leona, när en patrull med ungefär 15 poliser stoppade dem. En gammal man som var på väg till marknaden och just passerade råkade också ut för polisernas våld. Juan fick så mycket stryk på ryggen av deras metallbatonger så att hans lungor säckade ihop. Sen bröt benen i händerna på Carlos; den ena handen är bruten på tre ställen och den andra handen har brutna fingrar.
När Jessica var på sjukhuset för att besöka sina söner såg hon till sin förskräckelse hur poliser gick runt i sjukhuskorridorerna och arresterade skadade människor. Människorättsadvokaterna räcker inte till just nu. Vi skulle behöva internationella observatörer här nu, det sker alldeles för många illegala arresteringar.
När Sonia sökte hjälp på sjukhuset för att hon fick yrsel och illamående av polisens gaser, så nekades hon hjälp. I sjukhusporten satt en 15-årig pojke med hela benet uppslitet, ett enormt sår. Sonia som är sjuksköterska förband såret och ordnade en ambulans till ett annat sjukhus. På vägen dit bad ambulanspersonalen dem att gömma sig, eftersom militären stoppat flera ambulanser och dragit ut folk ur dem.
Jag har fått en rapport om att repressionen är stark på landsbygden också. I byn X hade en grupp bybor protesterat utanför kyrkan på det lilla torget. Flera polispatruller kom, och de slängde tårgasbomber på människorna och till och med på husen. Gaserna trängde in under dörrarna och många barn och gamla inne i husen drabbades av tårgasen.
Allt det här är bara några fragment av det som händer. Verkligheten är värre. Vad kan vi göra? Flera anmälningar på internationell nivå behövs. Ännu mer tryck från försvarare av mänskliga rättigheter. Jag läser på internet att FN drar in stödet till valet i november och att de anser att situationen inte tillåter att valet genomförs. Att FN är oroade över situationen för mänskliga rättigheter i Honduras. Det är bra, men det räcker inte, här behöver vi mer än deklarationer.
Kram/ Sofia / Tegucigalpa 23 september 2009
Bakgrund: detta har hänt i Honduras
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, mänskliga rättigheter
Ett mail damp just ner i min inbox;
Ania, just precis nu marcherar tusentals soldater längs gatorna, de arresterar och tillfångatar varenda en som vågar visa sig, de tar dem till antingen sporthallen eller baseboll-stadium. Det sägs att de torteras där, repressionen är tung i hela landet just nu. Kram/ R
Honduras president Mel Zelaya som avsattes i en statskupp (numera erkänt även som militärkupp) i slutet av juni, och flögs i pyjamasen till Costa Rica, har sedan dess befunnit sig utanför Honduras gränser, medan en kuppregering med en señor Micheletti i spetsen har styrt landet. Så igår tog han sig tillbaka till sitt hemland via små grusvägar i bergen i något gränsområde som vi ännu inte vet vart.
Först hälsades han med ett folkets glädjevrål, så här skrev min vän i ett tidigare mail, igår:
”Mel är tillbaka hos oss, och tusentals vänner från hela landet vallfärdar nu till Brasiliens ambassad där han befinner sig och det har uppstått en glädjefest utanför på gatan.”
Men så hände något. Regeringen utlyste 27 timmars utegångsförbud. På mindre än en timme i gårdagens eftermiddagsrusning paniktömdes plötsligt stan på folk.
”Du kan ju föreställa dig kaoset”, skriver min vän. ”Folk sprang hemåt som galna längs gatorna. Till och med taxibilarna flydde, de vågade inte köra folk.”
Sen kom ett nytt mail till mig:
“Nu har vi fått bekräftat att ”regeringen” har återaktiverat sina spionsystem, telefonerna och nätet avlyssnas nu, så var försiktiga med vad ni säger..”
Radiostationer som är kritiska till regeringen har stängts ner under morgonen. Deras hemsidor har slocknat.
Men utanför ambassaden, trotsade Zelayas trognaste anhängare utegångsförbudet. Klockan fyra i morse attackerade militären de tusentals människor som befann sig där med skjutvapen och tårgas, och detta verkar fortgå just nu:
”Det finns många skadade här och flera döda. Nu försöker militären ta sig in på ambassaden där Zelaya är, via grannhuset som de tvångsforcerat. Vänner, vi vet inte vad vi ska göra. De massakrerar oss snart!”
Vad gör man när man får ett sånt rop på hjälp? Vad kan jag göra? Informera är väl det minsta antar jag..
/ Tisdag, klockan 10 i Costa Rica, klockan 18 i Sverige
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, Zelaya, Micheletti, förtryck, demokrati, statskupp, yttrandefrihet
För er som kan spanska: www.sccportal.org/americalatina
Till skillnad från mina vänner i Honduras hade jag privilegiet att ta semester från världens kaos. Jag städade mitt hem, packade mina väskor och flög över Atlanten tillbaka till en annan verklighet. Plockade kantareller med mamma i skogen, åkte på auktion och köpte en gul 70-tals-kaffepanna. Plockade blåbär och hallon och bakade paj och kanelbullar och drack vin med en barndomsvän på verandan med utsikt över Skagerack. Tänkte på Honduras och tänkte på hur irriterande det var när jag satt i Centralamerika och bloggade och tittade på Facebook och såg att alla bara levde sina liv precis som vanligt fastän där jag var var (är!) ingenting som vanligt. Och så tänkte jag på hur otäckt lätt det var att sitta där på verandan vid Skagerack och lägga Honduras och alla andra verkligheter i Latinamerika åt sidan. Tända en feströk och tycka att allt är fantastiskt också.
Nu hade jag 350 olästa mail i min jobbinbox som påminde mig med käftsmällar om verkligheten någonannanstans, och ett gäng kommentarer på bloggen som är tänkvärda men som jag inte svarat på. Jag läste alla mailen (ok, skummade de flesta), och nu ska jag ta några timmar semester till. Är snart tillbaka. Ska bara andas lite underbar svensk luft på balkongen och uppskatta Fruängen som paradiset på jorden.
