You are currently browsing the category archive for the 'Centralamerika' category.
Många svenska konsumenter frågar om det verkligen gör någon skillnad om de köper Rättvisemärkt och ekologiskt – eller inte. Vad det gäller bananer tror jag att många av er redan uppmärksammat det genom den omtalade dokumentärfilmen Bananas av Fredrik Gertten - att ja - för producenten eller arbetarna gör det en enorm skillnad.
Om du frågor de som odlar det kaffe du dricker – så kommer de tveklöst också att säga ja – det gör skillnad för mig, min familj, mitt kooperativ, för naturen och i längden för mitt land.
Det gjorde iallafall de kaffeodlare som jag besökte i Nicaragua. Här kan du se deras svar:
Läs även andra bloggares åsikter om Nicaragua, bananer, kaffe, Rättvisemärkt, ekologiskt
Ett mail från en vän i Honduras som vittnar om de brott mot de mänskliga rättigheterna som begås där just nu.
Hej vänner
Repressionen här är fruktansvärd. Vi kan omöjligt veta hur många som dött, men igår pratades det om 16 personer, fast som sagt, vi vet inte. Det skulle inte förvåna mig om det var fler. Sedan i tisdags morse har den här stan förvandlats till en krigszon. Först militärens attack på demonstranterna utanför Brasiliens ambassad i tisdags morse. Sedan har militärerna dragit runt i bostadsområden och skjutit och kastat tårgasbomber och en typ av smällare där männisikor har protesterat. Daysis bror blev skadad när han fick en smällare kastad på sig igår.
Hela natten har folk varit ute på gatorna och gjort motstånd mot diktaturen – för det är vad vi anser det vara. Jag såg många skadas av polisen. Problemet är att vi som jobbar på organisationer som jobbar med mänskliga rättigheter inte har lyckats koordinera oss. Vi har till exempel inte ens lyckats ta oss till kontoret under de här dagarna, eftersom det ligger i samma område som Brasiliens ambassad. Vårt kontor har i princip varit belägrat. Mer än 70 personer gömde sig därinne. Igår når de tillfälligt hävde utegångsförbudet så kunde de lämna kontoret och åka till sina hem, de flesta från landsbygden.
Även under de timmar som utegångsförbudet var hävt så fortsatte de att arrestera folk på gatorna. Det cirkulerar militärtankers på gatorna och de har satt upp vägspärrar överallt. Idag ser vi spåren från de senaste dagarnas protester på gatorna: barrikader, uppbrutna gatstenar, brända bildäck, soptunnor, bilar upp och ner, alla möjliga sorters material som människor använt sig av för att försvara sina områden så att militärerna inte skulle kunna komma förbi. På resterna av tårgasbomber jag hittar står det ”Made in USA”.
Idag, som alla dagar, gick jag ut för att delta i en fredlig demonstration. Vårt tåg var minst 15 kvartér långt, det var häftigt, människor är modiga som tar sig ut för att demonstrera, tåget var fyllt av energi och till och med glädje, vi protesterar pacifistiskt, vi skrek slagord och sjöng hoppfulla sånger. Vi vägrar leva i en diktatur.
Jag hann lämna tåget innan militärens attack började. De attackerade när tåget var framme i centrum. Först bomberna och skotten för att upplösa demonstrationen. De sprang efter människor som lugnt och fredligt försökte gå därifrån. Övervåldet från deras sida är brutalt. De jagar folk som om de vore rovdjur och slår dem fastän de redan ligger. Jessicas två söner råkade ut för det. De är läkarstudenter. De hade lugnt lämnat platsen, gick ner mot Leona, när en patrull med ungefär 15 poliser stoppade dem. En gammal man som var på väg till marknaden och just passerade råkade också ut för polisernas våld. Juan fick så mycket stryk på ryggen av deras metallbatonger så att hans lungor säckade ihop. Sen bröt benen i händerna på Carlos; den ena handen är bruten på tre ställen och den andra handen har brutna fingrar.
När Jessica var på sjukhuset för att besöka sina söner såg hon till sin förskräckelse hur poliser gick runt i sjukhuskorridorerna och arresterade skadade människor. Människorättsadvokaterna räcker inte till just nu. Vi skulle behöva internationella observatörer här nu, det sker alldeles för många illegala arresteringar.
När Sonia sökte hjälp på sjukhuset för att hon fick yrsel och illamående av polisens gaser, så nekades hon hjälp. I sjukhusporten satt en 15-årig pojke med hela benet uppslitet, ett enormt sår. Sonia som är sjuksköterska förband såret och ordnade en ambulans till ett annat sjukhus. På vägen dit bad ambulanspersonalen dem att gömma sig, eftersom militären stoppat flera ambulanser och dragit ut folk ur dem.
Jag har fått en rapport om att repressionen är stark på landsbygden också. I byn X hade en grupp bybor protesterat utanför kyrkan på det lilla torget. Flera polispatruller kom, och de slängde tårgasbomber på människorna och till och med på husen. Gaserna trängde in under dörrarna och många barn och gamla inne i husen drabbades av tårgasen.
Allt det här är bara några fragment av det som händer. Verkligheten är värre. Vad kan vi göra? Flera anmälningar på internationell nivå behövs. Ännu mer tryck från försvarare av mänskliga rättigheter. Jag läser på internet att FN drar in stödet till valet i november och att de anser att situationen inte tillåter att valet genomförs. Att FN är oroade över situationen för mänskliga rättigheter i Honduras. Det är bra, men det räcker inte, här behöver vi mer än deklarationer.
