Världen förändras – och biståndet med den

 I en globaliserad värld där spelreglerna förändras och allt fler faktorer påverkar den enskilde bonden – måste också kampen mot fattigdom föras på fler plan. I Latinamerika samarbetar Kooperation Utan Gränser med allt fler organisationer som arbetar mot fattigdom på lokal, nationell och internationell nivå.

Den guatemalanska organisationen Comité por la Unidad Campesina´s ordförande, Carlos Barrientos, och Kooperation Utan Gränsers regionchef i Latinamerika, Viveka Carlestam, är överens.Bistånd syftar till att förändra världen. När man arbetar med fattigdomsbekämpning måste man ofrånkomligen arbeta mot de orsaker som skapar fattigdom. - Vi arbetar för att rycka upp orättvisorna med rötterna, berättar Carlos. Så länge ursprungsbefolkningen fortsätter att diskrimineras kommer de aldrig komma ur fattigdomen. - Om vi bara arbetar med att lindra symtomen på fattigdom kommer den ju att bestå i all evighet. Då har vi misslyckats med vårt uppdrag, säger Viveka. Biståndets lärdomar På 70-talet åkte svenskar ut i världen för att bygga brunnar och vägar. Sedan drogs lärdomen att för att bistånd ska bli långsiktigt hållbart måste projekten vara lokalt förankrade och ”ägas” av lokalbefolkningen. Nu dras nästa lärdom. - Vi kan inte längre lägga allt fokus på enskilda projekt, säger Viveka. De projekten är viktiga och ger långsiktig förbättring för projektens deltagare. - Men deras grannar fortsätter att leva i misär, inflikar Carlos. - Precis, fortsätter Viveka. Därför kompletterar vi nu vårt jordnära arbete med insatser som syftar till att förändra strukturer. Kooperation Utan Gränser riktar allt mer stöd till organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och för att påverka staten att stifta lagar till förmån för fattiga människor.

 

Bonden påverkas av..
Kunskap Martha och hennes bror Agusto odlade bara majs, bönor och lite kaffe. Genom Bondekommitén fick de lära sig ekologisk grönsaksodling. Martha har nu tomater, lök och koriander i sin trädgård. Familjen får i sig viktiga vitaminer och blir det över kan de sälja en del på den lokala marknaden.Resurser Martha hade inte råd med insatsmedel till jordbruket. Genom Bondekommitén fick hon tillgång till material och kunskap om hur man kan konstruera ett vattensnålt bevattningssystem, och hur man tillverkar ekologiskt gödsel.	Martha Ruiz
Lokal politik I Senaidas kommun hade få råd att åka buss. Genom Bondekommitén lärde sig hon och de andra att påverka politiskt. De kallade till ett möte med bussbolagets direktör och borgmästaren. Direktören lovade att sänka biljettpriset och borgmästaren lovade att dra en helt ny busslinje.	Senaida Cosaguas
Tillgång till mark Juan betalade hyran för sin jordplätt genom arbete på ”ägarens” kaffeplantage. Bondekommitén avslöjade att byns jord var kommunal. Idag har Juan papper på att han äger rätten till jorden. Bondekommiténs lobbyarbete har bidragit till att en lag om jordregistrering implementerats.  Organisation Att ha en lokal organisation eller ett kooperativ är centralt för att småbönder ska kunna överleva som producenter. Genom Bondekommitén lärde sig Juans förening att prisförhandla och administrera. Nu har föreningen fått tillgång till en exportmarknad för sina sockerärtor.	Juan Vasquez
Hot om tvångsförflyttning Till Fabianas by kom ett gruvföretag för att exploatera. Byn äger inte det som finns under marken, hävdade de. Bondekommitén försvarade byn med stöd ILO 169, en FN-konvention som Guatemala skrivit under, som bl.a skyddar ursprungsfolkens rätt till sina landområden.	Fabiana Ortiz

Regeringens politik
Med det nya frihandelsavtalet strömmar subventionerade varor tullfritt in i Guatemala. Konkurrensen är hård för landets småproducenter. Bondekommitén deltog i utformandet av ”Plattform för alternativ landsbygsutveckling”, som nu presenteras för den nya regeringen.

Den internationella marknaden
När Vietnam ökade sin kaffeproduktion fick Agusto uselt betalt för sitt kaffe. När USA började köra etanolbilar fördubblades majspriset för konsumenter som Martha. Genom det globala nätverket Via Campesina företräder Bondekommitén sina medlemmar på internationell nivå. 

