Det är kulturfestival i San José och i den ingår också Kossorna. Alltså de där kossorna som dyker upp över hela världen. Blommiga, lila, gröna, randiga, glittrande, dansande.. Ko-parad! De står lite varsomhelst inne i stan. Flera har såklart blivit vandaliserade. Vandaliserade?! Det är ingen jäkla vandalisering! Skriker Pedro som jag sitter och dricker öl med efter en dansföreställning på Stora Teatern. Det är una inversión i konsten! Ett bidrag, en utveckling av befintlig konst! Han gestikulerar med armarna. Det är väl inte bara ko-konstnärerna som har rätt att uttrycka sig! Kidsen har det också, och om deras sätt att kommunicera med omvärlden är att sätta sin tag på en kossa i det offentliga rummet så fine! Gör det!

Hm. Ok. Jag tycker det är ganska skönt att sitta och dricka öl med en gestikulerande anarkist (obs pacifist måste jag hälsa att han är, trots sitt epitet). Ställ ut kossorna på gatorna och låt alla måla på dem! Vad skulle hända då? Det vore väl jättespännande!

Jag vet inte hur mycket Pedro har druckit, men han gör i alla fall en snygg koppling: Fast jag kanske inte borde säga något. Jag äter ju faktiskt kossor..

Inte jag. Fast härom veckan var jag tvungen att sitta och gnaga på det segaste magraste lilla koben jag nånsin sett. Pedro lyssnar med glansiga ögon.
Jag var hemma hos Martha och hennes bror Agusto och deras mamma Ana,

i Quiché, Guatemala. Vi satt i flera timmar och pratade på träbänken på det stampade jordgolvet utanför deras hus. Ana kunde ingen spanska men hon kramade mig och log och kände på mitt hår och jag visste att jag var godkänd och välkommen. Agusto sa inte så mycket. Han har inte pratat sen militärerna kom in i vår by, berättar Martha. Det var på 80-talet. Han var 7 då. Han blev så rädd när han såg vad militärerna gjorde att hjärtat stannade en stund och sen dess har han varit så här. Jag klarar inte av att fråga vad militärerna gjorde. Jag vet ändå ungefär vad som hände. Agusto förstår i alla fall vad jag säger och efter en stund kommunicerar vi visst. Han ler stolt när vi pratar om hans kaffeplantor. Hur det var så skulle jag precis ge mig iväg, när Ana genom Martha talade om för mig att jag inte fick gå utan att äta först.  Jag visste vad som väntade. Men det fanns inte i universum att jag kunde tacka nej.

Martha, Ana och Agusto har varken el eller rinnande vatten. Vattnet i brunnen är brunt och brunnen är grund. De är den första familj jag besökt på landsbygden som inte har ett endaste litet djur. Inte en mager höna ens. Och så bjuder de mig på kokött. Som jag inte ätit sen jag var 14. En liten senig mager broskbit som simmar runt i en soppa med oljig yta. Och så Coca Cola så klart. Jag frågar ingenting om den döda kossan. Jag har sett dem som betar utanför byn. Man ser vartenda revben på dem, och kraniet vill liksom ta sig ut ur huden.

Pedro sväljer en stor klunk öl och frågar om jag blev sjuk. Så klart jag blev. Men det var det värt.

Jag i Marthas temazcal, typ svetthydda. Bastu&dusch-i-ett.

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,