You are currently browsing the category archive for the 'globalisering' category.
Jag skulle svara på en kommentar jag fått men det blev ett helt blogginlägg. Jag såg den här artikeln om kuppen i Honduras hos en bloggare som heter Brandr. Han skriver bl.a. så här: “Den egentliga orsaken till kuppen kommer sannolikt aldrig att bli rapporterad av “svensk” media, och knappast heller ens förstådd av så kallade “journalister”. Egentligen handlar inte kuppen om vem som skall vara president, utan om frihandel och hur stort inflytande nordamerikanska kapitalister skall ha över Honduras ekonomi.” Det vore intressant att höra vad du tycker om artikeln. Ligger det något i vad han säger?
Det är helt sant att kuppen inte handlar om vem som ska vara president, utan som för det mesta ligger det en rad ekonomiska och politiska intressen bakom det hela, av vilka ett fåtal kommer nå ut i det offentliga. I bland annat svensk media har det framställts som att Zelaya ”behövde avsättas för att han planerade att ändra konstituionen så att han skulle kunna bli omvald”, vilket ju får en att asociera till att han skulle vara en föga demokratisk man. Det är både löjligt och enkelt att bevisa det felaktiga i det: Zelaya kidnappades samma morgon som det skulle genomföras en rådgivande folkomröstning i Honduras. Frågan som skulle ställas var om folket ville att det i samband med nästa presidentval också skulle röstas om en ny konstitution. OM det nu skulle finnas en paragraf i den här nya konstitutionen, som skulle säga presidenten ska kunna bli omvald, så inte skulle den gälla Zelaya iallafall, eftersom det samma dag skulle hållas presidentval till vilket Zelaya ändå inte skulle kunna kandidera eftersom nuvarande konstitution fortfarande skulle gälla.
När Zelaya försökte återvända till Honduras för en vecka sedan tilläts hans plan inte att landa. På marken utanför flygplatsen begick landets militär samtidigt allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Med statligt legitimerat våld slog, sköt och gasade de in i folkmassorna. En ung man sköts till döds. Han kom från en fattig kaffeodlande familj på landsbygden. I en intervju med fadern som nyss förlorat sin son, säger fadern:
- Det här är ett krig mellan rika och fattiga.
Och vet du. Denna kaffeodlande lågutbildade man från Centralamerikas landsbygd gjorde i detta då den mest enkla och klarsynta analys, som få journalister varit i närheten av.
I Honduras bor det 7 miljoner människor. Minst hälften av dem lever i fattigdom. Av de fattiga lever en tredjedel i extrem fattigdom. Minst hälften av alla människor i Honduras har under hela sina liv stått helt utanför alla möjligheter till inflytande. Inflytande över sina egna liv och inflytande i samhället.
En liten rik elit kontrollerar de statliga institutionerna, de flesta större företagen, kyrkan och massmedia. Sedan Zelaya kom till makten har han gjort många saker som inte uppskattats av, eller stått i direkt hot mot den rika elitens makt.
När den globala livsmedelskrisen fördubblade matpriserna föll många fattiga i världen från ”fattiga” till ”extremt fattiga”. Zelaya valde då att subventionera bensinen så att transportkostnader av människor och livsmedel kunde hindras från att skjuta i höjden. Oljebolagen tycker inte om Zelaya.
Han sänkte boräntan så att en grupp som förut inte haft tillgång till ett värdigt boende plötsligt kunde få det. Årskostnaden sjönk med upp till en tredjedel för bostäder för fattiga. Bankerna tycker inte om Zelaya.
Zelaya höjde minimilönen- de allra fattigaste arbetarnas inkomst – med 60 procent. Arbetsgivarna tycker inte om Zelaya.
Zelaya tog bort inskrivningsavgiften i grundskolan, införde skolmåltider och vissa jordbrukssubventioner för småbrukare. Låginkomsttagare med barn på landsbygden älskar Zelaya.
Och så vidare.
Han införde också en ”Lag om medborgarnas demokratiska deltagande”. Det var med den lagen i ryggen som han utlyste den folkomröstning på grund av vilken han blev kidnappad och utslängd ur landet.
Vad det gäller frihandeln. Det är heller ingen slump att de som förespråkar frihandelsavtalen med USA i Centralamerika främst är medelklassen och överklassen. Om det vore frihandel på riktigt, i ordets rätta bemärkelse, så vore det kanske bra för de centralamerikanska ländernas utveckling.
Men när jag går till affären är det billigare att köpa importerade (skit)produkter från USA än vad det är att köpa den lokala bondens produkter. Då är det illa. Centralamerikas småbönder utkonkurreras i frihandelns ädla namn medans USA storsubventionerar sina egna bönder och pumpar ut sina varor över världen. En så kallad frihandel men på ojämlika villkor och dessutom med fusk, eftersom USA har långa listor på egna produkter som är ”undantagna” frihandelsreglerna.