Journalister från TeleSur vittnar om hur de först hotats och sedan slängts ut ur Honduras för att de dokumenterat brott som begåtts av den nya regimen i landet. Den latinamerikanska journalistfederationen (FELAP) fördömer nu dessa repressalier, och ställer regimledaren Roberto Micheletti som ansvarig. Att slå ner spridandet av det fria ordet med vapen på öppen gata blir förstås lite svårt för honom att försvara.
Å andra sidan finns samtidigt en rätt saftig kritik mot medier som tex CNN (som jag själv följt och kan intyga), som, särskilt i början, inte vågade ta ordet statskupp i sin mun, utan pratade om ”tvungen avsättning” (förlåt min dåliga svenska här??!!). För att inte tala om de honduranska stora tidningarna och tevekanalerna, som under kuppens första dagar visade matlagningsprogram, barnprogram och film, och inte så mycket mer.
Om Michelletti visste att han och hans nya regim handlade enligt lag och rätt som han påstår, varför kunde inte media berätta om vad som hände då? Och varför stannade han på flygplatsen i San José när han skulle komma hit för ”medling”, tills han fick garantier av Costa Ricas president att han inte skulle arresteras? Varför, om han är en sån reko kille?
Det här inslaget pratar om media och statskuppen i Honduras. Tyvärr på spanska som vanligt, ledsen för er som inte förstår, men bilderna säger MYCKET.
För övrigt så plockade TT upp mitt förra blogginlägg. Jag tackar TT för att ni sprider olika åsikter och tankar! 
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Roberto Michelletti, media, journalister
Jag skulle svara på en kommentar jag fått men det blev ett helt blogginlägg. Jag såg den här artikeln om kuppen i Honduras hos en bloggare som heter Brandr. Han skriver bl.a. så här: “Den egentliga orsaken till kuppen kommer sannolikt aldrig att bli rapporterad av “svensk” media, och knappast heller ens förstådd av så kallade “journalister”. Egentligen handlar inte kuppen om vem som skall vara president, utan om frihandel och hur stort inflytande nordamerikanska kapitalister skall ha över Honduras ekonomi.” Det vore intressant att höra vad du tycker om artikeln. Ligger det något i vad han säger?
Det är helt sant att kuppen inte handlar om vem som ska vara president, utan som för det mesta ligger det en rad ekonomiska och politiska intressen bakom det hela, av vilka ett fåtal kommer nå ut i det offentliga. I bland annat svensk media har det framställts som att Zelaya ”behövde avsättas för att han planerade att ändra konstituionen så att han skulle kunna bli omvald”, vilket ju får en att asociera till att han skulle vara en föga demokratisk man. Det är både löjligt och enkelt att bevisa det felaktiga i det: Zelaya kidnappades samma morgon som det skulle genomföras en rådgivande folkomröstning i Honduras. Frågan som skulle ställas var om folket ville att det i samband med nästa presidentval också skulle röstas om en ny konstitution. OM det nu skulle finnas en paragraf i den här nya konstitutionen, som skulle säga presidenten ska kunna bli omvald, så inte skulle den gälla Zelaya iallafall, eftersom det samma dag skulle hållas presidentval till vilket Zelaya ändå inte skulle kunna kandidera eftersom nuvarande konstitution fortfarande skulle gälla.
När Zelaya försökte återvända till Honduras för en vecka sedan tilläts hans plan inte att landa. På marken utanför flygplatsen begick landets militär samtidigt allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Med statligt legitimerat våld slog, sköt och gasade de in i folkmassorna. En ung man sköts till döds. Han kom från en fattig kaffeodlande familj på landsbygden. I en intervju med fadern som nyss förlorat sin son, säger fadern:
- Det här är ett krig mellan rika och fattiga.
Och vet du. Denna kaffeodlande lågutbildade man från Centralamerikas landsbygd gjorde i detta då den mest enkla och klarsynta analys, som få journalister varit i närheten av.
I Honduras bor det 7 miljoner människor. Minst hälften av dem lever i fattigdom. Av de fattiga lever en tredjedel i extrem fattigdom. Minst hälften av alla människor i Honduras har under hela sina liv stått helt utanför alla möjligheter till inflytande. Inflytande över sina egna liv och inflytande i samhället.
En liten rik elit kontrollerar de statliga institutionerna, de flesta större företagen, kyrkan och massmedia. Sedan Zelaya kom till makten har han gjort många saker som inte uppskattats av, eller stått i direkt hot mot den rika elitens makt.
När den globala livsmedelskrisen fördubblade matpriserna föll många fattiga i världen från ”fattiga” till ”extremt fattiga”. Zelaya valde då att subventionera bensinen så att transportkostnader av människor och livsmedel kunde hindras från att skjuta i höjden. Oljebolagen tycker inte om Zelaya.
Han sänkte boräntan så att en grupp som förut inte haft tillgång till ett värdigt boende plötsligt kunde få det. Årskostnaden sjönk med upp till en tredjedel för bostäder för fattiga. Bankerna tycker inte om Zelaya.
Zelaya höjde minimilönen- de allra fattigaste arbetarnas inkomst – med 60 procent. Arbetsgivarna tycker inte om Zelaya.
Zelaya tog bort inskrivningsavgiften i grundskolan, införde skolmåltider och vissa jordbrukssubventioner för småbrukare. Låginkomsttagare med barn på landsbygden älskar Zelaya.
Och så vidare.
Han införde också en ”Lag om medborgarnas demokratiska deltagande”. Det var med den lagen i ryggen som han utlyste den folkomröstning på grund av vilken han blev kidnappad och utslängd ur landet.
