Statskupp i Honduras

Jag har i min enfald inbillat mig att statskuppernas tid var förbi i Latinamerika. Nu sitter jag här med hjärtklappning framför teven och datorn och inser att det händer just nu just här. Honduras president Manuel Zelaya sitter i sin sovtröja några kilometer från mitt hem och ger en presskonferens. Han berättar att han blev kidnappad av maskerade militärer i sitt hem i natt, och förd hit till Costa Rica.  

-          Jag ber inte om politisk asyl här i Costa Rica, säger han. För jag är fortfarande Honduras president. Jag ber om gästfrihet, och det har jag fått. Mitt land är militariserat just nu. Folk är ute på gatorna och försvarar demokratin. Militären har brutit el, radio och telefoni så all kommunikation med omvärlden har brutits. Min familj gömmer sig i bergen.

Costa Ricas president Oscar Arias fördömer statskuppen och ber resten av världen fördöma den.

-          Det här är en allvarlig tillbakagång för den latinamerikanska demokratiska utvecklingen, säger han. Demokratin i Centralamerika borde ha konsoliderats tillräckligt för att något sånt här inte skulle kunna hända.

Varför?

Idag skulle ha en rådgivande folkomröstning ha genomförts i Honduras. I november i år är det allmänna val i Honduras, och dagens omröstning skulle ha ställt frågan till folket om man under valet i november även ska rösta för att landets grundlag ska reformeras.

(Läs mer här.)

Zelaya skrattar lite uppgivet i sin sovtröja och frågar ironiskt:

-          Finns det en lag här i Costa Rica som ger militären rätt att kidnappa presidenten när han ligger och sover, för att han frågar folket om deras åsikt?

 

-          Kan man förbjuda en demokrati att genomföra en rådgivande folkomröstning? Den är inte ens bindande! Vi har haft en statskupp för att jag ville ställa en fråga till folket, om vi ska reformera vårt lands grundlag! Om en president kidnappas för att han frågar folket om råd, då finns inte längre någon demokrati, då finns ingen rättsstat.

Tidigare i veckan avskedade Zelaya överbefälhavaren, efter att denne vägrat att hjälpa till i förberedelserna för dagens val. 

Jag läser i kommunikéer som skickas ut av Via Campesina, den globala bonderörelse vars lokalorganisation i Honduras har stöd från Kooperation Utan Gränser. De stödjer Zelaya, precis som de allra flesta sociala rörelser och organisationer som representerar det civila samhället. De stödjer idén om att rådfråga folket, och idén om att det är dags att reformera grundlagen.

Överklassen och de konservativa är emot idén, med främsta argument att Zelaya driver igenom detta för att kunna ändra grundlagen så att han själv kan väljas om och sitta kvar längre tid vid makten.

Jag frågar mig:  Vad är det som är så enormt hotfullt med att fråga folket vad de tycker? Så hotfullt att man måste avsätta presidenten? Som sagt, dagens folkliga rådgivning betyder i praktiken ingenting konkret.

Och jag funderar på om jag ska få användning av flygbolagets regel som säger att man får pengarna tillbaka på sin biljett i händelse av statskupp.. Jag ska nämligen till Honduras om åtta dagar och meningen var att jag skulle hålla i en workshop med våra samarbetsorganisationer om vikten av att civilsamhällets organisationer är duktiga på  kommunikationsarbete, som en del av demokratiseringen och det folkliga deltagandet i samhällsutvecklingen…………

Läs mer i DN.

 

 

För er som kan spanska:

http://www.youtube.com/watch?v=J03bcD__lRc

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Honduras, statskupp, Manuel Zelaya, presidenten kidnappad, Centralamerika, Costa Rica, demokrati, folkomörstning

Elda sköts till döds

Elda

Elda Veraliz Ramos sköts ihjäl i förrgår. Elda var 23 år och sköts genom hjärta och lungor av sin före detta man framför ögonen på deras nio-åriga son.

Det är så att man vill kräkas.

Elda var 23 år och hade otur att födas både till kvinna och som invånare i ett av världens mest våldsamma länder, El Salvador.

Eller?

Hon arbetade på en av Kooperation Utan Gränsers lokala samarbetsorganisationer. En jämställdhetsorganisation. Hennes liv handlade om att arbeta mot machism, sexism, våld mot kvinnor, kvinnors politiska och sociala exkludering ur samhället.

Ricardo Augusto Cruz Martínez heter hennes mördare. Jag skrev hans namn redan i rubriken på artikeln jag publicerade på vår latinamerikanska hemsida om detta. Det är det minsta man kan göra. Hänga ut hans namn.

Som så många andra män i världen verkade även denna ha problem med att förstå vad ordet nej betyder. För visst kan nej tolkas på tusen sätt? Typ nej men jag menar ja, eller nej som i kanske, eller nej som i jag borde säga nej men du vet att jag menar ja, eller nej men visst det vore trevligt..

Hon hade lämnat honom för länge sen och han hade hotat henne under en längre tid och hon hade polisanmält men inget hade hänt.

