Sverigenostalgi och fritidsledarbeundran

Jag läser Fogelströms staden-böcker och fascineras av min hemstads historia.1920: ”Man borde protestera, säga upp sig, visa att man inte godkände vad som helst. Men det gick inte. Det var bara att ta emot och vara tacksam över att man ändå hade arbete. Det gick ju flera hundratusen arbetslösa i landet. Inte fick man något understöd heller om man blev utan arbete.”

Det är det som gör så ont att se, hela tiden runtomkring mig, 2009. Hur människor här förnedrar sig till skitens botten i skräck för att annars förlora den sketna lilla inkomst de får. Vakten i mitt hus, Justo, som jag skrev om för ett tag sen sa samma ord som de i boken.

Ska man verkligen bara stå bredvid och titta på? Är man inte bara en liten lort då?

Justo bor där nere i cykelkällaren nu. Han verkar inte alltför missnöjd faktiskt. Han har skaffat sig en radio och på söndagarna hänger hans fru och barnbarn i trappen. Det är så otroligt vad grymma liv man kan vänja människor med. Jag skulle dö av tristess. Dygnet runt på samma plätt. Jag är å andra sidan en grymt överstimulerad person som kanske skulle må bra av att lära mig att göra ingenting. En liten stund.

Jag skulle köpa en Lonely Planet Guatemala för jag ska dit imorrn och resa runt i tio dagar med en grupp konsumentföreningssvenskar. Det slutade med att jag köpte en Lonely Planet Sweden och ja… patetiskt men jag blev alldeles rörd där jag stod i bokaffären och tittade på vackra bilder i fyrfärg från Gamla Stan och Bohuslän. Jisses vad man blir hemkär som utlandssvensk, haha.. Trodde aldrig det skulle hända mig, jag som bara ville bort från Sverige jämt, så fort jag fick chansen.

Jag kämpar vidare med min tjejgrupp i slummen. En hyllning till världens alla fritidsledare, jag är grymt imponerad av er! Att orka göra fem dagar i veckan vad jag gör en dag i veckan.. I lördags var vi ut på landet och när jag kom hem på kvällen var jag så utmattad så jag var tvungen att sova i 11 timmar. Kimberly försov sig och kom försent så jag hade dåligt samvete hela dagen för att vi gav upp väntandet och lämnade henne åt sitt öde. Jennifer glömde en av projektets kameror hemma och den skulle hon ju lämna vidare till nästa tjej så vi fick organisera och planera om i evigheter hur det skulle lösa praktiskt nu. Linsey råkade radera alla sina foton och grät i en timme. När vi satt och pratade om ingenting lite senare slängde hon sig plötsligt runt min hals och gav mig en spontan glädjekram som värmde varenda cell i kroppen. Nicole halkade på en klippa vid floden och ramlade illa på ryggen. Hela hon blev lerig och några minuter senare lämnade hon gruppen springades och jag fick springa efter och när jag kom ikapp gömde hon sig på toan och jag svettades som en gris och kunde knappt andas efter språngmarchen. Margarita sa inte ett ord på hela dagen och jag ser hur hon kämpar för sin plats i gruppen. När vi pratade om regler vi skulle ha i vår grupp så att alla ska känna sig välkomna och må bra, så la Jennifer förslaget att en regel skulle vara att alla måste prata så att alla bidrar till gruppen. Hon tittade på Margarita när hon sa det och Margarita skruvade på sig och vi balanserade på en smal spång mellan gruppdemokrati och elakheter.

På bussen tillbaka skojbråkade några och retades och kallade varandra för lesbiska och jag tittade ut genom fönstret och funderade på hur, och när – om någonsin – det temat ska avverkas.

Jag har iallafall fått dem att inte kalla mig ”profe” (typ ”fröken”) och istället får jag vara bara Ania. De var nöjda och jag var nöjd och glad och tack och lov hade jag med mig Emma från vårt kontor i Stockholm som var på besök. Annars hade jag väl däckat under en hög tjoande trettonåringar.  Tack Emma!

Första tjejgruppsträffen

Det var ett tag sen nu men vill ändå berätta. Jag var lite nervös innan. Vad hade jag gett mig in på. Tänk om ingen kommer. Tänk om de inte fattar vad jag säger. Tänk om jag inte kommer kunna tackla alla jobbiga grejer som kommer upp.

Köpte apelsinjos och äppeljos och muffins, fyllde ryggsäcken med pennor och papper och pärmar och tvål, handuk, servetter, toapapper. Lördag middag och regn som vanligt i november. Trängdes på bussen med tusen andra ut till den ökända soptippsstaden La Carpio.

Kattia tog emot mig och låste upp lokalen där vi skulle vara. Jag känner henne sedan två år, hon sitter i styrelsen för den lokala organisation i området som får stöd av Kooperation Utan Gränser.

Lokalen är ett nyförvärv och här finns fortfarande ingenting utom tio plaststolar, ett litet vingligt bord och en ensam glödlampa som dinglar i en lång kabel från taket högt där uppe. En mörk gammal verkstad som ska bli möteslokal. Betong och damm. Massa plats att leka på, det här blir jättebra tänkte jag och ställde bordet i ett hörn och dukade upp fikat och väntade.

