You are currently browsing the category archive for the 'demokrati' category.
En av Latinamerikas största har gått bort, – folksångerskan Mercedes Sosa från Argentina. Sosa sjöng mot 70- och 80-talets militärdiktaturer, och hennes sånger ansågs så politiskt hotfulla att hon tvingades i exil. Jag såg henne förra året på en konsert här i San José, det var mäktigt. En kort och rund gammal dam klev in på scenen och gav oss alla gåshud när hon öppnade munnen och sjöng med samma fantastiska röst som för 30 år sedan. Luften vibrerade.
Lyssna på en av mina favoritsånger av Mercedes Sosa och se bilder från en av alla mina roadtrips ”Centralamerika runt”, då vi besöker projekt som stöds av Kooperation Utan Gränser:
Läs även andra bloggares åsikter om Mercedes Sosa, Argentina, militärdiktatur, Latinamerika, 70-talet
Ett mail från en vän i Honduras som vittnar om de brott mot de mänskliga rättigheterna som begås där just nu.
Hej vänner
Repressionen här är fruktansvärd. Vi kan omöjligt veta hur många som dött, men igår pratades det om 16 personer, fast som sagt, vi vet inte. Det skulle inte förvåna mig om det var fler. Sedan i tisdags morse har den här stan förvandlats till en krigszon. Först militärens attack på demonstranterna utanför Brasiliens ambassad i tisdags morse. Sedan har militärerna dragit runt i bostadsområden och skjutit och kastat tårgasbomber och en typ av smällare där männisikor har protesterat. Daysis bror blev skadad när han fick en smällare kastad på sig igår.
Hela natten har folk varit ute på gatorna och gjort motstånd mot diktaturen – för det är vad vi anser det vara. Jag såg många skadas av polisen. Problemet är att vi som jobbar på organisationer som jobbar med mänskliga rättigheter inte har lyckats koordinera oss. Vi har till exempel inte ens lyckats ta oss till kontoret under de här dagarna, eftersom det ligger i samma område som Brasiliens ambassad. Vårt kontor har i princip varit belägrat. Mer än 70 personer gömde sig därinne. Igår når de tillfälligt hävde utegångsförbudet så kunde de lämna kontoret och åka till sina hem, de flesta från landsbygden.
Även under de timmar som utegångsförbudet var hävt så fortsatte de att arrestera folk på gatorna. Det cirkulerar militärtankers på gatorna och de har satt upp vägspärrar överallt. Idag ser vi spåren från de senaste dagarnas protester på gatorna: barrikader, uppbrutna gatstenar, brända bildäck, soptunnor, bilar upp och ner, alla möjliga sorters material som människor använt sig av för att försvara sina områden så att militärerna inte skulle kunna komma förbi. På resterna av tårgasbomber jag hittar står det ”Made in USA”.
Idag, som alla dagar, gick jag ut för att delta i en fredlig demonstration. Vårt tåg var minst 15 kvartér långt, det var häftigt, människor är modiga som tar sig ut för att demonstrera, tåget var fyllt av energi och till och med glädje, vi protesterar pacifistiskt, vi skrek slagord och sjöng hoppfulla sånger. Vi vägrar leva i en diktatur.
Jag hann lämna tåget innan militärens attack började. De attackerade när tåget var framme i centrum. Först bomberna och skotten för att upplösa demonstrationen. De sprang efter människor som lugnt och fredligt försökte gå därifrån. Övervåldet från deras sida är brutalt. De jagar folk som om de vore rovdjur och slår dem fastän de redan ligger. Jessicas två söner råkade ut för det. De är läkarstudenter. De hade lugnt lämnat platsen, gick ner mot Leona, när en patrull med ungefär 15 poliser stoppade dem. En gammal man som var på väg till marknaden och just passerade råkade också ut för polisernas våld. Juan fick så mycket stryk på ryggen av deras metallbatonger så att hans lungor säckade ihop. Sen bröt benen i händerna på Carlos; den ena handen är bruten på tre ställen och den andra handen har brutna fingrar.
När Jessica var på sjukhuset för att besöka sina söner såg hon till sin förskräckelse hur poliser gick runt i sjukhuskorridorerna och arresterade skadade människor. Människorättsadvokaterna räcker inte till just nu. Vi skulle behöva internationella observatörer här nu, det sker alldeles för många illegala arresteringar.
När Sonia sökte hjälp på sjukhuset för att hon fick yrsel och illamående av polisens gaser, så nekades hon hjälp. I sjukhusporten satt en 15-årig pojke med hela benet uppslitet, ett enormt sår. Sonia som är sjuksköterska förband såret och ordnade en ambulans till ett annat sjukhus. På vägen dit bad ambulanspersonalen dem att gömma sig, eftersom militären stoppat flera ambulanser och dragit ut folk ur dem.
Jag har fått en rapport om att repressionen är stark på landsbygden också. I byn X hade en grupp bybor protesterat utanför kyrkan på det lilla torget. Flera polispatruller kom, och de slängde tårgasbomber på människorna och till och med på husen. Gaserna trängde in under dörrarna och många barn och gamla inne i husen drabbades av tårgasen.
Allt det här är bara några fragment av det som händer. Verkligheten är värre. Vad kan vi göra? Flera anmälningar på internationell nivå behövs. Ännu mer tryck från försvarare av mänskliga rättigheter. Jag läser på internet att FN drar in stödet till valet i november och att de anser att situationen inte tillåter att valet genomförs. Att FN är oroade över situationen för mänskliga rättigheter i Honduras. Det är bra, men det räcker inte, här behöver vi mer än deklarationer.
