Du bläddrar just nu i månadsarkivet för maj 2010.
Nästan varje lördag i sju månader har jag knölat ner en projektor och min laptop i en stor ryggsäck, passerat affären och köpt frukt, kex och jos, och tagit bussen till ett av de områden dit få andra som inte bor där skulle ha någon anledning att åka. Skulle de ha det skulle de flesta ändå avstå, då skräckpropagandan som sprids om kåkstäderna är påtaglig.
I en gammal bilverkstad med plåttak och i genomsnitt 35 grader har jag och åtta tjejer mellan 11 och 15 tittat på bilder som de fotat sedan förra lördagen, vi har gjort värderingsövningar kring normer och orättvisor, vi har skrivit i ”jag är bra –boken” (tack Mia Törnblom!), vi har listat våra egenskaper, tränat fysiskt och verbalt självförsvar, lekt fåniga lekar, tittat på ”Skruva den som Beckham”, och just nu är vi i en mycket viktig fas: festplaneringen.
Hundra personer är bjudna på vårt vernissage på lördag. Den gamla verkstan ska städas, fotoutsällningen ska monteras och bilderna hängas upp, vi ska blåsa ballonger och göra girlanger av crepe-papper. Alla har jobbat hårt på sina tal, vi har beställt ”bocas” (små mack-canapéer) och fixat en mamma som kaffekokerska. Alla är nervösa och uppspelta.
På söndag hänger utställningen kvar, för hundra nicaraguanska mammor ska fira ”mors dag i Nicargua” i lokalen. Men sen flyttar utställningen till en annan värld, till en fin adress i ett fint område i ett fint hus. Tre gallerier i stan står på kö för att få ställa ut tjejernas bilder. Tre av tjejerna ska få mediaträning inför nästa vernissage, för vem vet, tänk om teve skulle komma..
Man får många smärtsamma historier när man öppnar upp tillsammans med tonåringar som lever i den mest sexistiska och rasistiska miljö man kan tänka sig, i ett stigmatiserat område märkt av omvärldens förakt och rädsla. Det är svårt att veta vad man ska göra av dem. Med utställningen hoppas jag att tjejerna bidrar till att förändra bilden av La Carpio, och i långa loppet till att människor inte behöver vara ”dömda” för att de bor i en viss stadsdel. Om jag får tid ska jag dokumentera hela processen och hoppas på att andra vill jobba vidare när jag åker hem.
På Tegucigalpas flygplats är Stieg Larsson en storsäljare. Carolina på en av våra samarbetsorganisationer säger att hon har svårt att hitta i städer vars gator är uppbyggda som rutnät. Allt ser likadant ut. I Tegucigalpa hittar hon lätt- där klättrar trånga kaosgränder över de hundratals kullar som staden en gång byggdes på. Det är kanske sjunde gången jag är här men Tegu toppar fortfarande min lista över städer där jag definitivt tappar bort mig bara jag går runt kvarteret. Mina ögon ser bara kaos. Trafikkaos, byggkaos, människor i kaos. Tegu, Honduras, ett land i politiskt kaos. Pizza Hut har fattat att fattiga människor har vanan inne att handla sin mat i små informella stånd på gatan. Pizza Hut har börjat sälja pizzaslicar på gatan i stånd som ser ut som om det vore hemmafrun i huset bakom som sålde för att få in de slantar hon behöver för att överleva, och inte som det transnationella megaföretag det egentligen är. Sju oppositionella journalister har mördats på sistone och jag är här för att hålla en kurs i kommunikation på självaste Internationella Dagen för Pressfrihet. Det var lite läskigt innan. Inte av några säkerhetsskäl, utan bara för att jag undrar vad jag har att lära ut till dessa människor som lever i ett samhälle där vapen tas till när munkavlen inte räcker. Varje dag nya mord. Media fläker ut blodiga lik med sina döda ansikten synliga på förstasidan. Gängbråk påstås det. Men de som mördas har alla det gemensamma att de varit aktiva i motståndet mot regeringen som tog över efter statskuppen förra året. Kursen går bra och jag får ”excelente” av samtliga deltagare i utvärderingen. En sån lättnad! Vi var tvungna att plocka bort flera pass för tiden sprang iväg när alla ville bidra med sina tankar och erfarenheter. Vi pratade om manipulation, censur, självcensur. Om kommunikationens roll när en plötslig samhällskris uppstår. Om hur människorättsaktivister över en natt fick axla om och bli reportrar. Vi övade på att hantera journalistens grundläggande verktyg i skrivandet. Vi pratade om hur man gör sin röst hörd i ett hav av skrik. Men vi lekte också fåniga lekar och sjöng och spelade gitarr. Trots tunga samtal rådde stämning av närvaro och tillfredsställelse. Sen åkte jag ut på landsbygden och gjorde mina sista intervjuer bland koskit och segt hönkött. Jag har ett fantastiskt jobb.
I en mini-utställning med allas informationsmaterial jämförde vi varandras och pratade om vad vårt material kommunicerar till omvärlden.
Dramaövningar för att synliggöra kommunikationsprocesser.
På kursen medverkade representanter från våra 8 samarbetsorganisationer i Honduras.
