Sophämtarmorgon

Min plan är att cykla till jobbet tre dagar i veckan. Men nu kan jag skylla på att jag varit förkyld i en evighet så då har jag dispens och fick köra hela förra veckan. Inte för att det går fortare, köerna är inte roliga.

I vilket fall  får jag inte köra på måndagar.  Beroende på sista siffran på nummerplåten så har stan infört körförbud för alla en dag i veckan. San José är inte byggt för alla hundratusentals inflyttade rika gringos och nyrika costaricaner med två bilar per familj. Stan krashar snart.

Jag orkar inte cykla så jag promenerar genom mitt nya bostadsområde, har ju precis flyttat. Det är sophämtarmorgon och alla har ställt ut sina sopor på gatorna. Luktar unket och hundarna kalasar med nosarna i sopsäckarna i vart och annat gathörn. Värmen har äntligen kommit tillbaka till stan och jag får dra av mig halsduk och tjocktröja. (Jag är fortfarande i chocktillstånd efter en vecka i den svenska kylan.)

Byggarbetarna tror som vanligt att jag är en katt och låter ssssss efter mig. Det är något med män i grupp. Ärligt talat, jag föraktar det. Men jag orkar inte bli arg längre. Skulle inte kunna bo här då.

Jag har värre saker att tänka på denna morgon. Jag valde min nya lägenhet för att den har en fantastisk utsikt och ligger på en lugn och tyst gata. Precis vad jag behöver. Men tror ni inte, att efter att ha bott där i mindre än två veckor inser jag att de precis just nu börjar bygget av en gata och en massa hus på gräsplanen utanför mitt sovrumsfönster. Jag vill gråta. Nu har jag byggmaskiner som drar igång 0630 varje morgon tio meter från min kudde. Damm överallt och oljud. Varför just jag?! Varför just nu?!

På eftermiddagen åker jag till ett möte i La Carpio, San Josés ”slumområde”. Jag vet att jag inte borde klaga. Att jag lever som en prinssessa. I La Carpio ligger stans soptipp och jag får kväljningar när vi går förbi husen närmast tippen.  Stans alla sopor fraktas hit, bullret från de ständigt passerande sopbilarna på de trånga gatorna och stanken… vad är det jämfört med mitt område en kvart därifrån. Allt är så relativt jag vet, jag vet.

Utan statens inblandning

Det är skillnad på välgörenhet och bra bistånd (=utvecklingssamarbete). Organisationer från rika länder som Sverige ska pyssla med att samarbeta på jämlik nivå med motsvarande organisationer i ”fattiga” länder (=syd). Vi ska bidra till långsiktig utveckling och inte skänka bort mat och prylar som i längden bara bidrar till att upprätthålla den ojämlika maktrelationen mellan rika och fattiga länder.

Men välgörenhet kan ju behövas också, till exempel vid katastrofer. Här där jag bor är människor fantastiskt duktiga på att snabbt som attan samla ihop mat och kläder och vara solidariska med de drabbade när det hänt något. Nästan varje år svämmar delar av det här landet över. Nu i januari hade vi en jordbävning också. Tusentals människor förlorar sina hem, saker, arbeten och i värsta fall anhöriga, varje gång det här händer. Och vips så slås det upp en massa hjälpstationer runt om i stan, där bilköerna ringlar sig långa under veckor. Folk lämnar in allt som tevenyheterna skriker ut att det behövs: blöjor, konservburkar, ris, toapapper, filtar, mjölkpulver osv osv. Det är fantastiskt.

Kanske är det för att när det händer saker här så är människor som inte drabbas ändå så himla nära. Så nära att det lika gärna kunde ha varit dem. Jag. Du. Då är vi snabba på att hjälpa till. Snabbare än staten.

