You are currently browsing the category archive for the 'Costa Rica' category.
Det var ett tag sen nu men vill ändå berätta. Jag var lite nervös innan. Vad hade jag gett mig in på. Tänk om ingen kommer. Tänk om de inte fattar vad jag säger. Tänk om jag inte kommer kunna tackla alla jobbiga grejer som kommer upp.
Köpte apelsinjos och äppeljos och muffins, fyllde ryggsäcken med pennor och papper och pärmar och tvål, handuk, servetter, toapapper. Lördag middag och regn som vanligt i november. Trängdes på bussen med tusen andra ut till den ökända soptippsstaden La Carpio.
Kattia tog emot mig och låste upp lokalen där vi skulle vara. Jag känner henne sedan två år, hon sitter i styrelsen för den lokala organisation i området som får stöd av Kooperation Utan Gränser.
Lokalen är ett nyförvärv och här finns fortfarande ingenting utom tio plaststolar, ett litet vingligt bord och en ensam glödlampa som dinglar i en lång kabel från taket högt där uppe. En mörk gammal verkstad som ska bli möteslokal. Betong och damm. Massa plats att leka på, det här blir jättebra tänkte jag och ställde bordet i ett hörn och dukade upp fikat och väntade.
Klockan två kan vara klockan tre här. Inte så noga. Ibland måste man göra något annat. Mamma behöver hjälp med småsyskonen eller faster tvingar iväg en till kyrkan eller man har prov i skolan på måndag. Det är så det är och det är bra så.
Flickorna, som är mellan 11 och 15 och inte känner varandra, droppade in. Förväntansfulla och blyga. Utmaning 1: lära känna varandra. Hitta förtroende. Släppa fasaden inför varandra. Vi lekte namnlekar och fruktsallad och pratade om hur vi ville ha det framöver, hur vi ska jobba och med vad och varför och när. I avslutningsrundan glittrade allas ögon och de sa att det här var det bästa. Att de redan längtade tills nästa lördag.
Jennifer på bilden är 13 men går bara i trean. Så här skrev hon i ett brev de fick skriva till sig själva: Jag vet att jag uppför mig dumt ibland, men jag vet också att jag inte är en ond person. Jag är kapabel och jag vet att jag kan uppnå mina drömmar. Jag kan klara mig själv. För ett tag sen var jag rätt förlorad, men nu vet jag vad jag måste göra. Jag är så nöjd att vara här för jag kommer förändra mig här, och lära mig en massa nya saker. Teman som jag skulle vilja att vi pratar om här är om hur man känner sig i sin familj, om vad lycka är och om hur vi lever.
Jennifer, omgiven av mamma och syskon.
Ironiskt nog heter vakten i byggnaden där jag bor Justo. Det betyder rättvis. Det är allt annat än den behandling han får. Justo tillhörde de fattigaste av de fattiga i en håla i Nicaragua där han bodde. Så han flydde över gränsen till Costa Rica i hopp om ett bättre liv. Nu bor han i La Carpio, San Josés invandrargetto som klättrar på stadens soptipp.
Jag hänger där ganska mycket nuförtiden, men det tänkte jag berätta om i ett annat inlägg. Iallafall så lärde jag känna Justo, inte i La Carpio, utan i min trappuppgång. Då jobbade han måndag till söndag 1800- 0600. Underbar arbetstid. Men Justo, alltid glad och trevlig och sen han förstått att jag jobbar en del i La Carpio vill han alltid prata extra länge. Kanske kan jag hjälpa honom att få ordning på pappersbyråkratin för huset där han bor?
En dag kom jag hem på eftermiddagen och Justo hängde i trappen och jag undrade varför han var där vid den tiden. Han såg ruskigt trött ut och sa att när killen som jobbar dag kom för att byta av honom i morse så var han full. Justo kunde inte gå med på att en fuller vaktade vårt hus, så ansvarsfull som han är skickade han hem den berusade och klagade inte på att han nu skulle få ta ett dagpass ovanpå sitt nattpass, och sen såklart sitt vanliga nattpass igen.
-Kommer inte på fråga sa jag. Inte kan du jobba 36 timmar i sträck. Du måste hem och vila!
Jag ringde värden och sa att någon måste komma och byta av Justo för han är svimfärdig av trötthet. Jag ringde för att jag brydde mig om Justo, inte för att skvallra på den berusade. Men värden tackade mig och lade på och det första hon gjorde därefter var såklart att sparka fyllot, ner i änvärre misär.
Två dagar senare frågade jag Justo vad som skulle hända nu. Justo hade börjat komma på dagtid istället och på natten fanns ingen vakt. (Någon av de nätterna blev min cykel stulen.)
Jag ska jobba hela tiden, sa Justo utan att lyfta ett ögonbryn.
- Hela tiden?! 24 timmar om dygnet?
- Ja. La patrona ska flytta undan cyklarna i cykelrummet så att jag kan ta hit min säng. Hon säger att jag ska jobba till 23 och sen ska jag sova här och om jag hör något måste jag gå upp och titta vad som händer.
- Sju dagar i veckan?
- Ja.
- Men har du ingen familj?
- Inga barn, men min fru har jag ju…
- Så då kommer du aldrig få träffa henne?
- Nej.
- Och du ska sova här i cykelrummet?
- Jo..
- Och får du bättre betalt än när du bara jobbade natt?
- Jo. 1000 colones mer i veckan ( = 2 dollar = en liten hamburgare på Mc Donald´s här ).