Kram/ Sofia / Tegucigalpa 23 september 2009
Bakgrund: detta har hänt i Honduras
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, mänskliga rättigheter
Ett mail damp just ner i min inbox;
Ania, just precis nu marcherar tusentals soldater längs gatorna, de arresterar och tillfångatar varenda en som vågar visa sig, de tar dem till antingen sporthallen eller baseboll-stadium. Det sägs att de torteras där, repressionen är tung i hela landet just nu. Kram/ R
Honduras president Mel Zelaya som avsattes i en statskupp (numera erkänt även som militärkupp) i slutet av juni, och flögs i pyjamasen till Costa Rica, har sedan dess befunnit sig utanför Honduras gränser, medan en kuppregering med en señor Micheletti i spetsen har styrt landet. Så igår tog han sig tillbaka till sitt hemland via små grusvägar i bergen i något gränsområde som vi ännu inte vet vart.
Först hälsades han med ett folkets glädjevrål, så här skrev min vän i ett tidigare mail, igår:
”Mel är tillbaka hos oss, och tusentals vänner från hela landet vallfärdar nu till Brasiliens ambassad där han befinner sig och det har uppstått en glädjefest utanför på gatan.”
Men så hände något. Regeringen utlyste 27 timmars utegångsförbud. På mindre än en timme i gårdagens eftermiddagsrusning paniktömdes plötsligt stan på folk.
”Du kan ju föreställa dig kaoset”, skriver min vän. ”Folk sprang hemåt som galna längs gatorna. Till och med taxibilarna flydde, de vågade inte köra folk.”
Sen kom ett nytt mail till mig:
“Nu har vi fått bekräftat att ”regeringen” har återaktiverat sina spionsystem, telefonerna och nätet avlyssnas nu, så var försiktiga med vad ni säger..”
Radiostationer som är kritiska till regeringen har stängts ner under morgonen. Deras hemsidor har slocknat.
Men utanför ambassaden, trotsade Zelayas trognaste anhängare utegångsförbudet. Klockan fyra i morse attackerade militären de tusentals människor som befann sig där med skjutvapen och tårgas, och detta verkar fortgå just nu:
”Det finns många skadade här och flera döda. Nu försöker militären ta sig in på ambassaden där Zelaya är, via grannhuset som de tvångsforcerat. Vänner, vi vet inte vad vi ska göra. De massakrerar oss snart!”
Vad gör man när man får ett sånt rop på hjälp? Vad kan jag göra? Informera är väl det minsta antar jag..
/ Tisdag, klockan 10 i Costa Rica, klockan 18 i Sverige
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, Zelaya, Micheletti, förtryck, demokrati, statskupp, yttrandefrihet
För er som kan spanska: www.sccportal.org/americalatina
När jag kom tillbaka till kontoret häromdagen märkte jag att min telefon ”skramlade”. Jag vände på den och insåg att någon byggt ett bo där inne. Fick sen veta att det var ett myrspex. Vi skruvade upp telefonen och hela telefonen var FULL av de där små pappersbitarna som blir när man använder hålslag, och en massa andra småpryttlar. Myrorna har alltså spatserat in i min byrålåda, in i mitt hålslag, tömt det och sen spatserat upp på bordet och fyllt min telefon. Helt fantastiskt.
Fick också höra att några geckoödlor lagt ägg i en dator och faxen. Det är varmt och gott där inne, bra för äggen.
Skönt att vara tillbaka i Costa Rica. Luften är så där härligt tung av fukt så att man bara väntar på att det ska spricka ut vattendroppar framför näsan på en. I förrgår var det Día de Independencia, hela Centralamerika firar självständighet från spanjorerna med en ledig dag och parader genom stan. Jag hade också tänkt fira men hjälpte en vän att flytta istället, och sen blev vi sittande på en uteservering i solen hela eftermiddagen.
Lite mer om mitt jobb; folk brukar undra:
Kooperation Utan Gränser har sitt huvudkontor i Stockholm, och regionkontoret för de åtta länder i Latinamerika där vi jobbar ligger i Costa Ricas huvudstad San José. Här bor och jobbar jag sedan två år tillbaka.
Som regioninformatör delar jag mitt arbete mellan tre områden: information mot Sverige, informationsarbete för Kooperation Utan Gränser regionalt i Latinamerika, och stöd till våra lokala samarbetsorganisationer i deras arbete med Information & Kommunikation. Det betyder att jag reser ganska mycket, främst i hela Centralamerika, men också till Paraguay och Bolivia.
Vi är sju personer på regionkontoret i San José. I samma hus som oss ligger också Rättvisemärkts Latinamerika-kontor. Sedan har vi ett landkontor i varje land där vi arbetar. Där finns för det mesta en (projekt-) koordinatör och en assistent. Deras arbete är att vara ett stöd till alla lokala samarbetsorganisationer i respektive land. (De är fler än 70 sammanlagt i Latinamerika, och det är de som ”utför” projekten.)
Förutom vår regionchef och en annan tjej är jag den enda svensken som jobbar för Kooperation Utan Gränser i Latinamerika. Jag gillar den politiken. Varför ska vi skicka ut en massa svenskar ”som vill rädda världen”, när det finns fullkomlig kompetens på plats? Mina kollegor är agronomer, arkitekter, statsvetare, kommunikatörer och ekonomer från Latinamerika.
Biståndet är numera en professionell ”branch”.
Varför jag är här var för att vi såg (jag jobbade på kontoret i Stockholm innan) att just inom området Information & Kommunikation kan det vara bra, minst sagt, att ha en svensktalande person som dessutom kan den ”svenska” delen av organisationen, till exempel känner vår svenska målgrupp.