Kram/ Sofia / Tegucigalpa 23 september 2009
Bakgrund: detta har hänt i Honduras
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, mänskliga rättigheter
Ett mail damp just ner i min inbox;
Ania, just precis nu marcherar tusentals soldater längs gatorna, de arresterar och tillfångatar varenda en som vågar visa sig, de tar dem till antingen sporthallen eller baseboll-stadium. Det sägs att de torteras där, repressionen är tung i hela landet just nu. Kram/ R
Honduras president Mel Zelaya som avsattes i en statskupp (numera erkänt även som militärkupp) i slutet av juni, och flögs i pyjamasen till Costa Rica, har sedan dess befunnit sig utanför Honduras gränser, medan en kuppregering med en señor Micheletti i spetsen har styrt landet. Så igår tog han sig tillbaka till sitt hemland via små grusvägar i bergen i något gränsområde som vi ännu inte vet vart.
Först hälsades han med ett folkets glädjevrål, så här skrev min vän i ett tidigare mail, igår:
”Mel är tillbaka hos oss, och tusentals vänner från hela landet vallfärdar nu till Brasiliens ambassad där han befinner sig och det har uppstått en glädjefest utanför på gatan.”
Men så hände något. Regeringen utlyste 27 timmars utegångsförbud. På mindre än en timme i gårdagens eftermiddagsrusning paniktömdes plötsligt stan på folk.
”Du kan ju föreställa dig kaoset”, skriver min vän. ”Folk sprang hemåt som galna längs gatorna. Till och med taxibilarna flydde, de vågade inte köra folk.”
Sen kom ett nytt mail till mig:
“Nu har vi fått bekräftat att ”regeringen” har återaktiverat sina spionsystem, telefonerna och nätet avlyssnas nu, så var försiktiga med vad ni säger..”
Radiostationer som är kritiska till regeringen har stängts ner under morgonen. Deras hemsidor har slocknat.
Men utanför ambassaden, trotsade Zelayas trognaste anhängare utegångsförbudet. Klockan fyra i morse attackerade militären de tusentals människor som befann sig där med skjutvapen och tårgas, och detta verkar fortgå just nu:
”Det finns många skadade här och flera döda. Nu försöker militären ta sig in på ambassaden där Zelaya är, via grannhuset som de tvångsforcerat. Vänner, vi vet inte vad vi ska göra. De massakrerar oss snart!”
Vad gör man när man får ett sånt rop på hjälp? Vad kan jag göra? Informera är väl det minsta antar jag..
/ Tisdag, klockan 10 i Costa Rica, klockan 18 i Sverige
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, Zelaya, Micheletti, förtryck, demokrati, statskupp, yttrandefrihet
För er som kan spanska: www.sccportal.org/americalatina
Journalister från TeleSur vittnar om hur de först hotats och sedan slängts ut ur Honduras för att de dokumenterat brott som begåtts av den nya regimen i landet. Den latinamerikanska journalistfederationen (FELAP) fördömer nu dessa repressalier, och ställer regimledaren Roberto Micheletti som ansvarig. Att slå ner spridandet av det fria ordet med vapen på öppen gata blir förstås lite svårt för honom att försvara.
Å andra sidan finns samtidigt en rätt saftig kritik mot medier som tex CNN (som jag själv följt och kan intyga), som, särskilt i början, inte vågade ta ordet statskupp i sin mun, utan pratade om ”tvungen avsättning” (förlåt min dåliga svenska här??!!). För att inte tala om de honduranska stora tidningarna och tevekanalerna, som under kuppens första dagar visade matlagningsprogram, barnprogram och film, och inte så mycket mer.
Om Michelletti visste att han och hans nya regim handlade enligt lag och rätt som han påstår, varför kunde inte media berätta om vad som hände då? Och varför stannade han på flygplatsen i San José när han skulle komma hit för ”medling”, tills han fick garantier av Costa Ricas president att han inte skulle arresteras? Varför, om han är en sån reko kille?
Det här inslaget pratar om media och statskuppen i Honduras. Tyvärr på spanska som vanligt, ledsen för er som inte förstår, men bilderna säger MYCKET.
För övrigt så plockade TT upp mitt förra blogginlägg. Jag tackar TT för att ni sprider olika åsikter och tankar! 
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Roberto Michelletti, media, journalister
Jag skulle svara på en kommentar jag fått men det blev ett helt blogginlägg. Jag såg den här artikeln om kuppen i Honduras hos en bloggare som heter Brandr. Han skriver bl.a. så här: “Den egentliga orsaken till kuppen kommer sannolikt aldrig att bli rapporterad av “svensk” media, och knappast heller ens förstådd av så kallade “journalister”. Egentligen handlar inte kuppen om vem som skall vara president, utan om frihandel och hur stort inflytande nordamerikanska kapitalister skall ha över Honduras ekonomi.” Det vore intressant att höra vad du tycker om artikeln. Ligger det något i vad han säger?
Det är helt sant att kuppen inte handlar om vem som ska vara president, utan som för det mesta ligger det en rad ekonomiska och politiska intressen bakom det hela, av vilka ett fåtal kommer nå ut i det offentliga. I bland annat svensk media har det framställts som att Zelaya ”behövde avsättas för att han planerade att ändra konstituionen så att han skulle kunna bli omvald”, vilket ju får en att asociera till att han skulle vara en föga demokratisk man. Det är både löjligt och enkelt att bevisa det felaktiga i det: Zelaya kidnappades samma morgon som det skulle genomföras en rådgivande folkomröstning i Honduras. Frågan som skulle ställas var om folket ville att det i samband med nästa presidentval också skulle röstas om en ny konstitution. OM det nu skulle finnas en paragraf i den här nya konstitutionen, som skulle säga presidenten ska kunna bli omvald, så inte skulle den gälla Zelaya iallafall, eftersom det samma dag skulle hållas presidentval till vilket Zelaya ändå inte skulle kunna kandidera eftersom nuvarande konstitution fortfarande skulle gälla.
När Zelaya försökte återvända till Honduras för en vecka sedan tilläts hans plan inte att landa. På marken utanför flygplatsen begick landets militär samtidigt allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Med statligt legitimerat våld slog, sköt och gasade de in i folkmassorna. En ung man sköts till döds. Han kom från en fattig kaffeodlande familj på landsbygden. I en intervju med fadern som nyss förlorat sin son, säger fadern:
- Det här är ett krig mellan rika och fattiga.
