You are currently browsing the category archive for the 'fattigdom' category.
Det var ett tag sen nu men vill ändå berätta. Jag var lite nervös innan. Vad hade jag gett mig in på. Tänk om ingen kommer. Tänk om de inte fattar vad jag säger. Tänk om jag inte kommer kunna tackla alla jobbiga grejer som kommer upp.
Köpte apelsinjos och äppeljos och muffins, fyllde ryggsäcken med pennor och papper och pärmar och tvål, handuk, servetter, toapapper. Lördag middag och regn som vanligt i november. Trängdes på bussen med tusen andra ut till den ökända soptippsstaden La Carpio.
Kattia tog emot mig och låste upp lokalen där vi skulle vara. Jag känner henne sedan två år, hon sitter i styrelsen för den lokala organisation i området som får stöd av Kooperation Utan Gränser.
Lokalen är ett nyförvärv och här finns fortfarande ingenting utom tio plaststolar, ett litet vingligt bord och en ensam glödlampa som dinglar i en lång kabel från taket högt där uppe. En mörk gammal verkstad som ska bli möteslokal. Betong och damm. Massa plats att leka på, det här blir jättebra tänkte jag och ställde bordet i ett hörn och dukade upp fikat och väntade.
Klockan två kan vara klockan tre här. Inte så noga. Ibland måste man göra något annat. Mamma behöver hjälp med småsyskonen eller faster tvingar iväg en till kyrkan eller man har prov i skolan på måndag. Det är så det är och det är bra så.
Flickorna, som är mellan 11 och 15 och inte känner varandra, droppade in. Förväntansfulla och blyga. Utmaning 1: lära känna varandra. Hitta förtroende. Släppa fasaden inför varandra. Vi lekte namnlekar och fruktsallad och pratade om hur vi ville ha det framöver, hur vi ska jobba och med vad och varför och när. I avslutningsrundan glittrade allas ögon och de sa att det här var det bästa. Att de redan längtade tills nästa lördag.
Jennifer på bilden är 13 men går bara i trean. Så här skrev hon i ett brev de fick skriva till sig själva: Jag vet att jag uppför mig dumt ibland, men jag vet också att jag inte är en ond person. Jag är kapabel och jag vet att jag kan uppnå mina drömmar. Jag kan klara mig själv. För ett tag sen var jag rätt förlorad, men nu vet jag vad jag måste göra. Jag är så nöjd att vara här för jag kommer förändra mig här, och lära mig en massa nya saker. Teman som jag skulle vilja att vi pratar om här är om hur man känner sig i sin familj, om vad lycka är och om hur vi lever.
Jennifer, omgiven av mamma och syskon.
På fredagen är det Världsmatdagen, och FN gör en dyster prognos: antalet hungrande tros i år för första gången överstiga en miljard. Finanskrisen pekas ut som akut orsak, men i botten ligger år av missade satsningar på jordbruket.
Så står det i DN. I botten? Att skylla på att en miljard går hungriga pga missade satsningar i jordbruket, är att göra livet f—annat lätt för sig. När jag började engagera mig – (för 20 år sen!) så sa vi jämt att 20 procent av jordens befolkning lever på 80 procent av jordens resurser – och tvärtom såklart. Jag vet faktiskt inte om det gjorts några allvarliga försök att uppdatera den siffran idag, eller om det funkar att säga samma sak fortfarande. Det spelar ingen roll. Poängen är självklar och vi vet det allihopa.
Du äter kött, kör bil och shoppar av en enda anledning: Att det finns andra som inte gör det. Alla kan nämligen inte göra det. Stört omöjligt.
40 procent av det spannmål som produceras på jorden äts upp av djur som finns till för att vi ska kunna slakta dem och äta upp dem. På 4000 kvadratmeter åkermark kan man producera 9000 kilo potatis – eller 70 kilo kött. DÄR kan vi snacka om missad satsning!
I väntan på utveckling av den rike mannens verkliga intelligens.. är det förstås bra att bistånd finns. Som ett litet plåster på såren kanske.
En rapport från Kooperation Utan Gränser konstaterar:
Rätten till mat är en mänsklig rättighet. Ändå lider nära 900 miljoner människor av undernäring. Paradoxalt nog försörjer sig majoriteten av de som har brist på mat av jordbruk.
Av världens allra fattigaste bor 75 procent på landsbygden. Trots det har de rika ländernas bistånd till jordbruket minskat kraftigt. Sverige är ett av de länder som skurit ner mest.
Rapporten berättar historien om de senaste decenniernas jordbrukspolitik i utvecklingsländerna, och de rika ländernas svek. Men den visar också att de nu finns tecken som inger hopp.
Läs mer eller ladda hem rapporten här.
Läs även andra bloggares åsikter om Världsmatdagen, svält, fattigdom, hunger, resurser, vegetarianism, jordbruk
Jag skulle svara på en kommentar jag fått men det blev ett helt blogginlägg. Jag såg den här artikeln om kuppen i Honduras hos en bloggare som heter Brandr. Han skriver bl.a. så här: “Den egentliga orsaken till kuppen kommer sannolikt aldrig att bli rapporterad av “svensk” media, och knappast heller ens förstådd av så kallade “journalister”. Egentligen handlar inte kuppen om vem som skall vara president, utan om frihandel och hur stort inflytande nordamerikanska kapitalister skall ha över Honduras ekonomi.” Det vore intressant att höra vad du tycker om artikeln. Ligger det något i vad han säger?
Det är helt sant att kuppen inte handlar om vem som ska vara president, utan som för det mesta ligger det en rad ekonomiska och politiska intressen bakom det hela, av vilka ett fåtal kommer nå ut i det offentliga. I bland annat svensk media har det framställts som att Zelaya ”behövde avsättas för att han planerade att ändra konstituionen så att han skulle kunna bli omvald”, vilket ju får en att asociera till att han skulle vara en föga demokratisk man. Det är både löjligt och enkelt att bevisa det felaktiga i det: Zelaya kidnappades samma morgon som det skulle genomföras en rådgivande folkomröstning i Honduras. Frågan som skulle ställas var om folket ville att det i samband med nästa presidentval också skulle röstas om en ny konstitution. OM det nu skulle finnas en paragraf i den här nya konstitutionen, som skulle säga presidenten ska kunna bli omvald, så inte skulle den gälla Zelaya iallafall, eftersom det samma dag skulle hållas presidentval till vilket Zelaya ändå inte skulle kunna kandidera eftersom nuvarande konstitution fortfarande skulle gälla.