Efter det där samtalet var jag tvungen att skrika och gråta en stund av ilska och skam. I några sekunder hatade jag detta skitland och bestämde mig för att flytta på stört för jag kan inte, jag bara kan inte, bo i det här huset i vetskapen om att en slav ligger fastkedjad i källaren.
Några dagar senare pratade jag och Justo om arbetares rättigheter och jag peppade honom att våga be om söndagarna ledigt med bibehållen lön. Han vågar nog inte. Kanske. Det finns inga jobb nu. Man ska vara glad att man har ett.
Sist jag ringde värden ledde det till att en man miste sitt jobb. Nu vill jag ringa och skrika henne i örat att hon är en slavdrivare men det är ju kanske inte så konstruktivt. Justo har inte flyttat in i cykelrummet ännu, så tills vidare håller jag tyst om saken. Men jag ska åtminstone försöka skrapa fram några papper som visar på vilka lagar som ändå gäller. Alltså jag vet ju inte, men jag tror att någon lag måste det väl ändå finnas som vi kan sticka upp under näsan på värden.
Arg.
Läs även andra bloggares åsikter om arbetsrätt, Latinamerika, arbetsrätt i Latinamerika
Ett mail damp just ner i min inbox;
Ania, just precis nu marcherar tusentals soldater längs gatorna, de arresterar och tillfångatar varenda en som vågar visa sig, de tar dem till antingen sporthallen eller baseboll-stadium. Det sägs att de torteras där, repressionen är tung i hela landet just nu. Kram/ R
Honduras president Mel Zelaya som avsattes i en statskupp (numera erkänt även som militärkupp) i slutet av juni, och flögs i pyjamasen till Costa Rica, har sedan dess befunnit sig utanför Honduras gränser, medan en kuppregering med en señor Micheletti i spetsen har styrt landet. Så igår tog han sig tillbaka till sitt hemland via små grusvägar i bergen i något gränsområde som vi ännu inte vet vart.
Först hälsades han med ett folkets glädjevrål, så här skrev min vän i ett tidigare mail, igår:
”Mel är tillbaka hos oss, och tusentals vänner från hela landet vallfärdar nu till Brasiliens ambassad där han befinner sig och det har uppstått en glädjefest utanför på gatan.”
Men så hände något. Regeringen utlyste 27 timmars utegångsförbud. På mindre än en timme i gårdagens eftermiddagsrusning paniktömdes plötsligt stan på folk.
”Du kan ju föreställa dig kaoset”, skriver min vän. ”Folk sprang hemåt som galna längs gatorna. Till och med taxibilarna flydde, de vågade inte köra folk.”
Sen kom ett nytt mail till mig:
“Nu har vi fått bekräftat att ”regeringen” har återaktiverat sina spionsystem, telefonerna och nätet avlyssnas nu, så var försiktiga med vad ni säger..”
Radiostationer som är kritiska till regeringen har stängts ner under morgonen. Deras hemsidor har slocknat.
Men utanför ambassaden, trotsade Zelayas trognaste anhängare utegångsförbudet. Klockan fyra i morse attackerade militären de tusentals människor som befann sig där med skjutvapen och tårgas, och detta verkar fortgå just nu:
”Det finns många skadade här och flera döda. Nu försöker militären ta sig in på ambassaden där Zelaya är, via grannhuset som de tvångsforcerat. Vänner, vi vet inte vad vi ska göra. De massakrerar oss snart!”
Vad gör man när man får ett sånt rop på hjälp? Vad kan jag göra? Informera är väl det minsta antar jag..
/ Tisdag, klockan 10 i Costa Rica, klockan 18 i Sverige
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, Zelaya, Micheletti, förtryck, demokrati, statskupp, yttrandefrihet
För er som kan spanska: www.sccportal.org/americalatina
..från kontoret för en stund sen, parken jag cyklar genom:
Den här tiden på året ska det egentligen regna mest hela tiden. Istället har himlen varit klarblå sen jag kom tillbaka. Tidningarna berättar om oroade bönder som riskerar förlora sina skördar – faktum är att torkan var redan här på många håll, och tusentals hektar ris har gått förlorat.
Men så öppnade himlen sig för några timmar sen. En vattenridå föll över Costa Rica, äntligen!
Allt som händer med vädret, överallt på hela jorden, just nu, visar på att något inte är som det ska. Att det är ganska allvarligt kanske ingen har missat vid det här laget..
När jag kom tillbaka till kontoret häromdagen märkte jag att min telefon ”skramlade”. Jag vände på den och insåg att någon byggt ett bo där inne. Fick sen veta att det var ett myrspex. Vi skruvade upp telefonen och hela telefonen var FULL av de där små pappersbitarna som blir när man använder hålslag, och en massa andra småpryttlar. Myrorna har alltså spatserat in i min byrålåda, in i mitt hålslag, tömt det och sen spatserat upp på bordet och fyllt min telefon. Helt fantastiskt.
Fick också höra att några geckoödlor lagt ägg i en dator och faxen. Det är varmt och gott där inne, bra för äggen.
Skönt att vara tillbaka i Costa Rica. Luften är så där härligt tung av fukt så att man bara väntar på att det ska spricka ut vattendroppar framför näsan på en. I förrgår var det Día de Independencia, hela Centralamerika firar självständighet från spanjorerna med en ledig dag och parader genom stan. Jag hade också tänkt fira men hjälpte en vän att flytta istället, och sen blev vi sittande på en uteservering i solen hela eftermiddagen.
