You are currently browsing the monthly archive for maj 2008.
Alla dessa ensamstående mammor. Det är inte för att jag har en särskild förkärlek för just ensamma mammor som de dyker upp i majoriteten av mina artiklar. Det är helt enkelt de som gör ungefär lika mycket arbete som alla vi andra tillsammans. På alla nivåer. Kvinnor i chefsposition med utlandstjänst; nästan alla jag träffar är ensamma mammor. (Kooperation Utan Gränser icke undantaget!) Kvinnor med nyckelroller i bostadskooperativen, i de lokala utvecklingsorganisationerna, i grannskapsföreningarna. Ensamma mammor.
Om man är en istället för två med barn – så borde det logiskt betyda mindre tid för annat. Istället är det just de kvinnorna som har tid att sitta i styrelser, jobba volontärt, organisera, aktivera, peppa, engagera och styra upp tusen andra saker. Och ha sina ungar och sitt hem.
Kattia är ännu en i raden av alla kvinnor jag träffar som man tappar hakan när man hör henne berätta om sin vardag. Hur gööör hon? Kattia bor i La Carpio, ett bostadsområde tre kilometer från där jag bor. I La Carpio bor 30 000 människor på en yta där det borde bo 7 000. Hälften av invånarna är nicaraguaner. Fram tills för några år sedan hade kommunen (San José) inte gjort ett dyft för La Carpio. Utom att köra hundratals sopbilar genom centrumgatan varje dag, eftersom La Carpio råkar vara hela San Josés soptipp.
Men så blev folket trött på att de ynka ören för varje ton sopor som bostadsområdet tog omhand, ändå gick i fickorna på fel personer. En dag blockerade man infarten till soptippen. Polisen svarade med massarresteringar. Då bildade Kattia och andra en förening för att försvara La Carpio och ge en annan bild än massmedias av det som hände. Det här är fyra år sedan.
På ingen tid alls har det bildads 21 organisationer i La Carpio, som engagerar tusentals människor. Kriminaliteten har sjunkit och stadsdelens rykte förändras sakta till det bättre. Kattia sitter i styrelsen i åtta av organisationerna. Hon har två barn och arbetar som lärare i La Carpios enda skola. (Som har 2400 elever, med cirka 50 barn i varje klass, som turas om att använda klassrummen i tre pass om dagen; morgon, middag, kväll..)
- Hade jag haft kvar min man hade jag förstås fått ägna mig åt att serva honom istället, säger hon och skrattar.
De 21 organisationerna har en paraplyorganisation som får stöd av Kooperation Utan Gränser. Genom utbildningar och rådgivning ska de bli ännu bättre på att göra det som de redan är bra på!
Kattia
La Carpio, San José, Costa Rica
San Juan, Pavas, San José
Kooperation Utan Gränser på besök i San Juan
På vägen hem till mig. Fast ändå så långt borta.
Läs även andra bloggares åsikter om ensamma mammor, slum, kåkstäder, Costa Rica, San José, bistånd,
Ana hade bjudit mig på sin hejdå-fest – hon bor numera i Tyskland – och jag ställde så klart in helgens planer och begav mig till plazan för att köpa vad det nu var jag borde ta med mig. Ana och jag har umgåtts i ungefär ett halvår. Precis när jag började tycka att hon var en sån där trygg och pålitlig vän som man behöver, så kom jag på att jag hade förträngt det faktum att hon faktiskt skulle försvinna till sin pojkvän i Berlin i typ maj. Attans otur.
Så jag irrade runt i köpcentrat och undrade nervöst vad jag skulle köpa medan jag funderade på vad jag skulle ha på mig. Jag brukar inte ödsla tid på sånt. Men jag kände mig plötsligt som Halim i Ett öga rött, när han ska på party hos sin svennekompis på Söder. Man har liksom ingen aning. Sist jag var hemma hos Ana skulle jag bara titta förbi och hämta henne på vägen in till stan. Plötsligt befann jag mig i centrum på hennes mormors 98-årskalas.
Till slut köpte jag en ordbok i fickformat med fyra språk i samma (”för att överleva i Europa”); spanska till tyska, engelska, franska och italienska. Det var hejdåpresenten. Sen köpte jag ett sexpack pilsen till mig själv och två gigantiska påsar nötter till alla. Sen åkte jag hem och klädde mig så att mormor inte skulle ramla av stolen men inte heller i gala-utstyrseln. Jag visste åtminstone att Marias kompisar är konstnärer eller hippies hela bunten.
Det gick bra. Jag gjorde helt rätt. Pust! Tur att jag bor i Costa Rica och inte i Saudiarabien.
Nu umgås jag mest med Jorge istället. Han ska flytta till Holland i november. Undrar i mitt stilla sinne om det är en slump att jag alltid dras till människor som är på väg någonstans.
Om du kan spanska kan du kolla in Anas blogg här. Annars har den fina bilder från staden där jag bor också.