Vad det gäller frihandeln. Det är heller ingen slump att de som förespråkar frihandelsavtalen med USA i Centralamerika främst är medelklassen och överklassen. Om det vore frihandel på riktigt, i ordets rätta bemärkelse, så vore det kanske bra för de centralamerikanska ländernas utveckling.
Men när jag går till affären är det billigare att köpa importerade (skit)produkter från USA än vad det är att köpa den lokala bondens produkter. Då är det illa. Centralamerikas småbönder utkonkurreras i frihandelns ädla namn medans USA storsubventionerar sina egna bönder och pumpar ut sina varor över världen. En så kallad frihandel men på ojämlika villkor och dessutom med fusk, eftersom USA har långa listor på egna produkter som är ”undantagna” frihandelsreglerna.
Samtal om teorier om USAs fortsatta intresse att kontrollera Centralamerika (om än med annan förklädnad än på 70 och 80 talen) pågår bland de sociala rörelserna här nu. Jag tänker inte ge mig in på några avancerade konspirationsteorier i den här bloggen. Men det råder ingen tvekan om att det finns nordamerikanska intressen i att länder som Honduras styrs av en borglig, konservativ elit. Glöm inte att farsoter lätt smittar, vare sig vi pratar om statskupper eller reformer som gynnar de fattiga.
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, frihandel, Manuel Zelaya, USA, fattigdom
Cyklade till jobbet. Poliser i varje hörn och kravallstaketen riggade. Jag behövde inte åka till Honduras. Honduras kom till mig. Eller iallafall en handfull maktfulla män och en massa aktivister. De ska inte förhandla, Michelletti och Zelaya. De ska prata, säger de. Över en kopp te hemma hos Costa Ricas president Arias.
Jag får ett sms att det ryktas att Micheletti inte kommer då Nicaraguas president Ortega inte låter honom flyga genom nicaraguanskt luftrum. Obs detta är bara ett rykte. I den här delen av världen har vi fortfarande dagen framför oss, så vi får väl se..
Maria Elena Méndez är ordförande i en organisation vi stöder i Honduras. Hon sa i en intervju till mig att hon tycker att eftersom Sverige är ett land som respektererar demokratin, så borde Sverige uttala sig mot vad som händer i Honduras. Jag talade om för henne att i Sverige är ministrarna nog upptagna av semester just nu.
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Michelletti, Zelaya, Costa Rica
Oscar Arias, Costa Ricas nuvarande president som fick Nobels fredspris för sitt arbete med att få slut på inbördeskrigen i Centralamerika i slutet av 80-talet, ska medla igen. Denna gång mellan Honduras interimpresident Roberto Micheletti och Honduras folkvalde president Manuel Zelaya.
De sistnämnda herrarna är hembjudna till Arias privata bostad, 500 meter ifrån Kooperation Utan Gränsers regionkontor i San José, Costa Rica, där jag sitter och knapprar upprört på min dator hela dagarna (när jag inte reser). De kommer hit! På torsdag! Huvaligen. Jag ska gå dit och knacka på dörrn och säga till att inte en krona i bistånd ska han få, gubben, haha..
För att säga någonting av många ting om denna Micheletti: Några dagar efter att den folkvalde presidenten Zelaya skickats till Costa Rica i bara pyjamasen och Micheletti tagit över rodret, så valde han som sin närmsta politiska rådgivare en man vid namn Billy Joya. Denna Joya koordinerade, beordrade och genomförde tortyr under 80-talet. Han startade och styrde dödsskvadronen ”Lince”. För att nämna något.
Han får det inte lätt, Arias. Zelaya har redan sagt att ”Vissa saker är inte förhandlingsbara. Att återinsätta den rättmätiga regeringen står utom diskussion, både i OAS och FN.”
I Costa Rica är det val nästa år. Mina mindre Arias-älskande vänner har syrligt uttryckt att det här är Arias partis valkampanj som redan har startat. En avdammad bild av Arias som ännu en gång en världs-Jesus som älskar alla barnen kammar säkerligen hem röster i nästa val. Vi får väl se om han lyckas återuppväcka sin medlingskonst och komma någon vart med de här bråkiga barnen.
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Manuel Zelaya, Roberto Micheletti, Oscar Arias, Nobels fredspris, Costa Rica
DN skriver att youtube används som vapen mot kuppen i Honduras. När statlig media är cencurerad och privat utländsk media är nedsläckt så är Internet ett sätt att sprida information om vad som pågår. Här är några av de inslag vars länkar cirkulerar på maillistor här just nu:
Den här är ganska jobbig att se, hoppa över om du är känslig:
Video från demonstration. En del spanska i senare delen av inslaget men värt att titta på första delen även om du inte kan spanska:
Den här videon sammanfattar väldigt bra. I början är det mycket text på spanska, men efter 2 minuter är det mest musik och talande bilder som visas:
Tidigare publicerade:
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, statskupp i Honduras
Zelaya har lyft från Washington, sitter i ett plan på väg till Honduras. Diktatorn Micheletti sitter just nu i en presskonferens och orerar att Zelaya inte kommer tillåtas landa. Zelaya pratar med media från flygplanet och han säger att han kommer att landa, att han är landets president.
Är det så här krig bryter ut? Är det det jag upplever just nu? Jag skulle ha åkt till Honduras imorrn, det här känns helt overkligt. Ett mail dimper ned i inboxen från en vän i Honduras.
Kära Ania
Klockan är 13.47 och jag säger dig att nu är tusentals personer vid flygplatsen och demonstrerar. De väntar på att Zelaya ska landa, läget är otroligt spänt här nu, vi vill inte ha ett blodbad. Jag hör just nu en kommuniké läsas upp som säger att flygplatsen är stängd och planen skickas till El Salvador, inklusive planet som Zelaya just nu sitter i. Michelletti pratar i en presskonferens och han säger att nicaraguanska trupper rör sig mot gränsen. Han fortsätter med att säga att Zelaya inte kommer tillåtas landa.