Lite mer om mitt jobb; folk brukar undra:
Kooperation Utan Gränser har sitt huvudkontor i Stockholm, och regionkontoret för de åtta länder i Latinamerika där vi jobbar ligger i Costa Ricas huvudstad San José. Här bor och jobbar jag sedan två år tillbaka.
Som regioninformatör delar jag mitt arbete mellan tre områden: information mot Sverige, informationsarbete för Kooperation Utan Gränser regionalt i Latinamerika, och stöd till våra lokala samarbetsorganisationer i deras arbete med Information & Kommunikation. Det betyder att jag reser ganska mycket, främst i hela Centralamerika, men också till Paraguay och Bolivia.
Vi är sju personer på regionkontoret i San José. I samma hus som oss ligger också Rättvisemärkts Latinamerika-kontor. Sedan har vi ett landkontor i varje land där vi arbetar. Där finns för det mesta en (projekt-) koordinatör och en assistent. Deras arbete är att vara ett stöd till alla lokala samarbetsorganisationer i respektive land. (De är fler än 70 sammanlagt i Latinamerika, och det är de som ”utför” projekten.)
Förutom vår regionchef och en annan tjej är jag den enda svensken som jobbar för Kooperation Utan Gränser i Latinamerika. Jag gillar den politiken. Varför ska vi skicka ut en massa svenskar ”som vill rädda världen”, när det finns fullkomlig kompetens på plats? Mina kollegor är agronomer, arkitekter, statsvetare, kommunikatörer och ekonomer från Latinamerika.
Biståndet är numera en professionell ”branch”.
Varför jag är här var för att vi såg (jag jobbade på kontoret i Stockholm innan) att just inom området Information & Kommunikation kan det vara bra, minst sagt, att ha en svensktalande person som dessutom kan den ”svenska” delen av organisationen, till exempel känner vår svenska målgrupp.
Lite exempel på saker jag gör i mitt jobb:
Webmastrar Kooperation Utan Gränsers spanska hemsida
Skriver resultat och case – inriktade artiklar för svenska hemsidan
Tar hand om besök från Sverige
Workshops i kommunikation med våra lokala samarbetsorganisationer:
Artiklar till våra svenska medlemsorganisationers media:
Jag tror att Sveriges enda informatörsutbildning med inriktning på utvecklingsfrågor finns i Växjö.
Läs även andra bloggares åsikter om informatör, informationsarbete, kommunikation, bistånd, Latinamerika, jobba utomlands, Kooperation Utan Gränser
Journalister från TeleSur vittnar om hur de först hotats och sedan slängts ut ur Honduras för att de dokumenterat brott som begåtts av den nya regimen i landet. Den latinamerikanska journalistfederationen (FELAP) fördömer nu dessa repressalier, och ställer regimledaren Roberto Micheletti som ansvarig. Att slå ner spridandet av det fria ordet med vapen på öppen gata blir förstås lite svårt för honom att försvara.
Å andra sidan finns samtidigt en rätt saftig kritik mot medier som tex CNN (som jag själv följt och kan intyga), som, särskilt i början, inte vågade ta ordet statskupp i sin mun, utan pratade om ”tvungen avsättning” (förlåt min dåliga svenska här??!!). För att inte tala om de honduranska stora tidningarna och tevekanalerna, som under kuppens första dagar visade matlagningsprogram, barnprogram och film, och inte så mycket mer.
Om Michelletti visste att han och hans nya regim handlade enligt lag och rätt som han påstår, varför kunde inte media berätta om vad som hände då? Och varför stannade han på flygplatsen i San José när han skulle komma hit för ”medling”, tills han fick garantier av Costa Ricas president att han inte skulle arresteras? Varför, om han är en sån reko kille?
Det här inslaget pratar om media och statskuppen i Honduras. Tyvärr på spanska som vanligt, ledsen för er som inte förstår, men bilderna säger MYCKET.
För övrigt så plockade TT upp mitt förra blogginlägg. Jag tackar TT för att ni sprider olika åsikter och tankar! 
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Roberto Michelletti, media, journalister
Cyklade till jobbet. Poliser i varje hörn och kravallstaketen riggade. Jag behövde inte åka till Honduras. Honduras kom till mig. Eller iallafall en handfull maktfulla män och en massa aktivister. De ska inte förhandla, Michelletti och Zelaya. De ska prata, säger de. Över en kopp te hemma hos Costa Ricas president Arias.
Jag får ett sms att det ryktas att Micheletti inte kommer då Nicaraguas president Ortega inte låter honom flyga genom nicaraguanskt luftrum. Obs detta är bara ett rykte. I den här delen av världen har vi fortfarande dagen framför oss, så vi får väl se..
Maria Elena Méndez är ordförande i en organisation vi stöder i Honduras. Hon sa i en intervju till mig att hon tycker att eftersom Sverige är ett land som respektererar demokratin, så borde Sverige uttala sig mot vad som händer i Honduras. Jag talade om för henne att i Sverige är ministrarna nog upptagna av semester just nu.
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Michelletti, Zelaya, Costa Rica
Oscar Arias, Costa Ricas nuvarande president som fick Nobels fredspris för sitt arbete med att få slut på inbördeskrigen i Centralamerika i slutet av 80-talet, ska medla igen. Denna gång mellan Honduras interimpresident Roberto Micheletti och Honduras folkvalde president Manuel Zelaya.
