You are currently browsing the category archive for the 'Guatemala' category.
Någon jag har mail i min inbox ifrån är anklagad för mord.
Guatemala.
Här sker 17 mord om dagen och 98 procent av brotten reds aldrig ut. Ännu en mördad advokat. Fastän den här gången skulle mordet inte drunkna bland alla andra mord, som alltid annars. ”Om ni ser den här inspelningen så är det för att jag är död nu”, säger Rodrigo Rosenberg i en inspelning som finns på youtube nu. Han sköts på öppen gata när han var ute och cyklade. ”Jag är död för att jag var Khalil Musas och hans dotter Marjorie Musas försvarsadvokat.”
Far och dotter Musa är också mördade. Och i Rosenbergs videoinspelning lägger han skulden på en rad personer, bland annat självaste presidenten, Alvaro Colom. Och så den här killen som jag har en massa mail ifrån i min inbox. Han jobbar på en organisation vi stödjer men så är han visst representant i den statliga landsbygdsutvecklingsbanken också. Rosenberg säger att den är en ingenting annat än tvättstuga för knarkpengar. Och det är ju inte så förvånande om det skulle stämma eftersom Guatemala är ett av de mest korrupta länderna i världen och en plats där knarkmaffian har rätt täckande inflytande.
Hur hanterar en biståndsorganisation en sån här situation? Svårt att veta just nu. Allt är under utredning.
När socialdemokratiske Colom kom till makten för snart två år sedan var det ett maktskifte från höger till lite åt vänster. Till det ”mindre sämre” enligt folk. Koleran vann över pesten skrev jag i min blogg, men ändå med en gnutta hopp om bättring. Nu är Colom lika förknippad med korruptionen som någon annan president., om inte innan så iallafall efter att det här hände.
Herr Khalil blev erbjuden en plats i styrelsen för den här statliga landsbygdsotvecklingsbanken. Det var det som hände. Han kände sig hedrad och tackade ja. Men sen blev han uppsökt av några personer som sa att han nog borde tacka nej. För Guatemalas skull.
Ja, och sen blev han skjuten. Och hans dotter också. Och så nu hans advokat.
Enligt Rosenbergs vittnesmål var morden ett sätt att tysta kritiker av penningtvätt och korruption inom regeringen. Men det kan förstås lika gärna vara tvärtom. Många tror att det är en komplott. Att det är ett smart drag från högerns och knarkmaffians sida att skada den sittande regeringen. Att bli av med dem. Och skulle det vara så så är de på god väg: I förrgår demonstrerade kanske (kan inte påstå att jag litar på medias uppgifter) 80 000 människor i Guatemala City. En namninsamling har startat för att få bort Colom från presidentposten. En miljon underskrifter behövs för det – men det ska vi nog klara, tror någon som en journalist pratar med.
Läs även andra bloggares åsikter om Guatemala, mord, advokat, Alvaro Colom, Rodrigo Rosenberg, korruption, knarkmaffia
Jag var och hälsade på ett kaffekooperativ i Guatemala. Vi tittade på installationerna där kaffet skalas och torkas. Selvin, 7 år, var mäkta imponerad av min kamera. Jag gav den till honom, visade hur man tar ett kort, och sa till honom att han fick låna kameran, och ta kort på precis vad han ville. Jag ville se världen med hans ögon. Och när jag sen tittade på hans bilder så kändes det precis så. Som att jag såg världen genom hans ögon för en stund! Titta själv får du se:
Jag borde inte klaga när jag nu egentligen har ett av de roligaste jobben jag kan komma på. Men jag måste erkänna att efter en vecka i Honduras, en vecka i Nicaragua, fem veckor i Sverige (ok, fyra av dem var semester..), en vecka i Brasilien och en vecka i Bolivia (detta sedan i juni), så var det inte jättespännande att packa väskan igen i september och åka på en tvåveckors till Guatemala. Trots att Guatemala är ett av mina favoritländer, och trots att jag tog mig ledigt för att åka och slappa i två dagar på min favoritplats i hela världen (sjön Atitlán).
Jag är bara lite orolig att det här flängandet håller på att bli som ett knark. Jag kanske aldrig mer kommer kunna ha ett jobb där jag måste befinna mig på samma plats i mer än en månad i sträck, utan att det ger mig svår abstinens.