När Zelaya försökte återvända till Honduras för en vecka sedan tilläts hans plan inte att landa. På marken utanför flygplatsen begick landets militär samtidigt allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Med statligt legitimerat våld slog, sköt och gasade de in i folkmassorna. En ung man sköts till döds. Han kom från en fattig kaffeodlande familj på landsbygden. I en intervju med fadern som nyss förlorat sin son, säger fadern:
- Det här är ett krig mellan rika och fattiga.
Och vet du. Denna kaffeodlande lågutbildade man från Centralamerikas landsbygd gjorde i detta då den mest enkla och klarsynta analys, som få journalister varit i närheten av.
I Honduras bor det 7 miljoner människor. Minst hälften av dem lever i fattigdom. Av de fattiga lever en tredjedel i extrem fattigdom. Minst hälften av alla människor i Honduras har under hela sina liv stått helt utanför alla möjligheter till inflytande. Inflytande över sina egna liv och inflytande i samhället.
En liten rik elit kontrollerar de statliga institutionerna, de flesta större företagen, kyrkan och massmedia. Sedan Zelaya kom till makten har han gjort många saker som inte uppskattats av, eller stått i direkt hot mot den rika elitens makt.
När den globala livsmedelskrisen fördubblade matpriserna föll många fattiga i världen från ”fattiga” till ”extremt fattiga”. Zelaya valde då att subventionera bensinen så att transportkostnader av människor och livsmedel kunde hindras från att skjuta i höjden. Oljebolagen tycker inte om Zelaya.
Han sänkte boräntan så att en grupp som förut inte haft tillgång till ett värdigt boende plötsligt kunde få det. Årskostnaden sjönk med upp till en tredjedel för bostäder för fattiga. Bankerna tycker inte om Zelaya.
Zelaya höjde minimilönen- de allra fattigaste arbetarnas inkomst – med 60 procent. Arbetsgivarna tycker inte om Zelaya.
Zelaya tog bort inskrivningsavgiften i grundskolan, införde skolmåltider och vissa jordbrukssubventioner för småbrukare. Låginkomsttagare med barn på landsbygden älskar Zelaya.
Och så vidare.
Han införde också en ”Lag om medborgarnas demokratiska deltagande”. Det var med den lagen i ryggen som han utlyste den folkomröstning på grund av vilken han blev kidnappad och utslängd ur landet.
Vad det gäller frihandeln. Det är heller ingen slump att de som förespråkar frihandelsavtalen med USA i Centralamerika främst är medelklassen och överklassen. Om det vore frihandel på riktigt, i ordets rätta bemärkelse, så vore det kanske bra för de centralamerikanska ländernas utveckling.
Men när jag går till affären är det billigare att köpa importerade (skit)produkter från USA än vad det är att köpa den lokala bondens produkter. Då är det illa. Centralamerikas småbönder utkonkurreras i frihandelns ädla namn medans USA storsubventionerar sina egna bönder och pumpar ut sina varor över världen. En så kallad frihandel men på ojämlika villkor och dessutom med fusk, eftersom USA har långa listor på egna produkter som är ”undantagna” frihandelsreglerna.
Samtal om teorier om USAs fortsatta intresse att kontrollera Centralamerika (om än med annan förklädnad än på 70 och 80 talen) pågår bland de sociala rörelserna här nu. Jag tänker inte ge mig in på några avancerade konspirationsteorier i den här bloggen. Men det råder ingen tvekan om att det finns nordamerikanska intressen i att länder som Honduras styrs av en borglig, konservativ elit. Glöm inte att farsoter lätt smittar, vare sig vi pratar om statskupper eller reformer som gynnar de fattiga.
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, frihandel, Manuel Zelaya, USA, fattigdom
En liten men solid teatergrupp reser runt på Nicaraguas landsbygd och ger föreställningar för bondekooperativen.
Ridån går upp.
Ordföranden i kooperativet Porvenir har dött. Liket bärs genom byn, hyllas med böner, sånger och budskap som lovordar hans berömliga insats för kooperativet. Sorgetåget bär den blominhöljda kistan till byns centrum, kooperativets lokal. Kistan sätts ner, lyktor och ljus tänds.
Kooperativets alla medlemmar är närvarande under likvakan, och medlemmarnas motsägelsefulla och splittrade inställning till ordförandens död kommer sakta fram under samtalen som nu förs.
”Hans död är en förlust för vårt kooperativ för med honom ner i graven försvinner all kunskap han fått genom alla kurser, utbildningar, seminarier, resor och kontakter i staden. Vårt kooperativ är nu förlamat. Felet som begåtts är att det här kooperativet styrdes av en enda man, som tolkade vår tystnad som medhåll, och han styrde utan att rådfråga, utan kommunikation.”
Doña Guadalupe berättar om hur motarbetad hon varit när hon som kvinna försökte bli medlem i kooperativet, både av kooperativets styrelse och av sin egen man.
Cholita berättar hur hon kämpat för att få aktivera sig i kooperativet men hur hennes far förbjudit henne.
Genom teatern uppmuntras byborna att föra en öppen dialog om kooperativens grundläggande värderingar, så som
- demokrati och rätten att delta, tycka, tänka och bidra
- om vad bra ledarskap innebär
- om kvinnors rättigheter till egen jord, eget medlemsskap i kooperativen och egen inkomst
- om vikten av att integrera ungdomar i kooperativen, som oftast styrs av äldre män
Teatern speglar byarnas verklighet. Skådespelarna kommer själva från landsbygden. Kanske just därför har den blivit en succé. Föreställningen har kommit att bli det startskott som behövs för att förändra förlegade idéer och traditioner som fortfarande tillåts styra utvecklingen på landsbygden i Nicaragua.
Teatergruppen har funnits sedan 1996 och var pionjärer inom området ”teater om bönder, för bönder och av bönder”. Teaterföreställningen och workshopsen som arrangeras i anslutning till den finansieras av Kooperation Utan Gränser.
Läs även andra bloggares åsikter om teater, bistånd, Nicaragua, kooperativ, rättigheter, demokrati, utveckling, landsbygd, Latinamerika
Jag bor på ett litet hotell uppe på ett berg med utsikt öven en oändlig granskog. Det ser inte ut som jag tror att det borde göra där jag där. Det är El Salvador, och bakom trädtopparna skymtar Honduras. Genom den här skogen framför mig flydde tiotusentals fattiga barn, kvinnor och män för 20-25 år sedan, över gränsen för att söka skydd i flyktinglägren. Många sköts på vägen av soldaterna. Idag finns här ett litet museum mitt i ingenstans. Det påminner oss, så att vi aldrig någonsin ska glömma vad som hänt här i trakten. CIA pumpade in mellan en och två miljoner kronor om dagen i den salvadoranska armén, berättar guiden. Och så hade de utbildningsläger i Panamá och Honduras där soldaterna fick lära sig att avpersonifera sitt eget folk så att de skulle vara förmögna att massakrera dem.