Och vet du. Denna kaffeodlande lågutbildade man från Centralamerikas landsbygd gjorde i detta då den mest enkla och klarsynta analys, som få journalister varit i närheten av.
I Honduras bor det 7 miljoner människor. Minst hälften av dem lever i fattigdom. Av de fattiga lever en tredjedel i extrem fattigdom. Minst hälften av alla människor i Honduras har under hela sina liv stått helt utanför alla möjligheter till inflytande. Inflytande över sina egna liv och inflytande i samhället.
En liten rik elit kontrollerar de statliga institutionerna, de flesta större företagen, kyrkan och massmedia. Sedan Zelaya kom till makten har han gjort många saker som inte uppskattats av, eller stått i direkt hot mot den rika elitens makt.
När den globala livsmedelskrisen fördubblade matpriserna föll många fattiga i världen från ”fattiga” till ”extremt fattiga”. Zelaya valde då att subventionera bensinen så att transportkostnader av människor och livsmedel kunde hindras från att skjuta i höjden. Oljebolagen tycker inte om Zelaya.
Han sänkte boräntan så att en grupp som förut inte haft tillgång till ett värdigt boende plötsligt kunde få det. Årskostnaden sjönk med upp till en tredjedel för bostäder för fattiga. Bankerna tycker inte om Zelaya.
Zelaya höjde minimilönen- de allra fattigaste arbetarnas inkomst – med 60 procent. Arbetsgivarna tycker inte om Zelaya.
Zelaya tog bort inskrivningsavgiften i grundskolan, införde skolmåltider och vissa jordbrukssubventioner för småbrukare. Låginkomsttagare med barn på landsbygden älskar Zelaya.
Och så vidare.
Han införde också en ”Lag om medborgarnas demokratiska deltagande”. Det var med den lagen i ryggen som han utlyste den folkomröstning på grund av vilken han blev kidnappad och utslängd ur landet.
Vad det gäller frihandeln. Det är heller ingen slump att de som förespråkar frihandelsavtalen med USA i Centralamerika främst är medelklassen och överklassen. Om det vore frihandel på riktigt, i ordets rätta bemärkelse, så vore det kanske bra för de centralamerikanska ländernas utveckling.
Men när jag går till affären är det billigare att köpa importerade (skit)produkter från USA än vad det är att köpa den lokala bondens produkter. Då är det illa. Centralamerikas småbönder utkonkurreras i frihandelns ädla namn medans USA storsubventionerar sina egna bönder och pumpar ut sina varor över världen. En så kallad frihandel men på ojämlika villkor och dessutom med fusk, eftersom USA har långa listor på egna produkter som är ”undantagna” frihandelsreglerna.
Samtal om teorier om USAs fortsatta intresse att kontrollera Centralamerika (om än med annan förklädnad än på 70 och 80 talen) pågår bland de sociala rörelserna här nu. Jag tänker inte ge mig in på några avancerade konspirationsteorier i den här bloggen. Men det råder ingen tvekan om att det finns nordamerikanska intressen i att länder som Honduras styrs av en borglig, konservativ elit. Glöm inte att farsoter lätt smittar, vare sig vi pratar om statskupper eller reformer som gynnar de fattiga.
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, frihandel, Manuel Zelaya, USA, fattigdom
Cyklade till jobbet. Poliser i varje hörn och kravallstaketen riggade. Jag behövde inte åka till Honduras. Honduras kom till mig. Eller iallafall en handfull maktfulla män och en massa aktivister. De ska inte förhandla, Michelletti och Zelaya. De ska prata, säger de. Över en kopp te hemma hos Costa Ricas president Arias.
Jag får ett sms att det ryktas att Micheletti inte kommer då Nicaraguas president Ortega inte låter honom flyga genom nicaraguanskt luftrum. Obs detta är bara ett rykte. I den här delen av världen har vi fortfarande dagen framför oss, så vi får väl se..
Maria Elena Méndez är ordförande i en organisation vi stöder i Honduras. Hon sa i en intervju till mig att hon tycker att eftersom Sverige är ett land som respektererar demokratin, så borde Sverige uttala sig mot vad som händer i Honduras. Jag talade om för henne att i Sverige är ministrarna nog upptagna av semester just nu.
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Michelletti, Zelaya, Costa Rica
Oscar Arias, Costa Ricas nuvarande president som fick Nobels fredspris för sitt arbete med att få slut på inbördeskrigen i Centralamerika i slutet av 80-talet, ska medla igen. Denna gång mellan Honduras interimpresident Roberto Micheletti och Honduras folkvalde president Manuel Zelaya.
De sistnämnda herrarna är hembjudna till Arias privata bostad, 500 meter ifrån Kooperation Utan Gränsers regionkontor i San José, Costa Rica, där jag sitter och knapprar upprört på min dator hela dagarna (när jag inte reser). De kommer hit! På torsdag! Huvaligen. Jag ska gå dit och knacka på dörrn och säga till att inte en krona i bistånd ska han få, gubben, haha..
För att säga någonting av många ting om denna Micheletti: Några dagar efter att den folkvalde presidenten Zelaya skickats till Costa Rica i bara pyjamasen och Micheletti tagit över rodret, så valde han som sin närmsta politiska rådgivare en man vid namn Billy Joya. Denna Joya koordinerade, beordrade och genomförde tortyr under 80-talet. Han startade och styrde dödsskvadronen ”Lince”. För att nämna något.
Han får det inte lätt, Arias. Zelaya har redan sagt att ”Vissa saker är inte förhandlingsbara. Att återinsätta den rättmätiga regeringen står utom diskussion, både i OAS och FN.”
