Det räcker nu

Jag bor på ett litet hotell uppe på ett berg med utsikt öven en oändlig granskog. Det ser inte ut som jag tror att det borde göra där jag där. Det är El Salvador, och bakom trädtopparna skymtar Honduras. Genom den här skogen framför mig flydde tiotusentals fattiga barn, kvinnor och män för 20-25 år sedan, över gränsen för att söka skydd i flyktinglägren.  Många sköts på vägen av soldaterna. Idag finns här ett litet museum mitt i ingenstans. Det påminner oss, så att vi aldrig någonsin ska glömma vad som hänt här i trakten. CIA pumpade in mellan en och två miljoner kronor om dagen i den salvadoranska armén, berättar guiden. Och så hade de utbildningsläger i Panamá och Honduras där soldaterna fick lära sig att avpersonifera sitt eget folk så att de skulle vara förmögna att massakrera dem.

Alla som bodde här i Perquin var ett potentiellt hot mot USA enligt CIA. Fattiga bönder och deras barn löpte risk att rekryteras till gerillan. Därför var det lika bra att skjuta av hela högen innan de blev revolutionära. 

Jag umgås en dag med Silvia, som var 13 när kriget kom till byn. ”Jag förstod inte vad som hände, men jag var mitt idet. En morgon knackade en soldat på dörren. De hade bränt ner våra grannars hus.” Silvia berättar att ju fler människor som mördades, ju fler som fick sina hus nedbrända – desto fler gick med i motståndsrörelsen, gerillan. Så lyckades CIA med det makabra konststycket att göra mening av det meningslösa.

”Där började min kamp, säger Silvia. Vi flydde över gränsen till Honduras. Jag var äldsta systern i en syskonskara på sju. Det föll på min lott att skaffa arbete som piga hos honduranska familjer.”

Efter en tid i flyktinglägret återvänder Silvia till El Salvador 1983.  Hon var 16 år och beredd att gå in i den väpnade kampen för att försvara sitt folk.

Först hjälpte hon till i köken som lagade mat åt motståndsmännen och kvinnorna. Men när de upptäckte att hon kunde läsa och skriva skickades hon ut i byarna för att alfabetisera de fattiga bönderna. 1985 blev Silvia ansvarig  för strategisk kommunikation i gerillan. Till krigets slut 1992 satt hon på en sten under ett träd med en kommunikationsradio i knät.

Fredsfördraget slog fast att alla som deltagit i kriget nu skulle ha rätt till möjligheten att etablera ett nytt liv. Man fick välja mellan studier eller ett hus och en odlingslott. Silvia, som hunnit både ta sig igenom grundskolan och bli tvåbarnsmamma under kriget, valde ett hus och en odlingslott.

Idag är hon honungsproducent tack vare ett projektstöd från Kooperation Utan Gränser. Kooperativet säljer honung på den lokala marknaden och har en liten fabrik där de förädlar den till olika naturmediciner.

Och jag, haha, ja jag vill tacka Mikael Wiehe som uppmärksammade vad som hände i Centralamerika på 80-talet. Jag var liten då, men jag minns att jag lyssnade på hans texter och funderade på vad de berättade.

Ett riktigt nostalgiskt gåshudsminne kan jag erbjuda här.

 

Silvia på 80-talet och jag och Silvia i april 2009.

 

 

 

 

 

 

 

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om El Salvador, fattigdom, krig, Centralamerika, Honduras, gerilla, CIA, USA, flyktingar, mänskliga rättigheter, 80-talet

Svindlande verkligheter

Jag är i El Salvador och håller workshop. Ni vet, det lilla lilla landet i Centralamerika som för tankarna till inbördeskrig. Här mördades 30 000 indianer på 30-talet, och 80-talets inbördeskrig levererade en nota på 75 000 mördade människor – på grund av sina polistiska åsikter. Nu är jag här och pratar med bondeorganisationer, kvinnoorganisationer och bostadskooperativen om hur de kan bli bättre på att synas och höras, bättre på att kräva sina rättigheter i ett orättvist samhälle. Och bättre på att uppdatera hemsidan, haha..

Men det är en svindlande känsla faktiskt. Jag åkte till Latinamerika för snart två år sedan med enormt mycket ödmjukhet. Jag visste att de flesta här har erfarenheter som för mig förblir ord i böcker. Jag frågade mig själv gång på gång; vad har jag att lära dem? Vem tror jag att jag är som ska åka dit och lära dem något om att kräva sina rättigheter? Vilket skämt! Som om det inte varit det enda de gjort i årtionden! Och vad har de fått för det? Jo, mördade eller utvandrade släktingar och vänner!

