favelas « Ania – biståndsinformatör i Latinamerika

När jag var barn och tonåring bar jag på skuldkänslor som jag inte visste vad jag skulle göra av. Världen var hemsk och orättvis. Som barn undrade jag varför just jag hade haft turen att födas i Sverige. Som tonåring skämdes jag för att vi utan att bry oss bar kläder som sytts till svältlöner, drack coca cola vars produktion slukade så mycket sötvatten att de fattiga böndernas brunnar sinade, sminkade oss med färgat klägg som smetats i ögonen på små ulliga kaniner. Skuld skuld skuld.

Sen bestämde jag mig för att med Skuld kommer vi aldrig någonsin att förändra världen. Jag la skulden på hyllan och ägnade mig åt annat.

Nu är jag 30 och just precis idag, den 30 augusti 2008, sitter jag på ett hotellrum i Sao Paulo, Brasilien, med ett lätt illamående orsakat av oberättigad skuld. Jag har nyss ätit räksallad och druckit ett glas vitt. Jag tänker på alla människor jag besökt i sina hem. Hem de flesta av er aldrig kommer sätta sin fot i. Jag har suttit på plaststolar eller träpallar på stampade jordgolv eller skrovlig betong hemma hos människor i Mexiko, Kuba, Guatemala, Honduras, Nicaragua, El Salvador, Costa Rica, Bolivia, Paraguay, Kenya, Zimbabwe, Egypten och Ryssland. Ja, faktiskt i USA och England också när jag tänker efter.

Men idag, i Sao Paulos favelas, gick tårarna för första gången inte att hejda. Jag torkade och torkade och försökte prata med barn och vuxna som gömde sig i de numrerade lådhusen på min taffliga portugisiska och jag skämdes för att vara människa. Jag gömde min pinsamma kamera och svalde.

De jordlösa som kommit till sina drömmars stad har inte alternativet att bo i tredje hand eller på kusinens soffa. Deras enda alternativ, och jag menar verkligen deras enda, är att bygga sig ett kartonghus och därmed bli kriminella, illegalt avskum som bör sopas bort. Det de gör kallas för att ockupera mark. Det är inget människan gör för att jävlas med lagen. Hon gör det för att därtill blevo hon nödd och tvungen.

Jag tycker fortfarande att vi har en kollektiv skuld för hur världen ser ut. Vi är alla med och skapar den. Men att gråta hjälper förstås inte. Inte heller att gå runt med dåligt samvete.

Kooperation Utan Gränser stödjer en organisation som gör underverk för åtminstone en liten del av de tre miljoner människor som bor i Sao Paulos favelas. Vi bygger inga hus till dem. Men vi stödjer en organisation som arbetar för deras rättigheter och som hjälper dem i den byråkratiska djungel som kan ge dem möjlighet att få tillgång till den statliga hjälp som Lula da Silvas regering faktiskt erbjuder.