Ana hade bjudit mig på sin hejdå-fest – hon bor numera i Tyskland – och jag ställde så klart in helgens planer och begav mig till plazan för att köpa vad det nu var jag borde ta med mig. Ana och jag har umgåtts i ungefär ett halvår. Precis när jag började tycka att hon var en sån där trygg och pålitlig vän som man behöver, så kom jag på att jag hade förträngt det faktum att hon faktiskt skulle försvinna till sin pojkvän i Berlin i typ maj. Attans otur.

Så jag irrade runt i köpcentrat och undrade nervöst vad jag skulle köpa medan jag funderade på vad jag skulle ha på mig. Jag brukar inte ödsla tid på sånt. Men jag kände mig plötsligt som Halim i Ett öga rött, när han ska på party hos sin svennekompis på Söder. Man har liksom ingen aning. Sist jag var hemma hos Ana skulle jag bara titta förbi och hämta henne på vägen in till stan. Plötsligt befann jag mig i centrum på hennes mormors 98-årskalas.

Till slut köpte jag en ordbok i fickformat med fyra språk i samma (”för att överleva i Europa”); spanska till tyska, engelska, franska och italienska. Det var hejdåpresenten. Sen köpte jag ett sexpack pilsen till mig själv och två gigantiska påsar nötter till alla. Sen åkte jag hem och klädde mig så att mormor inte skulle ramla av stolen men inte heller i gala-utstyrseln. Jag visste åtminstone att Marias kompisar är konstnärer eller hippies hela bunten.

Det gick bra. Jag gjorde helt rätt. Pust! Tur att jag bor i Costa Rica och inte i Saudiarabien.

Nu umgås jag mest med Jorge istället. Han ska flytta till Holland i november. Undrar i mitt stilla sinne om det är en slump att jag alltid dras till människor som är på väg någonstans.

Om du kan spanska kan du kolla in Anas blogg här. Annars har den fina bilder från staden där jag bor också.