Det är militärer överallt, helikopters och tankers. Du vet jag bor ju här nära flygplatsen, men du kan inte föreställa dig hur spänt det är här nu. Så kaotiskt allt runtomkring mig just nu. Jag bifogar några bilder. Kramar / xx
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Manuel Zelaya, Robero Micheletti, demokrati, krig
Det har gått en vecka sedan Honduras folkvalda president Zelaya väcktes mitt i natten av maskerade militärer och slängdes ut ur landet. Sedan dess har han fått hela det internationella samfundet på sin sida. Till och med USA. Nu fryser man bistånd och krediter, och Honduras utesluts ur den amerikanska samarbetsorganisationen OAS. Landet isoleras. Zelaya skulle återvända idag men regimen har sagt att planet inte kommer att tillåtas landa. Tusentals människor demonstrerar i denna stund utanför flygplatsen.
Ändå rapporteras om honduraner som demonstrerar FÖR den nya regimen. För oss som vuxit upp i något mer stabila länder kanske det är svårt att förstå att en kuppmakarregering kan ha stöd hos en del av befolkningen.
Jag menar, jag tycker att Reinfeldt för en helt katastrofal politik, men jag skulle ju inte tycka att det smartaste sättet att avsätta honom på skulle vara att sätta honom i pyjamasen i ett litet plan mitt i natten och flyga honom till Schweiz.
Folk som inte sympatiserade med Zelayas politik föredrar nu att leva i en icke-demokrati som just nu, just igår och just idag, med diktatoriska metoder blodigt slår ner varje försök till motstånd, än att ha kvar Zelaya vid makten. Det är såklart sorgligt att man blandar ihop politiks innehåll med politiks spelregler. Men de här människorna är ju inte helt korkade. Folket i Honduras är just nu enormt splittrat i två läger. Men det folk från båda sidor har gemensamt är att de är smärtsamt medvetna om att de bor i ett land där spelreglerna är satta ur spel, eller snarare, aldrig har funnits. Kanske skulle du också stödja fuskspel i en sån miljö.
Diktatorn Micheletti tittar mig rakt in i ögonen genom CNNs kamera och säger att här i Honduras är allting lugnt. Vi har folkets stöd och vi gjorde det rätta för att rädda demokratin. Jag ryser. Den här videon visar ett annat Honduras.
Den inledande titeln säger ”I Honduras är allt lugnt – här händer ingenting”.
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Manuel Zelaya, Roberto Micheletti, Centralamerika, demokrati,Reinfeldt
(Äter du bara glass i solen och missar vad som händer i världen? Läs då mitt förra inlägg under detta!)
Sedan statskuppen i söndags morse har jag fått minst hundra mail från människor och organisationer över hela Latinamerika som vill att jag ska publicera deras solidaritets-kommunikéer på Kooperation Utan Gränsers spanska hemsida. Jag har fått många vittnesmål på hur brott mot de mänskliga rättigheterna begås just nu. Jag blir rörd över människors förmåga till solidaritet, och förbannad när jag ser hur många medier, latinamerikanska och svenska, pumpar ut information som försöker legitimera kuppmakarnas beteende. Ta ert ansvar media!!! Även om ni är sommarvikarier.
(Läser ni DN, läs Erik de la Regueras artiklar. Han är inte sommarvikarie och har dessutom koll…)
De som protesterar mot kuppen förminskas till en liten grupp bråkmakare. Så här skriver TT: ”Hundratals ilskna Zelaya-anhängare trotsade utegångsförbudet och reste på måndagen barrikader i närheten av presidentpalatset, kastade stenar och brandbomber och anföll kravallpolis med rör och metallstänger.”
Så här skriver en vän i ett mail: (Hon var där. Hon gick till presidentpalatset för att protestera mot att den planerade folkomröstningen olagligförklarades.)
Hej alla
För ungefär en halvtimme sen blev vi attackerade av militären utanför presidentpalatset där vi demonstrerade. Hundratals tungt beväpnade poliser sprutade tårgas och sköt mot tusentals demonstranter som protesterar sedan igår, när vi fick veta att president Manuel Zelaya hade kidnappats och vi utsatts för en statskupp.
Idag måndag eftermiddag klockan halv fyra skedde militärpolisens våldsamma attack. Jättemånga är skadade, arresterade eller försvunna. Vi vet inte ännu om några har dött. Vi som protesterar mot den här statskuppen kommer nästan alla från Honduras fattiga skikt. Just precis nu när jag skriver det här är presidentpaltaset helt inringat av poliser som fortsätter att tillfångata våra vänner.
Personligen har jag varit riktigt rädd. Vi gömde oss i en affär men polisen kom in efter oss och de började skjuta och slänga tårgasbomber. Alla människor sprang åt alla håll och man hörde maskingevärssalvor. Jag gömde mig i en annan affär där de säljer mat. Polisen kom in och släpade ut mig tillsammans med kvinnan som sålde mat. Hon fick springa och lämna sin lilla affär vind för våg. Polisen föste mig och andra framåt men jättemånga skrek Släpp dem! Jag lyckades springa men såg sedan hur de grep jättemånga unga människor, folk var dödsrädda och skrek och grät och många svimmade av all tårgas.
Nu stänger de gränserna in till Honduras. Generalstrejk är utlyst. Vi som tillhör landets alla folkrörelser tänker inte ge upp kampen för att försvara demokratin. Polisen kan inte stoppa oss, och inte heller bluffmakaren Michelleti som visst ska ha svurit sig själv till ny president idag. Jag skickar med några bilder på vad som händer här.
Jag är ledsen för alla stavfel och min förvirrade text, men jag är fortfarande rätt skärrad för allt som händer. Hälsningar xxx
Bilder som de har skickat till mig:
Läs min artikel på Kooperation Utan Gränsers hemsida.
För spansktalande; se ett antal av alla solidaritetskommunikéer vi fått.