I Costa Rica är det val nästa år. Mina mindre Arias-älskande vänner har syrligt uttryckt att det här är Arias partis valkampanj som redan har startat. En avdammad bild av Arias som ännu en gång en världs-Jesus som älskar alla barnen kammar säkerligen hem röster i nästa val. Vi får väl se om han lyckas återuppväcka sin medlingskonst och komma någon vart med de här bråkiga barnen.
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Manuel Zelaya, Roberto Micheletti, Oscar Arias, Nobels fredspris, Costa Rica
DN skriver att youtube används som vapen mot kuppen i Honduras. När statlig media är cencurerad och privat utländsk media är nedsläckt så är Internet ett sätt att sprida information om vad som pågår. Här är några av de inslag vars länkar cirkulerar på maillistor här just nu:
Den här är ganska jobbig att se, hoppa över om du är känslig:
Video från demonstration. En del spanska i senare delen av inslaget men värt att titta på första delen även om du inte kan spanska:
Den här videon sammanfattar väldigt bra. I början är det mycket text på spanska, men efter 2 minuter är det mest musik och talande bilder som visas:
Tidigare publicerade:
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, statskupp i Honduras
Zelaya har lyft från Washington, sitter i ett plan på väg till Honduras. Diktatorn Micheletti sitter just nu i en presskonferens och orerar att Zelaya inte kommer tillåtas landa. Zelaya pratar med media från flygplanet och han säger att han kommer att landa, att han är landets president.
Är det så här krig bryter ut? Är det det jag upplever just nu? Jag skulle ha åkt till Honduras imorrn, det här känns helt overkligt. Ett mail dimper ned i inboxen från en vän i Honduras.
Kära Ania
Klockan är 13.47 och jag säger dig att nu är tusentals personer vid flygplatsen och demonstrerar. De väntar på att Zelaya ska landa, läget är otroligt spänt här nu, vi vill inte ha ett blodbad. Jag hör just nu en kommuniké läsas upp som säger att flygplatsen är stängd och planen skickas till El Salvador, inklusive planet som Zelaya just nu sitter i. Michelletti pratar i en presskonferens och han säger att nicaraguanska trupper rör sig mot gränsen. Han fortsätter med att säga att Zelaya inte kommer tillåtas landa.
Det är militärer överallt, helikopters och tankers. Du vet jag bor ju här nära flygplatsen, men du kan inte föreställa dig hur spänt det är här nu. Så kaotiskt allt runtomkring mig just nu. Jag bifogar några bilder. Kramar / xx
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Manuel Zelaya, Robero Micheletti, demokrati, krig
Det har gått en vecka sedan Honduras folkvalda president Zelaya väcktes mitt i natten av maskerade militärer och slängdes ut ur landet. Sedan dess har han fått hela det internationella samfundet på sin sida. Till och med USA. Nu fryser man bistånd och krediter, och Honduras utesluts ur den amerikanska samarbetsorganisationen OAS. Landet isoleras. Zelaya skulle återvända idag men regimen har sagt att planet inte kommer att tillåtas landa. Tusentals människor demonstrerar i denna stund utanför flygplatsen.
Ändå rapporteras om honduraner som demonstrerar FÖR den nya regimen. För oss som vuxit upp i något mer stabila länder kanske det är svårt att förstå att en kuppmakarregering kan ha stöd hos en del av befolkningen.
Jag menar, jag tycker att Reinfeldt för en helt katastrofal politik, men jag skulle ju inte tycka att det smartaste sättet att avsätta honom på skulle vara att sätta honom i pyjamasen i ett litet plan mitt i natten och flyga honom till Schweiz.
Folk som inte sympatiserade med Zelayas politik föredrar nu att leva i en icke-demokrati som just nu, just igår och just idag, med diktatoriska metoder blodigt slår ner varje försök till motstånd, än att ha kvar Zelaya vid makten. Det är såklart sorgligt att man blandar ihop politiks innehåll med politiks spelregler. Men de här människorna är ju inte helt korkade. Folket i Honduras är just nu enormt splittrat i två läger. Men det folk från båda sidor har gemensamt är att de är smärtsamt medvetna om att de bor i ett land där spelreglerna är satta ur spel, eller snarare, aldrig har funnits. Kanske skulle du också stödja fuskspel i en sån miljö.
Diktatorn Micheletti tittar mig rakt in i ögonen genom CNNs kamera och säger att här i Honduras är allting lugnt. Vi har folkets stöd och vi gjorde det rätta för att rädda demokratin. Jag ryser. Den här videon visar ett annat Honduras.
Den inledande titeln säger ”I Honduras är allt lugnt – här händer ingenting”.
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Manuel Zelaya, Roberto Micheletti, Centralamerika, demokrati,Reinfeldt
(Äter du bara glass i solen och missar vad som händer i världen? Läs då mitt förra inlägg under detta!)
Sedan statskuppen i söndags morse har jag fått minst hundra mail från människor och organisationer över hela Latinamerika som vill att jag ska publicera deras solidaritets-kommunikéer på Kooperation Utan Gränsers spanska hemsida. Jag har fått många vittnesmål på hur brott mot de mänskliga rättigheterna begås just nu. Jag blir rörd över människors förmåga till solidaritet, och förbannad när jag ser hur många medier, latinamerikanska och svenska, pumpar ut information som försöker legitimera kuppmakarnas beteende. Ta ert ansvar media!!! Även om ni är sommarvikarier.
(Läser ni DN, läs Erik de la Regueras artiklar. Han är inte sommarvikarie och har dessutom koll…)
De som protesterar mot kuppen förminskas till en liten grupp bråkmakare. Så här skriver TT: ”Hundratals ilskna Zelaya-anhängare trotsade utegångsförbudet och reste på måndagen barrikader i närheten av presidentpalatset, kastade stenar och brandbomber och anföll kravallpolis med rör och metallstänger.”
Så här skriver en vän i ett mail: (Hon var där. Hon gick till presidentpalatset för att protestera mot att den planerade folkomröstningen olagligförklarades.)