Comité de Unidad Campesina (C.U.C.)

(Kommitén för Bönders Sammanhållning, här kallad Bondekommitén.)
.. är en nationell organisation som företräder jordlösa, ursprungsfolk, plantagearbetare, småbönder, m fl. De arbetar både i byar med specifika utvecklingsprojekt och med lobby och påverkan mot staten.

Kooperation Utan Gränsers stöd till C.U.C:

1. Resurser till utveckling av centralorganisationens lobby och påverkansarbete.
2. Lokala projekt: 40 byar får bevattningssystem och utbildning i ekologisk odling och kycklinguppfödning. De får också utbildning i påverkansarbete på lokal nivå. Deltagarna använder sin kunskap till att påverka kommunen eller lösa jordkonflikter.

I Guatemala..

..äger två procent av befolkningen 60 procent av jorden. Ingen i den lilla klick storgodsägare som härskar över landet tillhör ursprungsbefolkningarna, som utgör 80 procent av guatemalanerna.

Guatemala: En solidarisk söndag för bostadskooperativet

Strax utanför Guatemalas huvudstad växer flera nya bostadskooperativ fram med stöd från Kooperation Utan Gränser. Läraren Brenda befinner sig i början av den långa process som ska ge henne och hennes barn ett eget hem i ett tryggt område.

Det är söndag och som alla söndagar är det den längsta arbetsdagen för alla nybyggare i Kooperation Utan Gränsers bostadsprojekt. Men just idag är en extra solidarisk dag: Kooperativet El Esfuerzo får besök av Kooperativet Domus Magister. Runt 60 människor arbetar tillsammans en hel dag. De skottar sand, bär cementblock, armerar järn, blandar cement, fyller diken, hugger ner buskar och bygger grunden till en  mur. 
Några av solidaritets-arbetarna är Brenda, sonen Walter, 14 och dottern Andrea, 16. Brenda tycker att de solidariska söndagarna är bra för alla: El Esfuerzo får extra arbetskraft, och Domus Magister, som inte börjat bygga ännu, får träna på hur man gör.

Professionellt stöd

Vägen till en egen bostad är lång och kostsam. Kooperation Utan Gränser skänker inga hus, utan underlättar i processen för grupper som bildar bostadskooperativ. Pengar som samlats in i Sverige används inom bostadsprojekten till teknisk assistens till grupperna.
Ett kunnigt team, bestående av en arkitekt, en ekonom, en advokat och en socialarbetare följer gruppen från dess bildande tills husen står färdiga. Kooperativet anställer några professionella byggarbetare som fungerar som mentorer genom byggprocessen.

Bostadslösa lärare

Brenda arbetar som de flesta medlemmarna i Domus Magister som lärare. I Guatemala är det ett lågavlönat arbete, och som ensamstående skulle hon aldrig ha möjligheten att köpa sig ett likvärdigt boende som det hon och barnen nu kommer att få som medlemmar i ett kooperativ där alla bygger husen tillsammans.

- Innan hyrde vi en lägenhet i ett bostadsområde med extremt mycket våld. Både jag och mina barn terroriserades av maras (kriminella gäng i Amerika). Vi bodde precis på gränsen mellan två områden som kontrolleras av olika maras. Det gick inte att bo kvar längre, berättar Brenda.

Brenda och hennes lärarkollega Gloria som också var i desperat behov av bostad grundade då Domus Magister. Kooperativet består nu av 25 hushåll, som tillsammans med systerkooperativet El Esfuerzo utbildas av Kooperation Utan Gränser i kooperativa värderingar, konflikthantering, ledarskap, administration, bokföring, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Kooperativet hoppas på att kunna börja bygga sina hus i början av 2008.
 

Walter, Brenda och Andrea

Byggmästaren Marcial (till höger) visar hur järnet ska armeras

Dotter och mor arbetar tillsammans

Socialarbetaren Itchmukane kartlägger familjernas behov

En skam hur dina pensionspengar används i Guatemala

Det finns en allvarlig ekvation som inte går ihop. En krock och paradox mellan världens stora och små, de maktfullkomliga och de maktlösa, som inte har någon lösning så länge system, lagar och regelverk är utformade som de är idag.

Å ena sidan de senaste decenniernas nyliberala investeringspolitik där lokala marknader i fattiga länder öppnas upp för stora internationella investerare. Tanken är att att pengar ska rulla in i dessa fattiga ekonomier och bidra till landets utveckling.