Lite exempel på saker jag gör i mitt jobb:
Webmastrar Kooperation Utan Gränsers spanska hemsida
Skriver resultat och case – inriktade artiklar för svenska hemsidan
Tar hand om besök från Sverige
Workshops i kommunikation med våra lokala samarbetsorganisationer:
Artiklar till våra svenska medlemsorganisationers media:
Jag tror att Sveriges enda informatörsutbildning med inriktning på utvecklingsfrågor finns i Växjö.
Läs även andra bloggares åsikter om informatör, informationsarbete, kommunikation, bistånd, Latinamerika, jobba utomlands, Kooperation Utan Gränser
Till skillnad från mina vänner i Honduras hade jag privilegiet att ta semester från världens kaos. Jag städade mitt hem, packade mina väskor och flög över Atlanten tillbaka till en annan verklighet. Plockade kantareller med mamma i skogen, åkte på auktion och köpte en gul 70-tals-kaffepanna. Plockade blåbär och hallon och bakade paj och kanelbullar och drack vin med en barndomsvän på verandan med utsikt över Skagerack. Tänkte på Honduras och tänkte på hur irriterande det var när jag satt i Centralamerika och bloggade och tittade på Facebook och såg att alla bara levde sina liv precis som vanligt fastän där jag var var (är!) ingenting som vanligt. Och så tänkte jag på hur otäckt lätt det var att sitta där på verandan vid Skagerack och lägga Honduras och alla andra verkligheter i Latinamerika åt sidan. Tända en feströk och tycka att allt är fantastiskt också.
Nu hade jag 350 olästa mail i min jobbinbox som påminde mig med käftsmällar om verkligheten någonannanstans, och ett gäng kommentarer på bloggen som är tänkvärda men som jag inte svarat på. Jag läste alla mailen (ok, skummade de flesta), och nu ska jag ta några timmar semester till. Är snart tillbaka. Ska bara andas lite underbar svensk luft på balkongen och uppskatta Fruängen som paradiset på jorden.
Journalister från TeleSur vittnar om hur de först hotats och sedan slängts ut ur Honduras för att de dokumenterat brott som begåtts av den nya regimen i landet. Den latinamerikanska journalistfederationen (FELAP) fördömer nu dessa repressalier, och ställer regimledaren Roberto Micheletti som ansvarig. Att slå ner spridandet av det fria ordet med vapen på öppen gata blir förstås lite svårt för honom att försvara.
Å andra sidan finns samtidigt en rätt saftig kritik mot medier som tex CNN (som jag själv följt och kan intyga), som, särskilt i början, inte vågade ta ordet statskupp i sin mun, utan pratade om ”tvungen avsättning” (förlåt min dåliga svenska här??!!). För att inte tala om de honduranska stora tidningarna och tevekanalerna, som under kuppens första dagar visade matlagningsprogram, barnprogram och film, och inte så mycket mer.
Om Michelletti visste att han och hans nya regim handlade enligt lag och rätt som han påstår, varför kunde inte media berätta om vad som hände då? Och varför stannade han på flygplatsen i San José när han skulle komma hit för ”medling”, tills han fick garantier av Costa Ricas president att han inte skulle arresteras? Varför, om han är en sån reko kille?
Det här inslaget pratar om media och statskuppen i Honduras. Tyvärr på spanska som vanligt, ledsen för er som inte förstår, men bilderna säger MYCKET.
För övrigt så plockade TT upp mitt förra blogginlägg. Jag tackar TT för att ni sprider olika åsikter och tankar! 
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Roberto Michelletti, media, journalister
Jag skulle svara på en kommentar jag fått men det blev ett helt blogginlägg. Jag såg den här artikeln om kuppen i Honduras hos en bloggare som heter Brandr. Han skriver bl.a. så här: “Den egentliga orsaken till kuppen kommer sannolikt aldrig att bli rapporterad av “svensk” media, och knappast heller ens förstådd av så kallade “journalister”. Egentligen handlar inte kuppen om vem som skall vara president, utan om frihandel och hur stort inflytande nordamerikanska kapitalister skall ha över Honduras ekonomi.” Det vore intressant att höra vad du tycker om artikeln. Ligger det något i vad han säger?
Det är helt sant att kuppen inte handlar om vem som ska vara president, utan som för det mesta ligger det en rad ekonomiska och politiska intressen bakom det hela, av vilka ett fåtal kommer nå ut i det offentliga. I bland annat svensk media har det framställts som att Zelaya ”behövde avsättas för att han planerade att ändra konstituionen så att han skulle kunna bli omvald”, vilket ju får en att asociera till att han skulle vara en föga demokratisk man. Det är både löjligt och enkelt att bevisa det felaktiga i det: Zelaya kidnappades samma morgon som det skulle genomföras en rådgivande folkomröstning i Honduras. Frågan som skulle ställas var om folket ville att det i samband med nästa presidentval också skulle röstas om en ny konstitution. OM det nu skulle finnas en paragraf i den här nya konstitutionen, som skulle säga presidenten ska kunna bli omvald, så inte skulle den gälla Zelaya iallafall, eftersom det samma dag skulle hållas presidentval till vilket Zelaya ändå inte skulle kunna kandidera eftersom nuvarande konstitution fortfarande skulle gälla.
När Zelaya försökte återvända till Honduras för en vecka sedan tilläts hans plan inte att landa. På marken utanför flygplatsen begick landets militär samtidigt allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Med statligt legitimerat våld slog, sköt och gasade de in i folkmassorna. En ung man sköts till döds. Han kom från en fattig kaffeodlande familj på landsbygden. I en intervju med fadern som nyss förlorat sin son, säger fadern:
- Det här är ett krig mellan rika och fattiga.