De sistnämnda herrarna är hembjudna till Arias privata bostad, 500 meter ifrån Kooperation Utan Gränsers regionkontor i San José, Costa Rica, där jag sitter och knapprar upprört på min dator hela dagarna (när jag inte reser). De kommer hit! På torsdag! Huvaligen. Jag ska gå dit och knacka på dörrn och säga till att inte en krona i bistånd ska han få, gubben, haha..
För att säga någonting av många ting om denna Micheletti: Några dagar efter att den folkvalde presidenten Zelaya skickats till Costa Rica i bara pyjamasen och Micheletti tagit över rodret, så valde han som sin närmsta politiska rådgivare en man vid namn Billy Joya. Denna Joya koordinerade, beordrade och genomförde tortyr under 80-talet. Han startade och styrde dödsskvadronen ”Lince”. För att nämna något.
Han får det inte lätt, Arias. Zelaya har redan sagt att ”Vissa saker är inte förhandlingsbara. Att återinsätta den rättmätiga regeringen står utom diskussion, både i OAS och FN.”
I Costa Rica är det val nästa år. Mina mindre Arias-älskande vänner har syrligt uttryckt att det här är Arias partis valkampanj som redan har startat. En avdammad bild av Arias som ännu en gång en världs-Jesus som älskar alla barnen kammar säkerligen hem röster i nästa val. Vi får väl se om han lyckas återuppväcka sin medlingskonst och komma någon vart med de här bråkiga barnen.
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Manuel Zelaya, Roberto Micheletti, Oscar Arias, Nobels fredspris, Costa Rica
Jag har i min enfald inbillat mig att statskuppernas tid var förbi i Latinamerika. Nu sitter jag här med hjärtklappning framför teven och datorn och inser att det händer just nu just här. Honduras president Manuel Zelaya sitter i sin sovtröja några kilometer från mitt hem och ger en presskonferens. Han berättar att han blev kidnappad av maskerade militärer i sitt hem i natt, och förd hit till Costa Rica.
- Jag ber inte om politisk asyl här i Costa Rica, säger han. För jag är fortfarande Honduras president. Jag ber om gästfrihet, och det har jag fått. Mitt land är militariserat just nu. Folk är ute på gatorna och försvarar demokratin. Militären har brutit el, radio och telefoni så all kommunikation med omvärlden har brutits. Min familj gömmer sig i bergen.
Costa Ricas president Oscar Arias fördömer statskuppen och ber resten av världen fördöma den.
- Det här är en allvarlig tillbakagång för den latinamerikanska demokratiska utvecklingen, säger han. Demokratin i Centralamerika borde ha konsoliderats tillräckligt för att något sånt här inte skulle kunna hända.
Varför?
Idag skulle ha en rådgivande folkomröstning ha genomförts i Honduras. I november i år är det allmänna val i Honduras, och dagens omröstning skulle ha ställt frågan till folket om man under valet i november även ska rösta för att landets grundlag ska reformeras.
(Läs mer här.)
Zelaya skrattar lite uppgivet i sin sovtröja och frågar ironiskt:
- Finns det en lag här i Costa Rica som ger militären rätt att kidnappa presidenten när han ligger och sover, för att han frågar folket om deras åsikt?
- Kan man förbjuda en demokrati att genomföra en rådgivande folkomröstning? Den är inte ens bindande! Vi har haft en statskupp för att jag ville ställa en fråga till folket, om vi ska reformera vårt lands grundlag! Om en president kidnappas för att han frågar folket om råd, då finns inte längre någon demokrati, då finns ingen rättsstat.
Tidigare i veckan avskedade Zelaya överbefälhavaren, efter att denne vägrat att hjälpa till i förberedelserna för dagens val.
Jag läser i kommunikéer som skickas ut av Via Campesina, den globala bonderörelse vars lokalorganisation i Honduras har stöd från Kooperation Utan Gränser. De stödjer Zelaya, precis som de allra flesta sociala rörelser och organisationer som representerar det civila samhället. De stödjer idén om att rådfråga folket, och idén om att det är dags att reformera grundlagen.
Överklassen och de konservativa är emot idén, med främsta argument att Zelaya driver igenom detta för att kunna ändra grundlagen så att han själv kan väljas om och sitta kvar längre tid vid makten.
Jag frågar mig: Vad är det som är så enormt hotfullt med att fråga folket vad de tycker? Så hotfullt att man måste avsätta presidenten? Som sagt, dagens folkliga rådgivning betyder i praktiken ingenting konkret.
Och jag funderar på om jag ska få användning av flygbolagets regel som säger att man får pengarna tillbaka på sin biljett i händelse av statskupp.. Jag ska nämligen till Honduras om åtta dagar och meningen var att jag skulle hålla i en workshop med våra samarbetsorganisationer om vikten av att civilsamhällets organisationer är duktiga på kommunikationsarbete, som en del av demokratiseringen och det folkliga deltagandet i samhällsutvecklingen…………
För er som kan spanska:
http://www.youtube.com/watch?v=J03bcD__lRc
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Manuel Zelaya, presidenten kidnappad, Centralamerika, Costa Rica, demokrati, folkomörstning
Ylva sitter på planet tillbaka till Sverige och jag njuter av en ledig söndag hemma. Tack för en jättebra vecka Ylva! Din norrländska eftertänksamhet och ditt lugna men ärliga intresse var precis det komplement jag behövde till min något hetsiga tidsplanering och mina alltför höga krav på mig själv att allt ska vara perfekt i en miljö där något alls sällan kan bli just perfekt. Vad min sjunkande entusiasm och mitt ökande ifrågasättande av vad jag egentligen håller på med behövde, var just dina avskalade frågor och ditt gestikulerande bland kaffebuskarna för att få till de foton du ville ha.