Å andra sidan de lokalsamhällen som råkar ligga där investeringarna, läs exploateringen ska ske. Aldrig har de tillfrågats om det var vad de ville, sällan har de velat, ofta har de ljugits för och i slutändan insett att de blivit lurade.

Exemplena kan räknas i hundratusentals. Det är ju så systemet fungerar. Systemet som försvaras av de flesta som gynnas av det. Du gynnas av det. Dina pensionspengar dansar runt på någon slags diffus global ”marknad”, så att de kan växa och bli feta tills det är dags för dig att casha ut dem.

Just nu används en del av dina pensionspengar till att systematiskt kränka och hota lokalbefolkningen som råkar bo kring Marlingruvan i Guatemala.

De svenska AP-fonderna har investerat i ett gruvföretag som heter Goldcorp. Trots att det världsledande analysföretaget Jantzi Research plockat bort Goldcorp från sin lista med argumentet att de är socialt oansvariga och rekommendationen är att inte investera i dem på grund av det. Trots de så backar inte de svenska AP-fonderna.

Goldcorp började utvinna guld i San Miguel Ixtahuacan i Guatemala 2004. 99 procent av vinsterna går till dem själva, och en procent till den guatemalanska staten. Priset som lokalbefolkningen fått betala för gruvdriften är att vattnet har blivit otjänligt i området då det numera flyter aluminium och arsenik i bäckarna. Brunnar har sinat då gruvdriften slukar osannolika mängder vatten. Gruvföretaget förnekar att deras verksamhet har med saken att göra. Där skogen fanns finns nu bara en öken, och så har befolkningens förlorat inte bara vattnet utan också sitt livsviktiga skafferi. Gruvan har skapat miljoner ton avfall. Ständigt tunga förbipasserande transporter och dammvindar har orsakat luftrörsproblem bland människorna. Sprängningarna i gruvan har gjort så att många husväggar har spruckit. Gruvföretaget har hävdat att det beror på att människorna har spelat musik i de dåligt byggda husen på för hög volym, och har givetvis inte ersatt de boende.

När gruvföretaget kom till området köpte man marken för inga pengar alls av bönderna, om man jämför med den profit de senare skulle få ut av den. Man berättade inte vad marken skulle användas till och i flera fall hävdade man till exempel att den skulle användas till grönsaksodling. Många ångrar att de sålde sin mark, andra vittnar om att de blev hotade eller tvingade att sälja.

När de som sålt sin mark organiserade sig och förde fram krav till gruvföretagets ledning om att man ville omförhandla priset för marken, attackerades de av bolagets säkerhetsstyrka med våld.

Ekvationen som inte går ihop är att å ena sidan släpper Guatemala in de här företagen i landet, å andra sidan har landet ratificerat ILO 169, en internationell konvention som skyddar ursprungsfolkens territoriella rättigheter och ger dem rätt att bli rådfrågade rörande projekt, politiska förändringar och lagar som påverkar deras territorier.

Givetvis rådfrågades inte folket kring Marlingruvan, eller folket kring någon av de 350 platser i Guatemala där utländska företag nu exploaterar eller ska till att exploatera naturresurser.

Med ILO 169 i ryggen arrangerade istället folk själva 36 lokala folkomröstningar angående gruvdrift och megaexploatering i Guatemala. 500.000 människor har röstat i dessa och 99 procent har sagt nej. När en kommun nära Marlingruvan skulle folkomrösta spred Goldcorp ut ett falskt flygblad där det stod att folkomröstningen var inställd. Folkomröstningen genomfördes och två år senare fastslog konstitutionsdomstolen att den var legitim och legal, men inte bindande.

Biskopen i området har varit engagerad mot gruvdriften och för det har han utsatts för dödshot. Kränkningar och hot förekommer mot alla som protesterar mot gruvdriften. Protesterande bybor har arresterats och anklagats för falska brott, vilket tack och lov deras juridiska företrädare vid flera tillfällen lyckats bevisa.

Att försvara sina mänskliga rättigheter är kriminellt i Guatemala, och det systemet stöds och finansieras till en viss del av dina svenska pensionspengar. Det minsta du kan göra är att delta i Latinamerikagruppernas och Kristna Fredsrörelsens påverkanskampanj. Du behöver bara fylla i ett formulär på nätet så skickas din protest till AP-fonderna.

