Vad jag gör?

Det är så många som frågar mig, vad gööör du egentligen? Egentligen alltså? Alltså, och hur ser livet ut där borta?

Det mesta är sig ganska likt.

En vanlig måndag:

0700. Jag kravlar mig ur sängen. Som alla måndagsmornar dröjer det åtskilliga minuter innan jag vet vem jag är, vart jag är och vad jag borde företa mig.

0730. Kaffe och macka

0745. Pumpar febrilt mitt platta cykelhjul och förbannar att ingenting jag köper här fungerar väl i mer än några veckor. Upptäcker att pedalen hänger och dinglar. Ger upp.

0800. Sitter i bilen och väntar på grönt och lyssnar på merengue och ursäktar mig själv med att jag i varje fall försökte vara miljövänlig. Måste fixa cykeln imorrn..

0815. Filar på så kallade kostnadsexempel. Vi måste kunna berätta för våra givare i Sverige vad deras pengar går till.

0837. Pratar med kollega i El Salvador. Ja, lajvmusik på 50-årsjubileet måste vi ha. Nej, jag tror det blir bäst att strunta i presskonferensen på morgonen. Vi bjuder in media direkt till cocktailen istället. Då kommer de galopperandes.

0908. Har fått en artikel från kollega i Guatemala om ett seminarium för män om jämställdhet. Förutom en föreläsare hade min kollega varit den enda kvinnan som närvarande. Suspekt känsla tyckte hon. I Photoshop försöker jag förgäves kamouflera de röda ögonen på fotot hon skickat. Beskär bilden, lägger på mer kontrast, laddar upp den och hennes text på vår latinamerikanska hemsida. Hur sjutton ska jag göra för att den ska få fler besökare..

1008. Sitter vid fikabordet under bananpalmen med kaffe och chef och diskuterar texten till den nya broschyren. Måste vi verkligen skriva allt på näsan på folk? Är det ok att jag inte tar hänsyn till den där kommentaren du hade..? Vi jobbar visst med folkbildning, tycker du inte?!

1230. Mat. Gratäng och sallad från igår. Svart obligatorisk (beroendeframkallande) bönröra (alltid).

1320. Varför glömmer jag hela tiden att köpa den där hängmattan som German lovat att hänga upp i trädgården.. varför är inte siesta obligatorisk på alla kontor? Får jag inte sova en kvart nu så överlever jag nog inte eftermiddagen.

1333. Går igenom hundratals foton på CD-skivor från hela regionen, i jakt på bra bilder till fotoutställningen vi ska ha i El Salvador och i väntan på att tröttheten ska överge mig.

1515. Kaffe och godis. Pigg som en lärka skriver jag en notis till det svenska nyhetsbladet och en artikel om ett bostadskooperativ i ett koncentrationsflöde som varar en timme.

1630. Pratar med layoutaren på telefon. Bestämmer mig för att i februari får det bli Honduras.

1800. Jag stör mig på den där deffade omänskliga killen med jättemuskler som lyfter hantlarna varannan sekund och tror att vi andra mänskliga varelser som tittar på honom genom spegeln ska orka hålla samma tempo.

1930. Mat mat mat jättehungrig!

2000. På supermercadon med min tjej. Kom på på hemvägen att vi glömde köpa vatten. Gommen torkar igen bara av tanken på en vattenlös natt.

2030. Är det meningen att det ska vara så här? Att man alltid ska skänka bort all sin tid till arbete och måsten och sen när man får en stund över så är man så trött så man inte kan röra sig ur fläcken.

Allting är sig ganska likt.

Läs även andra bloggares åsikter om biståndsarbete, kommunikationsarbete, att jobba som informatör, vardag, Centralamerika, Honduras, Costa Rica

Svenska biståndspengar

Jag är en av 10 000 svenskar som har ett ”eget-intresse” av att Sverige ger bistånd – eftersom svenska biståndspengar betalar mitt gymkort och min bilförsäkring. Tack vare fattigdomen i världen lever jag gott!

Jag sitter och knåpar ihop ett julkort till mina vänner i Photo Shop, äter godis och njuter av en ledig dag hemma. Tack vare världens bästa nya teknik kan jag dessutom lyssna på P3 via bredbandet.

En nisse som heter Krause som har skrivit en bok om det svenska biståndet får plötsligt högtalarna att sluka allt syre i mitt rum. Eller var det jag som satte det i halsen? Han sitter där i min burk och påstår att såna som jag har ett stort eget-intresse av att Sverige ger bistånd, eftersom vi lever av det, och att det just därför inte ifrågasätts. En slags jättelik konspiration..

Herr Krause, tror du på fullaste allvar att jag är glad att världen är orättvis, så att det måste finnas bistånd, så att jag kan håva in stålar? Två saker: För det första, vilken idiot söker sig till biståndsbranschen om syftet är att håva in pengar? Tror du inte att vi kan få andra jobb om Sverige skulle stoppa allt bistånd över en natt? För det andra, du och alla andra i Sverige lever också gott tack vare att det finns fattigdom i världen! Du har det du har, för att andra inte har det. Ekvationen har ingen annan lösning på denna söndervittrande planet.

Men okej. Jag lyssnar på dig och inser att du har en del poänger. Jag tycker också om konspirationer. Du har rätt i att Sverige inom biståndspolitiken precis som inom alla andra politik-områden agerar delvis efter eget intresse. Självklart. Så gör hela världen för så är världen uppbyggd. På en världsordning vars grund är byggd av ren egoism är det svårt att bygga väggar av äkta solidaritet. Men det betyder inte att vi inte borde försöka.

Afrika är inte fattigt, säger du i mina högtalare. Jag tror att du menar att vi inte borde ge bistånd till Afrika eftersom det ju finns pengar där, det är bara det att de inte vet bättre hur de ska göra för att fördela dem. Det finns ju inga strukturer, säger du. Just det!

Men tror du, precis som så många andra sorgligt nog tror, att svenskt bistånd fortfarande handlar om att bygga brunnar och broar och dela ut pennor i skolorna? Jag vet att du vet bättre. Det finns inga strukturer, säger du. Och det är ju precis det svenskt bistånd handlar om! Tillsammans med lokala samarbetsorganisationer med lokalt anställda människor bygger vi strukturer som kanske inte gör underverk, men som stabiliserar något de sköra, rangliga system som de står på.

En gång i tiden åkte vita europeiska män ut och ”upptäckte världen”. Utan att fråga om lov någonstans gjorde de den till sin egen. Plundrade, härjade och våldtog. Byggde upp sina egna strukturer i kulturer som de inte var avsedda för.

En vacker dag åkte de hem. De tog med sig sina fina system och strukturer och lämnade efter sig ett folk på knä. Det är ju som att sparka sönder en människas ben, ge henne kryckor, ta ifrån henne kryckorna och förvänta sig att hon på direkten ska kunna gå igen.

Vita europeiska män och en massa andra män och några kvinnor fortsätter att föra en politik som sparkar kryckorna ur folks händer. Bistånd skulle kunna funka på det sättet och har säkert gjort det i en massa sorgliga kapitel av världens historia. Men bra bistånd finns, och det är den minsta skuldavbetalning man kan förvänta sig. Det är ändå en fis i havet om man ser till den sammantagna gigantiska skuld vi bär på. 

Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, biståndsdebatt, svenskt bistånd, Krause, fattigdom, bistånd