Känner ni igen historien.

Han sökte upp henne och ville få med henne till ett motel. Hon sa nej, nej tack, nej som i nej. Det kostade henne livet. Och jag orkar inte ens tänka på vilket liv nio-åriga Dani kommer få. Allt han tar sig för kommer att ha en svag bakgrundsbild där han ser sin mamma skjutas till döds av sin pappa.

Elda, vila i frid.

Och vi andra måste fortsätta arbeta mot sexism och machism. Utan mer jämställdhet och en respektfullare syn på kvinnor kommer ingen annan utveckling att ske.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om våld mot kvinnor, sexism, machism, mord, El Salvador, Latinamerika, jämställdhet

Ylva och jag i Nicaragua.

Ylva sitter på planet tillbaka till Sverige och jag njuter av en ledig söndag hemma. Tack för en jättebra vecka Ylva! Din norrländska eftertänksamhet och ditt lugna men ärliga intresse var precis det komplement jag behövde till min något hetsiga tidsplanering och mina alltför höga krav på mig själv att allt ska vara perfekt i en miljö där något alls sällan kan bli just perfekt. Vad min sjunkande entusiasm och mitt ökande ifrågasättande av vad jag egentligen håller på med behövde, var just dina avskalade frågor och ditt gestikulerande bland kaffebuskarna för att få till de foton du ville ha.

Vi var ganska tappra båda två. Redan första dagen, när vi fortfarande var kvar i Costa Rica och besökte ett jordbrukskooperativ på kusten, lyckades vi locka till oss något icke definierbart litet kryp som gav oss utan överdrift en gemensam summa på kanske sexhundra små ilsket röda och kliande bett från lårhöjd och neråt.. Jag gick dessutom runt och var irriterad för att jag (vet inte för hur många gånger i ordningen) kände mig ”lilla-gumman-klappad på huvudet” (eller möjligen nypt i kinden) av en föreläsare på vårt regionmöte veckan innan, som talat om för mig att jag ska akta mig för vilka ord jag väljer (han var givetvis en äldre man som skulle valt en helt annan formulering om jag också hade varit det). Och du gick runt och var jetluggad och översvämmad av nya intryck.

I Nicaragua fick du värmechock i León när vi besökte bostadskooperativen och min tolkförmåga hamnade ungefär på minus hundra när vi satt under samlingslokalens plåttak i en hetta som slukade allt syre och alla normalt fungerande hjärnceller.

Nästa dag körde vi från Managua vid halv sju på morgonen och när vi kom fram till kaffeodlaren Adolfos gård klockan halv tre på eftermiddagen var du fortfarande bara nöjd och glad. Vi fotade och filmade och intervjuade i några timmar. Jag satt en timme med Adolfo och gick igenom allt praktiskt inför hans resa till Sverige i höst. Han ska marknadsföra Rättvisemärkt kaffe och Kooperation Utan Gränser med Konsumentföreningar runt om i landet. Han har aldrig flygit förut och kan ingen engelska och måste byta plan i kanske både Panamá och Amsterdam så jag gick noga igenom incheckningsprocedurer och alla viktiga papper som måste fixas och has tillgängliga. Vid sju var vi färdiga och vid elva var vi på hotellet i Estelí och däckade utan middag.

Nästa dag såg ungefär likadan ut. Den kvällen körde vi tillbaka till Managua och firade genomfört uppdrag med några öl och festcigg som straffade oss nästa dag.

Då höll jag en workshop med 24 personer, två från var och en av våra samarbetsorganisationer i Nicaragua. Det var ingen lätt uppgift. Vi skulle prata om kommunikation och varför det är viktigt och hur man kan arbeta för att bli bättre på att synas utåt, och bättre på att komunicera inåt. I rummet fanns några kvinnor som aldrig någonsin startat upp en dator själva. Där fanns också en grafisk designer, en webmaster och en IT-ingenjör. Att lägga workshopen på en rimlig nivå var helt enkelt omöjligt och fick mig att känna mig misslyckad fastän jag vet att det är obefogat. Jag visste hela tiden att det fanns några som inte alls förstod vad jag pratade om och andra som satt och gäspade och ogenerat pratade i mobiltelefon. Jag kände mig fånig inför dem med min infantila metodik. Tur att jag inte är lärare. Jag känner mig liksom personligt dissad för minsta lilla.

Du var på landet igen och träffade några kvinnor som Kooperation Utan Gränser stött med bevattningssystem till sina odlingar. Sista dagen var du med på andra dagen av min kurs och medan jag satt och tänkte att det här blev ju inget bra så sa du att det här måste ju vara jättebra för dem…

 

Ylva fotar och svettas hos bostadskooperativet Juntando Manos i León

 

Jag filmar och intervjuar kaffeodlaren Adolfo

Läs även andra bloggares åsikter om Nicaragua, Costa Rica, Centralamerika, bistånd, jobba som informatör, kommunikation, kaffe, Rättvisemärkt, Kooperation Utan Gränser, bostadskooperativ, Konsumentföreningar