De här bilderna är inte från just den kommunen där gruvdriften pågår, men från en by där människor lever under liknande omständigheter, som jag besökte förra året.

l

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Guatemala, gruvdrift, AP-fonder, pensionssparande, Goldcorp, Latinamerika, naturresurser, ursprungsfolk

Med svenskgrupp i våldets Guatemala

Guatemala. Jag kommer tuffandes på landsvägen med en grupp svenskar på besök. De ägnar sig annars åt att hjälpa till att samla in pengar till Kooperation Utan Gränser genom konsumentföreningarna i Sverige. Nu ska de besöka våra projekt. Det är deras andra dag någonsin i Guatemala och Latinamerika. De kan inte spanska och jag reser med som tolk med någon slags reseledarfunktion.

Plötsligt ligger ett träd fällt över vägen och köerna ringlar sig långa. Vår chaufför försöker sig på en genväg genom ett majsfält men det är totalkaos och bilar överallt. Redan mörkt. Vi vänder tillbaka och väntar och hör rykten. Ännu en gång har en busschaufför skjutits ihjäl. Folk är skitförbannade och trötta på våldet och på att polisen som vanligt inte gör något. Ibland arresterar de någon, men sen kör dem brottslingarna runt hörnet och släpper av dem mot lite pengar, berättar vår chaufför.

Korruption och misskötsel i samhällets alla skikt och instanser och våld som vardagsmat har gjort att människor fått nog. De är rasande. Två mördade busschuafförer på samma dag tände gnistan som ledde till upplopp och kravaller i Sololá. Och mitt i alltihop satt jag med mina konsumentföreningsvänner. Det var nog tur att invånarna i vrede och protest fällt två jätteträd över vägen ner till Sololá. För när de äntligen sågats bort och vi (fortfarande ovetande) kunde fortsätta ner mot centrum möttes vi av hundratals kravallpoliser och utbrända bilar. Utan att hänga med hur det gick till satt vi plötsligt mitt i en korsning där luften fortfarande andades upploppsstämning och eldrök. Och brända lik fick vi veta. Hade vi kommit en timme tidigare hade vi hamnat mitt i skottlinjen.

Runt vår minibuss som inte kunde ta sig varken framåt eller bakåt trängdes poliser och invånare från samhället. Medan vår chaufför tog sig ut för att leta efter en lämplig flyktväg från kaoset berättade jag vad som hänt för de smått skärrade resenärerna (om detta är den sanna historien eller ej kan jag inte svara för): polisen hade arresterat chaufförernas mördare. Men de rasande människorna som inte tror en sekund på att dessa personer någonsin kommer få sitt straff protesterade utanför polisstationen där mördarna satt häktade. Stämningen piskades upp och tillslut sattes det eld på polisstationen, några polisbilar och mördarnas egen bil på gatan.

De ska ha fått sitt straff, mördarna, för de finns inte längre.

Vad som ligger bakom är svårt att förstå för en utomstående. Konspirationsteori eller sant är svårt att veta, men många tror så här:

Konservativa och antidemokratiska krafter rider på svallvågen som orsakats av statskuppen i grannlandet Honduras. Oroliga rykten går om risken för fler kupper. I Guatemala regerar en ”socialdemokratisk” regering (kanske fanns en välvilja någonstans i begynnelsen men inte har de lyckats förändra något sedan de kom till makten 2007). Teorin baserar sig på att militären betalar fattiga för att orsaka kaos runtom i landet (tex genom att mörda busschaufförer); som i sin tur i förlängningen kommer att bidra till en ökad allmän politisk instabilitet; vilket skulle göra klimatet gynnsammare för den som vill välta omkull den nuvarande regeringen.

Hur det än är så är situationen i Guatemala ganska allvarlig. Antal anmälda brott mot människorättsaktivister ökade med 50 procent bara mellan 2008 och 2009. Årets torka var den allvarligaste på 30 år och på många håll står bönderna utan inkomster och mat.

”Det här låg kanske inte i mitt planerade program redan för er andra dag här”, sa jag till min svenskgrupp när vi några timmar efter upploppen åt middag på en hotellrestaurang i godan ro. ”Men visst fanns det med i planeringen!”

Några dagar senare döms för första gången i Guatemala ett armébefäl för brott begångna under inbördeskriget, när 200 000 människor mördades. Han fick 53 års fängelse, och kanske, kanske, finns hopp om ljusning långt borta bakom berg av mörker.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Guatemala

Har jag en mördare i min inbox?

