You are currently browsing the category archive for the 'El Salvador' category.
Zelaya har lyft från Washington, sitter i ett plan på väg till Honduras. Diktatorn Micheletti sitter just nu i en presskonferens och orerar att Zelaya inte kommer tillåtas landa. Zelaya pratar med media från flygplanet och han säger att han kommer att landa, att han är landets president.
Är det så här krig bryter ut? Är det det jag upplever just nu? Jag skulle ha åkt till Honduras imorrn, det här känns helt overkligt. Ett mail dimper ned i inboxen från en vän i Honduras.
Kära Ania
Klockan är 13.47 och jag säger dig att nu är tusentals personer vid flygplatsen och demonstrerar. De väntar på att Zelaya ska landa, läget är otroligt spänt här nu, vi vill inte ha ett blodbad. Jag hör just nu en kommuniké läsas upp som säger att flygplatsen är stängd och planen skickas till El Salvador, inklusive planet som Zelaya just nu sitter i. Michelletti pratar i en presskonferens och han säger att nicaraguanska trupper rör sig mot gränsen. Han fortsätter med att säga att Zelaya inte kommer tillåtas landa.
Det är militärer överallt, helikopters och tankers. Du vet jag bor ju här nära flygplatsen, men du kan inte föreställa dig hur spänt det är här nu. Så kaotiskt allt runtomkring mig just nu. Jag bifogar några bilder. Kramar / xx
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Manuel Zelaya, Robero Micheletti, demokrati, krig
Elda
Elda Veraliz Ramos sköts ihjäl i förrgår. Elda var 23 år och sköts genom hjärta och lungor av sin före detta man framför ögonen på deras nio-åriga son.
Det är så att man vill kräkas.
Elda var 23 år och hade otur att födas både till kvinna och som invånare i ett av världens mest våldsamma länder, El Salvador.
Eller?
Hon arbetade på en av Kooperation Utan Gränsers lokala samarbetsorganisationer. En jämställdhetsorganisation. Hennes liv handlade om att arbeta mot machism, sexism, våld mot kvinnor, kvinnors politiska och sociala exkludering ur samhället.
Ricardo Augusto Cruz Martínez heter hennes mördare. Jag skrev hans namn redan i rubriken på artikeln jag publicerade på vår latinamerikanska hemsida om detta. Det är det minsta man kan göra. Hänga ut hans namn.
Som så många andra män i världen verkade även denna ha problem med att förstå vad ordet nej betyder. För visst kan nej tolkas på tusen sätt? Typ nej men jag menar ja, eller nej som i kanske, eller nej som i jag borde säga nej men du vet att jag menar ja, eller nej men visst det vore trevligt..
Hon hade lämnat honom för länge sen och han hade hotat henne under en längre tid och hon hade polisanmält men inget hade hänt.
Känner ni igen historien.
Han sökte upp henne och ville få med henne till ett motel. Hon sa nej, nej tack, nej som i nej. Det kostade henne livet. Och jag orkar inte ens tänka på vilket liv nio-åriga Dani kommer få. Allt han tar sig för kommer att ha en svag bakgrundsbild där han ser sin mamma skjutas till döds av sin pappa.
Elda, vila i frid.
Och vi andra måste fortsätta arbeta mot sexism och machism. Utan mer jämställdhet och en respektfullare syn på kvinnor kommer ingen annan utveckling att ske.
Läs även andra bloggares åsikter om våld mot kvinnor, sexism, machism, mord, El Salvador, Latinamerika, jämställdhet
Jag bor på ett litet hotell uppe på ett berg med utsikt öven en oändlig granskog. Det ser inte ut som jag tror att det borde göra där jag där. Det är El Salvador, och bakom trädtopparna skymtar Honduras. Genom den här skogen framför mig flydde tiotusentals fattiga barn, kvinnor och män för 20-25 år sedan, över gränsen för att söka skydd i flyktinglägren. Många sköts på vägen av soldaterna. Idag finns här ett litet museum mitt i ingenstans. Det påminner oss, så att vi aldrig någonsin ska glömma vad som hänt här i trakten. CIA pumpade in mellan en och två miljoner kronor om dagen i den salvadoranska armén, berättar guiden. Och så hade de utbildningsläger i Panamá och Honduras där soldaterna fick lära sig att avpersonifera sitt eget folk så att de skulle vara förmögna att massakrera dem.
Alla som bodde här i Perquin var ett potentiellt hot mot USA enligt CIA. Fattiga bönder och deras barn löpte risk att rekryteras till gerillan. Därför var det lika bra att skjuta av hela högen innan de blev revolutionära.
