You are currently browsing the category archive for the 'bistånd' category.
På fredagen är det Världsmatdagen, och FN gör en dyster prognos: antalet hungrande tros i år för första gången överstiga en miljard. Finanskrisen pekas ut som akut orsak, men i botten ligger år av missade satsningar på jordbruket.
Så står det i DN. I botten? Att skylla på att en miljard går hungriga pga missade satsningar i jordbruket, är att göra livet f—annat lätt för sig. När jag började engagera mig – (för 20 år sen!) så sa vi jämt att 20 procent av jordens befolkning lever på 80 procent av jordens resurser – och tvärtom såklart. Jag vet faktiskt inte om det gjorts några allvarliga försök att uppdatera den siffran idag, eller om det funkar att säga samma sak fortfarande. Det spelar ingen roll. Poängen är självklar och vi vet det allihopa.
Du äter kött, kör bil och shoppar av en enda anledning: Att det finns andra som inte gör det. Alla kan nämligen inte göra det. Stört omöjligt.
40 procent av det spannmål som produceras på jorden äts upp av djur som finns till för att vi ska kunna slakta dem och äta upp dem. På 4000 kvadratmeter åkermark kan man producera 9000 kilo potatis – eller 70 kilo kött. DÄR kan vi snacka om missad satsning!
I väntan på utveckling av den rike mannens verkliga intelligens.. är det förstås bra att bistånd finns. Som ett litet plåster på såren kanske.
En rapport från Kooperation Utan Gränser konstaterar:
Rätten till mat är en mänsklig rättighet. Ändå lider nära 900 miljoner människor av undernäring. Paradoxalt nog försörjer sig majoriteten av de som har brist på mat av jordbruk.
Av världens allra fattigaste bor 75 procent på landsbygden. Trots det har de rika ländernas bistånd till jordbruket minskat kraftigt. Sverige är ett av de länder som skurit ner mest.
Rapporten berättar historien om de senaste decenniernas jordbrukspolitik i utvecklingsländerna, och de rika ländernas svek. Men den visar också att de nu finns tecken som inger hopp.
Läs mer eller ladda hem rapporten här.
Läs även andra bloggares åsikter om Världsmatdagen, svält, fattigdom, hunger, resurser, vegetarianism, jordbruk
Många svenska konsumenter frågar om det verkligen gör någon skillnad om de köper Rättvisemärkt och ekologiskt – eller inte. Vad det gäller bananer tror jag att många av er redan uppmärksammat det genom den omtalade dokumentärfilmen Bananas av Fredrik Gertten - att ja - för producenten eller arbetarna gör det en enorm skillnad.
Om du frågor de som odlar det kaffe du dricker – så kommer de tveklöst också att säga ja – det gör skillnad för mig, min familj, mitt kooperativ, för naturen och i längden för mitt land.
Det gjorde iallafall de kaffeodlare som jag besökte i Nicaragua. Här kan du se deras svar:
Läs även andra bloggares åsikter om Nicaragua, bananer, kaffe, Rättvisemärkt, ekologiskt
Lite mer om mitt jobb; folk brukar undra:
Kooperation Utan Gränser har sitt huvudkontor i Stockholm, och regionkontoret för de åtta länder i Latinamerika där vi jobbar ligger i Costa Ricas huvudstad San José. Här bor och jobbar jag sedan två år tillbaka.
Som regioninformatör delar jag mitt arbete mellan tre områden: information mot Sverige, informationsarbete för Kooperation Utan Gränser regionalt i Latinamerika, och stöd till våra lokala samarbetsorganisationer i deras arbete med Information & Kommunikation. Det betyder att jag reser ganska mycket, främst i hela Centralamerika, men också till Paraguay och Bolivia.
Vi är sju personer på regionkontoret i San José. I samma hus som oss ligger också Rättvisemärkts Latinamerika-kontor. Sedan har vi ett landkontor i varje land där vi arbetar. Där finns för det mesta en (projekt-) koordinatör och en assistent. Deras arbete är att vara ett stöd till alla lokala samarbetsorganisationer i respektive land. (De är fler än 70 sammanlagt i Latinamerika, och det är de som ”utför” projekten.)
Förutom vår regionchef och en annan tjej är jag den enda svensken som jobbar för Kooperation Utan Gränser i Latinamerika. Jag gillar den politiken. Varför ska vi skicka ut en massa svenskar ”som vill rädda världen”, när det finns fullkomlig kompetens på plats? Mina kollegor är agronomer, arkitekter, statsvetare, kommunikatörer och ekonomer från Latinamerika.
Biståndet är numera en professionell ”branch”.
Varför jag är här var för att vi såg (jag jobbade på kontoret i Stockholm innan) att just inom området Information & Kommunikation kan det vara bra, minst sagt, att ha en svensktalande person som dessutom kan den ”svenska” delen av organisationen, till exempel känner vår svenska målgrupp.
Lite exempel på saker jag gör i mitt jobb:
Webmastrar Kooperation Utan Gränsers spanska hemsida
Skriver resultat och case – inriktade artiklar för svenska hemsidan
Tar hand om besök från Sverige
Workshops i kommunikation med våra lokala samarbetsorganisationer:
Artiklar till våra svenska medlemsorganisationers media:
Jag tror att Sveriges enda informatörsutbildning med inriktning på utvecklingsfrågor finns i Växjö.