Vi var ganska tappra båda två. Redan första dagen, när vi fortfarande var kvar i Costa Rica och besökte ett jordbrukskooperativ på kusten, lyckades vi locka till oss något icke definierbart litet kryp som gav oss utan överdrift en gemensam summa på kanske sexhundra små ilsket röda och kliande bett från lårhöjd och neråt.. Jag gick dessutom runt och var irriterad för att jag (vet inte för hur många gånger i ordningen) kände mig ”lilla-gumman-klappad på huvudet” (eller möjligen nypt i kinden) av en föreläsare på vårt regionmöte veckan innan, som talat om för mig att jag ska akta mig för vilka ord jag väljer (han var givetvis en äldre man som skulle valt en helt annan formulering om jag också hade varit det). Och du gick runt och var jetluggad och översvämmad av nya intryck.
I Nicaragua fick du värmechock i León när vi besökte bostadskooperativen och min tolkförmåga hamnade ungefär på minus hundra när vi satt under samlingslokalens plåttak i en hetta som slukade allt syre och alla normalt fungerande hjärnceller.
Nästa dag körde vi från Managua vid halv sju på morgonen och när vi kom fram till kaffeodlaren Adolfos gård klockan halv tre på eftermiddagen var du fortfarande bara nöjd och glad. Vi fotade och filmade och intervjuade i några timmar. Jag satt en timme med Adolfo och gick igenom allt praktiskt inför hans resa till Sverige i höst. Han ska marknadsföra Rättvisemärkt kaffe och Kooperation Utan Gränser med Konsumentföreningar runt om i landet. Han har aldrig flygit förut och kan ingen engelska och måste byta plan i kanske både Panamá och Amsterdam så jag gick noga igenom incheckningsprocedurer och alla viktiga papper som måste fixas och has tillgängliga. Vid sju var vi färdiga och vid elva var vi på hotellet i Estelí och däckade utan middag.
Nästa dag såg ungefär likadan ut. Den kvällen körde vi tillbaka till Managua och firade genomfört uppdrag med några öl och festcigg som straffade oss nästa dag.
Då höll jag en workshop med 24 personer, två från var och en av våra samarbetsorganisationer i Nicaragua. Det var ingen lätt uppgift. Vi skulle prata om kommunikation och varför det är viktigt och hur man kan arbeta för att bli bättre på att synas utåt, och bättre på att komunicera inåt. I rummet fanns några kvinnor som aldrig någonsin startat upp en dator själva. Där fanns också en grafisk designer, en webmaster och en IT-ingenjör. Att lägga workshopen på en rimlig nivå var helt enkelt omöjligt och fick mig att känna mig misslyckad fastän jag vet att det är obefogat. Jag visste hela tiden att det fanns några som inte alls förstod vad jag pratade om och andra som satt och gäspade och ogenerat pratade i mobiltelefon. Jag kände mig fånig inför dem med min infantila metodik. Tur att jag inte är lärare. Jag känner mig liksom personligt dissad för minsta lilla.
Du var på landet igen och träffade några kvinnor som Kooperation Utan Gränser stött med bevattningssystem till sina odlingar. Sista dagen var du med på andra dagen av min kurs och medan jag satt och tänkte att det här blev ju inget bra så sa du att det här måste ju vara jättebra för dem…
Ylva fotar och svettas hos bostadskooperativet Juntando Manos i León
Jag filmar och intervjuar kaffeodlaren Adolfo
Läs även andra bloggares åsikter om Nicaragua, Costa Rica, Centralamerika, bistånd, jobba som informatör, kommunikation, kaffe, Rättvisemärkt, Kooperation Utan Gränser, bostadskooperativ, Konsumentföreningar
Igår kväll när jag gick genom San José centrum undrade jag hur jag någonsin ska kunna flytta tillbaka till Stockholm. Det var mörkt och regnade men det var varmt. Gatorna är trånga och husen gamla och slitna, med fina detaljer och brokiga färger. Bilar tutar och gatuförsäljare skriker. Varje affär spelar sin favoritmusik på hög volym. Människor överallt under sina paraplyer. Det luktar fukt och majs, avgaser och friterat bröd med chokladsås..
Jag romantiserar inte fattigdom. Men vem har sagt att lite kaos måste ha med fattigdom att göra? Varför måste det ”rika” alltid vara kliniskt och tyst och opersonligt? Jag sörjer fattigdomen jag ser runtomkring mig varje dag. Men kaoset och livet gör mig upprymd och glad och får mig att känna mig som en del av allt det som är världen. Stockholms perfekta och döda gator gör mig deprimerad.
Utveckling till en viss gräns, ja. Men överutveckling, nej tack.
Men sen i morse när jag skulle till jobbet var det totalkaos i trafiken och alla bilar och bussar stod och tutade aggressivt på varandra. Jag blev jätteirriterad. Sen kom jag till jobbet, har jättemycket att göra just nu. Och så gick strömmen och kom inte tillbaka på många långa timmar. Jag försökte andas lugnt och sortera alla pappershögar på mitt kontor men stressnivån var lite för hög.