Klockan två kan vara klockan tre här. Inte så noga. Ibland måste man göra något annat. Mamma behöver hjälp med småsyskonen eller faster tvingar iväg en till kyrkan eller man har prov i skolan på måndag. Det är så det är och det är bra så.

Flickorna, som är mellan 11 och 15 och inte känner varandra, droppade in. Förväntansfulla och blyga. Utmaning 1: lära känna varandra. Hitta förtroende. Släppa fasaden inför varandra. Vi lekte namnlekar och fruktsallad och pratade om hur vi ville ha det framöver, hur vi ska jobba och med vad och varför och när. I avslutningsrundan glittrade allas ögon och de sa att det här var det bästa. Att de redan längtade tills nästa lördag.

Jennifer på bilden är 13 men går bara i trean. Så här skrev hon i ett brev de fick skriva till sig själva: Jag vet att jag uppför mig dumt ibland, men jag vet också att jag inte är en ond person. Jag är kapabel och jag vet att jag kan uppnå mina drömmar. Jag kan klara mig själv. För ett tag sen var jag rätt förlorad, men nu vet jag vad jag måste göra. Jag är så nöjd att vara här för jag kommer förändra mig här, och lära mig en massa nya saker. Teman som jag skulle vilja att vi pratar om här är om hur man känner sig i sin familj, om vad lycka är och om hur vi lever.

Jennifer, omgiven av mamma och syskon.

När man skjuter arbetare..

Ironiskt nog heter vakten i byggnaden där jag bor Justo. Det betyder rättvis. Det är allt annat än den behandling han får. Justo tillhörde de fattigaste av de fattiga i en håla i Nicaragua där han bodde. Så han flydde över gränsen till Costa Rica i hopp om ett bättre liv. Nu bor han i La Carpio, San Josés invandrargetto som klättrar på stadens soptipp.

Jag hänger där ganska mycket nuförtiden, men det tänkte jag berätta om i ett annat inlägg. Iallafall så lärde jag känna Justo, inte i La Carpio, utan i min trappuppgång. Då jobbade han måndag till söndag 1800- 0600. Underbar arbetstid. Men Justo, alltid glad och trevlig och sen han förstått att jag jobbar en del i La Carpio vill han alltid prata extra länge. Kanske kan jag hjälpa honom att få ordning på pappersbyråkratin för huset där han bor?

En dag kom jag hem på eftermiddagen och Justo hängde i trappen och jag undrade varför han var där vid den tiden. Han såg ruskigt trött ut och sa att när killen som jobbar dag kom för att byta av honom i morse så var han full. Justo kunde inte gå med på att en fuller vaktade vårt hus, så ansvarsfull som han är skickade han hem den berusade och klagade inte på att han nu skulle få ta ett dagpass ovanpå sitt nattpass, och sen såklart sitt vanliga nattpass igen.

-Kommer inte på fråga sa jag. Inte kan du jobba 36 timmar i sträck. Du måste hem och vila!

Jag ringde värden och sa att någon måste komma och byta av Justo för han är svimfärdig av trötthet. Jag ringde för att jag brydde mig om Justo, inte för att skvallra på den berusade. Men värden tackade mig och lade på och det första hon gjorde därefter var såklart att sparka fyllot, ner i änvärre misär.

Två dagar senare frågade jag Justo vad som skulle hända nu. Justo hade börjat komma på dagtid istället och på natten fanns ingen vakt. (Någon av de nätterna blev min cykel stulen.)

Jag ska jobba hela tiden, sa Justo utan att lyfta ett ögonbryn.

- Hela tiden?! 24 timmar om dygnet?

- Ja. La patrona ska flytta undan cyklarna i cykelrummet så att jag kan ta hit min säng. Hon säger att jag ska jobba till 23 och sen ska jag sova här och om jag hör något måste jag gå upp och titta vad som händer.

- Sju dagar i veckan?

- Ja.

- Men har du ingen familj?

- Inga barn, men min fru har jag ju…

- Så då kommer du aldrig få träffa henne?

- Nej.

- Och du ska sova här i cykelrummet?

- Jo..

- Och får du bättre betalt än när du bara jobbade natt?

- Jo. 1000 colones mer i veckan ( = 2 dollar = en liten hamburgare på Mc Donald´s här ).

Efter det där samtalet var jag tvungen att skrika och gråta en stund av ilska och skam. I några sekunder hatade jag detta skitland och bestämde mig för att flytta på stört för jag kan inte, jag bara kan inte, bo i det här huset i vetskapen om att en slav ligger fastkedjad i källaren.

Några dagar senare pratade jag och Justo om arbetares rättigheter och jag peppade honom att våga be om söndagarna ledigt med bibehållen lön. Han vågar nog inte. Kanske. Det finns inga jobb nu. Man ska vara glad att man har ett.

Sist jag ringde värden ledde det till att en man miste sitt jobb. Nu vill jag ringa och skrika henne i örat att hon är en slavdrivare men det är ju kanske inte så konstruktivt. Justo har inte flyttat in i cykelrummet ännu, så tills vidare håller jag tyst om saken. Men jag ska åtminstone försöka skrapa fram några papper som visar på vilka lagar som ändå gäller. Alltså jag vet ju inte, men jag tror att någon lag måste det väl ändå finnas som vi kan sticka upp under näsan på värden.

Arg.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om arbetsrätt, Latinamerika, arbetsrätt i Latinamerika