Och ändå längtar jag bort från hotellrum (där jag upprörs över detaljer som att de envisas med att vara fruktansvärda miljöbovar och byta lakan och handdukar varje dag fastän jag säger att det inte behövs), jag längtar bort från hotellfrukostar som alltid erbjuder massor med kött och ingen ost, jag längtar bort från flygplatser och incheck och säkerhetskontroll och passkontroll och fåniga immigrationsformulär som ingen läser.
Det är faktiskt inte ett dugg exotiskt.
Jag längtar efter en kattunge eller en hundvalp, haha. Vi har kollat upp om man kan få med sig en sån hem den dagen man bestämmer sig för att återvända till Sverige. De måste sitta i karantän i fyra månader för 40 000 sek. Men tydligen har inte Finland de kraven så de kanske kan få åka hem via Finland. Eh… Det var visst bara en fånig längtan efter lite normalt ”familjeliv”, nu när alla andra skaffar barn och bostadsrätter där hemma i Svedala.
Jag tar en sväng till Nicaragua istället.
Det är kulturfestival i San José och i den ingår också Kossorna. Alltså de där kossorna som dyker upp över hela världen. Blommiga, lila, gröna, randiga, glittrande, dansande.. Ko-parad! De står lite varsomhelst inne i stan. Flera har såklart blivit vandaliserade. Vandaliserade?! Det är ingen jäkla vandalisering! Skriker Pedro som jag sitter och dricker öl med efter en dansföreställning på Stora Teatern. Det är una inversión i konsten! Ett bidrag, en utveckling av befintlig konst! Han gestikulerar med armarna. Det är väl inte bara ko-konstnärerna som har rätt att uttrycka sig! Kidsen har det också, och om deras sätt att kommunicera med omvärlden är att sätta sin tag på en kossa i det offentliga rummet så
fine! Gör det!
Hm. Ok. Jag tycker det är ganska skönt att sitta och dricka öl med en gestikulerande anarkist (obs pacifist måste jag hälsa att han är, trots sitt epitet). Ställ ut kossorna på gatorna och låt alla måla på dem! Vad skulle hända då? Det vore väl jättespännande!
Jag vet inte hur mycket Pedro har druckit, men han gör i alla fall en snygg koppling: Fast jag kanske inte borde säga något. Jag äter ju faktiskt kossor..
Inte jag. Fast härom veckan var jag tvungen att sitta och gnaga på det segaste magraste lilla koben jag nånsin sett. Pedro lyssnar med glansiga ögon.
Jag var hemma hos Martha och hennes bror Agusto och deras mamma Ana,
i Quiché, Guatemala. Vi satt i flera timmar och pratade på träbänken på det stampade jordgolvet 
utanför deras hus. Ana kunde ingen spanska men hon kramade mig och log och kände på mitt hår och jag visste att jag var godkänd och välkommen. Agusto sa inte så mycket. Han har inte pratat sen militärerna kom in i vår by, berättar Martha. Det var på 80-talet. Han var 7 då. Han blev så rädd när han såg vad militärerna gjorde att hjärtat stannade en stund och sen dess har han varit så här. Jag klarar inte av att fråga vad militärerna gjorde. Jag vet ändå ungefär vad som hände. Agusto förstår i alla fall vad jag säger och efter en stund kommunicerar vi visst. Han ler stolt när vi pratar om hans kaffeplantor. Hur det var så skulle jag precis ge mig iväg, när Ana genom Martha talade om för mig att jag inte fick gå utan att äta först. Jag visste vad som väntade. Men det fanns inte i universum att jag kunde tacka nej.
Martha, Ana och Agusto har varken el eller rinnande vatten. Vattnet i brunnen är brunt och brunnen är grund. De är den första familj jag besökt på landsbygden som inte har ett endaste litet djur. Inte en mager höna ens. Och så bjuder de mig på kokött. Som jag inte ätit sen jag var 14. En liten senig mager broskbit som simmar runt i en soppa med oljig yta. Och så Coca Cola så klart. Jag frågar ingenting om den döda kossan. Jag har sett dem som betar utanför byn. Man ser vartenda revben på dem, och kraniet vill liksom ta sig ut ur huden.
Pedro sväljer en stor klunk öl och frågar om jag blev sjuk. Så klart jag blev. Men det var det värt.
Jag i Marthas temazcal, typ svetthydda. Bastu&dusch-i-ett.
