You are currently browsing the category archive for the 'flyktingar' category.
Jag bor på ett litet hotell uppe på ett berg med utsikt öven en oändlig granskog. Det ser inte ut som jag tror att det borde göra där jag där. Det är El Salvador, och bakom trädtopparna skymtar Honduras. Genom den här skogen framför mig flydde tiotusentals fattiga barn, kvinnor och män för 20-25 år sedan, över gränsen för att söka skydd i flyktinglägren. Många sköts på vägen av soldaterna. Idag finns här ett litet museum mitt i ingenstans. Det påminner oss, så att vi aldrig någonsin ska glömma vad som hänt här i trakten. CIA pumpade in mellan en och två miljoner kronor om dagen i den salvadoranska armén, berättar guiden. Och så hade de utbildningsläger i Panamá och Honduras där soldaterna fick lära sig att avpersonifera sitt eget folk så att de skulle vara förmögna att massakrera dem.
Alla som bodde här i Perquin var ett potentiellt hot mot USA enligt CIA. Fattiga bönder och deras barn löpte risk att rekryteras till gerillan. Därför var det lika bra att skjuta av hela högen innan de blev revolutionära.
Jag umgås en dag med Silvia, som var 13 när kriget kom till byn. ”Jag förstod inte vad som hände, men jag var mitt idet. En morgon knackade en soldat på dörren. De hade bränt ner våra grannars hus.” Silvia berättar att ju fler människor som mördades, ju fler som fick sina hus nedbrända – desto fler gick med i motståndsrörelsen, gerillan. Så lyckades CIA med det makabra konststycket att göra mening av det meningslösa.
”Där började min kamp, säger Silvia. Vi flydde över gränsen till Honduras. Jag var äldsta systern i en syskonskara på sju. Det föll på min lott att skaffa arbete som piga hos honduranska familjer.”
Efter en tid i flyktinglägret återvänder Silvia till El Salvador 1983. Hon var 16 år och beredd att gå in i den väpnade kampen för att försvara sitt folk.
Först hjälpte hon till i köken som lagade mat åt motståndsmännen och kvinnorna. Men när de upptäckte att hon kunde läsa och skriva skickades hon ut i byarna för att alfabetisera de fattiga bönderna. 1985 blev Silvia ansvarig för strategisk kommunikation i gerillan. Till krigets slut 1992 satt hon på en sten under ett träd med en kommunikationsradio i knät.
Fredsfördraget slog fast att alla som deltagit i kriget nu skulle ha rätt till möjligheten att etablera ett nytt liv. Man fick välja mellan studier eller ett hus och en odlingslott. Silvia, som hunnit både ta sig igenom grundskolan och bli tvåbarnsmamma under kriget, valde ett hus och en odlingslott.
Idag är hon honungsproducent tack vare ett projektstöd från Kooperation Utan Gränser. Kooperativet säljer honung på den lokala marknaden och har en liten fabrik där de förädlar den till olika naturmediciner.
Och jag, haha, ja jag vill tacka Mikael Wiehe som uppmärksammade vad som hände i Centralamerika på 80-talet. Jag var liten då, men jag minns att jag lyssnade på hans texter och funderade på vad de berättade.
Ett riktigt nostalgiskt gåshudsminne kan jag erbjuda här.
Silvia på 80-talet och jag och Silvia i april 2009.
Läs även andra bloggares åsikter om El Salvador, fattigdom, krig, Centralamerika, Honduras, gerilla, CIA, USA, flyktingar, mänskliga rättigheter, 80-talet
Jag måste få stanna kvar en stund till på temat (ut/in-)vandring. Sen ska jag lämna det, jag lovar. Men innebörden av benämningen Papperslös har fått nya dimensioner för mig den här veckan. Jag heter numera 79728 och består av en ansenlig bunt med papper, vart och ett av dem fyllt med ett antal stämplar och underteckningar från en rad olika myndigheter i Sverige och Costa Rica. Jag ligger i ett ännu inte datoriserat kartotek blandtiotusentals andra nummer utan ansikten. Papperslös är jag då rakt inte, men innan papprena bearbetats och godkänts av ytterligare ett oändligt antal ögon så räknas jag visst som det.
Jag åker med Patricia, kontorets ständigt anlitade advokat, till migrationsverket i San José i ett första av vad de har varnat mig för kommer att bli många fler besök. Vi kliver ur bilen i ett hav av bilar, byggnader och hundratals människor. Här har vuxit fram en egen liten stadsdel, självförsörjande på försäljning av fodral till passet, kopiering av myndighetsutlåtanden, mat och dryck till väntande människor. Här finns gula, gröna, röda och blå kösystem beroende på vart i processen man befinner sig i sin väntan på arbetsvisum eller annat uppehållstillstånd.