Samtal om teorier om USAs fortsatta intresse att kontrollera Centralamerika (om än med annan förklädnad än på 70 och 80 talen) pågår bland de sociala rörelserna här nu. Jag tänker inte ge mig in på några avancerade konspirationsteorier i den här bloggen. Men det råder ingen tvekan om att det finns nordamerikanska intressen i att länder som Honduras styrs av en borglig, konservativ elit. Glöm inte att farsoter lätt smittar, vare sig vi pratar om statskupper eller reformer som gynnar de fattiga.
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, frihandel, Manuel Zelaya, USA, fattigdom
På torget i Managua bor hundratals människor i ingenting. De har spikat pålar i marken och hängt upp sina hängmattor. Som tak har de spänt upp svarta sopsäckar, eller i bästa fall presenning. Alla människor som bor här har en fruktansvärd gemensam nämnare: De har alla (eller deras föräldrar) arbetat på banan-plantage, och de har alla någon ryslig sjukdom till följd av detta. Cancer, förgiftning, hudsjukdomar eller missbildningar. De är alla oförmögna att arbeta på grund av detta, de får ingen ersättning, och de lever i en vidrig misär.
Jag vågar inte nämna några namn på bananföretagen, jag kanske blandar ihop dem, kanske börjar någon bråka med mig då. Men ni vet alla namnen på dessa företag, och nästan alla ni har även tryckt i er dessa gula EU-anpassade cancer-boomeranger.
Människorna bor faktiskt frivilligt på torget. Eller vad man ska kalla det för. De bosatte sig där för att ingen tog sitt ansvar, ingen lyssnade på dem, ingen hjälper dem. De är desperata. De bor där för att då syns de i alla fall. Finns.
Det kallas för civil olydnad. För jag tror inte att det är helt okej att de bor där, egentligen. Var går gränsen för när man får göra saker som man inte får – egentligen? Och varför är det en så känslig diskussion?
När svenskar hör ordet OCKUPERA, drar de ett förfärat andetag, ser maskerade aktivister framför sig som ”tagit lagen i egna händer” (obs, det sägs med negativ klang).
I Honduras, efter naturkatastrofen Mitch 1998, övergav samma bananföretag stora områden; marken var så förstörd att det inte var värt att fortsätta odla där. Tusentals plantage-arbetare blev arbetslösa över en natt – och jordlösa förblev de. Jordarna stod övergivna i många år, ägda av ett utländskt företag som inte brydde sig. De före detta arbetarna var snorfattiga och deras ungar svälte.
Så bildade de ett kooperativ och ockuperade marken. Skrynkliga gubbar med hatt och machete, kvinnor i blommiga klänningar och barn i alla storlekar slog sig ner på jordarna och började odla dem och bygga sina hem där. Tog lagen i egna händer var vad de gjorde. Gjorde de rätt eller fel?
Hjärtat säger – rätt så klart! Lagarna här finns inte till för fattiga, är inte skrivna för dem, är inte skrivna av dem, bryr sig inte om dem, skyddar dem inte!
Tack vare sitt mod och sin styrka lyckades kooperativet Voluntades Unidas (förenade viljor) övertala bananföretagen att sluta bråka och sälja marken till dem för en symbolisk summa. Med stöd från Kooperation Utan Gränser har de nu byggt sina hus, och de har storslagna planer inför framtiden.
PS. Det finns MÅNGA anledningar att bara köpa KRAV-märkta bananer!
Hus där det förr växte bananer
På möte med Voluntades Unidas
Så här bodde plantagearbetarna förr. Fint men trångt (tvåvånings för att området ständigt svämmar över)
Numera odlas afrikansk palm (som det görs olja av) istället för bananer.
Idag när jag åkte till svenska konsulatet för att fixa nytt körkort (blivit bestulen igen – jag har en otäck ovana att bli det i genomsnitt en gång om året, oavsett land jag befinner mig i) – så var trottoarerna tjocka av folk. (Som när folk väntar på att pride-paraden i Stockholm ska glida förbi ungefär.)
De flesta var fabriksarbetare i fabriksarbetarkläder. Det är fredag och klockan var kanske 10, det vill säga arbetstid. De flesta stod med örngottsliknande tygbitar i händerna som det stod SÍ på. Det var fler som lät dem hänga i slappa händer än som höll upp dem mot skyn. Ska detta föreställa en demonstration? tänkte jag. Varför isånafall ett sådant icke-engagemang?
Det är folkomröstning i Costa Rica för första gången någonsin den här helgen. Tänk att få vara med i den första direkt-demokratiska händelsen på nationell nivå i ett land!
Eller.. demokratisk? I söndags samlades NO-sidan till den största demonstrationen någonsin i det här landet (enligt min kollega). Söndag = frivillighet. Så långt bra.