Någon jag har mail i min inbox ifrån är anklagad för mord.

Guatemala.

Här sker 17 mord om dagen och 98 procent av brotten reds aldrig ut. Ännu en mördad advokat. Fastän den här gången skulle mordet inte drunkna bland alla andra mord, som alltid annars. ”Om ni ser den här inspelningen så är det för att jag är död nu”, säger Rodrigo Rosenberg i en inspelning som finns på youtube nu. Han sköts på öppen gata när han var ute och cyklade. ”Jag är död för att jag var Khalil Musas och hans dotter Marjorie Musas försvarsadvokat.”

Far och dotter Musa är också mördade. Och i Rosenbergs videoinspelning lägger han skulden på en rad personer, bland annat självaste presidenten, Alvaro Colom. Och så den här killen som jag har en massa mail ifrån i min inbox. Han jobbar på en organisation vi stödjer men så är han visst representant i den statliga landsbygdsutvecklingsbanken också. Rosenberg säger att den är en ingenting annat än tvättstuga för knarkpengar. Och det är ju inte så förvånande om det skulle stämma eftersom Guatemala är ett av de mest korrupta länderna i världen och en plats där knarkmaffian har rätt täckande inflytande.

Hur hanterar en biståndsorganisation en sån här situation? Svårt att veta just nu. Allt är under utredning.

När socialdemokratiske Colom kom till makten för snart två år sedan var det ett maktskifte från höger till lite åt vänster. Till det ”mindre sämre” enligt folk. Koleran vann över pesten skrev jag i min blogg, men ändå med en gnutta hopp om bättring. Nu är Colom lika förknippad med korruptionen som någon annan president., om inte innan så iallafall efter att det här hände.

Herr Khalil blev erbjuden en plats i styrelsen för den här statliga landsbygdsotvecklingsbanken. Det var det som hände. Han kände sig hedrad och tackade ja. Men sen blev han uppsökt av några personer som sa att han nog borde tacka nej. För Guatemalas skull.

Ja, och sen blev han skjuten. Och hans dotter också. Och så nu hans advokat.

Enligt Rosenbergs vittnesmål var morden ett sätt att tysta kritiker av penningtvätt och korruption inom regeringen. Men det kan förstås lika gärna vara tvärtom. Många tror att det är en komplott. Att det är ett smart drag från högerns och knarkmaffians sida att skada den sittande regeringen. Att bli av med dem. Och skulle det vara så så är de på god väg: I förrgår demonstrerade kanske (kan inte påstå att jag litar på medias uppgifter) 80 000 människor i Guatemala City. En namninsamling har startat för att få bort Colom från presidentposten. En miljon underskrifter behövs för det – men det ska vi nog klara, tror någon som en journalist pratar med.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Guatemala, mord, advokat, Alvaro Colom, Rodrigo Rosenberg, korruption, knarkmaffia

Genom en sjuårings ögon

Jag var och hälsade på ett kaffekooperativ i Guatemala. Vi tittade på installationerna där kaffet skalas och torkas.  Selvin, 7 år, var mäkta imponerad av min kamera. Jag gav den till honom, visade hur man tar ett kort, och sa till honom att han fick låna kameran, och ta kort på precis vad han ville. Jag ville se världen med hans ögon. Och när jag sen tittade på hans bilder så kändes det precis så. Som att jag såg världen genom hans ögon för en stund! Titta själv får du se:

Exotiskt knark

Jag borde inte klaga när jag nu egentligen har ett av de roligaste jobben jag kan komma på. Men jag måste erkänna att efter en vecka i Honduras, en vecka i Nicaragua, fem veckor i Sverige (ok, fyra av dem var semester..), en vecka i Brasilien och en vecka i Bolivia (detta sedan i juni), så var det inte jättespännande att packa väskan igen i september och åka på en tvåveckors till Guatemala. Trots att Guatemala är ett av mina favoritländer, och trots att jag tog mig ledigt för att åka och slappa i två dagar på min favoritplats i hela världen (sjön Atitlán).

Jag är bara lite orolig att det här flängandet håller på att bli som ett knark. Jag kanske aldrig mer kommer kunna ha ett jobb där jag måste befinna mig på samma plats i mer än en månad i sträck, utan att det ger mig svår abstinens.

