Koprat

Det är kulturfestival i San José och i den ingår också Kossorna. Alltså de där kossorna som dyker upp över hela världen. Blommiga, lila, gröna, randiga, glittrande, dansande.. Ko-parad! De står lite varsomhelst inne i stan. Flera har såklart blivit vandaliserade. Vandaliserade?! Det är ingen jäkla vandalisering! Skriker Pedro som jag sitter och dricker öl med efter en dansföreställning på Stora Teatern. Det är una inversión i konsten! Ett bidrag, en utveckling av befintlig konst! Han gestikulerar med armarna. Det är väl inte bara ko-konstnärerna som har rätt att uttrycka sig! Kidsen har det också, och om deras sätt att kommunicera med omvärlden är att sätta sin tag på en kossa i det offentliga rummet så fine! Gör det!

Hm. Ok. Jag tycker det är ganska skönt att sitta och dricka öl med en gestikulerande anarkist (obs pacifist måste jag hälsa att han är, trots sitt epitet). Ställ ut kossorna på gatorna och låt alla måla på dem! Vad skulle hända då? Det vore väl jättespännande!

Jag vet inte hur mycket Pedro har druckit, men han gör i alla fall en snygg koppling: Fast jag kanske inte borde säga något. Jag äter ju faktiskt kossor..

Inte jag. Fast härom veckan var jag tvungen att sitta och gnaga på det segaste magraste lilla koben jag nånsin sett. Pedro lyssnar med glansiga ögon.
Jag var hemma hos Martha och hennes bror Agusto och deras mamma Ana,

i Quiché, Guatemala. Vi satt i flera timmar och pratade på träbänken på det stampade jordgolvet utanför deras hus. Ana kunde ingen spanska men hon kramade mig och log och kände på mitt hår och jag visste att jag var godkänd och välkommen. Agusto sa inte så mycket. Han har inte pratat sen militärerna kom in i vår by, berättar Martha. Det var på 80-talet. Han var 7 då. Han blev så rädd när han såg vad militärerna gjorde att hjärtat stannade en stund och sen dess har han varit så här. Jag klarar inte av att fråga vad militärerna gjorde. Jag vet ändå ungefär vad som hände. Agusto förstår i alla fall vad jag säger och efter en stund kommunicerar vi visst. Han ler stolt när vi pratar om hans kaffeplantor. Hur det var så skulle jag precis ge mig iväg, när Ana genom Martha talade om för mig att jag inte fick gå utan att äta först.  Jag visste vad som väntade. Men det fanns inte i universum att jag kunde tacka nej.

Martha, Ana och Agusto har varken el eller rinnande vatten. Vattnet i brunnen är brunt och brunnen är grund. De är den första familj jag besökt på landsbygden som inte har ett endaste litet djur. Inte en mager höna ens. Och så bjuder de mig på kokött. Som jag inte ätit sen jag var 14. En liten senig mager broskbit som simmar runt i en soppa med oljig yta. Och så Coca Cola så klart. Jag frågar ingenting om den döda kossan. Jag har sett dem som betar utanför byn. Man ser vartenda revben på dem, och kraniet vill liksom ta sig ut ur huden.

Pedro sväljer en stor klunk öl och frågar om jag blev sjuk. Så klart jag blev. Men det var det värt.

Jag i Marthas temazcal, typ svetthydda. Bastu&dusch-i-ett.

 Läs även andra bloggares åsikter om Guatemala, Costa Rica, fri konst, kossor, fattigdom, temazcal, koparad, vegetarianism

Hej jag är tillbaka!

 

Nästan två månader sen sist.. först hade jag skrivkramp. Sen åkte jag till Guatemala. Sen åkte jag till El Salvador. Sen åkte jag till Nicaragua. Sen åkte jag till El Salvador igen. Sen åkte jag till Honduras. Sen åkte jag till Nicaragua igen.

 

Att komma HEM till Costa Rica kan vara det underbaraste som finns. Här är HEMMA. Definitivt. Nu ska all ledig tid användas till att ligga på mage och läsa Stieg Larsson och äta svensk marabou som en vän var klok nog att ta med sig när hon kom på besök.

 

Jo, det fanns mycket att skriva om under resorna. Men jag orkar helt enkelt inte sätta mig framför datorn efter en hysterisk dag på åkern eller bland halvfärdiga bostäder.

 

I går låg jag däckad i soffan och tittade på nyheterna. De kör ungefär samma stil som i USA här:  en sensationslystenhet som knäcker all respekt för människor, (tex kan en biltjuv filmas rakt upp i fejset när han handbojas av polisen och tar emot diverse förnedrande kommentarer). En programledare som har rätt, och utnyttjar den flitigt, att lägga in sina egna personliga kommentarer i nyhetsrapporteringen. Tex att colombianer är slusk och pack.

 

Först handlade det om just colombianer. De är ju terrorister och knarklangare allihopa, och Costa Rica är nu hotat eftersom det fullkomligt väller in livsfarliga colombianer över gränsen från Panamá. Förra året hade det kommit 6784 stycken eller nått liknande. 100 av dem hade begått någon form av brott, inklusive snatteri och väskryckning. Visst fanns det några knarkrävar också. Men hallå.

 

Nästa nyhet var El Salvadors president som är på besök här just nu. Han skrämde upp den stackars nyhetsreportern genom att påpeka att de farliga ungdomsgängen maras som härjar i San Salvador antagligen har kontakter med gängen här i San Josés utkanter. Dessutom poängterade han att maras är Latinamerikas nya svar på terrorister. De är slödder och pack, en epidemi och farlig sjukdom som måste utrotas NU. Men hallå.

 

Jag vet att maras inte är killarna jag skulle hänga på krogen med en kväll. Men visst, rykterna om det livsfarliga San Salvador har drabbat även mig. Härom veckan rullade vi in i San Salvador efter en härlig roadtrip på 14 timmar från Nicaraguas huvudstad Managua. Vi var fetsena och klockan var typ 10 på kvällen och vi hade ingen aning om vart vi skulle. Alltså vi visste att vi skulle till min kollegas lägenhet som jag fått låna. Men han var bortrest och San Salvador var stort och mörkt och läskigt och vi irrade och irrade och stannade till slut på en bensinstation. Där lyckades vi skaffa oss poliseskort. Inte för att jag litar på poliser i det landet, men vi hade inte så många val. Vi lyckades övertala en polis som stod före oss i kön att köra före till den adress vi hade på en lapp.

 

Det blev rally genom San Salvador. Jag stod på gasen och bromsen om vartannat för att hinna med polisbilen, innan vi till slut tvärbromsade in framför Gustavos port. Inte är jag rädd för maras inte.

 

 

 

 

 

 

  

San Salvador mitt på blanka dagen

 

Läs även andra bloggares åsikter om Centralamerika, Costa Rica, El Salvador, Honduras, Nicaragua, bistånd, fattigdom, kommunikation