Läs även andra bloggares åsikter om informatör, informationsarbete, kommunikation, bistånd, Latinamerika, jobba utomlands, Kooperation Utan Gränser
Oscar Arias, Costa Ricas nuvarande president som fick Nobels fredspris för sitt arbete med att få slut på inbördeskrigen i Centralamerika i slutet av 80-talet, ska medla igen. Denna gång mellan Honduras interimpresident Roberto Micheletti och Honduras folkvalde president Manuel Zelaya.
De sistnämnda herrarna är hembjudna till Arias privata bostad, 500 meter ifrån Kooperation Utan Gränsers regionkontor i San José, Costa Rica, där jag sitter och knapprar upprört på min dator hela dagarna (när jag inte reser). De kommer hit! På torsdag! Huvaligen. Jag ska gå dit och knacka på dörrn och säga till att inte en krona i bistånd ska han få, gubben, haha..
För att säga någonting av många ting om denna Micheletti: Några dagar efter att den folkvalde presidenten Zelaya skickats till Costa Rica i bara pyjamasen och Micheletti tagit över rodret, så valde han som sin närmsta politiska rådgivare en man vid namn Billy Joya. Denna Joya koordinerade, beordrade och genomförde tortyr under 80-talet. Han startade och styrde dödsskvadronen ”Lince”. För att nämna något.
Han får det inte lätt, Arias. Zelaya har redan sagt att ”Vissa saker är inte förhandlingsbara. Att återinsätta den rättmätiga regeringen står utom diskussion, både i OAS och FN.”
I Costa Rica är det val nästa år. Mina mindre Arias-älskande vänner har syrligt uttryckt att det här är Arias partis valkampanj som redan har startat. En avdammad bild av Arias som ännu en gång en världs-Jesus som älskar alla barnen kammar säkerligen hem röster i nästa val. Vi får väl se om han lyckas återuppväcka sin medlingskonst och komma någon vart med de här bråkiga barnen.
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Manuel Zelaya, Roberto Micheletti, Oscar Arias, Nobels fredspris, Costa Rica
Ylva sitter på planet tillbaka till Sverige och jag njuter av en ledig söndag hemma. Tack för en jättebra vecka Ylva! Din norrländska eftertänksamhet och ditt lugna men ärliga intresse var precis det komplement jag behövde till min något hetsiga tidsplanering och mina alltför höga krav på mig själv att allt ska vara perfekt i en miljö där något alls sällan kan bli just perfekt. Vad min sjunkande entusiasm och mitt ökande ifrågasättande av vad jag egentligen håller på med behövde, var just dina avskalade frågor och ditt gestikulerande bland kaffebuskarna för att få till de foton du ville ha.
Vi var ganska tappra båda två. Redan första dagen, när vi fortfarande var kvar i Costa Rica och besökte ett jordbrukskooperativ på kusten, lyckades vi locka till oss något icke definierbart litet kryp som gav oss utan överdrift en gemensam summa på kanske sexhundra små ilsket röda och kliande bett från lårhöjd och neråt.. Jag gick dessutom runt och var irriterad för att jag (vet inte för hur många gånger i ordningen) kände mig ”lilla-gumman-klappad på huvudet” (eller möjligen nypt i kinden) av en föreläsare på vårt regionmöte veckan innan, som talat om för mig att jag ska akta mig för vilka ord jag väljer (han var givetvis en äldre man som skulle valt en helt annan formulering om jag också hade varit det). Och du gick runt och var jetluggad och översvämmad av nya intryck.
I Nicaragua fick du värmechock i León när vi besökte bostadskooperativen och min tolkförmåga hamnade ungefär på minus hundra när vi satt under samlingslokalens plåttak i en hetta som slukade allt syre och alla normalt fungerande hjärnceller.
Nästa dag körde vi från Managua vid halv sju på morgonen och när vi kom fram till kaffeodlaren Adolfos gård klockan halv tre på eftermiddagen var du fortfarande bara nöjd och glad. Vi fotade och filmade och intervjuade i några timmar. Jag satt en timme med Adolfo och gick igenom allt praktiskt inför hans resa till Sverige i höst. Han ska marknadsföra Rättvisemärkt kaffe och Kooperation Utan Gränser med Konsumentföreningar runt om i landet. Han har aldrig flygit förut och kan ingen engelska och måste byta plan i kanske både Panamá och Amsterdam så jag gick noga igenom incheckningsprocedurer och alla viktiga papper som måste fixas och has tillgängliga. Vid sju var vi färdiga och vid elva var vi på hotellet i Estelí och däckade utan middag.
Nästa dag såg ungefär likadan ut. Den kvällen körde vi tillbaka till Managua och firade genomfört uppdrag med några öl och festcigg som straffade oss nästa dag.
Då höll jag en workshop med 24 personer, två från var och en av våra samarbetsorganisationer i Nicaragua. Det var ingen lätt uppgift. Vi skulle prata om kommunikation och varför det är viktigt och hur man kan arbeta för att bli bättre på att synas utåt, och bättre på att komunicera inåt. I rummet fanns några kvinnor som aldrig någonsin startat upp en dator själva. Där fanns också en grafisk designer, en webmaster och en IT-ingenjör. Att lägga workshopen på en rimlig nivå var helt enkelt omöjligt och fick mig att känna mig misslyckad fastän jag vet att det är obefogat. Jag visste hela tiden att det fanns några som inte alls förstod vad jag pratade om och andra som satt och gäspade och ogenerat pratade i mobiltelefon. Jag kände mig fånig inför dem med min infantila metodik. Tur att jag inte är lärare. Jag känner mig liksom personligt dissad för minsta lilla.
