På flygplatser råder en egen tid, ett eget rum. Man vet inte om det är plus eller minus 20 grader utanför, än mindre vad klockan är. Alla är på väg, nu eller i en väntan. Jag sitter i Madrid och min laptops klockor visar 1730 i San José, 2030 i Asunción och 0130 i Stockholm. Jag har manchesterbyxor och fleecejacka för jag fryser alltid när jag flyger och det är ganska sjysta sovkläder när man ska sitta och sova bland folk. Andra har flipflops och shorts eller jacka och mössa. Flygplatsförvirring kring tid och rum och klimat. Sommar i Madrid vinter i Montevideo. Vi går på planet nu. Hejdå för i år Europa.

Nu börjar mitt andra år skrev jag i ett inlägg för precis ett år sedan så nu börjar mitt tredje år får jag väl skriva nu då. Ingenting blev som jag trodde att det skulle bli, men med varje klokare år äldre jag blir inser jag att det inte gör något.. Det blir oftast ganska bra ändå, när allt kommer omkring.

Boarding. Tio äldre damer i rullstol körs in i planet som ska ta oss till Montevideo. Vad har tio tanter i rullstol gjort i Madrid undrar jag. De kan jag inte räkna med i en krissituation för jag kan inte låta bli att tänka på planet som flög från Montevideo för 30 år sedan mot Chile men störtade i Anderna. Två månader senare dyker två utmärglade skäggiga individer upp vid en flod där en herde går och vallar sina får. I två månader hade de suttit i snön i bergen med sina kamrater som tuppat av en efter en. Ätit snö, ätit av de döda. Hört på radio hur alla efterspaningar avblåsts. Samlat den sista kraft en människa kan och vandrat över bergen tills de hittade herden.

Man kan verkligen överleva allt om man bara vill. Jag räknar till 50 stämplar i mitt två år gamla pass och väntar numera på min tur att försöka överleva det omöjliga varje gång det är turbulent och piloten tänder säkerhetsbälteslampan och jag vet att jag sitter i en liten plåtlåda några kilometer ovanför Atlanten. Statistiskt sett..

Nästa hållplats. Paraguay.