Och vet du. Denna kaffeodlande lågutbildade man från Centralamerikas landsbygd gjorde i detta då den mest enkla och klarsynta analys, som få journalister varit i närheten av.
I Honduras bor det 7 miljoner människor. Minst hälften av dem lever i fattigdom. Av de fattiga lever en tredjedel i extrem fattigdom. Minst hälften av alla människor i Honduras har under hela sina liv stått helt utanför alla möjligheter till inflytande. Inflytande över sina egna liv och inflytande i samhället.
En liten rik elit kontrollerar de statliga institutionerna, de flesta större företagen, kyrkan och massmedia. Sedan Zelaya kom till makten har han gjort många saker som inte uppskattats av, eller stått i direkt hot mot den rika elitens makt.
När den globala livsmedelskrisen fördubblade matpriserna föll många fattiga i världen från ”fattiga” till ”extremt fattiga”. Zelaya valde då att subventionera bensinen så att transportkostnader av människor och livsmedel kunde hindras från att skjuta i höjden. Oljebolagen tycker inte om Zelaya.
Han sänkte boräntan så att en grupp som förut inte haft tillgång till ett värdigt boende plötsligt kunde få det. Årskostnaden sjönk med upp till en tredjedel för bostäder för fattiga. Bankerna tycker inte om Zelaya.
Zelaya höjde minimilönen- de allra fattigaste arbetarnas inkomst – med 60 procent. Arbetsgivarna tycker inte om Zelaya.
Zelaya tog bort inskrivningsavgiften i grundskolan, införde skolmåltider och vissa jordbrukssubventioner för småbrukare. Låginkomsttagare med barn på landsbygden älskar Zelaya.
Och så vidare.
Han införde också en ”Lag om medborgarnas demokratiska deltagande”. Det var med den lagen i ryggen som han utlyste den folkomröstning på grund av vilken han blev kidnappad och utslängd ur landet.
Vad det gäller frihandeln. Det är heller ingen slump att de som förespråkar frihandelsavtalen med USA i Centralamerika främst är medelklassen och överklassen. Om det vore frihandel på riktigt, i ordets rätta bemärkelse, så vore det kanske bra för de centralamerikanska ländernas utveckling.
Men när jag går till affären är det billigare att köpa importerade (skit)produkter från USA än vad det är att köpa den lokala bondens produkter. Då är det illa. Centralamerikas småbönder utkonkurreras i frihandelns ädla namn medans USA storsubventionerar sina egna bönder och pumpar ut sina varor över världen. En så kallad frihandel men på ojämlika villkor och dessutom med fusk, eftersom USA har långa listor på egna produkter som är ”undantagna” frihandelsreglerna.
Samtal om teorier om USAs fortsatta intresse att kontrollera Centralamerika (om än med annan förklädnad än på 70 och 80 talen) pågår bland de sociala rörelserna här nu. Jag tänker inte ge mig in på några avancerade konspirationsteorier i den här bloggen. Men det råder ingen tvekan om att det finns nordamerikanska intressen i att länder som Honduras styrs av en borglig, konservativ elit. Glöm inte att farsoter lätt smittar, vare sig vi pratar om statskupper eller reformer som gynnar de fattiga.
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, frihandel, Manuel Zelaya, USA, fattigdom
Cyklade till jobbet. Poliser i varje hörn och kravallstaketen riggade. Jag behövde inte åka till Honduras. Honduras kom till mig. Eller iallafall en handfull maktfulla män och en massa aktivister. De ska inte förhandla, Michelletti och Zelaya. De ska prata, säger de. Över en kopp te hemma hos Costa Ricas president Arias.
Jag får ett sms att det ryktas att Micheletti inte kommer då Nicaraguas president Ortega inte låter honom flyga genom nicaraguanskt luftrum. Obs detta är bara ett rykte. I den här delen av världen har vi fortfarande dagen framför oss, så vi får väl se..
Maria Elena Méndez är ordförande i en organisation vi stöder i Honduras. Hon sa i en intervju till mig att hon tycker att eftersom Sverige är ett land som respektererar demokratin, så borde Sverige uttala sig mot vad som händer i Honduras. Jag talade om för henne att i Sverige är ministrarna nog upptagna av semester just nu.
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Michelletti, Zelaya, Costa Rica
Oscar Arias, Costa Ricas nuvarande president som fick Nobels fredspris för sitt arbete med att få slut på inbördeskrigen i Centralamerika i slutet av 80-talet, ska medla igen. Denna gång mellan Honduras interimpresident Roberto Micheletti och Honduras folkvalde president Manuel Zelaya.
De sistnämnda herrarna är hembjudna till Arias privata bostad, 500 meter ifrån Kooperation Utan Gränsers regionkontor i San José, Costa Rica, där jag sitter och knapprar upprört på min dator hela dagarna (när jag inte reser). De kommer hit! På torsdag! Huvaligen. Jag ska gå dit och knacka på dörrn och säga till att inte en krona i bistånd ska han få, gubben, haha..
För att säga någonting av många ting om denna Micheletti: Några dagar efter att den folkvalde presidenten Zelaya skickats till Costa Rica i bara pyjamasen och Micheletti tagit över rodret, så valde han som sin närmsta politiska rådgivare en man vid namn Billy Joya. Denna Joya koordinerade, beordrade och genomförde tortyr under 80-talet. Han startade och styrde dödsskvadronen ”Lince”. För att nämna något.
Han får det inte lätt, Arias. Zelaya har redan sagt att ”Vissa saker är inte förhandlingsbara. Att återinsätta den rättmätiga regeringen står utom diskussion, både i OAS och FN.”