Du var på landet igen och träffade några kvinnor som Kooperation Utan Gränser stött med bevattningssystem till sina odlingar. Sista dagen var du med på andra dagen av min kurs och medan jag satt och tänkte att det här blev ju inget bra så sa du att det här måste ju vara jättebra för dem…
Ylva fotar och svettas hos bostadskooperativet Juntando Manos i León
Jag filmar och intervjuar kaffeodlaren Adolfo
Läs även andra bloggares åsikter om Nicaragua, Costa Rica, Centralamerika, bistånd, jobba som informatör, kommunikation, kaffe, Rättvisemärkt, Kooperation Utan Gränser, bostadskooperativ, Konsumentföreningar
En liten men solid teatergrupp reser runt på Nicaraguas landsbygd och ger föreställningar för bondekooperativen.
Ridån går upp.
Ordföranden i kooperativet Porvenir har dött. Liket bärs genom byn, hyllas med böner, sånger och budskap som lovordar hans berömliga insats för kooperativet. Sorgetåget bär den blominhöljda kistan till byns centrum, kooperativets lokal. Kistan sätts ner, lyktor och ljus tänds.
Kooperativets alla medlemmar är närvarande under likvakan, och medlemmarnas motsägelsefulla och splittrade inställning till ordförandens död kommer sakta fram under samtalen som nu förs.
”Hans död är en förlust för vårt kooperativ för med honom ner i graven försvinner all kunskap han fått genom alla kurser, utbildningar, seminarier, resor och kontakter i staden. Vårt kooperativ är nu förlamat. Felet som begåtts är att det här kooperativet styrdes av en enda man, som tolkade vår tystnad som medhåll, och han styrde utan att rådfråga, utan kommunikation.”
Doña Guadalupe berättar om hur motarbetad hon varit när hon som kvinna försökte bli medlem i kooperativet, både av kooperativets styrelse och av sin egen man.
Cholita berättar hur hon kämpat för att få aktivera sig i kooperativet men hur hennes far förbjudit henne.
Genom teatern uppmuntras byborna att föra en öppen dialog om kooperativens grundläggande värderingar, så som
- demokrati och rätten att delta, tycka, tänka och bidra
- om vad bra ledarskap innebär
- om kvinnors rättigheter till egen jord, eget medlemsskap i kooperativen och egen inkomst
- om vikten av att integrera ungdomar i kooperativen, som oftast styrs av äldre män
Teatern speglar byarnas verklighet. Skådespelarna kommer själva från landsbygden. Kanske just därför har den blivit en succé. Föreställningen har kommit att bli det startskott som behövs för att förändra förlegade idéer och traditioner som fortfarande tillåts styra utvecklingen på landsbygden i Nicaragua.
Teatergruppen har funnits sedan 1996 och var pionjärer inom området ”teater om bönder, för bönder och av bönder”. Teaterföreställningen och workshopsen som arrangeras i anslutning till den finansieras av Kooperation Utan Gränser.
Läs även andra bloggares åsikter om teater, bistånd, Nicaragua, kooperativ, rättigheter, demokrati, utveckling, landsbygd, Latinamerika
Jag bor på ett litet hotell uppe på ett berg med utsikt öven en oändlig granskog. Det ser inte ut som jag tror att det borde göra där jag där. Det är El Salvador, och bakom trädtopparna skymtar Honduras. Genom den här skogen framför mig flydde tiotusentals fattiga barn, kvinnor och män för 20-25 år sedan, över gränsen för att söka skydd i flyktinglägren. Många sköts på vägen av soldaterna. Idag finns här ett litet museum mitt i ingenstans. Det påminner oss, så att vi aldrig någonsin ska glömma vad som hänt här i trakten. CIA pumpade in mellan en och två miljoner kronor om dagen i den salvadoranska armén, berättar guiden. Och så hade de utbildningsläger i Panamá och Honduras där soldaterna fick lära sig att avpersonifera sitt eget folk så att de skulle vara förmögna att massakrera dem.
Alla som bodde här i Perquin var ett potentiellt hot mot USA enligt CIA. Fattiga bönder och deras barn löpte risk att rekryteras till gerillan. Därför var det lika bra att skjuta av hela högen innan de blev revolutionära.
Jag umgås en dag med Silvia, som var 13 när kriget kom till byn. ”Jag förstod inte vad som hände, men jag var mitt idet. En morgon knackade en soldat på dörren. De hade bränt ner våra grannars hus.” Silvia berättar att ju fler människor som mördades, ju fler som fick sina hus nedbrända – desto fler gick med i motståndsrörelsen, gerillan. Så lyckades CIA med det makabra konststycket att göra mening av det meningslösa.
”Där började min kamp, säger Silvia. Vi flydde över gränsen till Honduras. Jag var äldsta systern i en syskonskara på sju. Det föll på min lott att skaffa arbete som piga hos honduranska familjer.”
Efter en tid i flyktinglägret återvänder Silvia till El Salvador 1983. Hon var 16 år och beredd att gå in i den väpnade kampen för att försvara sitt folk.
Först hjälpte hon till i köken som lagade mat åt motståndsmännen och kvinnorna. Men när de upptäckte att hon kunde läsa och skriva skickades hon ut i byarna för att alfabetisera de fattiga bönderna. 1985 blev Silvia ansvarig för strategisk kommunikation i gerillan. Till krigets slut 1992 satt hon på en sten under ett träd med en kommunikationsradio i knät.
Fredsfördraget slog fast att alla som deltagit i kriget nu skulle ha rätt till möjligheten att etablera ett nytt liv. Man fick välja mellan studier eller ett hus och en odlingslott. Silvia, som hunnit både ta sig igenom grundskolan och bli tvåbarnsmamma under kriget, valde ett hus och en odlingslott.
