You are currently browsing the monthly archive for juni 2008.
Danli är en liten dammig håla i Honduras nära gränsen till Nicaragua. Jag tar in på stans enda loppfria (?) hotell, med förhoppning om att de bytt ägare sen 80-talet. Jag har nämligen fått höra att Contras (den nicaraguanska CIA-stödda högermilisen) använde det här hotellet för att hysa sina mannar på en strategisk plats – utanför, men nära. Här planerades säkerligen många mord och kidnappningar av sandinister. Om väggar kunde tala.. Det är kanske bara för att jag fått höra det här, men jag tycker nog att det råder en otrevlig stämning på det här hotellet. Inte ett leende nånstans.
Jag träffar Sara som är med i ett av de bostadskooperativ vi stödjer. Hem och Hyra i Sverige gör en artikelserie om henne och kooperativet, och jag är här för att följa upp hur det går för dem. Sara är 7 år äldre än jag och mormor till Federico som ligger och sparkar med sina knubbiga ben i en vagn som dras av gammelmormor.
Jag och min kollega kommer glidande i organisationens guldskinande prado landcruiser, Vi kör upp bland människor på väg till vårt möte. De går där i dammet och gömmer sig för solen under färgglada paraplyer. Jag avskyr pradon just nu. Varför har vi inte en pickup som alla andra här? Varför måste jag känna mig som drottningen på besök när jag bara är en vanlig människa som ska prata med andra vanliga människor. Jag beordrar min kollega att bromsa in och åtminstone plocka med sig gammelmormor och lilla Graciela i baksätet.
Efter mötet åker min kollega hem till huvudstaden i den guldskinande bilen och jag traskar genom dammet till Danlis största supermercado. Varken bananer eller osötat bröd kan den erbjuda mig. Det är stängningsdags och män med stora vapen och stora kängor vaktar kassor och utgångar.
Inte fanns det Internet på hotellet i Danli, men nu är jag i Nicaragua. Gick upp vid 6 i morse och tog bussen över gränsen. Har varit här förut, mindes det som att det var ju inte så långt från macken där bussen stannande till nästa hotell. Men jag misstog mig. Nu har jag gått i 45 minuter i 35 graders värme med långbyxor, gympsaskor och stora ryggsäcken.. Jag är uppenbarligen inte 20 längre fick jag erkänna. Nu ska jag åka upp i bergen och träffa Alfredo. En kaffebonde som ska lämna Nicaragua för första gången i oktober i år, för att åka till Sverige och berätta för konsumenterna om varför rättvisemärkt är bra.
Jag hörde genom en sprakande radio nånstans att Sverige hade åkt ur EM nu. Det var ju skit också. Jag som blivit så patriotisk nu när jag har hemlandet på tryggt avstånd. Men jag kom på, plötsligt, att det är ju midsommar i Sverige! Ni sitter väl på en kobbe nånstans och dricker nubbe hela högen. Så jag får se hur det blir med bloggandet..
Följ med på min resa. Den 14-22 juni bloggar jag varje dag.
Jag blev hämtad klockan 6 imorse, och kom hem nu klockan 22. 16 timmars arbetsdag och inte klagar jag, inte klagar nån här.. Fast min anledning till att inte klaga är helt enkelt för att jag tycker om dagar som denna. Inte för att jag har tråkigt annars. Men idag har jag fått lära mig skillnaden på ett sädeskorn och utsäde (!), jag har åkt lastbilsflak och ätit bönor och lyssnat på berättelser om jordockupationer och kafferostning.
Det här kommer bli en jättetråkig och förvirrande bloggtext om jag fortsätter. Jag är för trött. Så jag slutar, och slänger upp lite bilder istället.
Kurs med Via Campesina; Siguatepeque, Honduras, 17 maj 2008:
Kurs för bondekvinnor. Varför ska man undvika genmanipulerat utsäde och lära sig återvända sitt eget istället?
Grupparbete.
På väg till en by
..högt upp i bergen
Besök hos Isidoria som har en utsädesbank hemma..
Gonatt.
Följ med på min resa. Den 14-22 juni bloggar jag varje dag.
Nu har jag haft en sån där dag igen. När jag hinner göra resan från att känna mig värdelös, inkompetent och på det klara med att jag borde åka hem och överlämna det här jobbet till nån som vet vad hon pysslar med – till att några timmar senare sitta och le för mig själv och tycka att jag bidragit med massa vettiga tankar, att folk lyssnat på mig och tagit mig på allvar.
Att man låter sig påverkas så av sin omgivning! På förmiddagen idag besökte jag en feministorganisation som vi stödjer. Där finns advokater som försvarar misshandlade kvinnor, sjuksköterskor som håller utbildningar i sexuella rättigheter, statsvetare och journalister som lobbar på staten för att jämställdhetsperspektivet ska tas upp i fler lagar och så vidare. Jag skulle prata med dem om deras kommunikationsarbete. Men jag fick lägga den lilla energi jag lyckades samla ihop, på att bara förstå vad de pratade om. Jag vet inte om jag upplevdes så, men jag kände mig mindre för varje timme som gick.