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, statskupp i Honduras, Kooperation Utan Gränser
Jag har i min enfald inbillat mig att statskuppernas tid var förbi i Latinamerika. Nu sitter jag här med hjärtklappning framför teven och datorn och inser att det händer just nu just här. Honduras president Manuel Zelaya sitter i sin sovtröja några kilometer från mitt hem och ger en presskonferens. Han berättar att han blev kidnappad av maskerade militärer i sitt hem i natt, och förd hit till Costa Rica.
- Jag ber inte om politisk asyl här i Costa Rica, säger han. För jag är fortfarande Honduras president. Jag ber om gästfrihet, och det har jag fått. Mitt land är militariserat just nu. Folk är ute på gatorna och försvarar demokratin. Militären har brutit el, radio och telefoni så all kommunikation med omvärlden har brutits. Min familj gömmer sig i bergen.
Costa Ricas president Oscar Arias fördömer statskuppen och ber resten av världen fördöma den.
- Det här är en allvarlig tillbakagång för den latinamerikanska demokratiska utvecklingen, säger han. Demokratin i Centralamerika borde ha konsoliderats tillräckligt för att något sånt här inte skulle kunna hända.
Varför?
Idag skulle ha en rådgivande folkomröstning ha genomförts i Honduras. I november i år är det allmänna val i Honduras, och dagens omröstning skulle ha ställt frågan till folket om man under valet i november även ska rösta för att landets grundlag ska reformeras.
(Läs mer här.)
Zelaya skrattar lite uppgivet i sin sovtröja och frågar ironiskt:
- Finns det en lag här i Costa Rica som ger militären rätt att kidnappa presidenten när han ligger och sover, för att han frågar folket om deras åsikt?
- Kan man förbjuda en demokrati att genomföra en rådgivande folkomröstning? Den är inte ens bindande! Vi har haft en statskupp för att jag ville ställa en fråga till folket, om vi ska reformera vårt lands grundlag! Om en president kidnappas för att han frågar folket om råd, då finns inte längre någon demokrati, då finns ingen rättsstat.
Tidigare i veckan avskedade Zelaya överbefälhavaren, efter att denne vägrat att hjälpa till i förberedelserna för dagens val.
Jag läser i kommunikéer som skickas ut av Via Campesina, den globala bonderörelse vars lokalorganisation i Honduras har stöd från Kooperation Utan Gränser. De stödjer Zelaya, precis som de allra flesta sociala rörelser och organisationer som representerar det civila samhället. De stödjer idén om att rådfråga folket, och idén om att det är dags att reformera grundlagen.
Överklassen och de konservativa är emot idén, med främsta argument att Zelaya driver igenom detta för att kunna ändra grundlagen så att han själv kan väljas om och sitta kvar längre tid vid makten.
Jag frågar mig: Vad är det som är så enormt hotfullt med att fråga folket vad de tycker? Så hotfullt att man måste avsätta presidenten? Som sagt, dagens folkliga rådgivning betyder i praktiken ingenting konkret.
Och jag funderar på om jag ska få användning av flygbolagets regel som säger att man får pengarna tillbaka på sin biljett i händelse av statskupp.. Jag ska nämligen till Honduras om åtta dagar och meningen var att jag skulle hålla i en workshop med våra samarbetsorganisationer om vikten av att civilsamhällets organisationer är duktiga på kommunikationsarbete, som en del av demokratiseringen och det folkliga deltagandet i samhällsutvecklingen…………
För er som kan spanska:
http://www.youtube.com/watch?v=J03bcD__lRc
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Manuel Zelaya, presidenten kidnappad, Centralamerika, Costa Rica, demokrati, folkomörstning
Jag bor på ett litet hotell uppe på ett berg med utsikt öven en oändlig granskog. Det ser inte ut som jag tror att det borde göra där jag där. Det är El Salvador, och bakom trädtopparna skymtar Honduras. Genom den här skogen framför mig flydde tiotusentals fattiga barn, kvinnor och män för 20-25 år sedan, över gränsen för att söka skydd i flyktinglägren. Många sköts på vägen av soldaterna. Idag finns här ett litet museum mitt i ingenstans. Det påminner oss, så att vi aldrig någonsin ska glömma vad som hänt här i trakten. CIA pumpade in mellan en och två miljoner kronor om dagen i den salvadoranska armén, berättar guiden. Och så hade de utbildningsläger i Panamá och Honduras där soldaterna fick lära sig att avpersonifera sitt eget folk så att de skulle vara förmögna att massakrera dem.
Alla som bodde här i Perquin var ett potentiellt hot mot USA enligt CIA. Fattiga bönder och deras barn löpte risk att rekryteras till gerillan. Därför var det lika bra att skjuta av hela högen innan de blev revolutionära.
Jag umgås en dag med Silvia, som var 13 när kriget kom till byn. ”Jag förstod inte vad som hände, men jag var mitt idet. En morgon knackade en soldat på dörren. De hade bränt ner våra grannars hus.” Silvia berättar att ju fler människor som mördades, ju fler som fick sina hus nedbrända – desto fler gick med i motståndsrörelsen, gerillan. Så lyckades CIA med det makabra konststycket att göra mening av det meningslösa.
”Där började min kamp, säger Silvia. Vi flydde över gränsen till Honduras. Jag var äldsta systern i en syskonskara på sju. Det föll på min lott att skaffa arbete som piga hos honduranska familjer.”
Efter en tid i flyktinglägret återvänder Silvia till El Salvador 1983. Hon var 16 år och beredd att gå in i den väpnade kampen för att försvara sitt folk.
Först hjälpte hon till i köken som lagade mat åt motståndsmännen och kvinnorna. Men när de upptäckte att hon kunde läsa och skriva skickades hon ut i byarna för att alfabetisera de fattiga bönderna. 1985 blev Silvia ansvarig för strategisk kommunikation i gerillan. Till krigets slut 1992 satt hon på en sten under ett träd med en kommunikationsradio i knät.