Idag är hon honungsproducent tack vare ett projektstöd från Kooperation Utan Gränser. Kooperativet säljer honung på den lokala marknaden och har en liten fabrik där de förädlar den till olika naturmediciner.
Och jag, haha, ja jag vill tacka Mikael Wiehe som uppmärksammade vad som hände i Centralamerika på 80-talet. Jag var liten då, men jag minns att jag lyssnade på hans texter och funderade på vad de berättade.
Ett riktigt nostalgiskt gåshudsminne kan jag erbjuda här.
Silvia på 80-talet och jag och Silvia i april 2009.
Läs även andra bloggares åsikter om El Salvador, fattigdom, krig, Centralamerika, Honduras, gerilla, CIA, USA, flyktingar, mänskliga rättigheter, 80-talet
Jag är i El Salvador och håller workshop. Ni vet, det lilla lilla landet i Centralamerika som för tankarna till inbördeskrig. Här mördades 30 000 indianer på 30-talet, och 80-talets inbördeskrig levererade en nota på 75 000 mördade människor – på grund av sina polistiska åsikter. Nu är jag här och pratar med bondeorganisationer, kvinnoorganisationer och bostadskooperativen om hur de kan bli bättre på att synas och höras, bättre på att kräva sina rättigheter i ett orättvist samhälle. Och bättre på att uppdatera hemsidan, haha..
Men det är en svindlande känsla faktiskt. Jag åkte till Latinamerika för snart två år sedan med enormt mycket ödmjukhet. Jag visste att de flesta här har erfarenheter som för mig förblir ord i böcker. Jag frågade mig själv gång på gång; vad har jag att lära dem? Vem tror jag att jag är som ska åka dit och lära dem något om att kräva sina rättigheter? Vilket skämt! Som om det inte varit det enda de gjort i årtionden! Och vad har de fått för det? Jo, mördade eller utvandrade släktingar och vänner!
Men sen när jag gör det så märker jag ju förstås att jag har något att bidra med – precis som de flesta har. Och det är en underbar känsla när man läser utvärderingarna efter kursen. Folk är så snälla. De sitter och ser rejält uttråkade ut strax före lunch. Men sen finns det inte någon som inte skriver i utvärderingen att den vill ha mer av det här fantastiskt spännande ämnet..
Och särskilt nu är det ju spännande. Högern har petats ner från tronen av en folkkär journalist som sadlar om till president. Herr Funes tillträder tronen med kolossala förväntningar. Alla jag pratar med uttrycker glädje och hopp inför maktskiftet. Mariana på en kvinnoorganisation som vi stödjer hoppas på statliga krediter till kvinnogrupperna på landsbygden som producerar och säljer allt från godis och hantverk till ost och shampo.
Taxichauffören som kör mig till hotellet efter kursen fattar att det inte kommer att gå över en natt. ”Men det måste bli förändring”, säger han. Han berättar att det gått åt pipsvängen med El Salvador sedan de släppte sin egen valuta och införde den amerikanska dollarn för några år sedan. ”Vi har samma prisläge här som i USA”, berättar han. ”Men vi har knappast deras löner!”
Jag vet faktiskt inte hur människor gör. Jag förstår det inte. Och nu med Krisen som alla pratar om med oro i blick och röst. Nu har allt blivit ännu värre.
I El Salvador kostar en Big Mac oco 5 dollar. Ett kilo ris nästan 2 dollar. En flaska matolja, 2,5 dollar. Som i Sverige!!
Men här tjänar en vanlig arbetare typ 200 dollar (ca 1800 sek) i månaden för ett heltidsjobb som oftast innebär avsevärt många fler timmar än 40 i veckan. Före den korrupta skatten.
Jag fattar det verkligen inte.
Mariana på kursen jag höll idag. Vi hade kul iallafall!
Läs även andra bloggares åsikter om El Salvador, Latinamerika, Mauricio Funes, fattigdom, ekonomisk kris, bistånd, mänskliga rättigheter
Det är skillnad på välgörenhet och bra bistånd (=utvecklingssamarbete). Organisationer från rika länder som Sverige ska pyssla med att samarbeta på jämlik nivå med motsvarande organisationer i ”fattiga” länder (=syd). Vi ska bidra till långsiktig utveckling och inte skänka bort mat och prylar som i längden bara bidrar till att upprätthålla den ojämlika maktrelationen mellan rika och fattiga länder.
Men välgörenhet kan ju behövas också, till exempel vid katastrofer. Här där jag bor är människor fantastiskt duktiga på att snabbt som attan samla ihop mat och kläder och vara solidariska med de drabbade när det hänt något. Nästan varje år svämmar delar av det här landet över. Nu i januari hade vi en jordbävning också. Tusentals människor förlorar sina hem, saker, arbeten och i värsta fall anhöriga, varje gång det här händer. Och vips så slås det upp en massa hjälpstationer runt om i stan, där bilköerna ringlar sig långa under veckor. Folk lämnar in allt som tevenyheterna skriker ut att det behövs: blöjor, konservburkar, ris, toapapper, filtar, mjölkpulver osv osv. Det är fantastiskt.
Kanske är det för att när det händer saker här så är människor som inte drabbas ändå så himla nära. Så nära att det lika gärna kunde ha varit dem. Jag. Du. Då är vi snabba på att hjälpa till. Snabbare än staten.
