justo

Ironiskt nog heter vakten i byggnaden där jag bor Justo. Det betyder rättvis. Det är allt annat än den behandling han får. Justo tillhörde de fattigaste av de fattiga i en håla i Nicaragua där han bodde. Så han flydde över gränsen till Costa Rica i hopp om ett bättre liv. Nu bor han i La Carpio, San Josés invandrargetto som klättrar på stadens soptipp.

Jag hänger där ganska mycket nuförtiden, men det tänkte jag berätta om i ett annat inlägg. Iallafall så lärde jag känna Justo, inte i La Carpio, utan i min trappuppgång. Då jobbade han måndag till söndag 1800- 0600. Underbar arbetstid. Men Justo, alltid glad och trevlig och sen han förstått att jag jobbar en del i La Carpio vill han alltid prata extra länge. Kanske kan jag hjälpa honom att få ordning på pappersbyråkratin för huset där han bor?

En dag kom jag hem på eftermiddagen och Justo hängde i trappen och jag undrade varför han var där vid den tiden. Han såg ruskigt trött ut och sa att när killen som jobbar dag kom för att byta av honom i morse så var han full. Justo kunde inte gå med på att en fuller vaktade vårt hus, så ansvarsfull som han är skickade han hem den berusade och klagade inte på att han nu skulle få ta ett dagpass ovanpå sitt nattpass, och sen såklart sitt vanliga nattpass igen.

-Kommer inte på fråga sa jag. Inte kan du jobba 36 timmar i sträck. Du måste hem och vila!

Jag ringde värden och sa att någon måste komma och byta av Justo för han är svimfärdig av trötthet. Jag ringde för att jag brydde mig om Justo, inte för att skvallra på den berusade. Men värden tackade mig och lade på och det första hon gjorde därefter var såklart att sparka fyllot, ner i änvärre misär.

Två dagar senare frågade jag Justo vad som skulle hända nu. Justo hade börjat komma på dagtid istället och på natten fanns ingen vakt. (Någon av de nätterna blev min cykel stulen.)

Jag ska jobba hela tiden, sa Justo utan att lyfta ett ögonbryn.

- Hela tiden?! 24 timmar om dygnet?

- Ja. La patrona ska flytta undan cyklarna i cykelrummet så att jag kan ta hit min säng. Hon säger att jag ska jobba till 23 och sen ska jag sova här och om jag hör något måste jag gå upp och titta vad som händer.

- Sju dagar i veckan?

- Ja.

- Men har du ingen familj?

- Inga barn, men min fru har jag ju…

- Så då kommer du aldrig få träffa henne?

- Nej.

- Och du ska sova här i cykelrummet?

- Jo..

- Och får du bättre betalt än när du bara jobbade natt?

- Jo. 1000 colones mer i veckan ( = 2 dollar = en liten hamburgare på Mc Donald´s här ).

Efter det där samtalet var jag tvungen att skrika och gråta en stund av ilska och skam. I några sekunder hatade jag detta skitland och bestämde mig för att flytta på stört för jag kan inte, jag bara kan inte, bo i det här huset i vetskapen om att en slav ligger fastkedjad i källaren.

Några dagar senare pratade jag och Justo om arbetares rättigheter och jag peppade honom att våga be om söndagarna ledigt med bibehållen lön. Han vågar nog inte. Kanske. Det finns inga jobb nu. Man ska vara glad att man har ett.

Sist jag ringde värden ledde det till att en man miste sitt jobb. Nu vill jag ringa och skrika henne i örat att hon är en slavdrivare men det är ju kanske inte så konstruktivt. Justo har inte flyttat in i cykelrummet ännu, så tills vidare håller jag tyst om saken. Men jag ska åtminstone försöka skrapa fram några papper som visar på vilka lagar som ändå gäller. Alltså jag vet ju inte, men jag tror att någon lag måste det väl ändå finnas som vi kan sticka upp under näsan på värden.

Arg.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,