Alla som bodde här i Perquin var ett potentiellt hot mot USA enligt CIA. Fattiga bönder och deras barn löpte risk att rekryteras till gerillan. Därför var det lika bra att skjuta av hela högen innan de blev revolutionära.
Jag umgås en dag med Silvia, som var 13 när kriget kom till byn. ”Jag förstod inte vad som hände, men jag var mitt idet. En morgon knackade en soldat på dörren. De hade bränt ner våra grannars hus.” Silvia berättar att ju fler människor som mördades, ju fler som fick sina hus nedbrända – desto fler gick med i motståndsrörelsen, gerillan. Så lyckades CIA med det makabra konststycket att göra mening av det meningslösa.
”Där började min kamp, säger Silvia. Vi flydde över gränsen till Honduras. Jag var äldsta systern i en syskonskara på sju. Det föll på min lott att skaffa arbete som piga hos honduranska familjer.”
Efter en tid i flyktinglägret återvänder Silvia till El Salvador 1983. Hon var 16 år och beredd att gå in i den väpnade kampen för att försvara sitt folk.
Först hjälpte hon till i köken som lagade mat åt motståndsmännen och kvinnorna. Men när de upptäckte att hon kunde läsa och skriva skickades hon ut i byarna för att alfabetisera de fattiga bönderna. 1985 blev Silvia ansvarig för strategisk kommunikation i gerillan. Till krigets slut 1992 satt hon på en sten under ett träd med en kommunikationsradio i knät.
Fredsfördraget slog fast att alla som deltagit i kriget nu skulle ha rätt till möjligheten att etablera ett nytt liv. Man fick välja mellan studier eller ett hus och en odlingslott. Silvia, som hunnit både ta sig igenom grundskolan och bli tvåbarnsmamma under kriget, valde ett hus och en odlingslott.
Idag är hon honungsproducent tack vare ett projektstöd från Kooperation Utan Gränser. Kooperativet säljer honung på den lokala marknaden och har en liten fabrik där de förädlar den till olika naturmediciner.
Och jag, haha, ja jag vill tacka Mikael Wiehe som uppmärksammade vad som hände i Centralamerika på 80-talet. Jag var liten då, men jag minns att jag lyssnade på hans texter och funderade på vad de berättade.
Ett riktigt nostalgiskt gåshudsminne kan jag erbjuda här.
Silvia på 80-talet och jag och Silvia i april 2009.
Läs även andra bloggares åsikter om El Salvador, fattigdom, krig, Centralamerika, Honduras, gerilla, CIA, USA, flyktingar, mänskliga rättigheter, 80-talet
Jag är i El Salvador och håller workshop. Ni vet, det lilla lilla landet i Centralamerika som för tankarna till inbördeskrig. Här mördades 30 000 indianer på 30-talet, och 80-talets inbördeskrig levererade en nota på 75 000 mördade människor – på grund av sina polistiska åsikter. Nu är jag här och pratar med bondeorganisationer, kvinnoorganisationer och bostadskooperativen om hur de kan bli bättre på att synas och höras, bättre på att kräva sina rättigheter i ett orättvist samhälle. Och bättre på att uppdatera hemsidan, haha..
Men det är en svindlande känsla faktiskt. Jag åkte till Latinamerika för snart två år sedan med enormt mycket ödmjukhet. Jag visste att de flesta här har erfarenheter som för mig förblir ord i böcker. Jag frågade mig själv gång på gång; vad har jag att lära dem? Vem tror jag att jag är som ska åka dit och lära dem något om att kräva sina rättigheter? Vilket skämt! Som om det inte varit det enda de gjort i årtionden! Och vad har de fått för det? Jo, mördade eller utvandrade släktingar och vänner!
Men sen när jag gör det så märker jag ju förstås att jag har något att bidra med – precis som de flesta har. Och det är en underbar känsla när man läser utvärderingarna efter kursen. Folk är så snälla. De sitter och ser rejält uttråkade ut strax före lunch. Men sen finns det inte någon som inte skriver i utvärderingen att den vill ha mer av det här fantastiskt spännande ämnet..
Och särskilt nu är det ju spännande. Högern har petats ner från tronen av en folkkär journalist som sadlar om till president. Herr Funes tillträder tronen med kolossala förväntningar. Alla jag pratar med uttrycker glädje och hopp inför maktskiftet. Mariana på en kvinnoorganisation som vi stödjer hoppas på statliga krediter till kvinnogrupperna på landsbygden som producerar och säljer allt från godis och hantverk till ost och shampo.
Taxichauffören som kör mig till hotellet efter kursen fattar att det inte kommer att gå över en natt. ”Men det måste bli förändring”, säger han. Han berättar att det gått åt pipsvängen med El Salvador sedan de släppte sin egen valuta och införde den amerikanska dollarn för några år sedan. ”Vi har samma prisläge här som i USA”, berättar han. ”Men vi har knappast deras löner!”
Jag vet faktiskt inte hur människor gör. Jag förstår det inte. Och nu med Krisen som alla pratar om med oro i blick och röst. Nu har allt blivit ännu värre.
I El Salvador kostar en Big Mac oco 5 dollar. Ett kilo ris nästan 2 dollar. En flaska matolja, 2,5 dollar. Som i Sverige!!
Men här tjänar en vanlig arbetare typ 200 dollar (ca 1800 sek) i månaden för ett heltidsjobb som oftast innebär avsevärt många fler timmar än 40 i veckan. Före den korrupta skatten.
Jag fattar det verkligen inte.
Mariana på kursen jag höll idag. Vi hade kul iallafall!
Läs även andra bloggares åsikter om El Salvador, Latinamerika, Mauricio Funes, fattigdom, ekonomisk kris, bistånd, mänskliga rättigheter
Jag växte upp i en miljö där man plockar undan efter sig när man ätit och där man städar sitt eget rum. Dessutom dammsög jag övervåningen och hämtade mina småsystrar på dagis en gång i veckan.
Visst var jag skeptisk och oorkade inte, viiille inte hjälpa till. Men idag: tack mamma.
Jag bor numera i en kultur där Mamma alltid är slav. Om familjen har det tillräckligt bra ställt så har man en Piga som slav. Utan undantag! Få barn i medelklassens och överklassens familjer bär sina tallrikar till diskbänken. Jag är ingen moraltant. Men utan tvekan bidrar det där till en inställning som genomsyrar hela samhället. Det är okej att slänga skräp på gatan, ja till och med på golvet i en affär, på bio, på en restaurang, vart som helst. För någon annan kommer alltid att plocka upp efter dig.