Men sen när jag gör det så märker jag ju förstås att jag har något att bidra med – precis som de flesta har. Och det är en underbar känsla när man läser utvärderingarna efter kursen. Folk är så snälla. De sitter och ser rejält uttråkade ut strax före lunch. Men sen finns det inte någon som inte skriver i utvärderingen att den vill ha mer av det här fantastiskt spännande ämnet..

Och särskilt nu är det ju spännande. Högern har petats ner från tronen av en folkkär journalist som sadlar om till president. Herr Funes tillträder tronen med kolossala förväntningar. Alla jag pratar med uttrycker glädje och hopp inför maktskiftet. Mariana på en kvinnoorganisation som vi stödjer hoppas på statliga krediter till kvinnogrupperna på landsbygden som producerar och säljer allt från godis och hantverk till ost och shampo.

Taxichauffören som kör mig till hotellet efter kursen fattar att det inte kommer att gå över en natt. ”Men det måste bli förändring”, säger han. Han berättar att det gått åt pipsvängen med El Salvador sedan de släppte sin egen valuta och införde den amerikanska dollarn för några år sedan. ”Vi har samma prisläge här som i USA”, berättar han. ”Men vi har knappast deras löner!”

Jag vet faktiskt inte hur människor gör. Jag förstår det inte. Och nu med Krisen som alla pratar om med oro i blick och röst. Nu har allt blivit ännu värre.

I El Salvador kostar en Big Mac oco 5 dollar. Ett kilo ris nästan 2 dollar. En flaska matolja, 2,5 dollar. Som i Sverige!!
Men här tjänar en vanlig arbetare typ 200 dollar (ca 1800 sek)  i månaden för ett heltidsjobb som oftast innebär avsevärt många fler timmar än 40 i veckan. Före den korrupta skatten.

Jag fattar det verkligen inte.

Mariana på kursen jag höll idag. Vi hade kul iallafall!

Läs även andra bloggares åsikter om El Salvador, Latinamerika, Mauricio Funes, fattigdom, ekonomisk kris, bistånd, mänskliga rättigheter

Intressant!

Internationella dagen för hembiträden

Jag växte upp i en miljö där man plockar undan efter sig när man ätit och där man städar sitt eget rum. Dessutom dammsög jag övervåningen och hämtade mina småsystrar på dagis en gång i veckan.

Visst var jag skeptisk och oorkade inte, viiille inte hjälpa till. Men idag: tack mamma.

Jag bor numera i en kultur där Mamma alltid är slav. Om familjen har det tillräckligt bra ställt så har man en Piga som slav. Utan undantag! Få barn i medelklassens och överklassens familjer bär sina tallrikar till diskbänken. Jag är ingen moraltant. Men utan tvekan bidrar det där till en inställning som genomsyrar hela samhället. Det är okej att slänga skräp på gatan, ja till och med på golvet i en affär, på bio, på en restaurang, vart som helst. För någon annan kommer alltid att plocka upp efter dig.

Mitt första möte med den rasistiska och koloniala pig-seden i Latinamerika fick jag första gången jag åkte till Mexiko. Jag bodde en vecka hemma hos en helt vanlig spanskättlad medelklassfamilj. Deras piga var en 14 årig flicka från landet som kom från en folkgrupp som heter mixe. Hon kunde knappt läsa och skriva och hon arbetade 7 dagar i veckan i familjens hem, som hon i princip aldrig lämnade. Lönen var en säng bakom tvättmaskinen och maten som blev över när familjen ätit.

- Haha titta på henne, hon går som en anka! Skrattade den plastikopererade mamman när Angela hade serverat mig mat vid bordet och gick bort mot köksdörren.

Efter det åt jag bara i köket med Angela, och trots min vita hud var jag inte längre så populär i familjen. Som sagt, jag stannade inte heller kvar där.

Det här är inget undantag i Latinamerika. Förklaringen ligger så klart i kolonialismens nedärvda rasism, i kombination med ett extremt utpräglat klassamhälle, baserat på etnicitet.

Själva idén att betala fattiga människor för att de ska plocka upp din skit kommer troligen inte att avvecklas inom de närmsta trettio åren. Men som tur är har pigorna börjat organisera sig och kräva sina rättigheter. Förutom en anständig lön och rimliga arbetsförhållanden så bidrar organiseringen också till att stärka deras självförtroende. Att säga Nej och inte ta skit helt enkelt.

Och nu har de till och med fått en egen dag! Läs mer om den här.

Mer fakta om barn som hembiträden hittar du här.

Läs även andra bloggares åsikter om piga, hembiträde, Latinamerika, rasism, kolonialism, Mexiko