Jag umgås en dag med Silvia, som var 13 när kriget kom till byn. ”Jag förstod inte vad som hände, men jag var mitt idet. En morgon knackade en soldat på dörren. De hade bränt ner våra grannars hus.” Silvia berättar att ju fler människor som mördades, ju fler som fick sina hus nedbrända – desto fler gick med i motståndsrörelsen, gerillan. Så lyckades CIA med det makabra konststycket att göra mening av det meningslösa.
”Där började min kamp, säger Silvia. Vi flydde över gränsen till Honduras. Jag var äldsta systern i en syskonskara på sju. Det föll på min lott att skaffa arbete som piga hos honduranska familjer.”
Efter en tid i flyktinglägret återvänder Silvia till El Salvador 1983. Hon var 16 år och beredd att gå in i den väpnade kampen för att försvara sitt folk.
Först hjälpte hon till i köken som lagade mat åt motståndsmännen och kvinnorna. Men när de upptäckte att hon kunde läsa och skriva skickades hon ut i byarna för att alfabetisera de fattiga bönderna. 1985 blev Silvia ansvarig för strategisk kommunikation i gerillan. Till krigets slut 1992 satt hon på en sten under ett träd med en kommunikationsradio i knät.
Fredsfördraget slog fast att alla som deltagit i kriget nu skulle ha rätt till möjligheten att etablera ett nytt liv. Man fick välja mellan studier eller ett hus och en odlingslott. Silvia, som hunnit både ta sig igenom grundskolan och bli tvåbarnsmamma under kriget, valde ett hus och en odlingslott.
Idag är hon honungsproducent tack vare ett projektstöd från Kooperation Utan Gränser. Kooperativet säljer honung på den lokala marknaden och har en liten fabrik där de förädlar den till olika naturmediciner.
Och jag, haha, ja jag vill tacka Mikael Wiehe som uppmärksammade vad som hände i Centralamerika på 80-talet. Jag var liten då, men jag minns att jag lyssnade på hans texter och funderade på vad de berättade.
Ett riktigt nostalgiskt gåshudsminne kan jag erbjuda här.
Silvia på 80-talet och jag och Silvia i april 2009.
Läs även andra bloggares åsikter om El Salvador, fattigdom, krig, Centralamerika, Honduras, gerilla, CIA, USA, flyktingar, mänskliga rättigheter, 80-talet
Jag är i El Salvador och håller workshop. Ni vet, det lilla lilla landet i Centralamerika som för tankarna till inbördeskrig. Här mördades 30 000 indianer på 30-talet, och 80-talets inbördeskrig levererade en nota på 75 000 mördade människor – på grund av sina polistiska åsikter. Nu är jag här och pratar med bondeorganisationer, kvinnoorganisationer och bostadskooperativen om hur de kan bli bättre på att synas och höras, bättre på att kräva sina rättigheter i ett orättvist samhälle. Och bättre på att uppdatera hemsidan, haha..
Men det är en svindlande känsla faktiskt. Jag åkte till Latinamerika för snart två år sedan med enormt mycket ödmjukhet. Jag visste att de flesta här har erfarenheter som för mig förblir ord i böcker. Jag frågade mig själv gång på gång; vad har jag att lära dem? Vem tror jag att jag är som ska åka dit och lära dem något om att kräva sina rättigheter? Vilket skämt! Som om det inte varit det enda de gjort i årtionden! Och vad har de fått för det? Jo, mördade eller utvandrade släktingar och vänner!
Men sen när jag gör det så märker jag ju förstås att jag har något att bidra med – precis som de flesta har. Och det är en underbar känsla när man läser utvärderingarna efter kursen. Folk är så snälla. De sitter och ser rejält uttråkade ut strax före lunch. Men sen finns det inte någon som inte skriver i utvärderingen att den vill ha mer av det här fantastiskt spännande ämnet..
Och särskilt nu är det ju spännande. Högern har petats ner från tronen av en folkkär journalist som sadlar om till president. Herr Funes tillträder tronen med kolossala förväntningar. Alla jag pratar med uttrycker glädje och hopp inför maktskiftet. Mariana på en kvinnoorganisation som vi stödjer hoppas på statliga krediter till kvinnogrupperna på landsbygden som producerar och säljer allt från godis och hantverk till ost och shampo.
Taxichauffören som kör mig till hotellet efter kursen fattar att det inte kommer att gå över en natt. ”Men det måste bli förändring”, säger han. Han berättar att det gått åt pipsvängen med El Salvador sedan de släppte sin egen valuta och införde den amerikanska dollarn för några år sedan. ”Vi har samma prisläge här som i USA”, berättar han. ”Men vi har knappast deras löner!”