I Costa Rica är det val nästa år. Mina mindre Arias-älskande vänner har syrligt uttryckt att det här är Arias partis valkampanj som redan har startat. En avdammad bild av Arias som ännu en gång en världs-Jesus som älskar alla barnen kammar säkerligen hem röster i nästa val. Vi får väl se om han lyckas återuppväcka sin medlingskonst och komma någon vart med de här bråkiga barnen.
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Manuel Zelaya, Roberto Micheletti, Oscar Arias, Nobels fredspris, Costa Rica
DN skriver att youtube används som vapen mot kuppen i Honduras. När statlig media är cencurerad och privat utländsk media är nedsläckt så är Internet ett sätt att sprida information om vad som pågår. Här är några av de inslag vars länkar cirkulerar på maillistor här just nu:
Den här är ganska jobbig att se, hoppa över om du är känslig:
Video från demonstration. En del spanska i senare delen av inslaget men värt att titta på första delen även om du inte kan spanska:
Den här videon sammanfattar väldigt bra. I början är det mycket text på spanska, men efter 2 minuter är det mest musik och talande bilder som visas:
Tidigare publicerade:
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, statskupp i Honduras
Zelaya har lyft från Washington, sitter i ett plan på väg till Honduras. Diktatorn Micheletti sitter just nu i en presskonferens och orerar att Zelaya inte kommer tillåtas landa. Zelaya pratar med media från flygplanet och han säger att han kommer att landa, att han är landets president.
Är det så här krig bryter ut? Är det det jag upplever just nu? Jag skulle ha åkt till Honduras imorrn, det här känns helt overkligt. Ett mail dimper ned i inboxen från en vän i Honduras.
Kära Ania
Klockan är 13.47 och jag säger dig att nu är tusentals personer vid flygplatsen och demonstrerar. De väntar på att Zelaya ska landa, läget är otroligt spänt här nu, vi vill inte ha ett blodbad. Jag hör just nu en kommuniké läsas upp som säger att flygplatsen är stängd och planen skickas till El Salvador, inklusive planet som Zelaya just nu sitter i. Michelletti pratar i en presskonferens och han säger att nicaraguanska trupper rör sig mot gränsen. Han fortsätter med att säga att Zelaya inte kommer tillåtas landa.
Det är militärer överallt, helikopters och tankers. Du vet jag bor ju här nära flygplatsen, men du kan inte föreställa dig hur spänt det är här nu. Så kaotiskt allt runtomkring mig just nu. Jag bifogar några bilder. Kramar / xx
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Manuel Zelaya, Robero Micheletti, demokrati, krig
Det har gått en vecka sedan Honduras folkvalda president Zelaya väcktes mitt i natten av maskerade militärer och slängdes ut ur landet. Sedan dess har han fått hela det internationella samfundet på sin sida. Till och med USA. Nu fryser man bistånd och krediter, och Honduras utesluts ur den amerikanska samarbetsorganisationen OAS. Landet isoleras. Zelaya skulle återvända idag men regimen har sagt att planet inte kommer att tillåtas landa. Tusentals människor demonstrerar i denna stund utanför flygplatsen.
Ändå rapporteras om honduraner som demonstrerar FÖR den nya regimen. För oss som vuxit upp i något mer stabila länder kanske det är svårt att förstå att en kuppmakarregering kan ha stöd hos en del av befolkningen.
Jag menar, jag tycker att Reinfeldt för en helt katastrofal politik, men jag skulle ju inte tycka att det smartaste sättet att avsätta honom på skulle vara att sätta honom i pyjamasen i ett litet plan mitt i natten och flyga honom till Schweiz.
Folk som inte sympatiserade med Zelayas politik föredrar nu att leva i en icke-demokrati som just nu, just igår och just idag, med diktatoriska metoder blodigt slår ner varje försök till motstånd, än att ha kvar Zelaya vid makten. Det är såklart sorgligt att man blandar ihop politiks innehåll med politiks spelregler. Men de här människorna är ju inte helt korkade. Folket i Honduras är just nu enormt splittrat i två läger. Men det folk från båda sidor har gemensamt är att de är smärtsamt medvetna om att de bor i ett land där spelreglerna är satta ur spel, eller snarare, aldrig har funnits. Kanske skulle du också stödja fuskspel i en sån miljö.
Diktatorn Micheletti tittar mig rakt in i ögonen genom CNNs kamera och säger att här i Honduras är allting lugnt. Vi har folkets stöd och vi gjorde det rätta för att rädda demokratin. Jag ryser. Den här videon visar ett annat Honduras.
Den inledande titeln säger ”I Honduras är allt lugnt – här händer ingenting”.
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Manuel Zelaya, Roberto Micheletti, Centralamerika, demokrati,Reinfeldt
(Äter du bara glass i solen och missar vad som händer i världen? Läs då mitt förra inlägg under detta!)
Sedan statskuppen i söndags morse har jag fått minst hundra mail från människor och organisationer över hela Latinamerika som vill att jag ska publicera deras solidaritets-kommunikéer på Kooperation Utan Gränsers spanska hemsida. Jag har fått många vittnesmål på hur brott mot de mänskliga rättigheterna begås just nu. Jag blir rörd över människors förmåga till solidaritet, och förbannad när jag ser hur många medier, latinamerikanska och svenska, pumpar ut information som försöker legitimera kuppmakarnas beteende. Ta ert ansvar media!!! Även om ni är sommarvikarier.