Och som de väntar, alla människor. En del väntar i flera timmar någon dag varannan månad, andra är här varje dag och väntar, berättar Patricia. Väntar och väntar och drömmer om papper som ska ge dem ett bättre liv,hoppas de i alla fall. De flesta här kommer från grannlandet Nicaragua. Om Nicaragua är ett av jordens fattigaste länder så är Costa Rica ett av de rikaste i Latinamerika. Underklassen i Costa Rica heter Nicaraguan, och överklassen Amerikan. Inget konstigt eller förvånande med det.
Jag och min lilla familj, bestående av mig och min kärlek Frida, har flyttat in i ett radhus någonstans mittemellan, bland Costa Ricaner som drömmer om USA ochger oss all sin respekt i sin beundran av allt som är europeiskt och ljushudat. En gata nedanför vår är huden mörk och väggarna av plåt. I en dalsänka som nu under årets regnigaste månader fylls av vatten som blir till lera på allt som rör sig bor människor packade som sillar. Men dalen är det vackraste som finns i vår del av staden. Som Sherwood-skogen, tycker Frida. Det är regnskog mitt i stan och vegetationen klättrar tät upp för berget bakom husen. På gatan nedanför vår leker barnen i rännstenen, tonåringarna hänger i hög och fnissar och buffar, och kvinnorna pratar med varandra medan de arbetar i sina hus och på sina jordplättar. På gatan ovanför vår tornar några jättar upp sig mot himlen. Bakom varje jättemur med taggtråd, beväpnade vakter och vakthundar gömmer sig en rädd liten familj med mer pengar än som kan vara bra för någon att ha. Gatan ligger öde, ogästvänlig och kuslig.Jag skriver inte det här för att romantisera fattigdom. Men jag har valt att ha den inpå huden och samtidigt vara så ruskigt befriad från den.
Av en slump landade jag i kontrasternas Mekka, och nyanserna blev glasklara. Fick jag plocka alla godbitar ur den kaka som är världen och omfördela demtill mänskligheten skulle jag ge oss alla de fattigas gästvänlighet, generositet och öppenhet, och de rikas.. swimmingpool.
Jag sitter på planet till mitt nya hemland för en liten stund av livet – Costa Rica. Jag tänker på alla människor som packar sina väskor och lämnar sina hem för att aldrig mer komma tillbaka. För att inte drunkna av sorg måste de nog säga till sig själva och sina barn; Vi kommer tillbaka. Sen. Många är de flyktingar som aldrig återvänder. Andra gör det efter ett år, tio eller femtio. Jag tror att sorgen att leva långt bort från sina rötter är universell, även om den bränns mer för vissa än andra. Men en sak är säker; bara den som prövat själv kan förstå känslan.
Jag sitter på planet och hyllar alla människor som vågar. Alltså – en hyllning till mig själv idag! Jag känner mig ganska modig, trots att min flytt nog är en barnlek jämfört med andras. Jag reser för att jag vill och för att jag ser det som en möjlighet, för att jag har ett jobb och ett hem som väntar, för att jag har någon att hålla i handen och för att det ska bli så förbaskat kul!
Under tre år bodde jag lika mycket i Mexiko som i Sverige. Under min tid i Mexiko hann jag aldrig lära mig hur man betalar räkningar, telefonnumret till brandkåren, hur man öppnar ett telefonabonnemang eller vart man ringer när man vill ha ersättning för en biljett för en resa som ställdes in.. Jag kände mig korkad, stympad som samhällsmedborgare och ständigt frustrerad i ett oavbrutet sökande efter Ord på främmande språk. Ändå var det värt det. Jag var fri, som levde som jag ville, och jag lärde mig mer än någon skola någonsin gjort. Jag återvände till Sverige med största ödmjukhet inför de människor som år efter år trampar runt på jord som är dem helt främmande, kanske till och med fientlig.
För maya, tzotzil, tzeltal, zapoteko, mixe, chinanteco, quechua, aymara och alla andra ursprungsfolk i Latinamerika (och säkert andra platser) är Jorden den främsta av alla gudar. Jord ger liv, jord mättar magar, jord ger trygghet och hem, jord ger kontinuitet i historien och kontakt med våra förfäder. Nu kör utländska bulldozers fram över helig mark. Den sugs ut på varje tänkbar droppe som kan inbringa pengar till stora utländska företag. Sällan tas hänsyn till lokalbefolkningars önskemål. Många äger sin jord för att deras familj gjort det sedan urminnes tider. Men utan papper är jorden ingens och man får finna sig i oljeborrning eller motorvägsbygge bland kaffebuskar eller heliga gravplatser.
Är man alltid konservativ om man vill bevara? Är all utveckling bra utveckling?