Läste i tidningen idag att just som man lyckas bygga klart 200 friggebodar som skulle tjäna som tillfälligt boende för en del av dem som miste allt i jordbävningen för fem veckor sen, så var det plötsligt bara 48 som behövdes. De andra hade ju knappast möjlighet att vänta i fem veckor på den tillfälliga lösningen – när de faktiskt mist precis allting. Så de andra 152 familjerna hade fixat sina tillfälliga lösningar själva. Boende hos släktingar och vänner osv. Hellre än i en tom plankbod. De där bodarna skänktes till människor som bor i slummen istället.

Hjälp från nära och kära eller bara från tänkande okända medmänniskor är oftast så mycket bättre och snabbare än hjälp från en superbyråkratisk och halvkorrupt stat, där maktlösa tjänstemän måste fylla i dokument och vänta på beslut uppifrån innan de kan lyfta handen en millimeter. Det är därför det är så viktigt att organisationer från de svenska folkrörelserna, som tex Kooperation Utan Gränser, stödjer folkens egna organisationer i syd. När vi slipper ta omvägen genom statens byråkratiska korridorer, och samarbetar direkt med kooperativ och sociala rörelser, så kan vi komma så långt så långt.

Jag gör uppbrott och hyllar politiker

Jag sitter tio tusen meter ovanför Grönlands kust på ett fluffigt täcke av vitt. Sverige var också vitt. Och kallt och mörkt och tyst och rent. Sverige var vintertrött och glåmig i ögonen och blek i huden. Lättirriterade svarta michelingubbar som armbågade sig fram i tunnelbanan med konsumkassar och snoriga ungar. Sverige var gravidmagar med foglossning, giftasringar, bostadrätter och förhoppning. Sverige var öl och glädje, öl och besvikelse. Sverige var boken Bitterfittan som jag läste under en palm för en månad sen. Inkarnerad. Sverige var god mat, god sömn, en påminnelse om vänskapens vikt och minnet av trygghet.

¤

Sist jag iddes blogga var en stund innan jul. Sedan dess har jag blivit singel (igen, igen, igen. Tror inte att jag nånsin kommer att bli stor). Jag har hunnit flytta, bila till kusten med en barndomsvän, bli ett år äldre och bli firad i en hel helg av mina vänner i Costa Rica. Och så har jag tagit hand om en stor grupp socialdemokratiska riksdagsledamöter från Sverige. Vi åkte till Bolivia och Paraguay och träffade aymarakvinnor, skolbarn, radikala bönder och hoppfulla politiker. Och Lugo, Paraguays president. Han har varit biskop men nu är han vänsterns helgon och en lugnare och mer eftertänksam politiker har jag aldrig sett.

¤

En stor cyberkram till de svenska ledamöterna! Aldrig hade jag trott att jag någonsin skulle hylla några politiker. För mycket samhällsilska bor inom mig. Men ni bekräftade insikten över hur oändligt mycket det faktiskt betyder för detta frusna land att dess politiker inte bara är en hög genomkorrupta maktfanatiska män i pensionsåldern. Ni påminde mig om att ni är människor som egentligen jobbar på försäkringskassan eller i skolan och jo.. de flesta gör väl bara så gott de kan. Ni visade ett ärligt intresse för Latinamerika. Nu hoppas jag att ni tar det intresset med er upp i de svenska talarstolarna!

¤

Så åkte jag på en jobbvecka till Sverige. Förlängde mitt jobbkontrakt och påminde omgivningen om min existens. Nu ska jag hem till min eviga sommar och bota min svenska vinterförkylning, inreda min nya lägenhet, göra årsplanering och budget och drömmar för 2009. Mitt fjärde halvår i Centralamerika har börjat.

 

Dans i Tiraque

Vad ställer man inte upp på? Jag i mitten och riksdagsledamöterna i ring i en liten landsbygskommun i Bolivia som heter Tiraque. De svenska besökarna blev utnämnda till hedersmedborgare..

Födelsedag

 

Sång å tårta å ännu ett år

Läs även andra bloggares åsikter om Bolivia, Paraguay, Costa Rica, riksdagsledamöter, politiker, Sverige, Fernando Lugo, Latinamerika