Läste i tidningen idag att just som man lyckas bygga klart 200 friggebodar som skulle tjäna som tillfälligt boende för en del av dem som miste allt i jordbävningen för fem veckor sen, så var det plötsligt bara 48 som behövdes. De andra hade ju knappast möjlighet att vänta i fem veckor på den tillfälliga lösningen – när de faktiskt mist precis allting. Så de andra 152 familjerna hade fixat sina tillfälliga lösningar själva. Boende hos släktingar och vänner osv. Hellre än i en tom plankbod. De där bodarna skänktes till människor som bor i slummen istället.
Hjälp från nära och kära eller bara från tänkande okända medmänniskor är oftast så mycket bättre och snabbare än hjälp från en superbyråkratisk och halvkorrupt stat, där maktlösa tjänstemän måste fylla i dokument och vänta på beslut uppifrån innan de kan lyfta handen en millimeter. Det är därför det är så viktigt att organisationer från de svenska folkrörelserna, som tex Kooperation Utan Gränser, stödjer folkens egna organisationer i syd. När vi slipper ta omvägen genom statens byråkratiska korridorer, och samarbetar direkt med kooperativ och sociala rörelser, så kan vi komma så långt så långt.
Jag sitter tio tusen meter ovanför Grönlands kust på ett fluffigt täcke av vitt. Sverige var också vitt. Och kallt och mörkt och tyst och rent. Sverige var vintertrött och glåmig i ögonen och blek i huden. Lättirriterade svarta michelingubbar som armbågade sig fram i tunnelbanan med konsumkassar och snoriga ungar. Sverige var gravidmagar med foglossning, giftasringar, bostadrätter och förhoppning. Sverige var öl och glädje, öl och besvikelse. Sverige var boken Bitterfittan som jag läste under en palm för en månad sen. Inkarnerad. Sverige var god mat, god sömn, en påminnelse om vänskapens vikt och minnet av trygghet.
¤
Sist jag iddes blogga var en stund innan jul. Sedan dess har jag blivit singel (igen, igen, igen. Tror inte att jag nånsin kommer att bli stor). Jag har hunnit flytta, bila till kusten med en barndomsvän, bli ett år äldre och bli firad i en hel helg av mina vänner i Costa Rica. Och så har jag tagit hand om en stor grupp socialdemokratiska riksdagsledamöter från Sverige. Vi åkte till Bolivia och Paraguay och träffade aymarakvinnor, skolbarn, radikala bönder och hoppfulla politiker. Och Lugo, Paraguays president. Han har varit biskop men nu är han vänsterns helgon och en lugnare och mer eftertänksam politiker har jag aldrig sett.
¤
En stor cyberkram till de svenska ledamöterna! Aldrig hade jag trott att jag någonsin skulle hylla några politiker. För mycket samhällsilska bor inom mig. Men ni bekräftade insikten över hur oändligt mycket det faktiskt betyder för detta frusna land att dess politiker inte bara är en hög genomkorrupta maktfanatiska män i pensionsåldern. Ni påminde mig om att ni är människor som egentligen jobbar på försäkringskassan eller i skolan och jo.. de flesta gör väl bara så gott de kan. Ni visade ett ärligt intresse för Latinamerika. Nu hoppas jag att ni tar det intresset med er upp i de svenska talarstolarna!
¤
Så åkte jag på en jobbvecka till Sverige. Förlängde mitt jobbkontrakt och påminde omgivningen om min existens. Nu ska jag hem till min eviga sommar och bota min svenska vinterförkylning, inreda min nya lägenhet, göra årsplanering och budget och drömmar för 2009. Mitt fjärde halvår i Centralamerika har börjat.
Dans i Tiraque
Vad ställer man inte upp på? Jag i mitten och riksdagsledamöterna i ring i en liten landsbygskommun i Bolivia som heter Tiraque. De svenska besökarna blev utnämnda till hedersmedborgare..
Födelsedag
Sång å tårta å ännu ett år
Läs även andra bloggares åsikter om Bolivia, Paraguay, Costa Rica, riksdagsledamöter, politiker, Sverige, Fernando Lugo, Latinamerika
Jag borde inte klaga när jag nu egentligen har ett av de roligaste jobben jag kan komma på. Men jag måste erkänna att efter en vecka i Honduras, en vecka i Nicaragua, fem veckor i Sverige (ok, fyra av dem var semester..), en vecka i Brasilien och en vecka i Bolivia (detta sedan i juni), så var det inte jättespännande att packa väskan igen i september och åka på en tvåveckors till Guatemala. Trots att Guatemala är ett av mina favoritländer, och trots att jag tog mig ledigt för att åka och slappa i två dagar på min favoritplats i hela världen (sjön Atitlán).
Jag är bara lite orolig att det här flängandet håller på att bli som ett knark. Jag kanske aldrig mer kommer kunna ha ett jobb där jag måste befinna mig på samma plats i mer än en månad i sträck, utan att det ger mig svår abstinens.
Och ändå längtar jag bort från hotellrum (där jag upprörs över detaljer som att de envisas med att vara fruktansvärda miljöbovar och byta lakan och handdukar varje dag fastän jag säger att det inte behövs), jag längtar bort från hotellfrukostar som alltid erbjuder massor med kött och ingen ost, jag längtar bort från flygplatser och incheck och säkerhetskontroll och passkontroll och fåniga immigrationsformulär som ingen läser.
Det är faktiskt inte ett dugg exotiskt.
