You are currently browsing the monthly archive for september 2009.
Ett mail från en vän i Honduras som vittnar om de brott mot de mänskliga rättigheterna som begås där just nu.
Hej vänner
Repressionen här är fruktansvärd. Vi kan omöjligt veta hur många som dött, men igår pratades det om 16 personer, fast som sagt, vi vet inte. Det skulle inte förvåna mig om det var fler. Sedan i tisdags morse har den här stan förvandlats till en krigszon. Först militärens attack på demonstranterna utanför Brasiliens ambassad i tisdags morse. Sedan har militärerna dragit runt i bostadsområden och skjutit och kastat tårgasbomber och en typ av smällare där männisikor har protesterat. Daysis bror blev skadad när han fick en smällare kastad på sig igår.
Hela natten har folk varit ute på gatorna och gjort motstånd mot diktaturen – för det är vad vi anser det vara. Jag såg många skadas av polisen. Problemet är att vi som jobbar på organisationer som jobbar med mänskliga rättigheter inte har lyckats koordinera oss. Vi har till exempel inte ens lyckats ta oss till kontoret under de här dagarna, eftersom det ligger i samma område som Brasiliens ambassad. Vårt kontor har i princip varit belägrat. Mer än 70 personer gömde sig därinne. Igår når de tillfälligt hävde utegångsförbudet så kunde de lämna kontoret och åka till sina hem, de flesta från landsbygden.
Även under de timmar som utegångsförbudet var hävt så fortsatte de att arrestera folk på gatorna. Det cirkulerar militärtankers på gatorna och de har satt upp vägspärrar överallt. Idag ser vi spåren från de senaste dagarnas protester på gatorna: barrikader, uppbrutna gatstenar, brända bildäck, soptunnor, bilar upp och ner, alla möjliga sorters material som människor använt sig av för att försvara sina områden så att militärerna inte skulle kunna komma förbi. På resterna av tårgasbomber jag hittar står det ”Made in USA”.
Idag, som alla dagar, gick jag ut för att delta i en fredlig demonstration. Vårt tåg var minst 15 kvartér långt, det var häftigt, människor är modiga som tar sig ut för att demonstrera, tåget var fyllt av energi och till och med glädje, vi protesterar pacifistiskt, vi skrek slagord och sjöng hoppfulla sånger. Vi vägrar leva i en diktatur.
Jag hann lämna tåget innan militärens attack började. De attackerade när tåget var framme i centrum. Först bomberna och skotten för att upplösa demonstrationen. De sprang efter människor som lugnt och fredligt försökte gå därifrån. Övervåldet från deras sida är brutalt. De jagar folk som om de vore rovdjur och slår dem fastän de redan ligger. Jessicas två söner råkade ut för det. De är läkarstudenter. De hade lugnt lämnat platsen, gick ner mot Leona, när en patrull med ungefär 15 poliser stoppade dem. En gammal man som var på väg till marknaden och just passerade råkade också ut för polisernas våld. Juan fick så mycket stryk på ryggen av deras metallbatonger så att hans lungor säckade ihop. Sen bröt benen i händerna på Carlos; den ena handen är bruten på tre ställen och den andra handen har brutna fingrar.
När Jessica var på sjukhuset för att besöka sina söner såg hon till sin förskräckelse hur poliser gick runt i sjukhuskorridorerna och arresterade skadade människor. Människorättsadvokaterna räcker inte till just nu. Vi skulle behöva internationella observatörer här nu, det sker alldeles för många illegala arresteringar.
När Sonia sökte hjälp på sjukhuset för att hon fick yrsel och illamående av polisens gaser, så nekades hon hjälp. I sjukhusporten satt en 15-årig pojke med hela benet uppslitet, ett enormt sår. Sonia som är sjuksköterska förband såret och ordnade en ambulans till ett annat sjukhus. På vägen dit bad ambulanspersonalen dem att gömma sig, eftersom militären stoppat flera ambulanser och dragit ut folk ur dem.
Jag har fått en rapport om att repressionen är stark på landsbygden också. I byn X hade en grupp bybor protesterat utanför kyrkan på det lilla torget. Flera polispatruller kom, och de slängde tårgasbomber på människorna och till och med på husen. Gaserna trängde in under dörrarna och många barn och gamla inne i husen drabbades av tårgasen.
Allt det här är bara några fragment av det som händer. Verkligheten är värre. Vad kan vi göra? Flera anmälningar på internationell nivå behövs. Ännu mer tryck från försvarare av mänskliga rättigheter. Jag läser på internet att FN drar in stödet till valet i november och att de anser att situationen inte tillåter att valet genomförs. Att FN är oroade över situationen för mänskliga rättigheter i Honduras. Det är bra, men det räcker inte, här behöver vi mer än deklarationer.