Mitt första möte med den rasistiska och koloniala pig-seden i Latinamerika fick jag första gången jag åkte till Mexiko. Jag bodde en vecka hemma hos en helt vanlig spanskättlad medelklassfamilj. Deras piga var en 14 årig flicka från landet som kom från en folkgrupp som heter mixe. Hon kunde knappt läsa och skriva och hon arbetade 7 dagar i veckan i familjens hem, som hon i princip aldrig lämnade. Lönen var en säng bakom tvättmaskinen och maten som blev över när familjen ätit.
- Haha titta på henne, hon går som en anka! Skrattade den plastikopererade mamman när Angela hade serverat mig mat vid bordet och gick bort mot köksdörren.
Efter det åt jag bara i köket med Angela, och trots min vita hud var jag inte längre så populär i familjen. Som sagt, jag stannade inte heller kvar där.
Det här är inget undantag i Latinamerika. Förklaringen ligger så klart i kolonialismens nedärvda rasism, i kombination med ett extremt utpräglat klassamhälle, baserat på etnicitet.
Själva idén att betala fattiga människor för att de ska plocka upp din skit kommer troligen inte att avvecklas inom de närmsta trettio åren. Men som tur är har pigorna börjat organisera sig och kräva sina rättigheter. Förutom en anständig lön och rimliga arbetsförhållanden så bidrar organiseringen också till att stärka deras självförtroende. Att säga Nej och inte ta skit helt enkelt.
Och nu har de till och med fått en egen dag! Läs mer om den här.
Mer fakta om barn som hembiträden hittar du här.
Läs även andra bloggares åsikter om piga, hembiträde, Latinamerika, rasism, kolonialism, Mexiko
När man hör och läser om kaos i andra länder långt bort på andra sidan jorden, är det lätt hänt att man nöjer sig med den bild man får för ögonen; primitiva galningar som inte kan få ordning på sina politiska system och istället springer runt på gatorna och slår ner varandra.
Glöm den bilden.
Många av de där länderna är bättre på demokrati än du någonsin kan föreställa dig. Medborgarnas deltagande och engagemang i sin egen verklighet ligger ljusår före svenskarnas. Och det är väl det som är demokrati?
Vet du vad din kommunfullmäktige heter? Är du på något sätt involverad i de diskussioner och beslut som förs och fattas som berör dig, ditt bostadsområde, din kommun? Troligen inte.
I Bolivia är alla det.
När Evo Morales kom till makten bjöd han in de sociala gräsrotsrörelserna att vara med och utforma den nya konstitutionen. Miljoner människor har deltagit i möten som syftar till att ta fram lagförslag.
Och mitt i det kaos som pågår i Bolivia nu, fortsätter människor att mötas och diskutera.
Förra veckan skrev jag om ett möte jag var på, det som blev attackerat av högerextremister (eller vad jag nu ska kalla dem). Mötet syftade till att ta fram en strategi för hur de sociala rörelserna ska arbeta inför folkomröstningen i december (som i och för sig kanske inte ens blir av har det visat sig nu).
För att ge en motbild till bilden av kaotiska indianer beväpnade med träpåkar; vill jag visa dig lite bilder som jag tog under mötet, innan det attackerades: (jag tror inte att det gör något om man inte förstår spanska)
Läs även andra bloggares åsikter om Evo Morales, Bolivia, politik, demokrati, ursprungsbefolkning, Santa Cruz
Bolivia Bolivia. Det är här och nu det händer. Det är här världen förändras! Det är här marginaliserade och diskriminerade indianer i plommonstop och vackra sjalar plötsligt intagit kongressen, senaten, regeringen, ja, presidentposten.
Efter en intensiv vecka i detta kaotiska land sitter jag nu utmattad men nöjd på flygplatsen på väg hemåt mot San José efter sammanlagt 7 veckor på vift.
Häromdagen var jag på ett möte med tusen personer som representerade hundra organisationer. Valmyndigheten har försökt ogiltigförklara folkomröstningen om den nya konstitutionen som presidenten utlyst till i december. Valmyndigheten lyder under regeringen och kan egentligen inte fatta några beslut mot regeringens vilja. Men valmyndigheten utgör tillsammans med landets vita, rika minoritet en grupp som inte respekterar att landets folkvalde är en indio. En blatte. Att blatten dessutom vill föra en politik som gynnar landets fattiga majoritet gör inte saken bättre.
Plötsligt inser jag att jag befinner mig mitt i ett krig. Mötet attackeras av högerextrema Evo Morales -hatare och kaos utbryter. Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt beväpnar sig folk med träpåkar och springer ursinniga ut på gatan. Fyrverkeriliknande rör flyger genom luften mot oss och exploderar och smattret låter som vilket skjutvapen som helst. Angriparna springer mot oss och folk skriker åt mig att springa och gömma mig i ett klassrum på skolan där mötet ägt rum. Tanken på att de ursinniga angriparna skulle hinna ifatt mig i ett stängt rum fick mig att avstå. Så småningom fick jag eskort ut ur kaoset. Jag sattes i en taxi raka vägen till flygplatsen.
Nästa dag är jag på invigning av ett bostadskooperativ som Kooperation Utan Gränser stödjer. Bostadsministern är där och håller tal och efteråt ber jag om en kommentar till en artikel jag ska skriva. Inom två minuter inser jag att han inte alls pratar om det jag frågat om. Jo, vi har ont om resurser just nu, säger han. Ja.. alltså det skulle inte handla om välgörenhet, utan ett lån som med all säkerhet skulle betalas tillbaka väldigt snabbt. Jag försöker hålla god min och komma på vad 17 jag ska svara när Bolivias bostadsminister står framför mig och ber mig undersöka möjligheten om ett lån. Till staten Bolivia. Jösses, jaha ja, jo, minsann.. ehh. Jag fick hans mobilnummer i alla fall. Om jag skulle höra talas om något.
Titta på mina bilder från en by jag besökte där vi höll en workshop i politiska rättigheter (du måste ha bra uppkoppling för att kunna se detta):
Läs även andra bloggares åsikter om Bolivia, fattigdom, bistånd, Evo Morales, ursprungsbefolkning, politik
När jag var barn och tonåring bar jag på skuldkänslor som jag inte visste vad jag skulle göra av. Världen var hemsk och orättvis. Som barn undrade jag varför just jag hade haft turen att födas i Sverige. Som tonåring skämdes jag för att vi utan att bry oss bar kläder som sytts till svältlöner, drack coca cola vars produktion slukade så mycket sötvatten att de fattiga böndernas brunnar sinade, sminkade oss med färgat klägg som smetats i ögonen på små ulliga kaniner. Skuld skuld skuld.