Jag vet faktiskt inte hur människor gör. Jag förstår det inte. Och nu med Krisen som alla pratar om med oro i blick och röst. Nu har allt blivit ännu värre.
I El Salvador kostar en Big Mac oco 5 dollar. Ett kilo ris nästan 2 dollar. En flaska matolja, 2,5 dollar. Som i Sverige!!
Men här tjänar en vanlig arbetare typ 200 dollar (ca 1800 sek) i månaden för ett heltidsjobb som oftast innebär avsevärt många fler timmar än 40 i veckan. Före den korrupta skatten.
Jag fattar det verkligen inte.
Mariana på kursen jag höll idag. Vi hade kul iallafall!
Läs även andra bloggares åsikter om El Salvador, Latinamerika, Mauricio Funes, fattigdom, ekonomisk kris, bistånd, mänskliga rättigheter
Det korrupta högerpartiet Arena som styrt El Salvador i evigheter och som fört en politik som gynnar några få hyperrika familjer som äger i princip allt som går att äga, har äntligen petats bort från sin tron.
Skönt att de inte vann, för hade de vunnit hade det varit med valfusk. Redan under kommunvalen för någon månad sen bussade partiet in fattiga människor från grannländerna till El Salvador. De fick sig några dollar mot att de gick och röstade som vore de Arena-älskande salvadoraner. Den salvadoranska identiteten lånades utan skam från några av landets miljontals till USA utvandrade medborgare.
I slutet av 90-talet var det bara Venezuela och Kuba som inte regerades av högerpartier i Latinamerika. Men sen hände något. I tur och ordning, Brasilien, Chile, Argentina, Bolivia, Ecuador, Nicaragua, Paraguay och nu El Salvador gick från blått till rött på den politiska kartan om vi målar den med svenska partifärger.
Som sann konspirationsteoretiker kan jag inte låta bli att undra ibland: Efter den 11 september 2001 flyttade USA tusen procent av sitt ”engagemang” från Latinamerika och kampen mot kommunismen till Mellanöstern och kampen mot terrorismen. Det är sedan USA hittade en annan intressant plats att ”engagera” sig i, som land efter land i Latinamerika gått från (USA-stödda) högerregeringar mot olika varianter av vänster-styre.
Är detta bara en slump?
Läs vad Erik de la Reguera tror!
Läs hos Kooperation Utan Gränser om hur kooperativen gynnas av maktskiftet!
Läs även andra bloggares åsikter om El Salvador, val, presidentval, president, Mauricio Funes, Arena, USA, kommunism, terrorism
Nästan två månader sen sist.. först hade jag skrivkramp. Sen åkte jag till Guatemala. Sen åkte jag till El Salvador. Sen åkte jag till Nicaragua. Sen åkte jag till El Salvador igen. Sen åkte jag till Honduras. Sen åkte jag till Nicaragua igen.
Att komma HEM till Costa Rica kan vara det underbaraste som finns. Här är HEMMA. Definitivt. Nu ska all ledig tid användas till att ligga på mage och läsa Stieg Larsson och äta svensk marabou som en vän var klok nog att ta med sig när hon kom på besök.
Jo, det fanns mycket att skriva om under resorna. Men jag orkar helt enkelt inte sätta mig framför datorn efter en hysterisk dag på åkern eller bland halvfärdiga bostäder.
I går låg jag däckad i soffan och tittade på nyheterna. De kör ungefär samma stil som i USA här: en sensationslystenhet som knäcker all respekt för människor, (tex kan en biltjuv filmas rakt upp i fejset när han handbojas av polisen och tar emot diverse förnedrande kommentarer). En programledare som har rätt, och utnyttjar den flitigt, att lägga in sina egna personliga kommentarer i nyhetsrapporteringen. Tex att colombianer är slusk och pack.
Först handlade det om just colombianer. De är ju terrorister och knarklangare allihopa, och Costa Rica är nu hotat eftersom det fullkomligt väller in livsfarliga colombianer över gränsen från Panamá. Förra året hade det kommit 6784 stycken eller nått liknande. 100 av dem hade begått någon form av brott, inklusive snatteri och väskryckning. Visst fanns det några knarkrävar också. Men hallå.
Nästa nyhet var El Salvadors president som är på besök här just nu. Han skrämde upp den stackars nyhetsreportern genom att påpeka att de farliga ungdomsgängen maras som härjar i San Salvador antagligen har kontakter med gängen här i San Josés utkanter. Dessutom poängterade han att maras är Latinamerikas nya svar på terrorister. De är slödder och pack, en epidemi och farlig sjukdom som måste utrotas NU. Men hallå.