Och ändå längtar jag bort från hotellrum (där jag upprörs över detaljer som att de envisas med att vara fruktansvärda miljöbovar och byta lakan och handdukar varje dag fastän jag säger att det inte behövs), jag längtar bort från hotellfrukostar som alltid erbjuder massor med kött och ingen ost, jag längtar bort från flygplatser och incheck och säkerhetskontroll och passkontroll och fåniga immigrationsformulär som ingen läser.

Det är faktiskt inte ett dugg exotiskt.

Jag längtar efter en kattunge eller en hundvalp, haha. Vi har kollat upp om man kan få med sig en sån hem den dagen man bestämmer sig för att återvända till Sverige. De måste sitta i karantän i fyra månader för 40 000 sek. Men tydligen har inte Finland de kraven så de kanske kan få åka hem via Finland. Eh… Det var visst bara en fånig längtan efter lite normalt ”familjeliv”, nu när alla andra skaffar barn och bostadsrätter där hemma i Svedala.

Jag tar en sväng till Nicaragua istället.

Koprat

Det är kulturfestival i San José och i den ingår också Kossorna. Alltså de där kossorna som dyker upp över hela världen. Blommiga, lila, gröna, randiga, glittrande, dansande.. Ko-parad! De står lite varsomhelst inne i stan. Flera har såklart blivit vandaliserade. Vandaliserade?! Det är ingen jäkla vandalisering! Skriker Pedro som jag sitter och dricker öl med efter en dansföreställning på Stora Teatern. Det är una inversión i konsten! Ett bidrag, en utveckling av befintlig konst! Han gestikulerar med armarna. Det är väl inte bara ko-konstnärerna som har rätt att uttrycka sig! Kidsen har det också, och om deras sätt att kommunicera med omvärlden är att sätta sin tag på en kossa i det offentliga rummet så fine! Gör det!

Hm. Ok. Jag tycker det är ganska skönt att sitta och dricka öl med en gestikulerande anarkist (obs pacifist måste jag hälsa att han är, trots sitt epitet). Ställ ut kossorna på gatorna och låt alla måla på dem! Vad skulle hända då? Det vore väl jättespännande!

Jag vet inte hur mycket Pedro har druckit, men han gör i alla fall en snygg koppling: Fast jag kanske inte borde säga något. Jag äter ju faktiskt kossor..

Inte jag. Fast härom veckan var jag tvungen att sitta och gnaga på det segaste magraste lilla koben jag nånsin sett. Pedro lyssnar med glansiga ögon.
Jag var hemma hos Martha och hennes bror Agusto och deras mamma Ana,

i Quiché, Guatemala. Vi satt i flera timmar och pratade på träbänken på det stampade jordgolvet utanför deras hus. Ana kunde ingen spanska men hon kramade mig och log och kände på mitt hår och jag visste att jag var godkänd och välkommen. Agusto sa inte så mycket. Han har inte pratat sen militärerna kom in i vår by, berättar Martha. Det var på 80-talet. Han var 7 då. Han blev så rädd när han såg vad militärerna gjorde att hjärtat stannade en stund och sen dess har han varit så här. Jag klarar inte av att fråga vad militärerna gjorde. Jag vet ändå ungefär vad som hände. Agusto förstår i alla fall vad jag säger och efter en stund kommunicerar vi visst. Han ler stolt när vi pratar om hans kaffeplantor. Hur det var så skulle jag precis ge mig iväg, när Ana genom Martha talade om för mig att jag inte fick gå utan att äta först.  Jag visste vad som väntade. Men det fanns inte i universum att jag kunde tacka nej.

Martha, Ana och Agusto har varken el eller rinnande vatten. Vattnet i brunnen är brunt och brunnen är grund. De är den första familj jag besökt på landsbygden som inte har ett endaste litet djur. Inte en mager höna ens. Och så bjuder de mig på kokött. Som jag inte ätit sen jag var 14. En liten senig mager broskbit som simmar runt i en soppa med oljig yta. Och så Coca Cola så klart. Jag frågar ingenting om den döda kossan. Jag har sett dem som betar utanför byn. Man ser vartenda revben på dem, och kraniet vill liksom ta sig ut ur huden.

Pedro sväljer en stor klunk öl och frågar om jag blev sjuk. Så klart jag blev. Men det var det värt.

Jag i Marthas temazcal, typ svetthydda. Bastu&dusch-i-ett.

