Gula EU-anpassade cancer-boomeranger « Ania – biståndsinformatör i Latinamerika

På torget i Managua bor hundratals människor i ingenting. De har spikat pålar i marken och hängt upp sina hängmattor. Som tak har de spänt upp svarta sopsäckar, eller i bästa fall presenning. Alla människor som bor här har en fruktansvärd gemensam nämnare: De har alla (eller deras föräldrar) arbetat på banan-plantage, och de har alla någon ryslig sjukdom till följd av detta. Cancer, förgiftning, hudsjukdomar eller missbildningar. De är alla oförmögna att arbeta på grund av detta, de får ingen ersättning, och de lever i en vidrig misär.

Jag vågar inte nämna några namn på bananföretagen, jag kanske blandar ihop dem, kanske börjar någon bråka med mig då. Men ni vet alla namnen på dessa företag, och nästan alla ni har även tryckt i er dessa gula EU-anpassade cancer-boomeranger.

Människorna bor faktiskt frivilligt på torget. Eller vad man ska kalla det för. De bosatte sig där för att ingen tog sitt ansvar, ingen lyssnade på dem, ingen hjälper dem. De är desperata. De bor där för att då syns de i alla fall. Finns.

Det kallas för civil olydnad. För jag tror inte att det är helt okej att de bor där, egentligen. Var går gränsen för när man får göra saker som man inte får – egentligen? Och varför är det en så känslig diskussion?

När svenskar hör ordet OCKUPERA, drar de ett förfärat andetag, ser maskerade aktivister framför sig som ”tagit lagen i egna händer” (obs, det sägs med negativ klang).

I Honduras, efter naturkatastrofen Mitch 1998, övergav samma bananföretag stora områden; marken var så förstörd att det inte var värt att fortsätta odla där. Tusentals plantage-arbetare blev arbetslösa över en natt – och jordlösa förblev de. Jordarna stod övergivna i många år, ägda av ett utländskt företag som inte brydde sig. De före detta arbetarna var snorfattiga och deras ungar svälte.

Så bildade de ett kooperativ och ockuperade marken. Skrynkliga gubbar med hatt och machete, kvinnor i blommiga klänningar och barn i alla storlekar slog sig ner på jordarna och började odla dem och bygga sina hem där. Tog lagen i egna händer var vad de gjorde. Gjorde de rätt eller fel?

Hjärtat säger – rätt så klart! Lagarna här finns inte till för fattiga, är inte skrivna för dem, är inte skrivna av dem, bryr sig inte om dem, skyddar dem inte!

Tack vare sitt mod och sin styrka lyckades kooperativet Voluntades Unidas (förenade viljor) övertala bananföretagen att sluta bråka och sälja marken till dem för en symbolisk summa. Med stöd från Kooperation Utan Gränser har de nu byggt sina hus, och de har storslagna planer inför framtiden.

PS. Det finns MÅNGA anledningar att bara köpa KRAV-märkta bananer!

Hus där det förr växte bananer