Följ med på min resa. Den 14-22 juni bloggar jag varje dag.

Nu har jag haft en sån där dag igen. När jag hinner göra resan från att känna mig värdelös, inkompetent och på det klara med att jag borde åka hem och överlämna det här jobbet till nån som vet vad hon pysslar med – till att några timmar senare sitta och le för mig själv och tycka att jag bidragit med massa vettiga tankar, att folk lyssnat på mig och tagit mig på allvar.

Att man låter sig påverkas så av sin omgivning! På förmiddagen idag besökte jag en feministorganisation som vi stödjer. Där finns advokater som försvarar misshandlade kvinnor, sjuksköterskor som håller utbildningar i sexuella rättigheter, statsvetare och journalister som lobbar på staten för att jämställdhetsperspektivet ska tas upp i fler lagar och så vidare. Jag skulle prata med dem om deras kommunikationsarbete. Men jag fick lägga den lilla energi jag lyckades samla ihop, på att bara förstå vad de pratade om. Jag vet inte om jag upplevdes så, men jag kände mig mindre för varje timme som gick.

Sen på eftermiddagen besökte jag en annan organisation som också arbetar för jämställdhet, men inom den kooperativa rörelsen här i Honduras. De är ganska nybildade, men har kommit förvånansvärt långt i sitt ”kommunikationstänk”. Alltså till exempel om hur de borde arbeta för att bli mer kända, för att synas och höras mer, för att tas på allvar och för att deras röst ska räknas i debatten. Plötsligt befann jag mig i en konstruktiv diskussion där jag slogs av den ena idén efter den andra, och där jag märkte att jag själv tyckte att min närvaro fyllde en funktion.

Jag vet inte vad som gjorde skillnaden. Kanske var det bara för att det var måndag. Eller nått..

Imorrn ska jag gå upp 0530 och åka ut på landet med Via Campesina i alla fall. Så jag måste sova nu!