Kram/ Sofia / Tegucigalpa 23 september 2009
Bakgrund: detta har hänt i Honduras
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, mänskliga rättigheter
Ett mail damp just ner i min inbox;
Ania, just precis nu marcherar tusentals soldater längs gatorna, de arresterar och tillfångatar varenda en som vågar visa sig, de tar dem till antingen sporthallen eller baseboll-stadium. Det sägs att de torteras där, repressionen är tung i hela landet just nu. Kram/ R
Honduras president Mel Zelaya som avsattes i en statskupp (numera erkänt även som militärkupp) i slutet av juni, och flögs i pyjamasen till Costa Rica, har sedan dess befunnit sig utanför Honduras gränser, medan en kuppregering med en señor Micheletti i spetsen har styrt landet. Så igår tog han sig tillbaka till sitt hemland via små grusvägar i bergen i något gränsområde som vi ännu inte vet vart.
Först hälsades han med ett folkets glädjevrål, så här skrev min vän i ett tidigare mail, igår:
”Mel är tillbaka hos oss, och tusentals vänner från hela landet vallfärdar nu till Brasiliens ambassad där han befinner sig och det har uppstått en glädjefest utanför på gatan.”
Men så hände något. Regeringen utlyste 27 timmars utegångsförbud. På mindre än en timme i gårdagens eftermiddagsrusning paniktömdes plötsligt stan på folk.
”Du kan ju föreställa dig kaoset”, skriver min vän. ”Folk sprang hemåt som galna längs gatorna. Till och med taxibilarna flydde, de vågade inte köra folk.”
Sen kom ett nytt mail till mig:
“Nu har vi fått bekräftat att ”regeringen” har återaktiverat sina spionsystem, telefonerna och nätet avlyssnas nu, så var försiktiga med vad ni säger..”
Radiostationer som är kritiska till regeringen har stängts ner under morgonen. Deras hemsidor har slocknat.
Men utanför ambassaden, trotsade Zelayas trognaste anhängare utegångsförbudet. Klockan fyra i morse attackerade militären de tusentals människor som befann sig där med skjutvapen och tårgas, och detta verkar fortgå just nu:
”Det finns många skadade här och flera döda. Nu försöker militären ta sig in på ambassaden där Zelaya är, via grannhuset som de tvångsforcerat. Vänner, vi vet inte vad vi ska göra. De massakrerar oss snart!”
Vad gör man när man får ett sånt rop på hjälp? Vad kan jag göra? Informera är väl det minsta antar jag..
/ Tisdag, klockan 10 i Costa Rica, klockan 18 i Sverige
Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, Zelaya, Micheletti, förtryck, demokrati, statskupp, yttrandefrihet
För er som kan spanska: www.sccportal.org/americalatina
..från kontoret för en stund sen, parken jag cyklar genom:
Den här tiden på året ska det egentligen regna mest hela tiden. Istället har himlen varit klarblå sen jag kom tillbaka. Tidningarna berättar om oroade bönder som riskerar förlora sina skördar – faktum är att torkan var redan här på många håll, och tusentals hektar ris har gått förlorat.
Men så öppnade himlen sig för några timmar sen. En vattenridå föll över Costa Rica, äntligen!
Allt som händer med vädret, överallt på hela jorden, just nu, visar på att något inte är som det ska. Att det är ganska allvarligt kanske ingen har missat vid det här laget..
När jag kom tillbaka till kontoret häromdagen märkte jag att min telefon ”skramlade”. Jag vände på den och insåg att någon byggt ett bo där inne. Fick sen veta att det var ett myrspex. Vi skruvade upp telefonen och hela telefonen var FULL av de där små pappersbitarna som blir när man använder hålslag, och en massa andra småpryttlar. Myrorna har alltså spatserat in i min byrålåda, in i mitt hålslag, tömt det och sen spatserat upp på bordet och fyllt min telefon. Helt fantastiskt.
Fick också höra att några geckoödlor lagt ägg i en dator och faxen. Det är varmt och gott där inne, bra för äggen.
Skönt att vara tillbaka i Costa Rica. Luften är så där härligt tung av fukt så att man bara väntar på att det ska spricka ut vattendroppar framför näsan på en. I förrgår var det Día de Independencia, hela Centralamerika firar självständighet från spanjorerna med en ledig dag och parader genom stan. Jag hade också tänkt fira men hjälpte en vän att flytta istället, och sen blev vi sittande på en uteservering i solen hela eftermiddagen.