Sen bestämde jag mig för att med Skuld kommer vi aldrig någonsin att förändra världen. Jag la skulden på hyllan och ägnade mig åt annat.
Nu är jag 30 och just precis idag, den 30 augusti 2008, sitter jag på ett hotellrum i Sao Paulo, Brasilien, med ett lätt illamående orsakat av oberättigad skuld. Jag har nyss ätit räksallad och druckit ett glas vitt. Jag tänker på alla människor jag besökt i sina hem. Hem de flesta av er aldrig kommer sätta sin fot i. Jag har suttit på plaststolar eller träpallar på stampade jordgolv eller skrovlig betong hemma hos människor i Mexiko, Kuba, Guatemala, Honduras, Nicaragua, El Salvador, Costa Rica, Bolivia, Paraguay, Kenya, Zimbabwe, Egypten och Ryssland. Ja, faktiskt i USA och England också när jag tänker efter.
Men idag, i Sao Paulos favelas, gick tårarna för första gången inte att hejda. Jag torkade och torkade och försökte prata med barn och vuxna som gömde sig i de numrerade lådhusen på min taffliga portugisiska och jag skämdes för att vara människa. Jag gömde min pinsamma kamera och svalde.
De jordlösa som kommit till sina drömmars stad har inte alternativet att bo i tredje hand eller på kusinens soffa. Deras enda alternativ, och jag menar verkligen deras enda, är att bygga sig ett kartonghus och därmed bli kriminella, illegalt avskum som bör sopas bort. Det de gör kallas för att ockupera mark. Det är inget människan gör för att jävlas med lagen. Hon gör det för att därtill blevo hon nödd och tvungen.
Jag tycker fortfarande att vi har en kollektiv skuld för hur världen ser ut. Vi är alla med och skapar den. Men att gråta hjälper förstås inte. Inte heller att gå runt med dåligt samvete.
Kooperation Utan Gränser stödjer en organisation som gör underverk för åtminstone en liten del av de tre miljoner människor som bor i Sao Paulos favelas. Vi bygger inga hus till dem. Men vi stödjer en organisation som arbetar för deras rättigheter och som hjälper dem i den byråkratiska djungel som kan ge dem möjlighet att få tillgång till den statliga hjälp som Lula da Silvas regering faktiskt erbjuder.
Läs även andra bloggares åsikter om Brasilien, Sao Paulo, favelas, slum, kåkstäder, fattigdom, bistånd
Danli är en liten dammig håla i Honduras nära gränsen till Nicaragua. Jag tar in på stans enda loppfria (?) hotell, med förhoppning om att de bytt ägare sen 80-talet. Jag har nämligen fått höra att Contras (den nicaraguanska CIA-stödda högermilisen) använde det här hotellet för att hysa sina mannar på en strategisk plats – utanför, men nära. Här planerades säkerligen många mord och kidnappningar av sandinister. Om väggar kunde tala.. Det är kanske bara för att jag fått höra det här, men jag tycker nog att det råder en otrevlig stämning på det här hotellet. Inte ett leende nånstans.
Jag träffar Sara som är med i ett av de bostadskooperativ vi stödjer. Hem och Hyra i Sverige gör en artikelserie om henne och kooperativet, och jag är här för att följa upp hur det går för dem. Sara är 7 år äldre än jag och mormor till Federico som ligger och sparkar med sina knubbiga ben i en vagn som dras av gammelmormor.
Jag och min kollega kommer glidande i organisationens guldskinande prado landcruiser, Vi kör upp bland människor på väg till vårt möte. De går där i dammet och gömmer sig för solen under färgglada paraplyer. Jag avskyr pradon just nu. Varför har vi inte en pickup som alla andra här? Varför måste jag känna mig som drottningen på besök när jag bara är en vanlig människa som ska prata med andra vanliga människor. Jag beordrar min kollega att bromsa in och åtminstone plocka med sig gammelmormor och lilla Graciela i baksätet.
Efter mötet åker min kollega hem till huvudstaden i den guldskinande bilen och jag traskar genom dammet till Danlis största supermercado. Varken bananer eller osötat bröd kan den erbjuda mig. Det är stängningsdags och män med stora vapen och stora kängor vaktar kassor och utgångar.
Inte fanns det Internet på hotellet i Danli, men nu är jag i Nicaragua. Gick upp vid 6 i morse och tog bussen över gränsen. Har varit här förut, mindes det som att det var ju inte så långt från macken där bussen stannande till nästa hotell. Men jag misstog mig. Nu har jag gått i 45 minuter i 35 graders värme med långbyxor, gympsaskor och stora ryggsäcken.. Jag är uppenbarligen inte 20 längre fick jag erkänna. Nu ska jag åka upp i bergen och träffa Alfredo. En kaffebonde som ska lämna Nicaragua för första gången i oktober i år, för att åka till Sverige och berätta för konsumenterna om varför rättvisemärkt är bra.
Jag hörde genom en sprakande radio nånstans att Sverige hade åkt ur EM nu. Det var ju skit också. Jag som blivit så patriotisk nu när jag har hemlandet på tryggt avstånd. Men jag kom på, plötsligt, att det är ju midsommar i Sverige! Ni sitter väl på en kobbe nånstans och dricker nubbe hela högen. Så jag får se hur det blir med bloggandet..
Följ med på min resa. Den 14-22 juni bloggar jag varje dag.
Jag blev hämtad klockan 6 imorse, och kom hem nu klockan 22. 16 timmars arbetsdag och inte klagar jag, inte klagar nån här.. Fast min anledning till att inte klaga är helt enkelt för att jag tycker om dagar som denna. Inte för att jag har tråkigt annars. Men idag har jag fått lära mig skillnaden på ett sädeskorn och utsäde (!), jag har åkt lastbilsflak och ätit bönor och lyssnat på berättelser om jordockupationer och kafferostning.
Det här kommer bli en jättetråkig och förvirrande bloggtext om jag fortsätter. Jag är för trött. Så jag slutar, och slänger upp lite bilder istället.
Kurs med Via Campesina; Siguatepeque, Honduras, 17 maj 2008:
Kurs för bondekvinnor. Varför ska man undvika genmanipulerat utsäde och lära sig återvända sitt eget istället?
Grupparbete.
På väg till en by
..högt upp i bergen
Besök hos Isidoria som har en utsädesbank hemma..