Men fabriksarbetarna på trottoaren – fick jag veta sedan – hade ingen valfrihet. De är alla anställda på fabriker där ledningen ska rösta SÍ. Således skall arbetarna ut på gatan (på betald arbetstid = inget val) och visa sin ledning lojalitet. Hurra för demokratin!
Hur var det nu med frihandeln då? Om handeln ändå vore FRI, fri på riktigt, – och RÄTTVIS, då skulle jag hylla den till stjärnorna som en av de vackraste och klokaste vägarna att bekämpa fattigdom på. Men – kära regeringar, kära internationella institutioner av alla dess slag: Kalla saker vid dess rätta namn.
Frihandelsavtalet med USA som det här och nu röstas om, handlar inte om FRIhandel. Tyvärr. Det handlar om det här:
Nordamerikanska storbönder odlar sina grödor med jättelika subventioner från sin regering. Med avtalet kan grödorna sen flöda tullFRITT söderut; Mexiko..Guatemala..El Salvador..Honduras..Nicaragua..Costa Rica. Grödorna är skitbilliga på grund av subventionerna, avancerad teknik, storbruk, etc, – många gånger så billiga att de inte ens överstiger produktionskostnaden för jordbrukarna i nyss nämnda länder. Dessa jordbrukare har inga subventioner från sina stater, och inga alternativa inkomstkällor när de nu kommer konkurreras ut av nordamerikanska jätteföretag.
Vad händer då? Det som redan hänt i stora delar av Mexiko, som har 13 år på nacken i ett annat – men likadant – frihandelsavtal med USA. Landsbygden avfolkas. Kvar på gården blir mormor och morfar med småknoddarna. Mamma jobbar som piga hos en rik familj i Mexiko City för inga pengar alls och pappa sprang genom öknen och blev nästan skjuten, men tog sig in i USA och försörjer nu sin familj som han aldrig träffar genom ett schysst McDonald´s-jobb istället.
Jag ska ladda med chipspåsar och coca-té och följa en riktigt lång rysare på tv på söndag kväll. Ring inte då är ni snälla.
San José den 30 september
Jag läste ett brev nyss, fick ont i magen. Det var ett brev från vicepresidenten till presidenten här i Costa Rica. Han hade otur killen, för någon hackade bra och fick tag på det. Innan media hunnit (eller velat?) skriva ett ord om saken, hade i princip alla i landet som har en mailadress, fått sin kopia av brevet. Vice-killen har avgått nu. Varför?
Jo, om 10 dagar går vi till val här. (Inte jag förstås, är ju utlänning. Känns som när jag var 17 år och intill döden engagerad i EG-valet i Sverige – inte heller då kunde jag lägga min röst.) Det ska folkomröstas om frihandelsavtalet med USA. (Hallå sluta inte läsa nu, det här ÄR faktiskt jättespännande.) Nicaragua, El Salvador, Guatemala, Honduras .. alla andra är redan med. Bara Costa Rica kvar för att bestämma sig.
EN sak är alla överens om. Det här är det viktigaste som händer Costa Rica sedan självständigheten 1821. Men det är också det enda. Förenklat sett så är regeringen, storföretagarna och de rika FÖR, och resten EMOT. (Som vanligt alltså.) Man kan ju tycka att då borde EMOT vinna hur lätt som helst. Men av någon anledning visar alla undersökningar nu i valspurten på en hårfin skillnad mellan ja och nej. Regeringen är skitskraj.
Brevet? Ja, vicekillen skriver sex a4 om hur regeringen måste dra åt svängremmen nu, det är bråttom som 17 om JA ska vinna, vilka metoder som helst tillåts snart. Han talar nedlåtande och fördummande om folket, som tydligen inte vet sitt eget bästa. Det äckligaste han skriver är att regeringen måste hota alla borgmästare i landet; de kommuner som röstar NEJ kan glömma att de kommer få ett endaste ruttet korvöre från staten under de kommande tre åren. Borgmästarna själva i NEJ-kommunerna kan dessutom räkna med kicken på direkten.
Som om det här inte räckte måste jag ju förstås tillägga den föga förvånande uppgiften att USA och storföretagen pumpat in gigantiska summor i JA-kampanjen. Inget olagligt med det, så funkar det väl överallt. Men allvarligt. Vad betyder demokrati om människor inte ges ärlig och rättvis information som underlag för sina egna beslut?
Jag struntar i om min NO al TLC –t-shirt kommer lukta svett nästa helg. (TLC= Tratado de Libre Comercio= frihandelsavtal). Jag ska ha den på mig varje dag och hoppas att någon röstar åt mig. (Jag återkommer om det där med ”frihandels”-avtal..)
Välkommen till frihandelsavtalet!
Vem tjänar egentligen på det här frihandelsavtalet?
Stig på Costa Rica!
Vi låter oss inte luras
Mister… vill ni ha allt?
Todo? Allt?.. självklart!