Jag längtar efter en kattunge eller en hundvalp, haha. Vi har kollat upp om man kan få med sig en sån hem den dagen man bestämmer sig för att återvända till Sverige. De måste sitta i karantän i fyra månader för 40 000 sek. Men tydligen har inte Finland de kraven så de kanske kan få åka hem via Finland. Eh… Det var visst bara en fånig längtan efter lite normalt ”familjeliv”, nu när alla andra skaffar barn och bostadsrätter där hemma i Svedala.
Jag tar en sväng till Nicaragua istället.
När man hör och läser om kaos i andra länder långt bort på andra sidan jorden, är det lätt hänt att man nöjer sig med den bild man får för ögonen; primitiva galningar som inte kan få ordning på sina politiska system och istället springer runt på gatorna och slår ner varandra.
Glöm den bilden.
Många av de där länderna är bättre på demokrati än du någonsin kan föreställa dig. Medborgarnas deltagande och engagemang i sin egen verklighet ligger ljusår före svenskarnas. Och det är väl det som är demokrati?
Vet du vad din kommunfullmäktige heter? Är du på något sätt involverad i de diskussioner och beslut som förs och fattas som berör dig, ditt bostadsområde, din kommun? Troligen inte.
I Bolivia är alla det.
När Evo Morales kom till makten bjöd han in de sociala gräsrotsrörelserna att vara med och utforma den nya konstitutionen. Miljoner människor har deltagit i möten som syftar till att ta fram lagförslag.
Och mitt i det kaos som pågår i Bolivia nu, fortsätter människor att mötas och diskutera.
Förra veckan skrev jag om ett möte jag var på, det som blev attackerat av högerextremister (eller vad jag nu ska kalla dem). Mötet syftade till att ta fram en strategi för hur de sociala rörelserna ska arbeta inför folkomröstningen i december (som i och för sig kanske inte ens blir av har det visat sig nu).
För att ge en motbild till bilden av kaotiska indianer beväpnade med träpåkar; vill jag visa dig lite bilder som jag tog under mötet, innan det attackerades: (jag tror inte att det gör något om man inte förstår spanska)
Läs även andra bloggares åsikter om Evo Morales, Bolivia, politik, demokrati, ursprungsbefolkning, Santa Cruz
Bolivia Bolivia. Det är här och nu det händer. Det är här världen förändras! Det är här marginaliserade och diskriminerade indianer i plommonstop och vackra sjalar plötsligt intagit kongressen, senaten, regeringen, ja, presidentposten.
Efter en intensiv vecka i detta kaotiska land sitter jag nu utmattad men nöjd på flygplatsen på väg hemåt mot San José efter sammanlagt 7 veckor på vift.
Häromdagen var jag på ett möte med tusen personer som representerade hundra organisationer. Valmyndigheten har försökt ogiltigförklara folkomröstningen om den nya konstitutionen som presidenten utlyst till i december. Valmyndigheten lyder under regeringen och kan egentligen inte fatta några beslut mot regeringens vilja. Men valmyndigheten utgör tillsammans med landets vita, rika minoritet en grupp som inte respekterar att landets folkvalde är en indio. En blatte. Att blatten dessutom vill föra en politik som gynnar landets fattiga majoritet gör inte saken bättre.
Plötsligt inser jag att jag befinner mig mitt i ett krig. Mötet attackeras av högerextrema Evo Morales -hatare och kaos utbryter. Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt beväpnar sig folk med träpåkar och springer ursinniga ut på gatan. Fyrverkeriliknande rör flyger genom luften mot oss och exploderar och smattret låter som vilket skjutvapen som helst. Angriparna springer mot oss och folk skriker åt mig att springa och gömma mig i ett klassrum på skolan där mötet ägt rum. Tanken på att de ursinniga angriparna skulle hinna ifatt mig i ett stängt rum fick mig att avstå. Så småningom fick jag eskort ut ur kaoset. Jag sattes i en taxi raka vägen till flygplatsen.
Nästa dag är jag på invigning av ett bostadskooperativ som Kooperation Utan Gränser stödjer. Bostadsministern är där och håller tal och efteråt ber jag om en kommentar till en artikel jag ska skriva. Inom två minuter inser jag att han inte alls pratar om det jag frågat om. Jo, vi har ont om resurser just nu, säger han. Ja.. alltså det skulle inte handla om välgörenhet, utan ett lån som med all säkerhet skulle betalas tillbaka väldigt snabbt. Jag försöker hålla god min och komma på vad 17 jag ska svara när Bolivias bostadsminister står framför mig och ber mig undersöka möjligheten om ett lån. Till staten Bolivia. Jösses, jaha ja, jo, minsann.. ehh. Jag fick hans mobilnummer i alla fall. Om jag skulle höra talas om något.
Titta på mina bilder från en by jag besökte där vi höll en workshop i politiska rättigheter (du måste ha bra uppkoppling för att kunna se detta):
Läs även andra bloggares åsikter om Bolivia, fattigdom, bistånd, Evo Morales, ursprungsbefolkning, politik
När jag var barn och tonåring bar jag på skuldkänslor som jag inte visste vad jag skulle göra av. Världen var hemsk och orättvis. Som barn undrade jag varför just jag hade haft turen att födas i Sverige. Som tonåring skämdes jag för att vi utan att bry oss bar kläder som sytts till svältlöner, drack coca cola vars produktion slukade så mycket sötvatten att de fattiga böndernas brunnar sinade, sminkade oss med färgat klägg som smetats i ögonen på små ulliga kaniner. Skuld skuld skuld.
Sen bestämde jag mig för att med Skuld kommer vi aldrig någonsin att förändra världen. Jag la skulden på hyllan och ägnade mig åt annat.