Gonatt.
Alla dessa ensamstående mammor. Det är inte för att jag har en särskild förkärlek för just ensamma mammor som de dyker upp i majoriteten av mina artiklar. Det är helt enkelt de som gör ungefär lika mycket arbete som alla vi andra tillsammans. På alla nivåer. Kvinnor i chefsposition med utlandstjänst; nästan alla jag träffar är ensamma mammor. (Kooperation Utan Gränser icke undantaget!) Kvinnor med nyckelroller i bostadskooperativen, i de lokala utvecklingsorganisationerna, i grannskapsföreningarna. Ensamma mammor.
Om man är en istället för två med barn – så borde det logiskt betyda mindre tid för annat. Istället är det just de kvinnorna som har tid att sitta i styrelser, jobba volontärt, organisera, aktivera, peppa, engagera och styra upp tusen andra saker. Och ha sina ungar och sitt hem.
Kattia är ännu en i raden av alla kvinnor jag träffar som man tappar hakan när man hör henne berätta om sin vardag. Hur gööör hon? Kattia bor i La Carpio, ett bostadsområde tre kilometer från där jag bor. I La Carpio bor 30 000 människor på en yta där det borde bo 7 000. Hälften av invånarna är nicaraguaner. Fram tills för några år sedan hade kommunen (San José) inte gjort ett dyft för La Carpio. Utom att köra hundratals sopbilar genom centrumgatan varje dag, eftersom La Carpio råkar vara hela San Josés soptipp.
Men så blev folket trött på att de ynka ören för varje ton sopor som bostadsområdet tog omhand, ändå gick i fickorna på fel personer. En dag blockerade man infarten till soptippen. Polisen svarade med massarresteringar. Då bildade Kattia och andra en förening för att försvara La Carpio och ge en annan bild än massmedias av det som hände. Det här är fyra år sedan.
På ingen tid alls har det bildads 21 organisationer i La Carpio, som engagerar tusentals människor. Kriminaliteten har sjunkit och stadsdelens rykte förändras sakta till det bättre. Kattia sitter i styrelsen i åtta av organisationerna. Hon har två barn och arbetar som lärare i La Carpios enda skola. (Som har 2400 elever, med cirka 50 barn i varje klass, som turas om att använda klassrummen i tre pass om dagen; morgon, middag, kväll..)
- Hade jag haft kvar min man hade jag förstås fått ägna mig åt att serva honom istället, säger hon och skrattar.
De 21 organisationerna har en paraplyorganisation som får stöd av Kooperation Utan Gränser. Genom utbildningar och rådgivning ska de bli ännu bättre på att göra det som de redan är bra på!
Kattia
La Carpio, San José, Costa Rica
San Juan, Pavas, San José
Kooperation Utan Gränser på besök i San Juan
På vägen hem till mig. Fast ändå så långt borta.
Läs även andra bloggares åsikter om ensamma mammor, slum, kåkstäder, Costa Rica, San José, bistånd,
Det är kulturfestival i San José och i den ingår också Kossorna. Alltså de där kossorna som dyker upp över hela världen. Blommiga, lila, gröna, randiga, glittrande, dansande.. Ko-parad! De står lite varsomhelst inne i stan. Flera har såklart blivit vandaliserade. Vandaliserade?! Det är ingen jäkla vandalisering! Skriker Pedro som jag sitter och dricker öl med efter en dansföreställning på Stora Teatern. Det är una inversión i konsten! Ett bidrag, en utveckling av befintlig konst! Han gestikulerar med armarna. Det är väl inte bara ko-konstnärerna som har rätt att uttrycka sig! Kidsen har det också, och om deras sätt att kommunicera med omvärlden är att sätta sin tag på en kossa i det offentliga rummet så
fine! Gör det!
Hm. Ok. Jag tycker det är ganska skönt att sitta och dricka öl med en gestikulerande anarkist (obs pacifist måste jag hälsa att han är, trots sitt epitet). Ställ ut kossorna på gatorna och låt alla måla på dem! Vad skulle hända då? Det vore väl jättespännande!
Jag vet inte hur mycket Pedro har druckit, men han gör i alla fall en snygg koppling: Fast jag kanske inte borde säga något. Jag äter ju faktiskt kossor..
Inte jag. Fast härom veckan var jag tvungen att sitta och gnaga på det segaste magraste lilla koben jag nånsin sett. Pedro lyssnar med glansiga ögon.
Jag var hemma hos Martha och hennes bror Agusto och deras mamma Ana,
i Quiché, Guatemala. Vi satt i flera timmar och pratade på träbänken på det stampade jordgolvet 
utanför deras hus. Ana kunde ingen spanska men hon kramade mig och log och kände på mitt hår och jag visste att jag var godkänd och välkommen. Agusto sa inte så mycket. Han har inte pratat sen militärerna kom in i vår by, berättar Martha. Det var på 80-talet. Han var 7 då. Han blev så rädd när han såg vad militärerna gjorde att hjärtat stannade en stund och sen dess har han varit så här. Jag klarar inte av att fråga vad militärerna gjorde. Jag vet ändå ungefär vad som hände. Agusto förstår i alla fall vad jag säger och efter en stund kommunicerar vi visst. Han ler stolt när vi pratar om hans kaffeplantor. Hur det var så skulle jag precis ge mig iväg, när Ana genom Martha talade om för mig att jag inte fick gå utan att äta först. Jag visste vad som väntade. Men det fanns inte i universum att jag kunde tacka nej.
Martha, Ana och Agusto har varken el eller rinnande vatten. Vattnet i brunnen är brunt och brunnen är grund. De är den första familj jag besökt på landsbygden som inte har ett endaste litet djur. Inte en mager höna ens. Och så bjuder de mig på kokött. Som jag inte ätit sen jag var 14. En liten senig mager broskbit som simmar runt i en soppa med oljig yta. Och så Coca Cola så klart. Jag frågar ingenting om den döda kossan. Jag har sett dem som betar utanför byn. Man ser vartenda revben på dem, och kraniet vill liksom ta sig ut ur huden.
Pedro sväljer en stor klunk öl och frågar om jag blev sjuk. Så klart jag blev. Men det var det värt.
Jag i Marthas temazcal, typ svetthydda. Bastu&dusch-i-ett.
Läs även andra bloggares åsikter om Guatemala, Costa Rica, fri konst, kossor, fattigdom, temazcal, koparad, vegetarianism
Nästan två månader sen sist.. först hade jag skrivkramp. Sen åkte jag till Guatemala. Sen åkte jag till El Salvador. Sen åkte jag till Nicaragua. Sen åkte jag till El Salvador igen. Sen åkte jag till Honduras. Sen åkte jag till Nicaragua igen.