Lite mer om mitt jobb; folk brukar undra:
Kooperation Utan Gränser har sitt huvudkontor i Stockholm, och regionkontoret för de åtta länder i Latinamerika där vi jobbar ligger i Costa Ricas huvudstad San José. Här bor och jobbar jag sedan två år tillbaka.
Som regioninformatör delar jag mitt arbete mellan tre områden: information mot Sverige, informationsarbete för Kooperation Utan Gränser regionalt i Latinamerika, och stöd till våra lokala samarbetsorganisationer i deras arbete med Information & Kommunikation. Det betyder att jag reser ganska mycket, främst i hela Centralamerika, men också till Paraguay och Bolivia.
Vi är sju personer på regionkontoret i San José. I samma hus som oss ligger också Rättvisemärkts Latinamerika-kontor. Sedan har vi ett landkontor i varje land där vi arbetar. Där finns för det mesta en (projekt-) koordinatör och en assistent. Deras arbete är att vara ett stöd till alla lokala samarbetsorganisationer i respektive land. (De är fler än 70 sammanlagt i Latinamerika, och det är de som ”utför” projekten.)
Förutom vår regionchef och en annan tjej är jag den enda svensken som jobbar för Kooperation Utan Gränser i Latinamerika. Jag gillar den politiken. Varför ska vi skicka ut en massa svenskar ”som vill rädda världen”, när det finns fullkomlig kompetens på plats? Mina kollegor är agronomer, arkitekter, statsvetare, kommunikatörer och ekonomer från Latinamerika.
Biståndet är numera en professionell ”branch”.
Varför jag är här var för att vi såg (jag jobbade på kontoret i Stockholm innan) att just inom området Information & Kommunikation kan det vara bra, minst sagt, att ha en svensktalande person som dessutom kan den ”svenska” delen av organisationen, till exempel känner vår svenska målgrupp.
Lite exempel på saker jag gör i mitt jobb:
Webmastrar Kooperation Utan Gränsers spanska hemsida
Skriver resultat och case – inriktade artiklar för svenska hemsidan
Tar hand om besök från Sverige
Workshops i kommunikation med våra lokala samarbetsorganisationer:
Artiklar till våra svenska medlemsorganisationers media:
Jag tror att Sveriges enda informatörsutbildning med inriktning på utvecklingsfrågor finns i Växjö.
Läs även andra bloggares åsikter om informatör, informationsarbete, kommunikation, bistånd, Latinamerika, jobba utomlands, Kooperation Utan Gränser
På flygplatser råder en egen tid, ett eget rum. Man vet inte om det är plus eller minus 20 grader utanför, än mindre vad klockan är. Alla är på väg, nu eller i en väntan. Jag sitter i Madrid och min laptops klockor visar 1730 i San José, 2030 i Asunción och 0130 i Stockholm. Jag har manchesterbyxor och fleecejacka för jag fryser alltid när jag flyger och det är ganska sjysta sovkläder när man ska sitta och sova bland folk. Andra har flipflops och shorts eller jacka och mössa. Flygplatsförvirring kring tid och rum och klimat. Sommar i Madrid vinter i Montevideo. Vi går på planet nu. Hejdå för i år Europa.
Nu börjar mitt andra år skrev jag i ett inlägg för precis ett år sedan så nu börjar mitt tredje år får jag väl skriva nu då. Ingenting blev som jag trodde att det skulle bli, men med varje klokare år äldre jag blir inser jag att det inte gör något.. Det blir oftast ganska bra ändå, när allt kommer omkring.
Boarding. Tio äldre damer i rullstol körs in i planet som ska ta oss till Montevideo. Vad har tio tanter i rullstol gjort i Madrid undrar jag. De kan jag inte räkna med i en krissituation för jag kan inte låta bli att tänka på planet som flög från Montevideo för 30 år sedan mot Chile men störtade i Anderna. Två månader senare dyker två utmärglade skäggiga individer upp vid en flod där en herde går och vallar sina får. I två månader hade de suttit i snön i bergen med sina kamrater som tuppat av en efter en. Ätit snö, ätit av de döda. Hört på radio hur alla efterspaningar avblåsts. Samlat den sista kraft en människa kan och vandrat över bergen tills de hittade herden.
Man kan verkligen överleva allt om man bara vill. Jag räknar till 50 stämplar i mitt två år gamla pass och väntar numera på min tur att försöka överleva det omöjliga varje gång det är turbulent och piloten tänder säkerhetsbälteslampan och jag vet att jag sitter i en liten plåtlåda några kilometer ovanför Atlanten. Statistiskt sett..
Nästa hållplats. Paraguay.