Fredsfördraget slog fast att alla som deltagit i kriget nu skulle ha rätt till möjligheten att etablera ett nytt liv. Man fick välja mellan studier eller ett hus och en odlingslott. Silvia, som hunnit både ta sig igenom grundskolan och bli tvåbarnsmamma under kriget, valde ett hus och en odlingslott.
Idag är hon honungsproducent tack vare ett projektstöd från Kooperation Utan Gränser. Kooperativet säljer honung på den lokala marknaden och har en liten fabrik där de förädlar den till olika naturmediciner.
Och jag, haha, ja jag vill tacka Mikael Wiehe som uppmärksammade vad som hände i Centralamerika på 80-talet. Jag var liten då, men jag minns att jag lyssnade på hans texter och funderade på vad de berättade.
Ett riktigt nostalgiskt gåshudsminne kan jag erbjuda här.
Silvia på 80-talet och jag och Silvia i april 2009.
Läs även andra bloggares åsikter om El Salvador, fattigdom, krig, Centralamerika, Honduras, gerilla, CIA, USA, flyktingar, mänskliga rättigheter, 80-talet
Jag borde inte klaga när jag nu egentligen har ett av de roligaste jobben jag kan komma på. Men jag måste erkänna att efter en vecka i Honduras, en vecka i Nicaragua, fem veckor i Sverige (ok, fyra av dem var semester..), en vecka i Brasilien och en vecka i Bolivia (detta sedan i juni), så var det inte jättespännande att packa väskan igen i september och åka på en tvåveckors till Guatemala. Trots att Guatemala är ett av mina favoritländer, och trots att jag tog mig ledigt för att åka och slappa i två dagar på min favoritplats i hela världen (sjön Atitlán).
Jag är bara lite orolig att det här flängandet håller på att bli som ett knark. Jag kanske aldrig mer kommer kunna ha ett jobb där jag måste befinna mig på samma plats i mer än en månad i sträck, utan att det ger mig svår abstinens.
Och ändå längtar jag bort från hotellrum (där jag upprörs över detaljer som att de envisas med att vara fruktansvärda miljöbovar och byta lakan och handdukar varje dag fastän jag säger att det inte behövs), jag längtar bort från hotellfrukostar som alltid erbjuder massor med kött och ingen ost, jag längtar bort från flygplatser och incheck och säkerhetskontroll och passkontroll och fåniga immigrationsformulär som ingen läser.
Det är faktiskt inte ett dugg exotiskt.
Jag längtar efter en kattunge eller en hundvalp, haha. Vi har kollat upp om man kan få med sig en sån hem den dagen man bestämmer sig för att återvända till Sverige. De måste sitta i karantän i fyra månader för 40 000 sek. Men tydligen har inte Finland de kraven så de kanske kan få åka hem via Finland. Eh… Det var visst bara en fånig längtan efter lite normalt ”familjeliv”, nu när alla andra skaffar barn och bostadsrätter där hemma i Svedala.
Jag tar en sväng till Nicaragua istället.
Danli är en liten dammig håla i Honduras nära gränsen till Nicaragua. Jag tar in på stans enda loppfria (?) hotell, med förhoppning om att de bytt ägare sen 80-talet. Jag har nämligen fått höra att Contras (den nicaraguanska CIA-stödda högermilisen) använde det här hotellet för att hysa sina mannar på en strategisk plats – utanför, men nära. Här planerades säkerligen många mord och kidnappningar av sandinister. Om väggar kunde tala.. Det är kanske bara för att jag fått höra det här, men jag tycker nog att det råder en otrevlig stämning på det här hotellet. Inte ett leende nånstans.
Jag träffar Sara som är med i ett av de bostadskooperativ vi stödjer. Hem och Hyra i Sverige gör en artikelserie om henne och kooperativet, och jag är här för att följa upp hur det går för dem. Sara är 7 år äldre än jag och mormor till Federico som ligger och sparkar med sina knubbiga ben i en vagn som dras av gammelmormor.
Jag och min kollega kommer glidande i organisationens guldskinande prado landcruiser, Vi kör upp bland människor på väg till vårt möte. De går där i dammet och gömmer sig för solen under färgglada paraplyer. Jag avskyr pradon just nu. Varför har vi inte en pickup som alla andra här? Varför måste jag känna mig som drottningen på besök när jag bara är en vanlig människa som ska prata med andra vanliga människor. Jag beordrar min kollega att bromsa in och åtminstone plocka med sig gammelmormor och lilla Graciela i baksätet.
Efter mötet åker min kollega hem till huvudstaden i den guldskinande bilen och jag traskar genom dammet till Danlis största supermercado. Varken bananer eller osötat bröd kan den erbjuda mig. Det är stängningsdags och män med stora vapen och stora kängor vaktar kassor och utgångar.
Inte fanns det Internet på hotellet i Danli, men nu är jag i Nicaragua. Gick upp vid 6 i morse och tog bussen över gränsen. Har varit här förut, mindes det som att det var ju inte så långt från macken där bussen stannande till nästa hotell. Men jag misstog mig. Nu har jag gått i 45 minuter i 35 graders värme med långbyxor, gympsaskor och stora ryggsäcken.. Jag är uppenbarligen inte 20 längre fick jag erkänna. Nu ska jag åka upp i bergen och träffa Alfredo. En kaffebonde som ska lämna Nicaragua för första gången i oktober i år, för att åka till Sverige och berätta för konsumenterna om varför rättvisemärkt är bra.
Jag hörde genom en sprakande radio nånstans att Sverige hade åkt ur EM nu. Det var ju skit också. Jag som blivit så patriotisk nu när jag har hemlandet på tryggt avstånd. Men jag kom på, plötsligt, att det är ju midsommar i Sverige! Ni sitter väl på en kobbe nånstans och dricker nubbe hela högen. Så jag får se hur det blir med bloggandet..