Och ja, då vill man ha Stockholm med tysta gator och välfungerande elnät.
Jag är definitivt aldrig nöjd.
Jag har tillfälligt uppehållstillstånd för arbete här. Häromdagen tittade en dörrvakt på mitt ID-kort och påpekade att det är dags att förnya mitt uppehållstillstånd. Jag tittade närmare och såg att kortet (=uppehållstillståndet?) går ut den 29e maj. Så jag ringde till migrationsverket för att be om ett möte för att ansöka om förlängt uppehållstillstånd. Jag fick ett möte. Den 16 juli 2010.
Jag vill inte håna Costa Ricas myndigheter. Jag kan inte tänka mig att migrationsverket i Sverige är så mycket snabbare. Men jag kunde inte göra annat än att skratta.
Nästa fixa-grej på listan är att skaffa ett costaricanskt körkort. Har kört med mitt svenska i två år nu. Men har fått veta att det fick jag bara göra i tre månader.
Och så måste jag ägna mig åt att jaga en hantverkare som ska laga mitt tak för det regnar in ungefär där min dator står. Han har lovat att komma två gånger men inte dykt upp.
Åren går men min (tråkiga?) svenskhet består.
Igår natt vaknade jag av att det dånade ovanför mitt huvud. Jag hade glömt bort hur regnet kan låta. Åh, detta efterlängtade regn, regndansen fick plötsligt en ny innebörd!
Fast fråga mig om två månader så kommer jag sucka och hata regnet. Aldrig är vi nöjda i långa stunder med vädret.
Jag får många frågor om årstider av årstidsbundet tänkande svenskar. Så här är det här: Det finns regn och det finns avsaknad av regn. Vinter och sommar. Sommaren blir ofta vinter i juni. Fast galet som vädret är nuförtiden så kommer den tidigare nu. Nu började det regna i början av maj efter sex månaders torka. Jorden slukar vattnet och bokstavligen över en natt börjar den andas igen. Det gröna blir helt fantastiskt grönt, floderna stiger och luften blir frisk. Och det slutar damma så jäkligt i min lägenhet.
Men i september, oktober, eskalerar regnen och då är det inget kul längre. Fast man kan ju käka godis och kolla på film varje dag med gott samvete. Då står delar av landet under vatten. Varje år blir det katastrofläge i minst ett stort antal byar. Floder svämmar över, broar går sönder, kommunikationer klipps av.
Så till julen när sommaren kommer tillbaka är den kanske till och med ännu mer välkommen än vad vintern var igår. Fast december och januari är ju orkanmånader på karibiska sidan förstås..
Två bilder tagna från min balkong idag:
Läs även andra bloggares åsikter om Costa Rica, klimat, väder, årstider, torka, miljö
Läs även andra bloggares åsikter om Första maj, Costa Rica
Förra veckan bänkade jag mig för att titta på mig själv i Costa Ricas ”Kalla fakta”. Reportaget börjar med bilder från Stockholm och under en sekund längtade jag nog lite. Det är tyst i Stockholm säger den imponerade speakerrösten. Inget tutande! Reportaget handlar om hur costaricanerna beter sig i trafiken. Jämförelsen med Sverige byggde på att de hittat statistik som sa att Sverige är det land i världen där minst antal människor per hundra tusen invånare dör i trafiken. Och Costa Rica tillhör bottenskrapet på samma lista.. Bilder på lugna och snälla svenska medborgare som trycker på knappen och går över zebra -strecken, bilar som bromsar lugnt och släpper fram de gående..
Ania kommenterar. Ja, jo i Sverige är det svårt att ta körkort. Ja, jo i Sverige måste bilarna stanna för de gående. Ja, det är ju inte svårt att lära sig köra bil, men det är inte lätt att lära sig bete sig rätt i trafiken, hehe..
Iallafall väckte det en massa uppståndelse att de lät en svenska kommentera situationen, (plus en kille från Frankrike). Det märkes på kanal 7:s hemsida under veckan som följde. TV-programmet har en blogg där folk kan kommentera varje inslag. Jag tyckte det var rätt kul att läsa, så jag tänkte bjuda på delar av vissa inlägg:
God kväll Rodolfo, tack för ett bra program. Men den här gången var jag verkligen inte överens med dig om vilka ni valde att bjuda in som gäster till det här programmet. Vi är inte Sverige, vi är inte något land i Europa. Vi är ett underutvecklat land, med mycket dåliga vägar, stora hål och inga markeringar. När man kör måste man gissa och chansa och kasta sig hit och dit.. Men det här är mitt kära Costa Rica, inte Sverige, inte Frankrike… /Xinia
Det handlar inte om ifall folk kan köra bil eller inte. Det handlar om att vi costaricaner saknar utbildning och medvetenhet, eller vanligt folkvett.. /Andrea
… dessutom går det alldeles utmärkt att KÖPA sig ett körkort i det här landet, oavsett vad ministern säger…! /Ana
Vem ska man skylla på när någon dör i en olycka på grund av att vägen var i uselt skick? Innan ni ger er på medborgarna och skyller allt på dem, innan ni jämför oss med ett land som Sverige (ett kultiverat och högutvecklat land), så kanske ni kunde investera skatterna som de gör också: då kanske vi kunde börja prata om en jämförelse.
/Xenia
Jag ber inte om en infrastruktur som Sveriges, jag ber inte om GPS eller övervakningskameror, det skulle vara att kräva för mycket. Men kära minister Karla González, att slänga lite färg på gatorna så att man kan se vart man ska, är det så mycket begärt?
