Det är så många som frågar mig, vad gööör du egentligen? Egentligen alltså? Alltså, och hur ser livet ut där borta?
Det mesta är sig ganska likt.
En vanlig måndag:
0700. Jag kravlar mig ur sängen. Som alla måndagsmornar dröjer det åtskilliga minuter innan jag vet vem jag är, vart jag är och vad jag borde företa mig.
0730. Kaffe och macka
0745. Pumpar febrilt mitt platta cykelhjul och förbannar att ingenting jag köper här fungerar väl i mer än några veckor. Upptäcker att pedalen hänger och dinglar. Ger upp.
0800. Sitter i bilen och väntar på grönt och lyssnar på merengue och ursäktar mig själv med att jag i varje fall försökte vara miljövänlig. Måste fixa cykeln imorrn..
0815. Filar på så kallade kostnadsexempel. Vi måste kunna berätta för våra givare i Sverige vad deras pengar går till.
0837. Pratar med kollega i El Salvador. Ja, lajvmusik på 50-årsjubileet måste vi ha. Nej, jag tror det blir bäst att strunta i presskonferensen på morgonen. Vi bjuder in media direkt till cocktailen istället. Då kommer de galopperandes.
0908. Har fått en artikel från kollega i Guatemala om ett seminarium för män om jämställdhet. Förutom en föreläsare hade min kollega varit den enda kvinnan som närvarande. Suspekt känsla tyckte hon. I Photoshop försöker jag förgäves kamouflera de röda ögonen på fotot hon skickat. Beskär bilden, lägger på mer kontrast, laddar upp den och hennes text på vår latinamerikanska hemsida. Hur sjutton ska jag göra för att den ska få fler besökare..
1008. Sitter vid fikabordet under bananpalmen med kaffe och chef och diskuterar texten till den nya broschyren. Måste vi verkligen skriva allt på näsan på folk? Är det ok att jag inte tar hänsyn till den där kommentaren du hade..? Vi jobbar visst med folkbildning, tycker du inte?!
1230. Mat. Gratäng och sallad från igår. Svart obligatorisk (beroendeframkallande) bönröra (alltid).
1320. Varför glömmer jag hela tiden att köpa den där hängmattan som German lovat att hänga upp i trädgården.. varför är inte siesta obligatorisk på alla kontor? Får jag inte sova en kvart nu så överlever jag nog inte eftermiddagen.
1333. Går igenom hundratals foton på CD-skivor från hela regionen, i jakt på bra bilder till fotoutställningen vi ska ha i El Salvador och i väntan på att tröttheten ska överge mig.
1515. Kaffe och godis. Pigg som en lärka skriver jag en notis till det svenska nyhetsbladet och en artikel om ett bostadskooperativ i ett koncentrationsflöde som varar en timme.
1630. Pratar med layoutaren på telefon. Bestämmer mig för att i februari får det bli Honduras.
1800. Jag stör mig på den där deffade omänskliga killen med jättemuskler som lyfter hantlarna varannan sekund och tror att vi andra mänskliga varelser som tittar på honom genom spegeln ska orka hålla samma tempo.
1930. Mat mat mat jättehungrig!
2000. På supermercadon med min tjej. Kom på på hemvägen att vi glömde köpa vatten. Gommen torkar igen bara av tanken på en vattenlös natt.
2030. Är det meningen att det ska vara så här? Att man alltid ska skänka bort all sin tid till arbete och måsten och sen när man får en stund över så är man så trött så man inte kan röra sig ur fläcken.
Allting är sig ganska likt.
Läs även andra bloggares åsikter om biståndsarbete, kommunikationsarbete, att jobba som informatör, vardag, Centralamerika, Honduras, Costa Rica



1 comment
Comments feed for this article
januari 19, 2008 vid 5:52 e m
Erik dlR
Kul inlägg. Tror jag borde skriva nåt liknande, det blir lätt väldigt abstrakt för folk annars.
Sköt om San Jose så får vi se om vi blir grannar nån gång. Annars är ni alltid välkomna att slagga i gästsängen i Buenos Aires, eller var den nu står nånstans.
Saludos,
Erik