Alla dessa ensamstående mammor. Det är inte för att jag har en särskild förkärlek för just ensamma mammor som de dyker upp i majoriteten av mina artiklar. Det är helt enkelt de som gör ungefär lika mycket arbete som alla vi andra tillsammans. På alla nivåer. Kvinnor i chefsposition med utlandstjänst; nästan alla jag träffar är ensamma mammor. (Kooperation Utan Gränser icke undantaget!) Kvinnor med nyckelroller i bostadskooperativen, i de lokala utvecklingsorganisationerna, i grannskapsföreningarna. Ensamma mammor.
Om man är en istället för två med barn – så borde det logiskt betyda mindre tid för annat. Istället är det just de kvinnorna som har tid att sitta i styrelser, jobba volontärt, organisera, aktivera, peppa, engagera och styra upp tusen andra saker. Och ha sina ungar och sitt hem.
Kattia är ännu en i raden av alla kvinnor jag träffar som man tappar hakan när man hör henne berätta om sin vardag. Hur gööör hon? Kattia bor i La Carpio, ett bostadsområde tre kilometer från där jag bor. I La Carpio bor 30 000 människor på en yta där det borde bo 7 000. Hälften av invånarna är nicaraguaner. Fram tills för några år sedan hade kommunen (San José) inte gjort ett dyft för La Carpio. Utom att köra hundratals sopbilar genom centrumgatan varje dag, eftersom La Carpio råkar vara hela San Josés soptipp.
Men så blev folket trött på att de ynka ören för varje ton sopor som bostadsområdet tog omhand, ändå gick i fickorna på fel personer. En dag blockerade man infarten till soptippen. Polisen svarade med massarresteringar. Då bildade Kattia och andra en förening för att försvara La Carpio och ge en annan bild än massmedias av det som hände. Det här är fyra år sedan.
På ingen tid alls har det bildads 21 organisationer i La Carpio, som engagerar tusentals människor. Kriminaliteten har sjunkit och stadsdelens rykte förändras sakta till det bättre. Kattia sitter i styrelsen i åtta av organisationerna. Hon har två barn och arbetar som lärare i La Carpios enda skola. (Som har 2400 elever, med cirka 50 barn i varje klass, som turas om att använda klassrummen i tre pass om dagen; morgon, middag, kväll..)
- Hade jag haft kvar min man hade jag förstås fått ägna mig åt att serva honom istället, säger hon och skrattar.
De 21 organisationerna har en paraplyorganisation som får stöd av Kooperation Utan Gränser. Genom utbildningar och rådgivning ska de bli ännu bättre på att göra det som de redan är bra på!
Kattia
La Carpio, San José, Costa Rica
San Juan, Pavas, San José
Kooperation Utan Gränser på besök i San Juan
På vägen hem till mig. Fast ändå så långt borta.
Läs även andra bloggares åsikter om ensamma mammor, slum, kåkstäder, Costa Rica, San José, bistånd,
2 comments
Comments feed for this article
juni 15, 2008 vid 4:12 e m
aniasblogg
Hej!
Ja, exploateringen av strandtomterna här är fruktansvärd. Och det är sorgligt att det mest är rika amerikaner som köper upp marken. Fattiga bönder har mer eller mindre lurats; de övertalades att sälja sin mark till ett pris som för dem verkade jättebra. Men tio år senare har markvärdet tiodubblats och uppköparna gör miljonvinster. Bonden flyttade till stan i hopp om ett bättre liv. Men hur det gick kan man ju fråga sig. nej tyvärr känner jag inte till COPAZA. Vill du veta mer om oss, börja här: http://www.utangranser.se
ha det bra! hälsningar Ania
maj 26, 2008 vid 10:51 f m
R.Riig
Hej!
Jag är för den delen ensamstående mamma i Sverige, men jag var just i Costa rica förra året och flyttade på havssköldpaddor tillsammans med min dotter. Jag tycker det är ett fantastiskt land med många möjigheter, och biolog som jag är funderar jag på möjligheten att göra något vettigt med all mark som sälljs för ingenting för att bygga upp lyxhotell. Vad jag menar med att göra något vettigt är att bevara marken, och samtidigt ge tillbaka något till costaricanerna som kommer att ha större värde i framtiden än soporna och skövlingen turisterna lämnar efter sig. Undrar om du hört talas om COPAZA och deras arbete och vill gärna veta mer om organisationen du arbetar för…
MVH
R.Riig