Hej alla
För ungefär en halvtimme sen blev vi attackerade av militären utanför presidentpalatset där vi demonstrerade. Hundratals tungt beväpnade poliser sprutade tårgas och sköt mot tusentals demonstranter som protesterar sedan igår, när vi fick veta att president Manuel Zelaya hade kidnappats och vi utsatts för en statskupp.
Idag måndag eftermiddag klockan halv fyra skedde militärpolisens våldsamma attack. Jättemånga är skadade, arresterade eller försvunna. Vi vet inte ännu om några har dött. Vi som protesterar mot den här statskuppen kommer nästan alla från Honduras fattiga skikt. Just precis nu när jag skriver det här är presidentpaltaset helt inringat av poliser som fortsätter att tillfångata våra vänner.
Personligen har jag varit riktigt rädd. Vi gömde oss i en affär men polisen kom in efter oss och de började skjuta och slänga tårgasbomber. Alla människor sprang åt alla håll och man hörde maskingevärssalvor. Jag gömde mig i en annan affär där de säljer mat. Polisen kom in och släpade ut mig tillsammans med kvinnan som sålde mat. Hon fick springa och lämna sin lilla affär vind för våg. Polisen föste mig och andra framåt men jättemånga skrek Släpp dem! Jag lyckades springa men såg sedan hur de grep jättemånga unga människor, folk var dödsrädda och skrek och grät och många svimmade av all tårgas.
Nu stänger de gränserna in till Honduras. Generalstrejk är utlyst. Vi som tillhör landets alla folkrörelser tänker inte ge upp kampen för att försvara demokratin. Polisen kan inte stoppa oss, och inte heller bluffmakaren Michelleti som visst ska ha svurit sig själv till ny president idag. Jag skickar med några bilder på vad som händer här.
Jag är ledsen för alla stavfel och min förvirrade text, men jag är fortfarande rätt skärrad för allt som händer. Hälsningar xxx
Bilder som de har skickat till mig:
Läs min artikel på Kooperation Utan Gränsers hemsida.
För spansktalande; se ett antal av alla solidaritetskommunikéer vi fått.
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, statskupp i Honduras, Kooperation Utan Gränser
Jag har i min enfald inbillat mig att statskuppernas tid var förbi i Latinamerika. Nu sitter jag här med hjärtklappning framför teven och datorn och inser att det händer just nu just här. Honduras president Manuel Zelaya sitter i sin sovtröja några kilometer från mitt hem och ger en presskonferens. Han berättar att han blev kidnappad av maskerade militärer i sitt hem i natt, och förd hit till Costa Rica.
- Jag ber inte om politisk asyl här i Costa Rica, säger han. För jag är fortfarande Honduras president. Jag ber om gästfrihet, och det har jag fått. Mitt land är militariserat just nu. Folk är ute på gatorna och försvarar demokratin. Militären har brutit el, radio och telefoni så all kommunikation med omvärlden har brutits. Min familj gömmer sig i bergen.
Costa Ricas president Oscar Arias fördömer statskuppen och ber resten av världen fördöma den.
- Det här är en allvarlig tillbakagång för den latinamerikanska demokratiska utvecklingen, säger han. Demokratin i Centralamerika borde ha konsoliderats tillräckligt för att något sånt här inte skulle kunna hända.
Varför?
Idag skulle ha en rådgivande folkomröstning ha genomförts i Honduras. I november i år är det allmänna val i Honduras, och dagens omröstning skulle ha ställt frågan till folket om man under valet i november även ska rösta för att landets grundlag ska reformeras.
(Läs mer här.)
Zelaya skrattar lite uppgivet i sin sovtröja och frågar ironiskt:
- Finns det en lag här i Costa Rica som ger militären rätt att kidnappa presidenten när han ligger och sover, för att han frågar folket om deras åsikt?
- Kan man förbjuda en demokrati att genomföra en rådgivande folkomröstning? Den är inte ens bindande! Vi har haft en statskupp för att jag ville ställa en fråga till folket, om vi ska reformera vårt lands grundlag! Om en president kidnappas för att han frågar folket om råd, då finns inte längre någon demokrati, då finns ingen rättsstat.
Tidigare i veckan avskedade Zelaya överbefälhavaren, efter att denne vägrat att hjälpa till i förberedelserna för dagens val.
Jag läser i kommunikéer som skickas ut av Via Campesina, den globala bonderörelse vars lokalorganisation i Honduras har stöd från Kooperation Utan Gränser. De stödjer Zelaya, precis som de allra flesta sociala rörelser och organisationer som representerar det civila samhället. De stödjer idén om att rådfråga folket, och idén om att det är dags att reformera grundlagen.
Överklassen och de konservativa är emot idén, med främsta argument att Zelaya driver igenom detta för att kunna ändra grundlagen så att han själv kan väljas om och sitta kvar längre tid vid makten.
Jag frågar mig: Vad är det som är så enormt hotfullt med att fråga folket vad de tycker? Så hotfullt att man måste avsätta presidenten? Som sagt, dagens folkliga rådgivning betyder i praktiken ingenting konkret.
Och jag funderar på om jag ska få användning av flygbolagets regel som säger att man får pengarna tillbaka på sin biljett i händelse av statskupp.. Jag ska nämligen till Honduras om åtta dagar och meningen var att jag skulle hålla i en workshop med våra samarbetsorganisationer om vikten av att civilsamhällets organisationer är duktiga på kommunikationsarbete, som en del av demokratiseringen och det folkliga deltagandet i samhällsutvecklingen…………
För er som kan spanska:
http://www.youtube.com/watch?v=J03bcD__lRc
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Manuel Zelaya, presidenten kidnappad, Centralamerika, Costa Rica, demokrati, folkomörstning
Någon jag har mail i min inbox ifrån är anklagad för mord.
Guatemala.