(Läser ni DN, läs Erik de la Regueras artiklar. Han är inte sommarvikarie och har dessutom koll…)
De som protesterar mot kuppen förminskas till en liten grupp bråkmakare. Så här skriver TT: ”Hundratals ilskna Zelaya-anhängare trotsade utegångsförbudet och reste på måndagen barrikader i närheten av presidentpalatset, kastade stenar och brandbomber och anföll kravallpolis med rör och metallstänger.”
Så här skriver en vän i ett mail: (Hon var där. Hon gick till presidentpalatset för att protestera mot att den planerade folkomröstningen olagligförklarades.)
Hej alla
För ungefär en halvtimme sen blev vi attackerade av militären utanför presidentpalatset där vi demonstrerade. Hundratals tungt beväpnade poliser sprutade tårgas och sköt mot tusentals demonstranter som protesterar sedan igår, när vi fick veta att president Manuel Zelaya hade kidnappats och vi utsatts för en statskupp.
Idag måndag eftermiddag klockan halv fyra skedde militärpolisens våldsamma attack. Jättemånga är skadade, arresterade eller försvunna. Vi vet inte ännu om några har dött. Vi som protesterar mot den här statskuppen kommer nästan alla från Honduras fattiga skikt. Just precis nu när jag skriver det här är presidentpaltaset helt inringat av poliser som fortsätter att tillfångata våra vänner.
Personligen har jag varit riktigt rädd. Vi gömde oss i en affär men polisen kom in efter oss och de började skjuta och slänga tårgasbomber. Alla människor sprang åt alla håll och man hörde maskingevärssalvor. Jag gömde mig i en annan affär där de säljer mat. Polisen kom in och släpade ut mig tillsammans med kvinnan som sålde mat. Hon fick springa och lämna sin lilla affär vind för våg. Polisen föste mig och andra framåt men jättemånga skrek Släpp dem! Jag lyckades springa men såg sedan hur de grep jättemånga unga människor, folk var dödsrädda och skrek och grät och många svimmade av all tårgas.
Nu stänger de gränserna in till Honduras. Generalstrejk är utlyst. Vi som tillhör landets alla folkrörelser tänker inte ge upp kampen för att försvara demokratin. Polisen kan inte stoppa oss, och inte heller bluffmakaren Michelleti som visst ska ha svurit sig själv till ny president idag. Jag skickar med några bilder på vad som händer här.
Jag är ledsen för alla stavfel och min förvirrade text, men jag är fortfarande rätt skärrad för allt som händer. Hälsningar xxx
Bilder som de har skickat till mig:
Läs min artikel på Kooperation Utan Gränsers hemsida.
För spansktalande; se ett antal av alla solidaritetskommunikéer vi fått.
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, statskupp i Honduras, Kooperation Utan Gränser
Jag har i min enfald inbillat mig att statskuppernas tid var förbi i Latinamerika. Nu sitter jag här med hjärtklappning framför teven och datorn och inser att det händer just nu just här. Honduras president Manuel Zelaya sitter i sin sovtröja några kilometer från mitt hem och ger en presskonferens. Han berättar att han blev kidnappad av maskerade militärer i sitt hem i natt, och förd hit till Costa Rica.
- Jag ber inte om politisk asyl här i Costa Rica, säger han. För jag är fortfarande Honduras president. Jag ber om gästfrihet, och det har jag fått. Mitt land är militariserat just nu. Folk är ute på gatorna och försvarar demokratin. Militären har brutit el, radio och telefoni så all kommunikation med omvärlden har brutits. Min familj gömmer sig i bergen.
Costa Ricas president Oscar Arias fördömer statskuppen och ber resten av världen fördöma den.
- Det här är en allvarlig tillbakagång för den latinamerikanska demokratiska utvecklingen, säger han. Demokratin i Centralamerika borde ha konsoliderats tillräckligt för att något sånt här inte skulle kunna hända.
Varför?
Idag skulle ha en rådgivande folkomröstning ha genomförts i Honduras. I november i år är det allmänna val i Honduras, och dagens omröstning skulle ha ställt frågan till folket om man under valet i november även ska rösta för att landets grundlag ska reformeras.
(Läs mer här.)
Zelaya skrattar lite uppgivet i sin sovtröja och frågar ironiskt:
- Finns det en lag här i Costa Rica som ger militären rätt att kidnappa presidenten när han ligger och sover, för att han frågar folket om deras åsikt?
- Kan man förbjuda en demokrati att genomföra en rådgivande folkomröstning? Den är inte ens bindande! Vi har haft en statskupp för att jag ville ställa en fråga till folket, om vi ska reformera vårt lands grundlag! Om en president kidnappas för att han frågar folket om råd, då finns inte längre någon demokrati, då finns ingen rättsstat.
Tidigare i veckan avskedade Zelaya överbefälhavaren, efter att denne vägrat att hjälpa till i förberedelserna för dagens val.
Jag läser i kommunikéer som skickas ut av Via Campesina, den globala bonderörelse vars lokalorganisation i Honduras har stöd från Kooperation Utan Gränser. De stödjer Zelaya, precis som de allra flesta sociala rörelser och organisationer som representerar det civila samhället. De stödjer idén om att rådfråga folket, och idén om att det är dags att reformera grundlagen.
Överklassen och de konservativa är emot idén, med främsta argument att Zelaya driver igenom detta för att kunna ändra grundlagen så att han själv kan väljas om och sitta kvar längre tid vid makten.
Jag frågar mig: Vad är det som är så enormt hotfullt med att fråga folket vad de tycker? Så hotfullt att man måste avsätta presidenten? Som sagt, dagens folkliga rådgivning betyder i praktiken ingenting konkret.