Läs även andra bloggares åsikter om Guatemala, Costa Rica, fri konst, kossor, fattigdom, temazcal, koparad, vegetarianism
Jag har rest mer än 3500 kilometer på två veckor. Och då räknar jag inte in flygresan San José – San Salvador tur och retur. Jag brukar inte tycka om att åka bil. Jag brukar må illa. Och man missar så mycket när man bara har en glasruta att glo genom. Ser man inte himlen skymta i övre synfältet, känner man inte jorden under fötterna, då tappar man känslan av upplevelsen. Så jag går gärna. Men nu åkte jag alltså väldigt mycket bil. Och upplevde ändå.
Människor bor i sina hus, som kan se ut hur som helst, längs vägen. Vid vägkanten står hemmasnickrade stolar på vingliga ben, högar av flätade korgar och fåglar av trä till försäljning. Bilarna åker fort och barnen leker så nära, alldeles på vägens vita kantstreck sitter de. I städerna får vi rutorna tvättade vid varje övergångsställe. En kvinna säljer såna där gummibitar som man sätter på fotpedalerna i bilen.. Jag blir erbjuden plånböcker, tuggummi, tidningar, dockor, nyckelringar, nötter, läsk, strumpor, lotter, väskor och spiderman-masker. Eller en tom smutsig hand som bara vill ha en slant. Rödljusen utgör en marknadsplats där fler människor försörjer sig än på kontoren runtomkring.
Ute på landet igen vinglar en man sakta för sig själv i ett fyllorus, omedveten om att bilar passerar honom med decimetrar av mellanrum i hundra kilometer i timmen. En flock kor lunkar längs vägen och en skrynklig liten man med för stor hatt och machete i handen verkar inte bry sig om att bilarna vill förbi hans kor. Under stora reklamskyltar längs med vägen bor familjer i hus av palm och plåt; deras inkomst får de från reklamföretaget för att de vaktar reklamskylten dag och natt.
Hundar överallt. Överkörda, haltande, springande, skällande hundar. Blodiga, såriga, enögda, trebenta, noppiga, tufsiga, undernärda. Vem bryr sig om hundar när barnen inte ens får i sig det som behövs för att må bra? Vi kör över en hund. Duns, säger det. Ett ylande som tack och lov tystnar nästan direkt. Genom bakrutan ser jag en liten brun varelse på rygg, några spasmer-ryck i benen, och så – död. Vi glider bara vidare. Vi borde göra något men vad skulle vi göra? Ingen äger hunden, ingen kommer sakna den. Ingen polis skulle hämta upp den, ingen soptunna finns att slänga den i. Ingen vill ändå ta i den.
Vägkanten, världens största supermarket. Papaya, mango, avokado, apelsiner, pumpa. Bruna bönor, röda bönor, svarta bönor. Majskolvar, majsbröd, majskakor. Vid kusten, fisk, krabbor. I bergen, bältdjur, potatis. Någon annanstans; stora ödlor, bakbundna. Kvinnor, män, barn. När jordens avkommor inte längre betalar sig på världens marknader; då skapas den egna, den där inga mellanhänder finns.
Bilolyckor. Skadade människor, mosade bilar. Lastbilar med människor som last, -vanligare än bussar. Män som ogenerat gör sina behov där de uppstod. En död häst full av svarta zopilotes, stora svarta gamar som fick lyxbuffé denna dag.
Berg, hav, åkrar, skog, vulkaner, sjöar, byar, städer.. det tar aldrig slut. Och vi reser vidare.
Guatemala igen. Martha visar mig sina ärrade händer. Min mormor högg mig med kniven på händerna när jag inte hackade grönsakerna på rätt sätt, säger hon. Om jag var olydig kunde de låta mig hänga i ett rep från taket.
Hennes ord gör ont att höra, ändå är det sådana här dagar jag trivs som bäst med mitt arbete. Påminns om att jag inte är en kontorsråtta. Egentligen. Jag lät Martha vara min guide idag. Vi promenerar över bron mot Marthas hem och Incencios slum. De har en fantastisk utsikt här, tänker jag. Vi går genom de trånga gränderna, Martha hälsar på alla och stannar och skrattar och småpratar med många. De har en fantastisk gemenskap här, tänker jag. Jag köper avokados och tortillas och vi går hem till Martha. Hon kokar äggsoppa och delar ut Coca Cola till mig och barnen och vi pratar om allt. Det är så underbart att träffa nya människor ibland. Hon vill veta om mig och jag vill veta om henne. Orden tar aldrig slut. I samma stund som jag börjar äta slutar hunden äntligen att skälla på mig. En fiende bjuder man väl ändå inte på mat, tänkte han kanske.