Jag vet att maras inte är killarna jag skulle hänga på krogen med en kväll. Men visst, rykterna om det livsfarliga San Salvador har drabbat även mig. Härom veckan rullade vi in i San Salvador efter en härlig roadtrip på 14 timmar från Nicaraguas huvudstad Managua. Vi var fetsena och klockan var typ 10 på kvällen och vi hade ingen aning om vart vi skulle. Alltså vi visste att vi skulle till min kollegas lägenhet som jag fått låna. Men han var bortrest och San Salvador var stort och mörkt och läskigt och vi irrade och irrade och stannade till slut på en bensinstation. Där lyckades vi skaffa oss poliseskort. Inte för att jag litar på poliser i det landet, men vi hade inte så många val. Vi lyckades övertala en polis som stod före oss i kön att köra före till den adress vi hade på en lapp.
Det blev rally genom San Salvador. Jag stod på gasen och bromsen om vartannat för att hinna med polisbilen, innan vi till slut tvärbromsade in framför Gustavos port. Inte är jag rädd för maras inte.
San Salvador mitt på blanka dagen
Läs även andra bloggares åsikter om Centralamerika, Costa Rica, El Salvador, Honduras, Nicaragua, bistånd, fattigdom, kommunikation
Jag har rest mer än 3500 kilometer på två veckor. Och då räknar jag inte in flygresan San José – San Salvador tur och retur. Jag brukar inte tycka om att åka bil. Jag brukar må illa. Och man missar så mycket när man bara har en glasruta att glo genom. Ser man inte himlen skymta i övre synfältet, känner man inte jorden under fötterna, då tappar man känslan av upplevelsen. Så jag går gärna. Men nu åkte jag alltså väldigt mycket bil. Och upplevde ändå.
Människor bor i sina hus, som kan se ut hur som helst, längs vägen. Vid vägkanten står hemmasnickrade stolar på vingliga ben, högar av flätade korgar och fåglar av trä till försäljning. Bilarna åker fort och barnen leker så nära, alldeles på vägens vita kantstreck sitter de. I städerna får vi rutorna tvättade vid varje övergångsställe. En kvinna säljer såna där gummibitar som man sätter på fotpedalerna i bilen.. Jag blir erbjuden plånböcker, tuggummi, tidningar, dockor, nyckelringar, nötter, läsk, strumpor, lotter, väskor och spiderman-masker. Eller en tom smutsig hand som bara vill ha en slant. Rödljusen utgör en marknadsplats där fler människor försörjer sig än på kontoren runtomkring.
Ute på landet igen vinglar en man sakta för sig själv i ett fyllorus, omedveten om att bilar passerar honom med decimetrar av mellanrum i hundra kilometer i timmen. En flock kor lunkar längs vägen och en skrynklig liten man med för stor hatt och machete i handen verkar inte bry sig om att bilarna vill förbi hans kor. Under stora reklamskyltar längs med vägen bor familjer i hus av palm och plåt; deras inkomst får de från reklamföretaget för att de vaktar reklamskylten dag och natt.
Hundar överallt. Överkörda, haltande, springande, skällande hundar. Blodiga, såriga, enögda, trebenta, noppiga, tufsiga, undernärda. Vem bryr sig om hundar när barnen inte ens får i sig det som behövs för att må bra? Vi kör över en hund. Duns, säger det. Ett ylande som tack och lov tystnar nästan direkt. Genom bakrutan ser jag en liten brun varelse på rygg, några spasmer-ryck i benen, och så – död. Vi glider bara vidare. Vi borde göra något men vad skulle vi göra? Ingen äger hunden, ingen kommer sakna den. Ingen polis skulle hämta upp den, ingen soptunna finns att slänga den i. Ingen vill ändå ta i den.
Vägkanten, världens största supermarket. Papaya, mango, avokado, apelsiner, pumpa. Bruna bönor, röda bönor, svarta bönor. Majskolvar, majsbröd, majskakor. Vid kusten, fisk, krabbor. I bergen, bältdjur, potatis. Någon annanstans; stora ödlor, bakbundna. Kvinnor, män, barn. När jordens avkommor inte längre betalar sig på världens marknader; då skapas den egna, den där inga mellanhänder finns.
Bilolyckor. Skadade människor, mosade bilar. Lastbilar med människor som last, -vanligare än bussar. Män som ogenerat gör sina behov där de uppstod. En död häst full av svarta zopilotes, stora svarta gamar som fick lyxbuffé denna dag.
Berg, hav, åkrar, skog, vulkaner, sjöar, byar, städer.. det tar aldrig slut. Och vi reser vidare.