Följ med på min resa. Den 14-22 juni bloggar jag varje dag.
Jag blev hämtad klockan 6 imorse, och kom hem nu klockan 22. 16 timmars arbetsdag och inte klagar jag, inte klagar nån här.. Fast min anledning till att inte klaga är helt enkelt för att jag tycker om dagar som denna. Inte för att jag har tråkigt annars. Men idag har jag fått lära mig skillnaden på ett sädeskorn och utsäde (!), jag har åkt lastbilsflak och ätit bönor och lyssnat på berättelser om jordockupationer och kafferostning.
Det här kommer bli en jättetråkig och förvirrande bloggtext om jag fortsätter. Jag är för trött. Så jag slutar, och slänger upp lite bilder istället.
Kurs med Via Campesina; Siguatepeque, Honduras, 17 maj 2008:
Kurs för bondekvinnor. Varför ska man undvika genmanipulerat utsäde och lära sig återvända sitt eget istället?
Grupparbete.
På väg till en by
..högt upp i bergen
Besök hos Isidoria som har en utsädesbank hemma..
Gonatt.
Följ med på min resa. Den 14-22 juni bloggar jag varje dag.
Nu har jag haft en sån där dag igen. När jag hinner göra resan från att känna mig värdelös, inkompetent och på det klara med att jag borde åka hem och överlämna det här jobbet till nån som vet vad hon pysslar med – till att några timmar senare sitta och le för mig själv och tycka att jag bidragit med massa vettiga tankar, att folk lyssnat på mig och tagit mig på allvar.
Att man låter sig påverkas så av sin omgivning! På förmiddagen idag besökte jag en feministorganisation som vi stödjer. Där finns advokater som försvarar misshandlade kvinnor, sjuksköterskor som håller utbildningar i sexuella rättigheter, statsvetare och journalister som lobbar på staten för att jämställdhetsperspektivet ska tas upp i fler lagar och så vidare. Jag skulle prata med dem om deras kommunikationsarbete. Men jag fick lägga den lilla energi jag lyckades samla ihop, på att bara förstå vad de pratade om. Jag vet inte om jag upplevdes så, men jag kände mig mindre för varje timme som gick.
Sen på eftermiddagen besökte jag en annan organisation som också arbetar för jämställdhet, men inom den kooperativa rörelsen här i Honduras. De är ganska nybildade, men har kommit förvånansvärt långt i sitt ”kommunikationstänk”. Alltså till exempel om hur de borde arbeta för att bli mer kända, för att synas och höras mer, för att tas på allvar och för att deras röst ska räknas i debatten. Plötsligt befann jag mig i en konstruktiv diskussion där jag slogs av den ena idén efter den andra, och där jag märkte att jag själv tyckte att min närvaro fyllde en funktion.
Jag vet inte vad som gjorde skillnaden. Kanske var det bara för att det var måndag. Eller nått.. 
Imorrn ska jag gå upp 0530 och åka ut på landet med Via Campesina i alla fall. Så jag måste sova nu!
Följ med på min resa. Den 14-22 juni bloggar jag varje dag.
Gratisbiljetten till VIP-loungen på flygplatsen är kvittot på mina ekologiska fotavtryck på jorden just nu. Jag är frecuent flyer. Och jag lever i kontrasternas värld. Jag sitter där i en skinnsoffa i VIP:en och dricker gratiskaffe och äter gratispapaya och gratissurfar trådlöst på min laptop.
Jag är på väg till Tegucigalpa, Honduras huvudstad. Men för några veckor sen var det en hemsk flygolycka på Tegucigalpas flygplats. Piloten och fyra till dog. Nu har flygplatsen stängt. Så jag flyger till Managua i Nicaragua istället.
Jag står utanför den lilla busstationen i Managua. Det är riktigt varmt idag, kanske 40. Stor ryggsäck på ryggen och liten ryggsäck på magen. Köper en kopp nudlar av en liten flicka i ett litet stånd. Hon har tjuvkopplat elen till micron och häller i vatten från en smutsig hink i nudelkoppen innan jag hinner protestera. Hade hellre köpt en flaska vatten som hon kan göra mina nudlar på. Vill inte riskera magsjuka när jag ska jobba. Jaja. Står i hettan och äter heta nudlar och väntar på bussen.
Sitter på bussen som far fram genom Nicaraguas gränstrakter på väg mot Honduras. Regnperioden har börjat så det är grönare än när jag var här för några månader sen. Bergen drunknar i molnen som andas tungt över trädtopparna. Människor sitter och tittar på oss som åker förbi. Sitter där i sina hängmattor och plaststolar utanför sina minihus av lera och jord eller i bästa fall plåt eller tegel. Just det ja. Det var så här verkligheten ser ut. En olyckligt kär man sjunger ut sin sorg i bussens högtalare.
På gränsstationen mitt ute i ingenstans letar jag upp en karl med en jättelik sedelbunt i handen. Jag köper 720 lempiras av honom och sen lyckas jag smita undan killen med pistol och jättekängor som går igenom väskorna i bussens bagageutrymme.
I Tegucigalpa möter Alfredo mig och han berättar att stan är i kaos för alla är arga för att flygplatsen har stängt. Ingenting händer utom att hotellen står tomma. Vi är tre på mitt hotell konstaterar jag när jag äntligen står i duschen.
Nästan två månader sen sist.. först hade jag skrivkramp. Sen åkte jag till Guatemala. Sen åkte jag till El Salvador. Sen åkte jag till Nicaragua. Sen åkte jag till El Salvador igen. Sen åkte jag till Honduras. Sen åkte jag till Nicaragua igen.
Att komma HEM till Costa Rica kan vara det underbaraste som finns. Här är HEMMA. Definitivt. Nu ska all ledig tid användas till att ligga på mage och läsa Stieg Larsson och äta svensk marabou som en vän var klok nog att ta med sig när hon kom på besök.