Här sker 17 mord om dagen och 98 procent av brotten reds aldrig ut. Ännu en mördad advokat. Fastän den här gången skulle mordet inte drunkna bland alla andra mord, som alltid annars. ”Om ni ser den här inspelningen så är det för att jag är död nu”, säger Rodrigo Rosenberg i en inspelning som finns på youtube nu. Han sköts på öppen gata när han var ute och cyklade. ”Jag är död för att jag var Khalil Musas och hans dotter Marjorie Musas försvarsadvokat.”
Far och dotter Musa är också mördade. Och i Rosenbergs videoinspelning lägger han skulden på en rad personer, bland annat självaste presidenten, Alvaro Colom. Och så den här killen som jag har en massa mail ifrån i min inbox. Han jobbar på en organisation vi stödjer men så är han visst representant i den statliga landsbygdsutvecklingsbanken också. Rosenberg säger att den är en ingenting annat än tvättstuga för knarkpengar. Och det är ju inte så förvånande om det skulle stämma eftersom Guatemala är ett av de mest korrupta länderna i världen och en plats där knarkmaffian har rätt täckande inflytande.
Hur hanterar en biståndsorganisation en sån här situation? Svårt att veta just nu. Allt är under utredning.
När socialdemokratiske Colom kom till makten för snart två år sedan var det ett maktskifte från höger till lite åt vänster. Till det ”mindre sämre” enligt folk. Koleran vann över pesten skrev jag i min blogg, men ändå med en gnutta hopp om bättring. Nu är Colom lika förknippad med korruptionen som någon annan president., om inte innan så iallafall efter att det här hände.
Herr Khalil blev erbjuden en plats i styrelsen för den här statliga landsbygdsotvecklingsbanken. Det var det som hände. Han kände sig hedrad och tackade ja. Men sen blev han uppsökt av några personer som sa att han nog borde tacka nej. För Guatemalas skull.
Ja, och sen blev han skjuten. Och hans dotter också. Och så nu hans advokat.
Enligt Rosenbergs vittnesmål var morden ett sätt att tysta kritiker av penningtvätt och korruption inom regeringen. Men det kan förstås lika gärna vara tvärtom. Många tror att det är en komplott. Att det är ett smart drag från högerns och knarkmaffians sida att skada den sittande regeringen. Att bli av med dem. Och skulle det vara så så är de på god väg: I förrgår demonstrerade kanske (kan inte påstå att jag litar på medias uppgifter) 80 000 människor i Guatemala City. En namninsamling har startat för att få bort Colom från presidentposten. En miljon underskrifter behövs för det – men det ska vi nog klara, tror någon som en journalist pratar med.
Läs även andra bloggares åsikter om Guatemala, mord, advokat, Alvaro Colom, Rodrigo Rosenberg, korruption, knarkmaffia
En liten men solid teatergrupp reser runt på Nicaraguas landsbygd och ger föreställningar för bondekooperativen.
Ridån går upp.
Ordföranden i kooperativet Porvenir har dött. Liket bärs genom byn, hyllas med böner, sånger och budskap som lovordar hans berömliga insats för kooperativet. Sorgetåget bär den blominhöljda kistan till byns centrum, kooperativets lokal. Kistan sätts ner, lyktor och ljus tänds.
Kooperativets alla medlemmar är närvarande under likvakan, och medlemmarnas motsägelsefulla och splittrade inställning till ordförandens död kommer sakta fram under samtalen som nu förs.
”Hans död är en förlust för vårt kooperativ för med honom ner i graven försvinner all kunskap han fått genom alla kurser, utbildningar, seminarier, resor och kontakter i staden. Vårt kooperativ är nu förlamat. Felet som begåtts är att det här kooperativet styrdes av en enda man, som tolkade vår tystnad som medhåll, och han styrde utan att rådfråga, utan kommunikation.”
Doña Guadalupe berättar om hur motarbetad hon varit när hon som kvinna försökte bli medlem i kooperativet, både av kooperativets styrelse och av sin egen man.
Cholita berättar hur hon kämpat för att få aktivera sig i kooperativet men hur hennes far förbjudit henne.
Genom teatern uppmuntras byborna att föra en öppen dialog om kooperativens grundläggande värderingar, så som
- demokrati och rätten att delta, tycka, tänka och bidra
- om vad bra ledarskap innebär
- om kvinnors rättigheter till egen jord, eget medlemsskap i kooperativen och egen inkomst
- om vikten av att integrera ungdomar i kooperativen, som oftast styrs av äldre män
Teatern speglar byarnas verklighet. Skådespelarna kommer själva från landsbygden. Kanske just därför har den blivit en succé. Föreställningen har kommit att bli det startskott som behövs för att förändra förlegade idéer och traditioner som fortfarande tillåts styra utvecklingen på landsbygden i Nicaragua.
Teatergruppen har funnits sedan 1996 och var pionjärer inom området ”teater om bönder, för bönder och av bönder”. Teaterföreställningen och workshopsen som arrangeras i anslutning till den finansieras av Kooperation Utan Gränser.
Läs även andra bloggares åsikter om teater, bistånd, Nicaragua, kooperativ, rättigheter, demokrati, utveckling, landsbygd, Latinamerika
Läs även andra bloggares åsikter om Första maj, Costa Rica
Jag bor på ett litet hotell uppe på ett berg med utsikt öven en oändlig granskog. Det ser inte ut som jag tror att det borde göra där jag där. Det är El Salvador, och bakom trädtopparna skymtar Honduras. Genom den här skogen framför mig flydde tiotusentals fattiga barn, kvinnor och män för 20-25 år sedan, över gränsen för att söka skydd i flyktinglägren. Många sköts på vägen av soldaterna. Idag finns här ett litet museum mitt i ingenstans. Det påminner oss, så att vi aldrig någonsin ska glömma vad som hänt här i trakten. CIA pumpade in mellan en och två miljoner kronor om dagen i den salvadoranska armén, berättar guiden. Och så hade de utbildningsläger i Panamá och Honduras där soldaterna fick lära sig att avpersonifera sitt eget folk så att de skulle vara förmögna att massakrera dem.
