You are currently browsing the monthly archive for november, 2008.
Nu har jag bott här i snart ett och ett halvt år. Under den tiden har följande saker omkring mig gått sönder: kylskåpet (två gånger), spisen (två gånger), ugnen, tvättmaskinen, torktumlaren, hemtelefonen, mobiltelefonen, cykeln (sex gånger), datorn (sex gånger) och bilen (fyra gånger). (Bilen har ju inte direkt gått sönder, men har haft behov av reparation så många gånger). Vi har också låtit byta ut låsen i ytterdörren efter att min sambo lämnat nycklarna i bilen när det blev inbrott i den..
Så om någon frågar vad vi har för fritidsintressen så är nummer ett definitivt att leta hantverkare och reparatörer, sitta hemma och vänta på att de kanske kommer när de sagt att de skulle komma, titta på olika sorters mer eller mindre hemmasnickrad ingenjörskonst, hitta på nya sätt att laga mat, förvara saker, tvätta, ta sig fram..
Och om man räknar in vakten på vår gata (som är min sambos kompis) som fick komma in och döda en stor spindel som vi hade på besök på vardagsrumsgolvet, – så har vi minst haft femton arbetande män i vårt hem det här året.
Apropå spindeln så kan det ju vara på sin plats att berätta lite om våra husdjur också. Tack och lov var han en av ganska få som kommit på besök, eftersom vi har en liten armé av gecko-ödlor och en jättepadda som håller undan ohyran. En av geckosarna bodde under en längre tid i vårt vardagsrum, bakom en tavla. Det var suveränt. Inte ett enda litet kryp såg man till under de månaderna. Nu har hon flyttat ut och jag vet inte riktigt hur jag ska locka in henne igen. I vilket fall har både hon och jättepaddan förökat sig (jag förstår verkligen inte hur den sistnämnda lyckats – möjligen handlar det om jungfrufödsel, eftersom vår lilla ”trädgård” på några kvadratmeter är helt omgärdad av en hög mur). Så nu har vi minigeckosar och minigrodor som hoppar runt på husväggar och i trädgården.
Vi köpte en nektar som kolibris tycker om och som nu hänger i en särskild kolibri-nektar-flaska hos oss. En fantastiskt vacker mörkgrön liten kolibri har hittat den och härmodagen hade hon med sig en kompis. Det är verkligen som på kalle anka på julafton. De hänger där i luften och vingarna rör sig så snabbt så att de ser stilla ut. Och nektaren sörplar de glatt i sig.
Förut hade vi en katt som bodde utanför vår dörr också. Lite för läskig och äcklig för att släppas in, men sambon såg till att det alltid fanns kattmat och en filt att vila på. Dessutom har hon hundmat beredd i skåpen; ibland kunde det hända att vi fick sällskap hem av nån tufsig och ruggig fyrbent varelse med vackra ögon. Då måste det finnas något att bjuda på.
Sist men inte minst: Härom kvällen när vi satt och kollade på en tråkig film så ser jag plötsligt genom det stora vardagsrumsfönstret en JÄTTE-råtta. Den var nästan stor som en katt och halvnaken och hade en näbbig nos. Den var verkligen ruskig. Vi stängde av och betraktade besökaren under de 20 minuter han tog på sig för att nosa in varenda centimeter av vår lilla gräsmatta. Sen klättrade han vigt upp för grenarna mot muren och drog vidare. Om en sån kille skulle ta sig in i mitt hem skulle jag nog hoppa från taket (om man nu kunde ta sig ut. Fast eftersom det är galler på alla fönster skulle jag väl få svälja hela burken med sömntabletter istället).
Som pricken över iet så avslutades kvällen med ett ordentligt jordskalv (på gränsen till jordbävning läste jag nästa dag i tidningen) som fick hela huset att skaka precis när jag skulle somna och drömma om råttor. Efter det var det stört omöjligt att somna.
Om jag trivs här? Jag stortrivs!
Det har varit Halloween och jag passade på att göra en antropologisk fältstudie inte många kilometer från mitt hem. Iförd Pippi Långstrump flätor och fotbollsstrumpor headade jag och min piratvän Ingrid över till ett gated community med blänkande bilar på uppfarterna. De flesta kände igen Pippi, även om en betydande andel trodde att hon var från Schweiz. Piraten var långt ifrån ensam i sin utstyrsel. Vi klev ut i maskeradvärdarnas yacuzzi-trädgård och vårt första samtal var med en medeltidsdrottning från New York. Hon var mycket upprörd eftersom hon inte kan få tag på FINESSE hårmousse här i Costa Rica. ”Hur länge har du bott här?” frågade Pippi med ett extremt påklistrat leende. Tio år var svaret.
Stackars sate som saknat Finesse i 10 år tänkte Pippi. Dags att åka hem kanske? Samtalet gled över på medeltidsdrottningens 12-åriga kattdotter. Katten hade verkligen kattögon, kontaktlinser direktlevererade från nevvan. För aldrig, aldrig i livet att drottningen skulle våga köpa kontaktlinser till katten här i COSTA RICA. Huvaligen, då poppar väl ögonen ur huvudet på henne.
Så där lagom några dagar innan The Election Day, så var det där med att rösta tveklöst kvällens hetaste samtalsämne. En joker tyckte att idioter inte borde få rösta. Osmarta personer. Sen ångrade han sig och så att alltså det var ju inte intelligensen han syftade på. Men om man inte har tillräckligt med utbildning för att förstå vad politik handlar om, så borde man beläggas med röstförbud. Det är nämligen så idioter som Chavez kommer till makten, skrattade han (och syftade på Venezuela). ”Men det var ju precis så Bush kom till makten också”, invände en sjöjungfru och räddade min kväll.
Resultat av min fältstudie: Det här var mitt första besök i en helamerikansk miljö i Centralamerika. Jag kan härmed tyvärr bara verifiera mina tidigare hypoteser och jag måste tyvärr tillägga att min etnocentriska syn på American Expats kvarstår.
Fotnot 1: I detta lilla centralamerikanska land där jag bor, bor också upp till en halv miljon nordamerikaner. En majoritet av dessa har liten eller ingen kontakt med costaricaner och det costaricanska samhället.
Fotnot 2: För att inte göra eventuella läsare alltför upprörda vill jag tillägga att en av mina bästa vänner här är nordamerikan, och förutom mig så är alla hans vänner costaricaner.
Fotnot 3: Festens värd är en mycket trevlig och smart amerikan som jag känner genom mitt arbete.