Att komma HEM till Costa Rica kan vara det underbaraste som finns. Här är HEMMA. Definitivt. Nu ska all ledig tid användas till att ligga på mage och läsa Stieg Larsson och äta svensk marabou som en vän var klok nog att ta med sig när hon kom på besök.
Jo, det fanns mycket att skriva om under resorna. Men jag orkar helt enkelt inte sätta mig framför datorn efter en hysterisk dag på åkern eller bland halvfärdiga bostäder.
I går låg jag däckad i soffan och tittade på nyheterna. De kör ungefär samma stil som i USA här: en sensationslystenhet som knäcker all respekt för människor, (tex kan en biltjuv filmas rakt upp i fejset när han handbojas av polisen och tar emot diverse förnedrande kommentarer). En programledare som har rätt, och utnyttjar den flitigt, att lägga in sina egna personliga kommentarer i nyhetsrapporteringen. Tex att colombianer är slusk och pack.
Först handlade det om just colombianer. De är ju terrorister och knarklangare allihopa, och Costa Rica är nu hotat eftersom det fullkomligt väller in livsfarliga colombianer över gränsen från Panamá. Förra året hade det kommit 6784 stycken eller nått liknande. 100 av dem hade begått någon form av brott, inklusive snatteri och väskryckning. Visst fanns det några knarkrävar också. Men hallå.
Nästa nyhet var El Salvadors president som är på besök här just nu. Han skrämde upp den stackars nyhetsreportern genom att påpeka att de farliga ungdomsgängen maras som härjar i San Salvador antagligen har kontakter med gängen här i San Josés utkanter. Dessutom poängterade han att maras är Latinamerikas nya svar på terrorister. De är slödder och pack, en epidemi och farlig sjukdom som måste utrotas NU. Men hallå.
Jag vet att maras inte är killarna jag skulle hänga på krogen med en kväll. Men visst, rykterna om det livsfarliga San Salvador har drabbat även mig. Härom veckan rullade vi in i San Salvador efter en härlig roadtrip på 14 timmar från Nicaraguas huvudstad Managua. Vi var fetsena och klockan var typ 10 på kvällen och vi hade ingen aning om vart vi skulle. Alltså vi visste att vi skulle till min kollegas lägenhet som jag fått låna. Men han var bortrest och San Salvador var stort och mörkt och läskigt och vi irrade och irrade och stannade till slut på en bensinstation. Där lyckades vi skaffa oss poliseskort. Inte för att jag litar på poliser i det landet, men vi hade inte så många val. Vi lyckades övertala en polis som stod före oss i kön att köra före till den adress vi hade på en lapp.
Det blev rally genom San Salvador. Jag stod på gasen och bromsen om vartannat för att hinna med polisbilen, innan vi till slut tvärbromsade in framför Gustavos port. Inte är jag rädd för maras inte.
San Salvador mitt på blanka dagen
Läs även andra bloggares åsikter om Centralamerika, Costa Rica, El Salvador, Honduras, Nicaragua, bistånd, fattigdom, kommunikation
Jag är en av 10 000 svenskar som har ett ”eget-intresse” av att Sverige ger bistånd – eftersom svenska biståndspengar betalar mitt gymkort och min bilförsäkring. Tack vare fattigdomen i världen lever jag gott!
Jag sitter och knåpar ihop ett julkort till mina vänner i Photo Shop, äter godis och njuter av en ledig dag hemma. Tack vare världens bästa nya teknik kan jag dessutom lyssna på P3 via bredbandet.
En nisse som heter Krause som har skrivit en bok om det svenska biståndet får plötsligt högtalarna att sluka allt syre i mitt rum. Eller var det jag som satte det i halsen? Han sitter där i min burk och påstår att såna som jag har ett stort eget-intresse av att Sverige ger bistånd, eftersom vi lever av det, och att det just därför inte ifrågasätts. En slags jättelik konspiration..
Herr Krause, tror du på fullaste allvar att jag är glad att världen är orättvis, så att det måste finnas bistånd, så att jag kan håva in stålar? Två saker: För det första, vilken idiot söker sig till biståndsbranschen om syftet är att håva in pengar? Tror du inte att vi kan få andra jobb om Sverige skulle stoppa allt bistånd över en natt? För det andra, du och alla andra i Sverige lever också gott tack vare att det finns fattigdom i världen! Du har det du har, för att andra inte har det. Ekvationen har ingen annan lösning på denna söndervittrande planet.
Men okej. Jag lyssnar på dig och inser att du har en del poänger. Jag tycker också om konspirationer. Du har rätt i att Sverige inom biståndspolitiken precis som inom alla andra politik-områden agerar delvis efter eget intresse. Självklart. Så gör hela världen för så är världen uppbyggd. På en världsordning vars grund är byggd av ren egoism är det svårt att bygga väggar av äkta solidaritet. Men det betyder inte att vi inte borde försöka.
Afrika är inte fattigt, säger du i mina högtalare. Jag tror att du menar att vi inte borde ge bistånd till Afrika eftersom det ju finns pengar där, det är bara det att de inte vet bättre hur de ska göra för att fördela dem. Det finns ju inga strukturer, säger du. Just det!
Men tror du, precis som så många andra sorgligt nog tror, att svenskt bistånd fortfarande handlar om att bygga brunnar och broar och dela ut pennor i skolorna? Jag vet att du vet bättre. Det finns inga strukturer, säger du. Och det är ju precis det svenskt bistånd handlar om! Tillsammans med lokala samarbetsorganisationer med lokalt anställda människor bygger vi strukturer som kanske inte gör underverk, men som stabiliserar något de sköra, rangliga system som de står på.
En gång i tiden åkte vita europeiska män ut och ”upptäckte världen”. Utan att fråga om lov någonstans gjorde de den till sin egen. Plundrade, härjade och våldtog. Byggde upp sina egna strukturer i kulturer som de inte var avsedda för.
En vacker dag åkte de hem. De tog med sig sina fina system och strukturer och lämnade efter sig ett folk på knä. Det är ju som att sparka sönder en människas ben, ge henne kryckor, ta ifrån henne kryckorna och förvänta sig att hon på direkten ska kunna gå igen.
