En kväll för ett tag sedan, när vi hade tagit oss i nackskinnet och lämnat soffan för en svängom i San Josés nattliv, träffade vi Juan och Emilio. De berättade att de varit tillsammans i två år, och nu hade de skaffat en lägenhet i San Pedro. Mellan dansande kroppar, alldeles för hög musik, med mojitos i händerna och sugrör i mungiporna förhörde de oss i detalj om hur det är att vara homosexuell i Sverige. ”Nääääää, är det saaaaaaant, får ni giiiifta er?!?!? Skooojar ni?!?! Adoptera?! Vaaaaa?!?!

Senare den kvällen kom det fram att Emilio älskar barn, och hans stora sorg är att han aldrig kommer få några. Trots att det finns tusentals barn här som inte har någon som tar hand om dem. Juan och Emilio kommer fira jul med varandra i år igen. Att besöka några familjer är det inte tal om.

Att bryta det heteronormativa kärnfamiljsidealet, på vilket sätt det än må vara, är tufft för de flesta – och i de flesta delar av världen. Det är klart att det kan vara enklare att vara flata på Södermalm än bög i Saudiarabien, om det nu var något sånt intelligent motargument ni nyss höll på att formulera i tanken. Men vi kanske kan skippa de där grova förenklingarna:

Att det finns lagar som skyddar är fantastiskt bra. Men lagar förändrar inte människors mentalitet och attityd. Och det är de som är de största hindren för ett samhälle som välkomnar alla sorters familjekonstellationer.

Att vara homosexuell handlar inte om ”vad man gör i sängen”. (Många som är rädda för att komma ut ur garderoben brukar ha det som argument; att ”x har väl inte med att göra vad jag gör i sängen”.) Det handlar om ett sätt att leva på; en kultur alltså. Människor inom den kulturen förföljs, diskrimineras, hotas och förskjuts i jordens alla länder. Många lever under hot om våld, eller med våld, risk att avskedas, aldrig befordras eller inte ens få arbete. 

Men okej. På ett sätt är det tur att vi bor i Costa Rica och inte 30 mil norrut; i Nicaragua är vår blotta existens nämligen belagd med tre års fängelse. (Fast bara i tre månader till! I mars 2008 avkriminaliseras nämligen ”homosexuella handlingar” i Nicaragua.)

Och i Costa Rica finns PRIDE, minsann! Vi var där, lika roligt sorgligt ironiskt som i Stockholm var de ickeheterosexuellas synliggörande-högtid även här förlagd till en fotbollsplan inringad av bajamajor och poliser. I San José slapp vi dock stängslet, till förmån för ett gäng Röda Korset – bilar med sjukvårdspersonal i högsta beredskap.. (Så vitt jag vet attackerades ingen – det händer dock i Stockholm varje år.)

Gay Pride Costa Rica anordnades av en organisation som arbetar för mänskliga rättigheter. De som vågade sig dit kan inte räknas i tusental, men media älskade det, och nästa år blir vi fler!

God jul! (PS Juan och Emilio heter så klart något annat i verkligheten.. )

 

Läs även andra bloggares åsikter om Costa Rica, Nicaragua, Gay-pride, homosexualitet, orättvisa