Nu är jag 30 och just precis idag, den 30 augusti 2008, sitter jag på ett hotellrum i Sao Paulo, Brasilien, med ett lätt illamående orsakat av oberättigad skuld. Jag har nyss ätit räksallad och druckit ett glas vitt. Jag tänker på alla människor jag besökt i sina hem. Hem de flesta av er aldrig kommer sätta sin fot i. Jag har suttit på plaststolar eller träpallar på stampade jordgolv eller skrovlig betong hemma hos människor i Mexiko, Kuba, Guatemala, Honduras, Nicaragua, El Salvador, Costa Rica, Bolivia, Paraguay, Kenya, Zimbabwe, Egypten och Ryssland. Ja, faktiskt i USA och England också när jag tänker efter.
Men idag, i Sao Paulos favelas, gick tårarna för första gången inte att hejda. Jag torkade och torkade och försökte prata med barn och vuxna som gömde sig i de numrerade lådhusen på min taffliga portugisiska och jag skämdes för att vara människa. Jag gömde min pinsamma kamera och svalde.
De jordlösa som kommit till sina drömmars stad har inte alternativet att bo i tredje hand eller på kusinens soffa. Deras enda alternativ, och jag menar verkligen deras enda, är att bygga sig ett kartonghus och därmed bli kriminella, illegalt avskum som bör sopas bort. Det de gör kallas för att ockupera mark. Det är inget människan gör för att jävlas med lagen. Hon gör det för att därtill blevo hon nödd och tvungen.
Jag tycker fortfarande att vi har en kollektiv skuld för hur världen ser ut. Vi är alla med och skapar den. Men att gråta hjälper förstås inte. Inte heller att gå runt med dåligt samvete.
Kooperation Utan Gränser stödjer en organisation som gör underverk för åtminstone en liten del av de tre miljoner människor som bor i Sao Paulos favelas. Vi bygger inga hus till dem. Men vi stödjer en organisation som arbetar för deras rättigheter och som hjälper dem i den byråkratiska djungel som kan ge dem möjlighet att få tillgång till den statliga hjälp som Lula da Silvas regering faktiskt erbjuder.
Läs även andra bloggares åsikter om Brasilien, Sao Paulo, favelas, slum, kåkstäder, fattigdom, bistånd
Danli är en liten dammig håla i Honduras nära gränsen till Nicaragua. Jag tar in på stans enda loppfria (?) hotell, med förhoppning om att de bytt ägare sen 80-talet. Jag har nämligen fått höra att Contras (den nicaraguanska CIA-stödda högermilisen) använde det här hotellet för att hysa sina mannar på en strategisk plats – utanför, men nära. Här planerades säkerligen många mord och kidnappningar av sandinister. Om väggar kunde tala.. Det är kanske bara för att jag fått höra det här, men jag tycker nog att det råder en otrevlig stämning på det här hotellet. Inte ett leende nånstans.
Jag träffar Sara som är med i ett av de bostadskooperativ vi stödjer. Hem och Hyra i Sverige gör en artikelserie om henne och kooperativet, och jag är här för att följa upp hur det går för dem. Sara är 7 år äldre än jag och mormor till Federico som ligger och sparkar med sina knubbiga ben i en vagn som dras av gammelmormor.
Jag och min kollega kommer glidande i organisationens guldskinande prado landcruiser, Vi kör upp bland människor på väg till vårt möte. De går där i dammet och gömmer sig för solen under färgglada paraplyer. Jag avskyr pradon just nu. Varför har vi inte en pickup som alla andra här? Varför måste jag känna mig som drottningen på besök när jag bara är en vanlig människa som ska prata med andra vanliga människor. Jag beordrar min kollega att bromsa in och åtminstone plocka med sig gammelmormor och lilla Graciela i baksätet.
Efter mötet åker min kollega hem till huvudstaden i den guldskinande bilen och jag traskar genom dammet till Danlis största supermercado. Varken bananer eller osötat bröd kan den erbjuda mig. Det är stängningsdags och män med stora vapen och stora kängor vaktar kassor och utgångar.
Inte fanns det Internet på hotellet i Danli, men nu är jag i Nicaragua. Gick upp vid 6 i morse och tog bussen över gränsen. Har varit här förut, mindes det som att det var ju inte så långt från macken där bussen stannande till nästa hotell. Men jag misstog mig. Nu har jag gått i 45 minuter i 35 graders värme med långbyxor, gympsaskor och stora ryggsäcken.. Jag är uppenbarligen inte 20 längre fick jag erkänna. Nu ska jag åka upp i bergen och träffa Alfredo. En kaffebonde som ska lämna Nicaragua för första gången i oktober i år, för att åka till Sverige och berätta för konsumenterna om varför rättvisemärkt är bra.
Jag hörde genom en sprakande radio nånstans att Sverige hade åkt ur EM nu. Det var ju skit också. Jag som blivit så patriotisk nu när jag har hemlandet på tryggt avstånd. Men jag kom på, plötsligt, att det är ju midsommar i Sverige! Ni sitter väl på en kobbe nånstans och dricker nubbe hela högen. Så jag får se hur det blir med bloggandet..
Följ med på min resa. Den 14-22 juni bloggar jag varje dag.
Jag blev hämtad klockan 6 imorse, och kom hem nu klockan 22. 16 timmars arbetsdag och inte klagar jag, inte klagar nån här.. Fast min anledning till att inte klaga är helt enkelt för att jag tycker om dagar som denna. Inte för att jag har tråkigt annars. Men idag har jag fått lära mig skillnaden på ett sädeskorn och utsäde (!), jag har åkt lastbilsflak och ätit bönor och lyssnat på berättelser om jordockupationer och kafferostning.