Alla som bodde här i Perquin var ett potentiellt hot mot USA enligt CIA. Fattiga bönder och deras barn löpte risk att rekryteras till gerillan. Därför var det lika bra att skjuta av hela högen innan de blev revolutionära.
Jag umgås en dag med Silvia, som var 13 när kriget kom till byn. ”Jag förstod inte vad som hände, men jag var mitt idet. En morgon knackade en soldat på dörren. De hade bränt ner våra grannars hus.” Silvia berättar att ju fler människor som mördades, ju fler som fick sina hus nedbrända – desto fler gick med i motståndsrörelsen, gerillan. Så lyckades CIA med det makabra konststycket att göra mening av det meningslösa.
”Där började min kamp, säger Silvia. Vi flydde över gränsen till Honduras. Jag var äldsta systern i en syskonskara på sju. Det föll på min lott att skaffa arbete som piga hos honduranska familjer.”
Efter en tid i flyktinglägret återvänder Silvia till El Salvador 1983. Hon var 16 år och beredd att gå in i den väpnade kampen för att försvara sitt folk.
Först hjälpte hon till i köken som lagade mat åt motståndsmännen och kvinnorna. Men när de upptäckte att hon kunde läsa och skriva skickades hon ut i byarna för att alfabetisera de fattiga bönderna. 1985 blev Silvia ansvarig för strategisk kommunikation i gerillan. Till krigets slut 1992 satt hon på en sten under ett träd med en kommunikationsradio i knät.
Fredsfördraget slog fast att alla som deltagit i kriget nu skulle ha rätt till möjligheten att etablera ett nytt liv. Man fick välja mellan studier eller ett hus och en odlingslott. Silvia, som hunnit både ta sig igenom grundskolan och bli tvåbarnsmamma under kriget, valde ett hus och en odlingslott.
Idag är hon honungsproducent tack vare ett projektstöd från Kooperation Utan Gränser. Kooperativet säljer honung på den lokala marknaden och har en liten fabrik där de förädlar den till olika naturmediciner.
Och jag, haha, ja jag vill tacka Mikael Wiehe som uppmärksammade vad som hände i Centralamerika på 80-talet. Jag var liten då, men jag minns att jag lyssnade på hans texter och funderade på vad de berättade.
Ett riktigt nostalgiskt gåshudsminne kan jag erbjuda här.
Silvia på 80-talet och jag och Silvia i april 2009.
Läs även andra bloggares åsikter om El Salvador, fattigdom, krig, Centralamerika, Honduras, gerilla, CIA, USA, flyktingar, mänskliga rättigheter, 80-talet
Jag är i El Salvador och håller workshop. Ni vet, det lilla lilla landet i Centralamerika som för tankarna till inbördeskrig. Här mördades 30 000 indianer på 30-talet, och 80-talets inbördeskrig levererade en nota på 75 000 mördade människor – på grund av sina polistiska åsikter. Nu är jag här och pratar med bondeorganisationer, kvinnoorganisationer och bostadskooperativen om hur de kan bli bättre på att synas och höras, bättre på att kräva sina rättigheter i ett orättvist samhälle. Och bättre på att uppdatera hemsidan, haha..
Men det är en svindlande känsla faktiskt. Jag åkte till Latinamerika för snart två år sedan med enormt mycket ödmjukhet. Jag visste att de flesta här har erfarenheter som för mig förblir ord i böcker. Jag frågade mig själv gång på gång; vad har jag att lära dem? Vem tror jag att jag är som ska åka dit och lära dem något om att kräva sina rättigheter? Vilket skämt! Som om det inte varit det enda de gjort i årtionden! Och vad har de fått för det? Jo, mördade eller utvandrade släktingar och vänner!
Men sen när jag gör det så märker jag ju förstås att jag har något att bidra med – precis som de flesta har. Och det är en underbar känsla när man läser utvärderingarna efter kursen. Folk är så snälla. De sitter och ser rejält uttråkade ut strax före lunch. Men sen finns det inte någon som inte skriver i utvärderingen att den vill ha mer av det här fantastiskt spännande ämnet..
Och särskilt nu är det ju spännande. Högern har petats ner från tronen av en folkkär journalist som sadlar om till president. Herr Funes tillträder tronen med kolossala förväntningar. Alla jag pratar med uttrycker glädje och hopp inför maktskiftet. Mariana på en kvinnoorganisation som vi stödjer hoppas på statliga krediter till kvinnogrupperna på landsbygden som producerar och säljer allt från godis och hantverk till ost och shampo.
Taxichauffören som kör mig till hotellet efter kursen fattar att det inte kommer att gå över en natt. ”Men det måste bli förändring”, säger han. Han berättar att det gått åt pipsvängen med El Salvador sedan de släppte sin egen valuta och införde den amerikanska dollarn för några år sedan. ”Vi har samma prisläge här som i USA”, berättar han. ”Men vi har knappast deras löner!”
Jag vet faktiskt inte hur människor gör. Jag förstår det inte. Och nu med Krisen som alla pratar om med oro i blick och röst. Nu har allt blivit ännu värre.
I El Salvador kostar en Big Mac oco 5 dollar. Ett kilo ris nästan 2 dollar. En flaska matolja, 2,5 dollar. Som i Sverige!!
Men här tjänar en vanlig arbetare typ 200 dollar (ca 1800 sek) i månaden för ett heltidsjobb som oftast innebär avsevärt många fler timmar än 40 i veckan. Före den korrupta skatten.
Jag fattar det verkligen inte.
Mariana på kursen jag höll idag. Vi hade kul iallafall!
Läs även andra bloggares åsikter om El Salvador, Latinamerika, Mauricio Funes, fattigdom, ekonomisk kris, bistånd, mänskliga rättigheter
Det korrupta högerpartiet Arena som styrt El Salvador i evigheter och som fört en politik som gynnar några få hyperrika familjer som äger i princip allt som går att äga, har äntligen petats bort från sin tron.