 Läs även andra bloggares åsikter om Guatemala, Costa Rica, fri konst, kossor, fattigdom, temazcal, koparad, vegetarianism

Centralamerika på fyra hjul

Jag har rest mer än 3500 kilometer på två veckor. Och då räknar jag inte in flygresan San José – San Salvador tur och retur. Jag brukar inte tycka om att åka bil. Jag brukar må illa. Och man missar så mycket när man bara har en glasruta att glo genom. Ser man inte himlen skymta i övre synfältet, känner man inte jorden under fötterna, då tappar man känslan av upplevelsen. Så jag går gärna. Men nu åkte jag alltså väldigt mycket bil. Och upplevde ändå.

Människor bor i sina hus, som kan se ut hur som helst, längs vägen. Vid vägkanten står hemmasnickrade stolar på vingliga ben, högar av flätade korgar och fåglar av trä till försäljning. Bilarna åker fort och barnen leker så nära, alldeles på vägens vita kantstreck sitter de. I städerna får vi rutorna tvättade vid varje övergångsställe. En kvinna säljer såna där gummibitar som man sätter på fotpedalerna i bilen.. Jag blir erbjuden plånböcker, tuggummi, tidningar, dockor, nyckelringar, nötter, läsk, strumpor, lotter, väskor och spiderman-masker. Eller en tom smutsig hand som bara vill ha en slant. Rödljusen utgör en marknadsplats där fler människor försörjer sig än på kontoren runtomkring.

Ute på landet igen vinglar en man sakta för sig själv i ett fyllorus, omedveten om att bilar passerar honom med decimetrar av mellanrum i hundra kilometer i timmen. En flock kor lunkar längs vägen och en skrynklig liten man med för stor hatt och machete i handen verkar inte bry sig om att bilarna vill förbi hans kor. Under stora reklamskyltar längs med vägen bor familjer i hus av palm och plåt; deras inkomst får de från reklamföretaget för att de vaktar reklamskylten dag och natt.

Hundar överallt. Överkörda, haltande, springande, skällande hundar. Blodiga, såriga, enögda, trebenta, noppiga, tufsiga, undernärda. Vem bryr sig om hundar när barnen inte ens får i sig det som behövs för att må bra? Vi kör över en hund. Duns, säger det. Ett ylande som tack och lov tystnar nästan direkt. Genom bakrutan ser jag en liten brun varelse på rygg, några spasmer-ryck i benen, och så – död. Vi glider bara vidare. Vi borde göra något men vad skulle vi göra? Ingen äger hunden, ingen kommer sakna den. Ingen polis skulle hämta upp den, ingen soptunna finns att slänga den i. Ingen vill ändå ta i den.

Vägkanten, världens största supermarket. Papaya, mango, avokado, apelsiner, pumpa. Bruna bönor, röda bönor, svarta bönor. Majskolvar, majsbröd, majskakor. Vid kusten, fisk, krabbor. I bergen, bältdjur, potatis. Någon annanstans; stora ödlor, bakbundna. Kvinnor, män, barn. När jordens avkommor inte längre betalar sig på världens marknader; då skapas den egna, den där inga mellanhänder finns.

Bilolyckor. Skadade människor, mosade bilar. Lastbilar med människor som last, -vanligare än bussar. Män som ogenerat gör sina behov där de uppstod. En död häst full av svarta zopilotes, stora svarta gamar som fick lyxbuffé denna dag.

Berg, hav, åkrar, skog, vulkaner, sjöar, byar, städer.. det tar aldrig slut. Och vi reser vidare.

Avocado och tortillas

Guatemala igen. Martha visar mig sina ärrade händer. Min mormor högg mig med kniven på händerna när jag inte hackade grönsakerna på rätt sätt, säger hon. Om jag var olydig kunde de låta mig hänga i ett rep från taket.

Hennes ord gör ont att höra, ändå är det sådana här dagar jag trivs som bäst med mitt arbete. Påminns om att jag inte är en kontorsråtta. Egentligen. Jag lät Martha vara min guide idag. Vi promenerar över bron mot Marthas hem och Incencios slum. De har en fantastisk utsikt här, tänker jag. Vi går genom de trånga gränderna, Martha hälsar på alla och stannar och skrattar och småpratar med många. De har en fantastisk gemenskap här, tänker jag. Jag köper avokados och tortillas och vi går hem till Martha. Hon kokar äggsoppa och delar ut Coca Cola till mig och barnen och vi pratar om allt. Det är så underbart att träffa nya människor ibland. Hon vill veta om mig och jag vill veta om henne. Orden tar aldrig slut. I samma stund som jag börjar äta slutar hunden äntligen att skälla på mig. En fiende bjuder man väl ändå inte på mat, tänkte han kanske.

