Gay-pride i Costa Rica

En kväll för ett tag sedan, när vi hade tagit oss i nackskinnet och lämnat soffan för en svängom i San Josés nattliv, träffade vi Juan och Emilio. De berättade att de varit tillsammans i två år, och nu hade de skaffat en lägenhet i San Pedro. Mellan dansande kroppar, alldeles för hög musik, med mojitos i händerna och sugrör i mungiporna förhörde de oss i detalj om hur det är att vara homosexuell i Sverige. ”Nääääää, är det saaaaaaant, får ni giiiifta er?!?!? Skooojar ni?!?! Adoptera?! Vaaaaa?!?!

Senare den kvällen kom det fram att Emilio älskar barn, och hans stora sorg är att han aldrig kommer få några. Trots att det finns tusentals barn här som inte har någon som tar hand om dem. Juan och Emilio kommer fira jul med varandra i år igen. Att besöka några familjer är det inte tal om.

Att bryta det heteronormativa kärnfamiljsidealet, på vilket sätt det än må vara, är tufft för de flesta – och i de flesta delar av världen. Det är klart att det kan vara enklare att vara flata på Södermalm än bög i Saudiarabien, om det nu var något sånt intelligent motargument ni nyss höll på att formulera i tanken. Men vi kanske kan skippa de där grova förenklingarna:

Att det finns lagar som skyddar är fantastiskt bra. Men lagar förändrar inte människors mentalitet och attityd. Och det är de som är de största hindren för ett samhälle som välkomnar alla sorters familjekonstellationer.

Att vara homosexuell handlar inte om ”vad man gör i sängen”. (Många som är rädda för att komma ut ur garderoben brukar ha det som argument; att ”x har väl inte med att göra vad jag gör i sängen”.) Det handlar om ett sätt att leva på; en kultur alltså. Människor inom den kulturen förföljs, diskrimineras, hotas och förskjuts i jordens alla länder. Många lever under hot om våld, eller med våld, risk att avskedas, aldrig befordras eller inte ens få arbete. 

Men okej. På ett sätt är det tur att vi bor i Costa Rica och inte 30 mil norrut; i Nicaragua är vår blotta existens nämligen belagd med tre års fängelse. (Fast bara i tre månader till! I mars 2008 avkriminaliseras nämligen ”homosexuella handlingar” i Nicaragua.)

Och i Costa Rica finns PRIDE, minsann! Vi var där, lika roligt sorgligt ironiskt som i Stockholm var de ickeheterosexuellas synliggörande-högtid även här förlagd till en fotbollsplan inringad av bajamajor och poliser. I San José slapp vi dock stängslet, till förmån för ett gäng Röda Korset – bilar med sjukvårdspersonal i högsta beredskap.. (Så vitt jag vet attackerades ingen – det händer dock i Stockholm varje år.)

Gay Pride Costa Rica anordnades av en organisation som arbetar för mänskliga rättigheter. De som vågade sig dit kan inte räknas i tusental, men media älskade det, och nästa år blir vi fler!

God jul! (PS Juan och Emilio heter så klart något annat i verkligheten.. )

 

Läs även andra bloggares åsikter om Costa Rica, Nicaragua, Gay-pride, homosexualitet, orättvisa

Gula EU-anpassade cancer-boomeranger

På torget i Managua bor hundratals människor i ingenting. De har spikat pålar i marken och hängt upp sina hängmattor. Som tak har de spänt upp svarta sopsäckar, eller i bästa fall presenning. Alla människor som bor här har en fruktansvärd gemensam nämnare: De har alla (eller deras föräldrar) arbetat på banan-plantage, och de har alla någon ryslig sjukdom till följd av detta. Cancer, förgiftning, hudsjukdomar eller missbildningar. De är alla oförmögna att arbeta på grund av detta, de får ingen ersättning, och de lever i en vidrig misär.

Jag vågar inte nämna några namn på bananföretagen, jag kanske blandar ihop dem, kanske börjar någon bråka med mig då. Men ni vet alla namnen på dessa företag, och nästan alla ni har även tryckt i er dessa gula EU-anpassade cancer-boomeranger.

Människorna bor faktiskt frivilligt på torget. Eller vad man ska kalla det för. De bosatte sig där för att ingen tog sitt ansvar, ingen lyssnade på dem, ingen hjälper dem. De är desperata. De bor där för att då syns de i alla fall. Finns.

Det kallas för civil olydnad. För jag tror inte att det är helt okej att de bor där, egentligen. Var går gränsen för när man får göra saker som man inte får – egentligen? Och varför är det en så känslig diskussion?

När svenskar hör ordet OCKUPERA, drar de ett förfärat andetag, ser maskerade aktivister framför sig som ”tagit lagen i egna händer” (obs, det sägs med negativ klang).

I Honduras, efter naturkatastrofen Mitch 1998, övergav samma bananföretag stora områden; marken var så förstörd att det inte var värt att fortsätta odla där. Tusentals plantage-arbetare blev arbetslösa över en natt – och jordlösa förblev de. Jordarna stod övergivna i många år, ägda av ett utländskt företag som inte brydde sig. De före detta arbetarna var snorfattiga och deras ungar svälte.

Så bildade de ett kooperativ och ockuperade marken. Skrynkliga gubbar med hatt och machete, kvinnor i blommiga klänningar och barn i alla storlekar slog sig ner på jordarna och började odla dem och bygga sina hem där. Tog lagen i egna händer var vad de gjorde. Gjorde de rätt eller fel?

Hjärtat säger – rätt så klart! Lagarna här finns inte till för fattiga, är inte skrivna för dem, är inte skrivna av dem, bryr sig inte om dem, skyddar dem inte!

Tack vare sitt mod och sin styrka lyckades kooperativet Voluntades Unidas (förenade viljor) övertala bananföretagen att sluta bråka och sälja marken till dem för en symbolisk summa. Med stöd från Kooperation Utan Gränser har de nu byggt sina hus, och de har storslagna planer inför framtiden.

PS. Det finns MÅNGA anledningar att bara köpa KRAV-märkta bananer!

Hus där det förr växte bananer

På möte med Voluntades Unidas

Så här bodde plantagearbetarna förr. Fint men trångt (tvåvånings för att området ständigt svämmar över)

Numera odlas afrikansk palm (som det görs olja av) istället för bananer.