Vita europeiska män och en massa andra män och några kvinnor fortsätter att föra en politik som sparkar kryckorna ur folks händer. Bistånd skulle kunna funka på det sättet och har säkert gjort det i en massa sorgliga kapitel av världens historia. Men bra bistånd finns, och det är den minsta skuldavbetalning man kan förvänta sig. Det är ändå en fis i havet om man ser till den sammantagna gigantiska skuld vi bär på.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, biståndsdebatt, svenskt bistånd, Krause, fattigdom, bistånd
På torget i Managua bor hundratals människor i ingenting. De har spikat pålar i marken och hängt upp sina hängmattor. Som tak har de spänt upp svarta sopsäckar, eller i bästa fall presenning. Alla människor som bor här har en fruktansvärd gemensam nämnare: De har alla (eller deras föräldrar) arbetat på banan-plantage, och de har alla någon ryslig sjukdom till följd av detta. Cancer, förgiftning, hudsjukdomar eller missbildningar. De är alla oförmögna att arbeta på grund av detta, de får ingen ersättning, och de lever i en vidrig misär.
Jag vågar inte nämna några namn på bananföretagen, jag kanske blandar ihop dem, kanske börjar någon bråka med mig då. Men ni vet alla namnen på dessa företag, och nästan alla ni har även tryckt i er dessa gula EU-anpassade cancer-boomeranger.
Människorna bor faktiskt frivilligt på torget. Eller vad man ska kalla det för. De bosatte sig där för att ingen tog sitt ansvar, ingen lyssnade på dem, ingen hjälper dem. De är desperata. De bor där för att då syns de i alla fall. Finns.
Det kallas för civil olydnad. För jag tror inte att det är helt okej att de bor där, egentligen. Var går gränsen för när man får göra saker som man inte får – egentligen? Och varför är det en så känslig diskussion?
När svenskar hör ordet OCKUPERA, drar de ett förfärat andetag, ser maskerade aktivister framför sig som ”tagit lagen i egna händer” (obs, det sägs med negativ klang).
I Honduras, efter naturkatastrofen Mitch 1998, övergav samma bananföretag stora områden; marken var så förstörd att det inte var värt att fortsätta odla där. Tusentals plantage-arbetare blev arbetslösa över en natt – och jordlösa förblev de. Jordarna stod övergivna i många år, ägda av ett utländskt företag som inte brydde sig. De före detta arbetarna var snorfattiga och deras ungar svälte.
Så bildade de ett kooperativ och ockuperade marken. Skrynkliga gubbar med hatt och machete, kvinnor i blommiga klänningar och barn i alla storlekar slog sig ner på jordarna och började odla dem och bygga sina hem där. Tog lagen i egna händer var vad de gjorde. Gjorde de rätt eller fel?
Hjärtat säger – rätt så klart! Lagarna här finns inte till för fattiga, är inte skrivna för dem, är inte skrivna av dem, bryr sig inte om dem, skyddar dem inte!
Tack vare sitt mod och sin styrka lyckades kooperativet Voluntades Unidas (förenade viljor) övertala bananföretagen att sluta bråka och sälja marken till dem för en symbolisk summa. Med stöd från Kooperation Utan Gränser har de nu byggt sina hus, och de har storslagna planer inför framtiden.
PS. Det finns MÅNGA anledningar att bara köpa KRAV-märkta bananer!
Hus där det förr växte bananer
På möte med Voluntades Unidas
Så här bodde plantagearbetarna förr. Fint men trångt (tvåvånings för att området ständigt svämmar över)
Numera odlas afrikansk palm (som det görs olja av) istället för bananer.
Jag har rest mer än 3500 kilometer på två veckor. Och då räknar jag inte in flygresan San José – San Salvador tur och retur. Jag brukar inte tycka om att åka bil. Jag brukar må illa. Och man missar så mycket när man bara har en glasruta att glo genom. Ser man inte himlen skymta i övre synfältet, känner man inte jorden under fötterna, då tappar man känslan av upplevelsen. Så jag går gärna. Men nu åkte jag alltså väldigt mycket bil. Och upplevde ändå.
Människor bor i sina hus, som kan se ut hur som helst, längs vägen. Vid vägkanten står hemmasnickrade stolar på vingliga ben, högar av flätade korgar och fåglar av trä till försäljning. Bilarna åker fort och barnen leker så nära, alldeles på vägens vita kantstreck sitter de. I städerna får vi rutorna tvättade vid varje övergångsställe. En kvinna säljer såna där gummibitar som man sätter på fotpedalerna i bilen.. Jag blir erbjuden plånböcker, tuggummi, tidningar, dockor, nyckelringar, nötter, läsk, strumpor, lotter, väskor och spiderman-masker. Eller en tom smutsig hand som bara vill ha en slant. Rödljusen utgör en marknadsplats där fler människor försörjer sig än på kontoren runtomkring.
Ute på landet igen vinglar en man sakta för sig själv i ett fyllorus, omedveten om att bilar passerar honom med decimetrar av mellanrum i hundra kilometer i timmen. En flock kor lunkar längs vägen och en skrynklig liten man med för stor hatt och machete i handen verkar inte bry sig om att bilarna vill förbi hans kor. Under stora reklamskyltar längs med vägen bor familjer i hus av palm och plåt; deras inkomst får de från reklamföretaget för att de vaktar reklamskylten dag och natt.
Hundar överallt. Överkörda, haltande, springande, skällande hundar. Blodiga, såriga, enögda, trebenta, noppiga, tufsiga, undernärda. Vem bryr sig om hundar när barnen inte ens får i sig det som behövs för att må bra? Vi kör över en hund. Duns, säger det. Ett ylande som tack och lov tystnar nästan direkt. Genom bakrutan ser jag en liten brun varelse på rygg, några spasmer-ryck i benen, och så – död. Vi glider bara vidare. Vi borde göra något men vad skulle vi göra? Ingen äger hunden, ingen kommer sakna den. Ingen polis skulle hämta upp den, ingen soptunna finns att slänga den i. Ingen vill ändå ta i den.
Vägkanten, världens största supermarket. Papaya, mango, avokado, apelsiner, pumpa. Bruna bönor, röda bönor, svarta bönor. Majskolvar, majsbröd, majskakor. Vid kusten, fisk, krabbor. I bergen, bältdjur, potatis. Någon annanstans; stora ödlor, bakbundna. Kvinnor, män, barn. När jordens avkommor inte längre betalar sig på världens marknader; då skapas den egna, den där inga mellanhänder finns.
Bilolyckor. Skadade människor, mosade bilar. Lastbilar med människor som last, -vanligare än bussar. Män som ogenerat gör sina behov där de uppstod. En död häst full av svarta zopilotes, stora svarta gamar som fick lyxbuffé denna dag.
Berg, hav, åkrar, skog, vulkaner, sjöar, byar, städer.. det tar aldrig slut. Och vi reser vidare.