Det här kommer bli en jättetråkig och förvirrande bloggtext om jag fortsätter. Jag är för trött. Så jag slutar, och slänger upp lite bilder istället.
Kurs med Via Campesina; Siguatepeque, Honduras, 17 maj 2008:
Kurs för bondekvinnor. Varför ska man undvika genmanipulerat utsäde och lära sig återvända sitt eget istället?
Grupparbete.
På väg till en by
..högt upp i bergen
Besök hos Isidoria som har en utsädesbank hemma..
Gonatt.
Följ med på min resa. Den 14-22 juni bloggar jag varje dag.
Nu har jag haft en sån där dag igen. När jag hinner göra resan från att känna mig värdelös, inkompetent och på det klara med att jag borde åka hem och överlämna det här jobbet till nån som vet vad hon pysslar med – till att några timmar senare sitta och le för mig själv och tycka att jag bidragit med massa vettiga tankar, att folk lyssnat på mig och tagit mig på allvar.
Att man låter sig påverkas så av sin omgivning! På förmiddagen idag besökte jag en feministorganisation som vi stödjer. Där finns advokater som försvarar misshandlade kvinnor, sjuksköterskor som håller utbildningar i sexuella rättigheter, statsvetare och journalister som lobbar på staten för att jämställdhetsperspektivet ska tas upp i fler lagar och så vidare. Jag skulle prata med dem om deras kommunikationsarbete. Men jag fick lägga den lilla energi jag lyckades samla ihop, på att bara förstå vad de pratade om. Jag vet inte om jag upplevdes så, men jag kände mig mindre för varje timme som gick.
Sen på eftermiddagen besökte jag en annan organisation som också arbetar för jämställdhet, men inom den kooperativa rörelsen här i Honduras. De är ganska nybildade, men har kommit förvånansvärt långt i sitt ”kommunikationstänk”. Alltså till exempel om hur de borde arbeta för att bli mer kända, för att synas och höras mer, för att tas på allvar och för att deras röst ska räknas i debatten. Plötsligt befann jag mig i en konstruktiv diskussion där jag slogs av den ena idén efter den andra, och där jag märkte att jag själv tyckte att min närvaro fyllde en funktion.
Jag vet inte vad som gjorde skillnaden. Kanske var det bara för att det var måndag. Eller nått.. 
Imorrn ska jag gå upp 0530 och åka ut på landet med Via Campesina i alla fall. Så jag måste sova nu!
Alla dessa ensamstående mammor. Det är inte för att jag har en särskild förkärlek för just ensamma mammor som de dyker upp i majoriteten av mina artiklar. Det är helt enkelt de som gör ungefär lika mycket arbete som alla vi andra tillsammans. På alla nivåer. Kvinnor i chefsposition med utlandstjänst; nästan alla jag träffar är ensamma mammor. (Kooperation Utan Gränser icke undantaget!) Kvinnor med nyckelroller i bostadskooperativen, i de lokala utvecklingsorganisationerna, i grannskapsföreningarna. Ensamma mammor.
Om man är en istället för två med barn – så borde det logiskt betyda mindre tid för annat. Istället är det just de kvinnorna som har tid att sitta i styrelser, jobba volontärt, organisera, aktivera, peppa, engagera och styra upp tusen andra saker. Och ha sina ungar och sitt hem.
Kattia är ännu en i raden av alla kvinnor jag träffar som man tappar hakan när man hör henne berätta om sin vardag. Hur gööör hon? Kattia bor i La Carpio, ett bostadsområde tre kilometer från där jag bor. I La Carpio bor 30 000 människor på en yta där det borde bo 7 000. Hälften av invånarna är nicaraguaner. Fram tills för några år sedan hade kommunen (San José) inte gjort ett dyft för La Carpio. Utom att köra hundratals sopbilar genom centrumgatan varje dag, eftersom La Carpio råkar vara hela San Josés soptipp.
Men så blev folket trött på att de ynka ören för varje ton sopor som bostadsområdet tog omhand, ändå gick i fickorna på fel personer. En dag blockerade man infarten till soptippen. Polisen svarade med massarresteringar. Då bildade Kattia och andra en förening för att försvara La Carpio och ge en annan bild än massmedias av det som hände. Det här är fyra år sedan.
På ingen tid alls har det bildads 21 organisationer i La Carpio, som engagerar tusentals människor. Kriminaliteten har sjunkit och stadsdelens rykte förändras sakta till det bättre. Kattia sitter i styrelsen i åtta av organisationerna. Hon har två barn och arbetar som lärare i La Carpios enda skola. (Som har 2400 elever, med cirka 50 barn i varje klass, som turas om att använda klassrummen i tre pass om dagen; morgon, middag, kväll..)
- Hade jag haft kvar min man hade jag förstås fått ägna mig åt att serva honom istället, säger hon och skrattar.
De 21 organisationerna har en paraplyorganisation som får stöd av Kooperation Utan Gränser. Genom utbildningar och rådgivning ska de bli ännu bättre på att göra det som de redan är bra på!
Kattia
La Carpio, San José, Costa Rica
San Juan, Pavas, San José
Kooperation Utan Gränser på besök i San Juan
På vägen hem till mig. Fast ändå så långt borta.
Läs även andra bloggares åsikter om ensamma mammor, slum, kåkstäder, Costa Rica, San José, bistånd,