Reina har precis gått ut ettan men hon fyller mitt block med fina snirkliga bokstäver som bildar ord som bildar meningar. Brian är fem men redan en mästerfotograf, efter att ha testat min kamera en stund. Enperatris sitter på sängkanten och vaktar sin sovande svettiga bebis. Hon är på besök över helgen med sin kille. Killen sitter i en stol och ser cool ut. Martha är skitarg på honom för att han inte låter Enperatris jobba. En jäkla machista är vad han är, säger hon.

I Guatemala är det inte bara arbetslösa, skoputsare och tuggummiförsäljare som är fattiga. I Guatemala tjänar inte heller lärare, apotekare, fabriksarbetare, byggarbetare, sekreterare, busschaufförer eller butiksanställda tillräckligt för att kunna köpa sig en liten tomt och bygga sitt hus på. Det vill säga att de flesta i Guatemala inte har råd att bo. Men de flesta bor ju ändå. Nöden har verkligen ingen lag.

En lag har nyligen godkänts i Guatemala. Den är byråkratisk och krånglig men den ger folk rätt att legalisera marken de bor på. Det vill säga få ut papper som bevisar att de äger marken de bor på. Marken som ingen använde som de byggt sina egna hus på.

Martha rusar genom livet och genom alla slumområden hon kan hitta. Hon har två stora uppdrag: Ett. Tala om för människor att de har rätt att få ut papper på att de äger marken de bor på. Två. Tala om för män och kvinnor att män inte äger kvinnor. Att män inte får slå kvinnor. Att kvinnor är lika fria människor som män.  

Koleran vann i Guatemala

Aschlop har besökt grannbyn på andra sidan berget. Nu rundar hon krönet och ser sin hemby från ovan. Jag ser genom rutan hennes ögon och ansiktsdrag förvridas till ett på randen till vanvettets skräck. Hon faller, jag faller, för nu ser jag vad hon ser. Hennes by brinner och soldaterna skriker och pekar med sina vapen mot allt som rör sig. Männen står uppställda på en lång rad och kvinnor och barn knuffas in i ett av husen. Så slänger en soldat in något i huset och huset brinner. Aschlops mamma brinner, Aschlops systrar brinner, Aschlop är förlamad, jag är förlamad i min fåtölj. 

Soldaterna tar med sig byns män och på några ögonblick är byn tom, borta. Det ryker ur askan från de nedbrända husen. Ljudet av den sprakande elden från huset med kvinnorna och barnen är det enda som hörs. Aschlop är ensam i hela världen och hon är 15 år och jag är 15 år och gråter hejdlöst, för jag vet att Aschlop fanns på riktigt och det som hände hände på riktigt, någonstans.

I Guatemala avrättades två hundra tusen människor under 36 år av den USA-understödda armén. Många på de mest brutala vis. Fredsavtalet skrevs under 1996. Alldeles himla nyss! Massaker efter massaker efter massaker.. vad måste inte det ha gjort med Guatemala? Ett skräckrike, ett sönderslaget drömlandskap, en kollektiv panikångestattack, en själlös nation, ett krossat hopp, den mänskliga ondskan personifierad..

Nu har de valt ännu en ny president. I söndags. De flesta röstade inte. Som att välja mellan pest eller kolera, suckade min kollega i Guatemala.

Jag vill ändå tro att kolera är lite mindre skitilla än pest. För pesten som förlorade i slutspurten heter Otto Pérez Molina, en gammal general med alldeles för många döda guatemalaner på sitt goda samvete.

Hur kunde han få 47 procent av rösterna? Hur kunde han hur kunde han hur kunde NÅGON rösta på en så genomelak man? Är det för att jag är en ung, dum, naiv svennebanan som jag INTE KAN fatta det?

La cultura del miedo, Rädslans kultur, svarar alla jag frågar. I ett samhälle byggt på rädsla kan mördare väljas till presidenter och det kan kallas för demokrati. Hurra för koleran säger jag bara.

PS. Pumans Dotter var filmen jag såg. Det är film av Ulf Hultberg, baserad på en ungdomsbok av Monica Zak. Men alla vuxna i hela världen borde se den, läsa den. Trots att den har 13 år på nacken.