Nästan varje lördag i sju månader har jag knölat ner en projektor och min laptop i en stor ryggsäck, passerat affären och köpt frukt, kex och jos, och tagit bussen till ett av de områden dit få andra som inte bor där skulle ha någon anledning att åka. Skulle de ha det skulle de flesta ändå avstå, då skräckpropagandan som sprids om kåkstäderna är påtaglig.

I en gammal bilverkstad med plåttak och i genomsnitt 35 grader har jag och åtta tjejer mellan 11 och 15 tittat på bilder som de fotat sedan förra lördagen, vi har gjort värderingsövningar kring normer och orättvisor, vi har skrivit i ”jag är bra –boken” (tack Mia Törnblom!), vi har listat våra egenskaper, tränat fysiskt och verbalt självförsvar, lekt fåniga lekar, tittat på ”Skruva den som Beckham”, och just nu är vi i en mycket viktig fas: festplaneringen.

Hundra personer är bjudna på vårt vernissage på lördag. Den gamla verkstan ska städas, fotoutsällningen ska monteras och bilderna hängas upp, vi ska blåsa ballonger och göra girlanger av crepe-papper. Alla har jobbat hårt på sina tal, vi har beställt ”bocas” (små mack-canapéer) och fixat en mamma som kaffekokerska. Alla är nervösa och uppspelta.

På söndag hänger utställningen kvar, för hundra nicaraguanska mammor ska fira ”mors dag i Nicargua” i lokalen. Men sen flyttar utställningen till en annan värld, till en fin adress i ett fint område i ett fint hus. Tre gallerier i stan står på kö för att få ställa ut tjejernas bilder. Tre av tjejerna ska få mediaträning inför nästa vernissage, för vem vet, tänk om teve skulle komma..

Man får många smärtsamma historier när man öppnar upp tillsammans med tonåringar som lever i den mest sexistiska och rasistiska miljö man kan tänka sig, i ett stigmatiserat område märkt av omvärldens förakt och rädsla. Det är svårt att veta vad man ska göra av dem. Med utställningen hoppas jag att tjejerna bidrar till att förändra bilden av La Carpio, och i långa loppet till att människor inte behöver vara ”dömda” för att de bor i en viss stadsdel. Om jag får tid ska jag dokumentera hela processen och hoppas på att andra vill jobba vidare när jag åker hem.