Och jag funderar på om jag ska få användning av flygbolagets regel som säger att man får pengarna tillbaka på sin biljett i händelse av statskupp.. Jag ska nämligen till Honduras om åtta dagar och meningen var att jag skulle hålla i en workshop med våra samarbetsorganisationer om vikten av att civilsamhällets organisationer är duktiga på kommunikationsarbete, som en del av demokratiseringen och det folkliga deltagandet i samhällsutvecklingen…………
För er som kan spanska:
http://www.youtube.com/watch?v=J03bcD__lRc
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Manuel Zelaya, presidenten kidnappad, Centralamerika, Costa Rica, demokrati, folkomörstning
Elda
Elda Veraliz Ramos sköts ihjäl i förrgår. Elda var 23 år och sköts genom hjärta och lungor av sin före detta man framför ögonen på deras nio-åriga son.
Det är så att man vill kräkas.
Elda var 23 år och hade otur att födas både till kvinna och som invånare i ett av världens mest våldsamma länder, El Salvador.
Eller?
Hon arbetade på en av Kooperation Utan Gränsers lokala samarbetsorganisationer. En jämställdhetsorganisation. Hennes liv handlade om att arbeta mot machism, sexism, våld mot kvinnor, kvinnors politiska och sociala exkludering ur samhället.
Ricardo Augusto Cruz Martínez heter hennes mördare. Jag skrev hans namn redan i rubriken på artikeln jag publicerade på vår latinamerikanska hemsida om detta. Det är det minsta man kan göra. Hänga ut hans namn.
Som så många andra män i världen verkade även denna ha problem med att förstå vad ordet nej betyder. För visst kan nej tolkas på tusen sätt? Typ nej men jag menar ja, eller nej som i kanske, eller nej som i jag borde säga nej men du vet att jag menar ja, eller nej men visst det vore trevligt..
Hon hade lämnat honom för länge sen och han hade hotat henne under en längre tid och hon hade polisanmält men inget hade hänt.
Känner ni igen historien.
Han sökte upp henne och ville få med henne till ett motel. Hon sa nej, nej tack, nej som i nej. Det kostade henne livet. Och jag orkar inte ens tänka på vilket liv nio-åriga Dani kommer få. Allt han tar sig för kommer att ha en svag bakgrundsbild där han ser sin mamma skjutas till döds av sin pappa.
Elda, vila i frid.
Och vi andra måste fortsätta arbeta mot sexism och machism. Utan mer jämställdhet och en respektfullare syn på kvinnor kommer ingen annan utveckling att ske.
Läs även andra bloggares åsikter om våld mot kvinnor, sexism, machism, mord, El Salvador, Latinamerika, jämställdhet
Ylva sitter på planet tillbaka till Sverige och jag njuter av en ledig söndag hemma. Tack för en jättebra vecka Ylva! Din norrländska eftertänksamhet och ditt lugna men ärliga intresse var precis det komplement jag behövde till min något hetsiga tidsplanering och mina alltför höga krav på mig själv att allt ska vara perfekt i en miljö där något alls sällan kan bli just perfekt. Vad min sjunkande entusiasm och mitt ökande ifrågasättande av vad jag egentligen håller på med behövde, var just dina avskalade frågor och ditt gestikulerande bland kaffebuskarna för att få till de foton du ville ha.
Vi var ganska tappra båda två. Redan första dagen, när vi fortfarande var kvar i Costa Rica och besökte ett jordbrukskooperativ på kusten, lyckades vi locka till oss något icke definierbart litet kryp som gav oss utan överdrift en gemensam summa på kanske sexhundra små ilsket röda och kliande bett från lårhöjd och neråt.. Jag gick dessutom runt och var irriterad för att jag (vet inte för hur många gånger i ordningen) kände mig ”lilla-gumman-klappad på huvudet” (eller möjligen nypt i kinden) av en föreläsare på vårt regionmöte veckan innan, som talat om för mig att jag ska akta mig för vilka ord jag väljer (han var givetvis en äldre man som skulle valt en helt annan formulering om jag också hade varit det). Och du gick runt och var jetluggad och översvämmad av nya intryck.
I Nicaragua fick du värmechock i León när vi besökte bostadskooperativen och min tolkförmåga hamnade ungefär på minus hundra när vi satt under samlingslokalens plåttak i en hetta som slukade allt syre och alla normalt fungerande hjärnceller.
Nästa dag körde vi från Managua vid halv sju på morgonen och när vi kom fram till kaffeodlaren Adolfos gård klockan halv tre på eftermiddagen var du fortfarande bara nöjd och glad. Vi fotade och filmade och intervjuade i några timmar. Jag satt en timme med Adolfo och gick igenom allt praktiskt inför hans resa till Sverige i höst. Han ska marknadsföra Rättvisemärkt kaffe och Kooperation Utan Gränser med Konsumentföreningar runt om i landet. Han har aldrig flygit förut och kan ingen engelska och måste byta plan i kanske både Panamá och Amsterdam så jag gick noga igenom incheckningsprocedurer och alla viktiga papper som måste fixas och has tillgängliga. Vid sju var vi färdiga och vid elva var vi på hotellet i Estelí och däckade utan middag.
Nästa dag såg ungefär likadan ut. Den kvällen körde vi tillbaka till Managua och firade genomfört uppdrag med några öl och festcigg som straffade oss nästa dag.