Reina har precis gått ut ettan men hon fyller mitt block med fina snirkliga bokstäver som bildar ord som bildar meningar. Brian är fem men redan en mästerfotograf, efter att ha testat min kamera en stund. Enperatris sitter på sängkanten och vaktar sin sovande svettiga bebis. Hon är på besök över helgen med sin kille. Killen sitter i en stol och ser cool ut. Martha är skitarg på honom för att han inte låter Enperatris jobba. En jäkla machista är vad han är, säger hon.
I Guatemala är det inte bara arbetslösa, skoputsare och tuggummiförsäljare som är fattiga. I Guatemala tjänar inte heller lärare, apotekare, fabriksarbetare, byggarbetare, sekreterare, busschaufförer eller butiksanställda tillräckligt för att kunna köpa sig en liten tomt och bygga sitt hus på. Det vill säga att de flesta i Guatemala inte har råd att bo. Men de flesta bor ju ändå. Nöden har verkligen ingen lag.
En lag har nyligen godkänts i Guatemala. Den är byråkratisk och krånglig men den ger folk rätt att legalisera marken de bor på. Det vill säga få ut papper som bevisar att de äger marken de bor på. Marken som ingen använde som de byggt sina egna hus på.
Martha rusar genom livet och genom alla slumområden hon kan hitta. Hon har två stora uppdrag: Ett. Tala om för människor att de har rätt att få ut papper på att de äger marken de bor på. Två. Tala om för män och kvinnor att män inte äger kvinnor. Att män inte får slå kvinnor. Att kvinnor är lika fria människor som män.
Aschlop har besökt grannbyn på andra sidan berget. Nu rundar hon krönet och ser sin hemby från ovan. Jag ser genom rutan hennes ögon och ansiktsdrag förvridas till ett på randen till vanvettets skräck. Hon faller, jag faller, för nu ser jag vad hon ser. Hennes by brinner och soldaterna skriker och pekar med sina vapen mot allt som rör sig. Männen står uppställda på en lång rad och kvinnor och barn knuffas in i ett av husen. Så slänger en soldat in något i huset och huset brinner. Aschlops mamma brinner, Aschlops systrar brinner, Aschlop är förlamad, jag är förlamad i min fåtölj.
Soldaterna tar med sig byns män och på några ögonblick är byn tom, borta. Det ryker ur askan från de nedbrända husen. Ljudet av den sprakande elden från huset med kvinnorna och barnen är det enda som hörs. Aschlop är ensam i hela världen och hon är 15 år och jag är 15 år och gråter hejdlöst, för jag vet att Aschlop fanns på riktigt och det som hände hände på riktigt, någonstans.
I Guatemala avrättades två hundra tusen människor under 36 år av den USA-understödda armén. Många på de mest brutala vis. Fredsavtalet skrevs under 1996. Alldeles himla nyss! Massaker efter massaker efter massaker.. vad måste inte det ha gjort med Guatemala? Ett skräckrike, ett sönderslaget drömlandskap, en kollektiv panikångestattack, en själlös nation, ett krossat hopp, den mänskliga ondskan personifierad..
Nu har de valt ännu en ny president. I söndags. De flesta röstade inte. Som att välja mellan pest eller kolera, suckade min kollega i Guatemala.
Jag vill ändå tro att kolera är lite mindre skitilla än pest. För pesten som förlorade i slutspurten heter Otto Pérez Molina, en gammal general med alldeles för många döda guatemalaner på sitt goda samvete.
Hur kunde han få 47 procent av rösterna? Hur kunde han hur kunde han hur kunde NÅGON rösta på en så genomelak man? Är det för att jag är en ung, dum, naiv svennebanan som jag INTE KAN fatta det?
La cultura del miedo, Rädslans kultur, svarar alla jag frågar. I ett samhälle byggt på rädsla kan mördare väljas till presidenter och det kan kallas för demokrati. Hurra för koleran säger jag bara.
PS. Pumans Dotter var filmen jag såg. Det är film av Ulf Hultberg, baserad på en ungdomsbok av Monica Zak. Men alla vuxna i hela världen borde se den, läsa den. Trots att den har 13 år på nacken.