/Angelo
Det är ju helt absurt att jämföra Costa Rica med Sverige. Vi har ju inte ens lika bra vägar som mänga länder i Afrika. /Juan
Jag tycker inte att det är så absurt att jämföra Costa Rica med Sverige. Visst, Sverige har en bättre infrastruktur. Men att köra mot rött eller göra en U-sväng där man inte får, har inget med infrastruktur att göra.
/Rodolfo
Jag har haft körkort i nio år. Det var hur lätt som helst. Jag fick mitt kort utan att någonsin ha kört bil i trafik bland andra bilar. Hur är det möjligt? Och man blir ju mörkrädd när man tänker på alla idioter bakom ratten som tror att de är Tarzans morsa.. /Wilhelm
I Sverige, som man pratar om i reportaget, har de övervakningskameror i trafiken. Och bilarna har GPS så att man kan kontrollera hastigheten. Och så har de delat av körbanorna på motorvägarna för att undvika frontalkrockar, dessutom är dessa gjorda av ett material som inte totalmosar bilarna vid krock. De har tåg och cykelbanor! Som dessutom många använder, eftersom många inte vill ta körkort för det tar jättelång tid att ta och är dessutom hur dyrt som helst.
/Ginnes
Det var inte särskilt lyckat att bjuda in folk från Sverige och Frankrike till programmet, eftersom man borde titta på problemen utifrån vårt perspektiv, och sluta jämföra oss med alla andra hela tiden!
/Karla
Läs även andra bloggares åsikter om trafik, olycksstatistik, sagt om Sverige, Costa Rica, körkort
Min kompis mamma har femton syskon och min kompis har 70 kusiner och med deras respektive och alla knoddar så är de långt över 200 pers. Jag var på deras släktträff i söndags. Som tur är var inte alla där, men gott och väl över hundra pers. Solen sken och vi körde långt upp i bergen. I närheten av vulkanen Poas där jordbävningen i januari hade sitt epicentrum är det visst någon moster som har ett sommarhus med tillräckligt stor tomt. Jo, sa jag, vad treevligt med en så stor familj! Jo, du förstår jag har åtta kusiner men det är nog bara två som jag träffar ibland. Någon gång om året på sin höjd.
Men i Poas sken solen och familjen på minst hundra pers spelade bingo och sjönk kareaoke och alla barnen slog med sina käppar på piñatan så att det snöade godisar över hela gräsmattan. Någon har organiserat detta, tänkte jag. Någon måste vara en äldre kvinna utan man som kämpar för att hålla ihop familjen. Och mycket riktigt. Det visade sig att det alltid är min kompis mamma som organiserar släktträffarna. Köper plastburkar och tvålar som priser till bingot. Hyr en latino-dj med dj-anläggning och jättehögtalare. Talar om för varje kärnfamilj vad de ska bidra med så att festen blir komplett. Jag blir utmattad bara av att tänka på det.
Vad skulle hända med kulturen om inte mammorna var där och höll ihop allt?
Min plan är att cykla till jobbet tre dagar i veckan. Men nu kan jag skylla på att jag varit förkyld i en evighet så då har jag dispens och fick köra hela förra veckan. Inte för att det går fortare, köerna är inte roliga.
I vilket fall får jag inte köra på måndagar. Beroende på sista siffran på nummerplåten så har stan infört körförbud för alla en dag i veckan. San José är inte byggt för alla hundratusentals inflyttade rika gringos och nyrika costaricaner med två bilar per familj. Stan krashar snart.
Jag orkar inte cykla så jag promenerar genom mitt nya bostadsområde, har ju precis flyttat. Det är sophämtarmorgon och alla har ställt ut sina sopor på gatorna. Luktar unket och hundarna kalasar med nosarna i sopsäckarna i vart och annat gathörn. Värmen har äntligen kommit tillbaka till stan och jag får dra av mig halsduk och tjocktröja. (Jag är fortfarande i chocktillstånd efter en vecka i den svenska kylan.)
Byggarbetarna tror som vanligt att jag är en katt och låter ssssss efter mig. Det är något med män i grupp. Ärligt talat, jag föraktar det. Men jag orkar inte bli arg längre. Skulle inte kunna bo här då.
Jag har värre saker att tänka på denna morgon. Jag valde min nya lägenhet för att den har en fantastisk utsikt och ligger på en lugn och tyst gata. Precis vad jag behöver. Men tror ni inte, att efter att ha bott där i mindre än två veckor inser jag att de precis just nu börjar bygget av en gata och en massa hus på gräsplanen utanför mitt sovrumsfönster. Jag vill gråta. Nu har jag byggmaskiner som drar igång 0630 varje morgon tio meter från min kudde. Damm överallt och oljud. Varför just jag?! Varför just nu?!
På eftermiddagen åker jag till ett möte i La Carpio, San Josés ”slumområde”. Jag vet att jag inte borde klaga. Att jag lever som en prinssessa. I La Carpio ligger stans soptipp och jag får kväljningar när vi går förbi husen närmast tippen. Stans alla sopor fraktas hit, bullret från de ständigt passerande sopbilarna på de trånga gatorna och stanken… vad är det jämfört med mitt område en kvart därifrån. Allt är så relativt jag vet, jag vet.