Skönt att de inte vann, för hade de vunnit hade det varit med valfusk. Redan under kommunvalen för någon månad sen bussade partiet in fattiga människor från grannländerna till El Salvador. De fick sig några dollar mot att de gick och röstade som vore de Arena-älskande salvadoraner. Den salvadoranska identiteten lånades utan skam från några av landets miljontals till USA utvandrade medborgare.
I slutet av 90-talet var det bara Venezuela och Kuba som inte regerades av högerpartier i Latinamerika. Men sen hände något. I tur och ordning, Brasilien, Chile, Argentina, Bolivia, Ecuador, Nicaragua, Paraguay och nu El Salvador gick från blått till rött på den politiska kartan om vi målar den med svenska partifärger.
Som sann konspirationsteoretiker kan jag inte låta bli att undra ibland: Efter den 11 september 2001 flyttade USA tusen procent av sitt ”engagemang” från Latinamerika och kampen mot kommunismen till Mellanöstern och kampen mot terrorismen. Det är sedan USA hittade en annan intressant plats att ”engagera” sig i, som land efter land i Latinamerika gått från (USA-stödda) högerregeringar mot olika varianter av vänster-styre.
Är detta bara en slump?
Läs vad Erik de la Reguera tror!
Läs hos Kooperation Utan Gränser om hur kooperativen gynnas av maktskiftet!
Läs även andra bloggares åsikter om El Salvador, val, presidentval, president, Mauricio Funes, Arena, USA, kommunism, terrorism
Det har varit Halloween och jag passade på att göra en antropologisk fältstudie inte många kilometer från mitt hem. Iförd Pippi Långstrump flätor och fotbollsstrumpor headade jag och min piratvän Ingrid över till ett gated community med blänkande bilar på uppfarterna. De flesta kände igen Pippi, även om en betydande andel trodde att hon var från Schweiz. Piraten var långt ifrån ensam i sin utstyrsel. Vi klev ut i maskeradvärdarnas yacuzzi-trädgård och vårt första samtal var med en medeltidsdrottning från New York. Hon var mycket upprörd eftersom hon inte kan få tag på FINESSE hårmousse här i Costa Rica. ”Hur länge har du bott här?” frågade Pippi med ett extremt påklistrat leende. Tio år var svaret.
Stackars sate som saknat Finesse i 10 år tänkte Pippi. Dags att åka hem kanske? Samtalet gled över på medeltidsdrottningens 12-åriga kattdotter. Katten hade verkligen kattögon, kontaktlinser direktlevererade från nevvan. För aldrig, aldrig i livet att drottningen skulle våga köpa kontaktlinser till katten här i COSTA RICA. Huvaligen, då poppar väl ögonen ur huvudet på henne.
Så där lagom några dagar innan The Election Day, så var det där med att rösta tveklöst kvällens hetaste samtalsämne. En joker tyckte att idioter inte borde få rösta. Osmarta personer. Sen ångrade han sig och så att alltså det var ju inte intelligensen han syftade på. Men om man inte har tillräckligt med utbildning för att förstå vad politik handlar om, så borde man beläggas med röstförbud. Det är nämligen så idioter som Chavez kommer till makten, skrattade han (och syftade på Venezuela). ”Men det var ju precis så Bush kom till makten också”, invände en sjöjungfru och räddade min kväll.
Resultat av min fältstudie: Det här var mitt första besök i en helamerikansk miljö i Centralamerika. Jag kan härmed tyvärr bara verifiera mina tidigare hypoteser och jag måste tyvärr tillägga att min etnocentriska syn på American Expats kvarstår.
Fotnot 1: I detta lilla centralamerikanska land där jag bor, bor också upp till en halv miljon nordamerikaner. En majoritet av dessa har liten eller ingen kontakt med costaricaner och det costaricanska samhället.
Fotnot 2: För att inte göra eventuella läsare alltför upprörda vill jag tillägga att en av mina bästa vänner här är nordamerikan, och förutom mig så är alla hans vänner costaricaner.
Fotnot 3: Festens värd är en mycket trevlig och smart amerikan som jag känner genom mitt arbete.
När man hör och läser om kaos i andra länder långt bort på andra sidan jorden, är det lätt hänt att man nöjer sig med den bild man får för ögonen; primitiva galningar som inte kan få ordning på sina politiska system och istället springer runt på gatorna och slår ner varandra.
Glöm den bilden.
Många av de där länderna är bättre på demokrati än du någonsin kan föreställa dig. Medborgarnas deltagande och engagemang i sin egen verklighet ligger ljusår före svenskarnas. Och det är väl det som är demokrati?
Vet du vad din kommunfullmäktige heter? Är du på något sätt involverad i de diskussioner och beslut som förs och fattas som berör dig, ditt bostadsområde, din kommun? Troligen inte.
I Bolivia är alla det.
När Evo Morales kom till makten bjöd han in de sociala gräsrotsrörelserna att vara med och utforma den nya konstitutionen. Miljoner människor har deltagit i möten som syftar till att ta fram lagförslag.
Och mitt i det kaos som pågår i Bolivia nu, fortsätter människor att mötas och diskutera.
Förra veckan skrev jag om ett möte jag var på, det som blev attackerat av högerextremister (eller vad jag nu ska kalla dem). Mötet syftade till att ta fram en strategi för hur de sociala rörelserna ska arbeta inför folkomröstningen i december (som i och för sig kanske inte ens blir av har det visat sig nu).
För att ge en motbild till bilden av kaotiska indianer beväpnade med träpåkar; vill jag visa dig lite bilder som jag tog under mötet, innan det attackerades: (jag tror inte att det gör något om man inte förstår spanska)
Läs även andra bloggares åsikter om Evo Morales, Bolivia, politik, demokrati, ursprungsbefolkning, Santa Cruz