Jo, det fanns mycket att skriva om under resorna. Men jag orkar helt enkelt inte sätta mig framför datorn efter en hysterisk dag på åkern eller bland halvfärdiga bostäder.
I går låg jag däckad i soffan och tittade på nyheterna. De kör ungefär samma stil som i USA här: en sensationslystenhet som knäcker all respekt för människor, (tex kan en biltjuv filmas rakt upp i fejset när han handbojas av polisen och tar emot diverse förnedrande kommentarer). En programledare som har rätt, och utnyttjar den flitigt, att lägga in sina egna personliga kommentarer i nyhetsrapporteringen. Tex att colombianer är slusk och pack.
Först handlade det om just colombianer. De är ju terrorister och knarklangare allihopa, och Costa Rica är nu hotat eftersom det fullkomligt väller in livsfarliga colombianer över gränsen från Panamá. Förra året hade det kommit 6784 stycken eller nått liknande. 100 av dem hade begått någon form av brott, inklusive snatteri och väskryckning. Visst fanns det några knarkrävar också. Men hallå.
Nästa nyhet var El Salvadors president som är på besök här just nu. Han skrämde upp den stackars nyhetsreportern genom att påpeka att de farliga ungdomsgängen maras som härjar i San Salvador antagligen har kontakter med gängen här i San Josés utkanter. Dessutom poängterade han att maras är Latinamerikas nya svar på terrorister. De är slödder och pack, en epidemi och farlig sjukdom som måste utrotas NU. Men hallå.
Jag vet att maras inte är killarna jag skulle hänga på krogen med en kväll. Men visst, rykterna om det livsfarliga San Salvador har drabbat även mig. Härom veckan rullade vi in i San Salvador efter en härlig roadtrip på 14 timmar från Nicaraguas huvudstad Managua. Vi var fetsena och klockan var typ 10 på kvällen och vi hade ingen aning om vart vi skulle. Alltså vi visste att vi skulle till min kollegas lägenhet som jag fått låna. Men han var bortrest och San Salvador var stort och mörkt och läskigt och vi irrade och irrade och stannade till slut på en bensinstation. Där lyckades vi skaffa oss poliseskort. Inte för att jag litar på poliser i det landet, men vi hade inte så många val. Vi lyckades övertala en polis som stod före oss i kön att köra före till den adress vi hade på en lapp.
Det blev rally genom San Salvador. Jag stod på gasen och bromsen om vartannat för att hinna med polisbilen, innan vi till slut tvärbromsade in framför Gustavos port. Inte är jag rädd för maras inte.
San Salvador mitt på blanka dagen
Läs även andra bloggares åsikter om Centralamerika, Costa Rica, El Salvador, Honduras, Nicaragua, bistånd, fattigdom, kommunikation
På torget i Managua bor hundratals människor i ingenting. De har spikat pålar i marken och hängt upp sina hängmattor. Som tak har de spänt upp svarta sopsäckar, eller i bästa fall presenning. Alla människor som bor här har en fruktansvärd gemensam nämnare: De har alla (eller deras föräldrar) arbetat på banan-plantage, och de har alla någon ryslig sjukdom till följd av detta. Cancer, förgiftning, hudsjukdomar eller missbildningar. De är alla oförmögna att arbeta på grund av detta, de får ingen ersättning, och de lever i en vidrig misär.
Jag vågar inte nämna några namn på bananföretagen, jag kanske blandar ihop dem, kanske börjar någon bråka med mig då. Men ni vet alla namnen på dessa företag, och nästan alla ni har även tryckt i er dessa gula EU-anpassade cancer-boomeranger.
Människorna bor faktiskt frivilligt på torget. Eller vad man ska kalla det för. De bosatte sig där för att ingen tog sitt ansvar, ingen lyssnade på dem, ingen hjälper dem. De är desperata. De bor där för att då syns de i alla fall. Finns.
Det kallas för civil olydnad. För jag tror inte att det är helt okej att de bor där, egentligen. Var går gränsen för när man får göra saker som man inte får – egentligen? Och varför är det en så känslig diskussion?
När svenskar hör ordet OCKUPERA, drar de ett förfärat andetag, ser maskerade aktivister framför sig som ”tagit lagen i egna händer” (obs, det sägs med negativ klang).
I Honduras, efter naturkatastrofen Mitch 1998, övergav samma bananföretag stora områden; marken var så förstörd att det inte var värt att fortsätta odla där. Tusentals plantage-arbetare blev arbetslösa över en natt – och jordlösa förblev de. Jordarna stod övergivna i många år, ägda av ett utländskt företag som inte brydde sig. De före detta arbetarna var snorfattiga och deras ungar svälte.
Så bildade de ett kooperativ och ockuperade marken. Skrynkliga gubbar med hatt och machete, kvinnor i blommiga klänningar och barn i alla storlekar slog sig ner på jordarna och började odla dem och bygga sina hem där. Tog lagen i egna händer var vad de gjorde. Gjorde de rätt eller fel?
Hjärtat säger – rätt så klart! Lagarna här finns inte till för fattiga, är inte skrivna för dem, är inte skrivna av dem, bryr sig inte om dem, skyddar dem inte!
Tack vare sitt mod och sin styrka lyckades kooperativet Voluntades Unidas (förenade viljor) övertala bananföretagen att sluta bråka och sälja marken till dem för en symbolisk summa. Med stöd från Kooperation Utan Gränser har de nu byggt sina hus, och de har storslagna planer inför framtiden.
PS. Det finns MÅNGA anledningar att bara köpa KRAV-märkta bananer!
Hus där det förr växte bananer
På möte med Voluntades Unidas
Så här bodde plantagearbetarna förr. Fint men trångt (tvåvånings för att området ständigt svämmar över)
Numera odlas afrikansk palm (som det görs olja av) istället för bananer.