Då höll jag en workshop med 24 personer, två från var och en av våra samarbetsorganisationer i Nicaragua. Det var ingen lätt uppgift. Vi skulle prata om kommunikation och varför det är viktigt och hur man kan arbeta för att bli bättre på att synas utåt, och bättre på att komunicera inåt. I rummet fanns några kvinnor som aldrig någonsin startat upp en dator själva. Där fanns också en grafisk designer, en webmaster och en IT-ingenjör. Att lägga workshopen på en rimlig nivå var helt enkelt omöjligt och fick mig att känna mig misslyckad fastän jag vet att det är obefogat. Jag visste hela tiden att det fanns några som inte alls förstod vad jag pratade om och andra som satt och gäspade och ogenerat pratade i mobiltelefon. Jag kände mig fånig inför dem med min infantila metodik. Tur att jag inte är lärare. Jag känner mig liksom personligt dissad för minsta lilla.
Du var på landet igen och träffade några kvinnor som Kooperation Utan Gränser stött med bevattningssystem till sina odlingar. Sista dagen var du med på andra dagen av min kurs och medan jag satt och tänkte att det här blev ju inget bra så sa du att det här måste ju vara jättebra för dem…
Ylva fotar och svettas hos bostadskooperativet Juntando Manos i León
Jag filmar och intervjuar kaffeodlaren Adolfo
Läs även andra bloggares åsikter om Nicaragua, Costa Rica, Centralamerika, bistånd, jobba som informatör, kommunikation, kaffe, Rättvisemärkt, Kooperation Utan Gränser, bostadskooperativ, Konsumentföreningar
Igår kväll när jag gick genom San José centrum undrade jag hur jag någonsin ska kunna flytta tillbaka till Stockholm. Det var mörkt och regnade men det var varmt. Gatorna är trånga och husen gamla och slitna, med fina detaljer och brokiga färger. Bilar tutar och gatuförsäljare skriker. Varje affär spelar sin favoritmusik på hög volym. Människor överallt under sina paraplyer. Det luktar fukt och majs, avgaser och friterat bröd med chokladsås..
Jag romantiserar inte fattigdom. Men vem har sagt att lite kaos måste ha med fattigdom att göra? Varför måste det ”rika” alltid vara kliniskt och tyst och opersonligt? Jag sörjer fattigdomen jag ser runtomkring mig varje dag. Men kaoset och livet gör mig upprymd och glad och får mig att känna mig som en del av allt det som är världen. Stockholms perfekta och döda gator gör mig deprimerad.
Utveckling till en viss gräns, ja. Men överutveckling, nej tack.
Men sen i morse när jag skulle till jobbet var det totalkaos i trafiken och alla bilar och bussar stod och tutade aggressivt på varandra. Jag blev jätteirriterad. Sen kom jag till jobbet, har jättemycket att göra just nu. Och så gick strömmen och kom inte tillbaka på många långa timmar. Jag försökte andas lugnt och sortera alla pappershögar på mitt kontor men stressnivån var lite för hög.
Och ja, då vill man ha Stockholm med tysta gator och välfungerande elnät.
Jag är definitivt aldrig nöjd.
Någon jag har mail i min inbox ifrån är anklagad för mord.
Guatemala.
Här sker 17 mord om dagen och 98 procent av brotten reds aldrig ut. Ännu en mördad advokat. Fastän den här gången skulle mordet inte drunkna bland alla andra mord, som alltid annars. ”Om ni ser den här inspelningen så är det för att jag är död nu”, säger Rodrigo Rosenberg i en inspelning som finns på youtube nu. Han sköts på öppen gata när han var ute och cyklade. ”Jag är död för att jag var Khalil Musas och hans dotter Marjorie Musas försvarsadvokat.”
Far och dotter Musa är också mördade. Och i Rosenbergs videoinspelning lägger han skulden på en rad personer, bland annat självaste presidenten, Alvaro Colom. Och så den här killen som jag har en massa mail ifrån i min inbox. Han jobbar på en organisation vi stödjer men så är han visst representant i den statliga landsbygdsutvecklingsbanken också. Rosenberg säger att den är en ingenting annat än tvättstuga för knarkpengar. Och det är ju inte så förvånande om det skulle stämma eftersom Guatemala är ett av de mest korrupta länderna i världen och en plats där knarkmaffian har rätt täckande inflytande.
Hur hanterar en biståndsorganisation en sån här situation? Svårt att veta just nu. Allt är under utredning.
När socialdemokratiske Colom kom till makten för snart två år sedan var det ett maktskifte från höger till lite åt vänster. Till det ”mindre sämre” enligt folk. Koleran vann över pesten skrev jag i min blogg, men ändå med en gnutta hopp om bättring. Nu är Colom lika förknippad med korruptionen som någon annan president., om inte innan så iallafall efter att det här hände.
Herr Khalil blev erbjuden en plats i styrelsen för den här statliga landsbygdsotvecklingsbanken. Det var det som hände. Han kände sig hedrad och tackade ja. Men sen blev han uppsökt av några personer som sa att han nog borde tacka nej. För Guatemalas skull.
Ja, och sen blev han skjuten. Och hans dotter också. Och så nu hans advokat.
Enligt Rosenbergs vittnesmål var morden ett sätt att tysta kritiker av penningtvätt och korruption inom regeringen. Men det kan förstås lika gärna vara tvärtom. Många tror att det är en komplott. Att det är ett smart drag från högerns och knarkmaffians sida att skada den sittande regeringen. Att bli av med dem. Och skulle det vara så så är de på god väg: I förrgår demonstrerade kanske (kan inte påstå att jag litar på medias uppgifter) 80 000 människor i Guatemala City. En namninsamling har startat för att få bort Colom från presidentposten. En miljon underskrifter behövs för det – men det ska vi nog klara, tror någon som en journalist pratar med.
Läs även andra bloggares åsikter om Guatemala, mord, advokat, Alvaro Colom, Rodrigo Rosenberg, korruption, knarkmaffia