Sen på eftermiddagen besökte jag en annan organisation som också arbetar för jämställdhet, men inom den kooperativa rörelsen här i Honduras. De är ganska nybildade, men har kommit förvånansvärt långt i sitt ”kommunikationstänk”. Alltså till exempel om hur de borde arbeta för att bli mer kända, för att synas och höras mer, för att tas på allvar och för att deras röst ska räknas i debatten. Plötsligt befann jag mig i en konstruktiv diskussion där jag slogs av den ena idén efter den andra, och där jag märkte att jag själv tyckte att min närvaro fyllde en funktion.
Jag vet inte vad som gjorde skillnaden. Kanske var det bara för att det var måndag. Eller nått.. 
Imorrn ska jag gå upp 0530 och åka ut på landet med Via Campesina i alla fall. Så jag måste sova nu!
Följ med på min resa. Den 14-22 juni bloggar jag varje dag.
Gratisbiljetten till VIP-loungen på flygplatsen är kvittot på mina ekologiska fotavtryck på jorden just nu. Jag är frecuent flyer. Och jag lever i kontrasternas värld. Jag sitter där i en skinnsoffa i VIP:en och dricker gratiskaffe och äter gratispapaya och gratissurfar trådlöst på min laptop.
Jag är på väg till Tegucigalpa, Honduras huvudstad. Men för några veckor sen var det en hemsk flygolycka på Tegucigalpas flygplats. Piloten och fyra till dog. Nu har flygplatsen stängt. Så jag flyger till Managua i Nicaragua istället.
Jag står utanför den lilla busstationen i Managua. Det är riktigt varmt idag, kanske 40. Stor ryggsäck på ryggen och liten ryggsäck på magen. Köper en kopp nudlar av en liten flicka i ett litet stånd. Hon har tjuvkopplat elen till micron och häller i vatten från en smutsig hink i nudelkoppen innan jag hinner protestera. Hade hellre köpt en flaska vatten som hon kan göra mina nudlar på. Vill inte riskera magsjuka när jag ska jobba. Jaja. Står i hettan och äter heta nudlar och väntar på bussen.
Sitter på bussen som far fram genom Nicaraguas gränstrakter på väg mot Honduras. Regnperioden har börjat så det är grönare än när jag var här för några månader sen. Bergen drunknar i molnen som andas tungt över trädtopparna. Människor sitter och tittar på oss som åker förbi. Sitter där i sina hängmattor och plaststolar utanför sina minihus av lera och jord eller i bästa fall plåt eller tegel. Just det ja. Det var så här verkligheten ser ut. En olyckligt kär man sjunger ut sin sorg i bussens högtalare.
På gränsstationen mitt ute i ingenstans letar jag upp en karl med en jättelik sedelbunt i handen. Jag köper 720 lempiras av honom och sen lyckas jag smita undan killen med pistol och jättekängor som går igenom väskorna i bussens bagageutrymme.
I Tegucigalpa möter Alfredo mig och han berättar att stan är i kaos för alla är arga för att flygplatsen har stängt. Ingenting händer utom att hotellen står tomma. Vi är tre på mitt hotell konstaterar jag när jag äntligen står i duschen.
Följ med på min resa. Den 14-22 juni bloggar jag varje dag.
Vaknar med rökröst. Var på ”Chicha” igår (jag hamnar ofta där på fredagar nuförtiden). Och rökförbudet på krogen har inte riktigt nått dessa kvarter. Chicha är som Carmen i Stockholm för de som kan den jämförelsen. Så jag stod i ett rökhav med en öl i handen och skrek i Olgas eller Luighis eller Denis öra.
Jag släpar mig upp och tänker att å vad skönt att gå upp tidigt veckans enda lediga morgon. Men vad gör man inte för det svenska fotbollslandslaget. Jag, Frida och Ingrid åker till Holigans Sportsbar i den snobbigaste gallerian i den del av stan där det mest bor feta amerikaner med feta bilar. Vi äter quesadillas och klyftpotatis och ser ”los vikingos” som kommentatorn bestämt sig för att kalla de blågula, ja, vi ser dem förlora mot Spanien och costaricanerna är inte heller glada. Kanske det historiska agget. (Tidsskillnaden till Sverige är 8 timmar om nån inte förstod varför vi åt frukost när vi kollade på matchen.)
Tar en mycket snabb runda i några affärer. Tänkte hitta någon trasa att ha på mig på bröllopet jag ska på i sommar. Ger upp efter tio minuter. Jag avskyr att köpa kläder.
Vi åker hem och jag däckar en stund innan jag måste springa iväg igen. Träffar Cynthia från Brasilien utanför jazzcaféet. Vi traskar bort till universitetsbiblioteket och så får jag lektion 3 och 4 i portugisiska som jag nu fått för mig att jag ska lära mig. Cynthia är från Brasilia (huvudstaden) och pluggar sociologi här i San José. Hon trivs inte. Hon tycker att ”ticosarna” är svåra att bli kompis med. Hon känner sig ensam och längtar efter sin mamma och sina syskon. Jag undrar hur hon skulle känt sig i Stockholm..!
Lördag kväll. Vi tittar på elfte timmen om klimatförändringarna med han diCaprio eller vad han heter. Sen startar den vanliga proceduren: packa. Hm, måndag stan, tisdag landet, onsdag resdag.. Jeans blir för varmt.. Sandalerna börjar lukta illa, skit måste köpa nya..
Jag bestämmer mig för att den här veckan ska jag dagboksblogga varje dag, så välkommen tillbaka.
