Nästan två månader sen sist.. först hade jag skrivkramp. Sen åkte jag till Guatemala. Sen åkte jag till El Salvador. Sen åkte jag till Nicaragua. Sen åkte jag till El Salvador igen. Sen åkte jag till Honduras. Sen åkte jag till Nicaragua igen.

 

Att komma HEM till Costa Rica kan vara det underbaraste som finns. Här är HEMMA. Definitivt. Nu ska all ledig tid användas till att ligga på mage och läsa Stieg Larsson och äta svensk marabou som en vän var klok nog att ta med sig när hon kom på besök.

 

Jo, det fanns mycket att skriva om under resorna. Men jag orkar helt enkelt inte sätta mig framför datorn efter en hysterisk dag på åkern eller bland halvfärdiga bostäder.

 

I går låg jag däckad i soffan och tittade på nyheterna. De kör ungefär samma stil som i USA här:  en sensationslystenhet som knäcker all respekt för människor, (tex kan en biltjuv filmas rakt upp i fejset när han handbojas av polisen och tar emot diverse förnedrande kommentarer). En programledare som har rätt, och utnyttjar den flitigt, att lägga in sina egna personliga kommentarer i nyhetsrapporteringen. Tex att colombianer är slusk och pack.

 

Först handlade det om just colombianer. De är ju terrorister och knarklangare allihopa, och Costa Rica är nu hotat eftersom det fullkomligt väller in livsfarliga colombianer över gränsen från Panamá. Förra året hade det kommit 6784 stycken eller nått liknande. 100 av dem hade begått någon form av brott, inklusive snatteri och väskryckning. Visst fanns det några knarkrävar också. Men hallå.

 

Nästa nyhet var El Salvadors president som är på besök här just nu. Han skrämde upp den stackars nyhetsreportern genom att påpeka att de farliga ungdomsgängen maras som härjar i San Salvador antagligen har kontakter med gängen här i San Josés utkanter. Dessutom poängterade han att maras är Latinamerikas nya svar på terrorister. De är slödder och pack, en epidemi och farlig sjukdom som måste utrotas NU. Men hallå.

 

Jag vet att maras inte är killarna jag skulle hänga på krogen med en kväll. Men visst, rykterna om det livsfarliga San Salvador har drabbat även mig. Härom veckan rullade vi in i San Salvador efter en härlig roadtrip på 14 timmar från Nicaraguas huvudstad Managua. Vi var fetsena och klockan var typ 10 på kvällen och vi hade ingen aning om vart vi skulle. Alltså vi visste att vi skulle till min kollegas lägenhet som jag fått låna. Men han var bortrest och San Salvador var stort och mörkt och läskigt och vi irrade och irrade och stannade till slut på en bensinstation. Där lyckades vi skaffa oss poliseskort. Inte för att jag litar på poliser i det landet, men vi hade inte så många val. Vi lyckades övertala en polis som stod före oss i kön att köra före till den adress vi hade på en lapp.

 

Det blev rally genom San Salvador. Jag stod på gasen och bromsen om vartannat för att hinna med polisbilen, innan vi till slut tvärbromsade in framför Gustavos port. Inte är jag rädd för maras inte.

 

 

 

 

 

 

  

San Salvador mitt på blanka dagen

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,