Det är skillnad på välgörenhet och bra bistånd (=utvecklingssamarbete). Organisationer från rika länder som Sverige ska pyssla med att samarbeta på jämlik nivå med motsvarande organisationer i ”fattiga” länder (=syd). Vi ska bidra till långsiktig utveckling och inte skänka bort mat och prylar som i längden bara bidrar till att upprätthålla den ojämlika maktrelationen mellan rika och fattiga länder.
Men välgörenhet kan ju behövas också, till exempel vid katastrofer. Här där jag bor är människor fantastiskt duktiga på att snabbt som attan samla ihop mat och kläder och vara solidariska med de drabbade när det hänt något. Nästan varje år svämmar delar av det här landet över. Nu i januari hade vi en jordbävning också. Tusentals människor förlorar sina hem, saker, arbeten och i värsta fall anhöriga, varje gång det här händer. Och vips så slås det upp en massa hjälpstationer runt om i stan, där bilköerna ringlar sig långa under veckor. Folk lämnar in allt som tevenyheterna skriker ut att det behövs: blöjor, konservburkar, ris, toapapper, filtar, mjölkpulver osv osv. Det är fantastiskt.
Kanske är det för att när det händer saker här så är människor som inte drabbas ändå så himla nära. Så nära att det lika gärna kunde ha varit dem. Jag. Du. Då är vi snabba på att hjälpa till. Snabbare än staten.
Läste i tidningen idag att just som man lyckas bygga klart 200 friggebodar som skulle tjäna som tillfälligt boende för en del av dem som miste allt i jordbävningen för fem veckor sen, så var det plötsligt bara 48 som behövdes. De andra hade ju knappast möjlighet att vänta i fem veckor på den tillfälliga lösningen – när de faktiskt mist precis allting. Så de andra 152 familjerna hade fixat sina tillfälliga lösningar själva. Boende hos släktingar och vänner osv. Hellre än i en tom plankbod. De där bodarna skänktes till människor som bor i slummen istället.
Hjälp från nära och kära eller bara från tänkande okända medmänniskor är oftast så mycket bättre och snabbare än hjälp från en superbyråkratisk och halvkorrupt stat, där maktlösa tjänstemän måste fylla i dokument och vänta på beslut uppifrån innan de kan lyfta handen en millimeter. Det är därför det är så viktigt att organisationer från de svenska folkrörelserna, som tex Kooperation Utan Gränser, stödjer folkens egna organisationer i syd. När vi slipper ta omvägen genom statens byråkratiska korridorer, och samarbetar direkt med kooperativ och sociala rörelser, så kan vi komma så långt så långt.
Jag sitter tio tusen meter ovanför Grönlands kust på ett fluffigt täcke av vitt. Sverige var också vitt. Och kallt och mörkt och tyst och rent. Sverige var vintertrött och glåmig i ögonen och blek i huden. Lättirriterade svarta michelingubbar som armbågade sig fram i tunnelbanan med konsumkassar och snoriga ungar. Sverige var gravidmagar med foglossning, giftasringar, bostadrätter och förhoppning. Sverige var öl och glädje, öl och besvikelse. Sverige var boken Bitterfittan som jag läste under en palm för en månad sen. Inkarnerad. Sverige var god mat, god sömn, en påminnelse om vänskapens vikt och minnet av trygghet.
¤
Sist jag iddes blogga var en stund innan jul. Sedan dess har jag blivit singel (igen, igen, igen. Tror inte att jag nånsin kommer att bli stor). Jag har hunnit flytta, bila till kusten med en barndomsvän, bli ett år äldre och bli firad i en hel helg av mina vänner i Costa Rica. Och så har jag tagit hand om en stor grupp socialdemokratiska riksdagsledamöter från Sverige. Vi åkte till Bolivia och Paraguay och träffade aymarakvinnor, skolbarn, radikala bönder och hoppfulla politiker. Och Lugo, Paraguays president. Han har varit biskop men nu är han vänsterns helgon och en lugnare och mer eftertänksam politiker har jag aldrig sett.
¤
En stor cyberkram till de svenska ledamöterna! Aldrig hade jag trott att jag någonsin skulle hylla några politiker. För mycket samhällsilska bor inom mig. Men ni bekräftade insikten över hur oändligt mycket det faktiskt betyder för detta frusna land att dess politiker inte bara är en hög genomkorrupta maktfanatiska män i pensionsåldern. Ni påminde mig om att ni är människor som egentligen jobbar på försäkringskassan eller i skolan och jo.. de flesta gör väl bara så gott de kan. Ni visade ett ärligt intresse för Latinamerika. Nu hoppas jag att ni tar det intresset med er upp i de svenska talarstolarna!
¤
Så åkte jag på en jobbvecka till Sverige. Förlängde mitt jobbkontrakt och påminde omgivningen om min existens. Nu ska jag hem till min eviga sommar och bota min svenska vinterförkylning, inreda min nya lägenhet, göra årsplanering och budget och drömmar för 2009. Mitt fjärde halvår i Centralamerika har börjat.
Dans i Tiraque
Vad ställer man inte upp på? Jag i mitten och riksdagsledamöterna i ring i en liten landsbygskommun i Bolivia som heter Tiraque. De svenska besökarna blev utnämnda till hedersmedborgare..
Födelsedag
Sång å tårta å ännu ett år
Läs även andra bloggares åsikter om Bolivia, Paraguay, Costa Rica, riksdagsledamöter, politiker, Sverige, Fernando Lugo, Latinamerika
