Danli är en liten dammig håla i Honduras nära gränsen till Nicaragua. Jag tar in på stans enda loppfria (?) hotell, med förhoppning om att de bytt ägare sen 80-talet. Jag har nämligen fått höra att Contras (den nicaraguanska CIA-stödda högermilisen) använde det här hotellet för att hysa sina mannar på en strategisk plats – utanför, men nära. Här planerades säkerligen många mord och kidnappningar av sandinister. Om väggar kunde tala.. Det är kanske bara för att jag fått höra det här, men jag tycker nog att det råder en otrevlig stämning på det här hotellet. Inte ett leende nånstans.

Jag träffar Sara som är med i ett av de bostadskooperativ vi stödjer. Hem och Hyra i Sverige gör en artikelserie om henne och kooperativet, och jag är här för att följa upp hur det går för dem. Sara är 7 år äldre än jag och mormor till Federico som ligger och sparkar med sina knubbiga ben i en vagn som dras av gammelmormor.

Jag och min kollega kommer glidande i organisationens guldskinande prado landcruiser, Vi kör upp bland människor på väg till vårt möte. De går där i dammet och gömmer sig för solen under färgglada paraplyer. Jag avskyr pradon just nu. Varför har vi inte en pickup som alla andra här? Varför måste jag känna mig som drottningen på besök när jag bara är en vanlig människa som ska prata med andra vanliga människor. Jag beordrar min kollega att bromsa in och åtminstone plocka med sig gammelmormor och lilla Graciela i baksätet.

Efter mötet åker min kollega hem till huvudstaden i den guldskinande bilen och jag traskar genom dammet till Danlis största supermercado. Varken bananer eller osötat bröd kan den erbjuda mig. Det är stängningsdags och män med stora vapen och stora kängor vaktar kassor och utgångar.

Inte fanns det Internet på hotellet i Danli, men nu är jag i Nicaragua. Gick upp vid 6 i morse och tog bussen över gränsen. Har varit här förut, mindes det som att det var ju inte så långt från macken där bussen stannande till nästa hotell. Men jag misstog mig. Nu har jag gått i 45 minuter i 35 graders värme med långbyxor, gympsaskor och stora ryggsäcken.. Jag är uppenbarligen inte 20 längre fick jag erkänna. Nu ska jag åka upp i bergen och träffa Alfredo. En kaffebonde som ska lämna Nicaragua för första gången i oktober i år, för att åka till Sverige och berätta för konsumenterna om varför rättvisemärkt är bra.

Jag hörde genom en sprakande radio nånstans att Sverige hade åkt ur EM nu. Det var ju skit också. Jag som blivit så patriotisk nu när jag har hemlandet på tryggt avstånd. Men jag kom på, plötsligt, att det är ju midsommar i Sverige! Ni sitter väl på en kobbe nånstans och dricker nubbe hela högen. Så jag får se hur det blir med bloggandet..