I floden nedanför vår gata rinner bara brunt vatten. De säger att det beror på att de kraftiga regnen drar med sig jord från bergen. Det stämmer nog. Delvis. Men längs med floden, genom hela staden, bor människor som inte har någon annanstans att göra av sitt avskräde än i högar längs med flodkanten. Färgar inte det av sig i det genomskinliga vattnet, tro?

När det regnar fylls gamla bildäck, hinkar, tunnor, flaskor och burkar i sophögarna med vatten. Dengue-myggan älskar av någon anledning det stillastående, illaluktande vattnet. De lägger sina ägg där och förökar sig i miljoner. Epidemin är värre än på många år. Tiotusentals har insjuknat i dengue-feber och flera har redan dött, bland dem barn.
Det finns många anledningar att satsa på sophämtning.

Staten anstränger sig i alla fall. De har precis fått igenom en lag som säger att bildäcksförsäljare numera är skyldiga att ta hand om sina kunders förbrukade däck. Det kanske är för att vattnet i just bildäcken blir så väldigt varmt, som denguemyggan hyser en extra förkärlek för just denna plats.

När den bruna sörja som kallas vatten dundrar fram genom bergen och ner i dalarna rakt genom hela stan, så fylls mina grannars golv av vattnet, broar går av på mitten och eroderande jord drar med sig hela hus. Jag bor i en stad där detta är vardag. Varje dag ser jag bilder i tidningen på människor som kånkar och bär på sina sista ägodelar efter att vattnet stulit deras hem. Jag ser det sällan på riktigt. Man kan bo på Södermalm och inte ha en aning om att det brinner i Fittja. Om man inte lyfter blicken och tittar mot himlen förstås. Rök som varnar om att allt inte står rätt till överallt.

I flodernas bruna vatten gömmer sig en annan fara. Krokodiler! Inte här i stan, förstås, men däremot på andra platser där man inte förväntar sig det. Man ska vara försiktig med var man sticker ner tårna så här års, står det i tidningen. Krokodilerna har blivit koko, eller så är de bara på upptäcksfärd på jakt efter bättre livsförhållanden, precis som människorna.

Vi bor i en stad i en regnskog. Alla slantar jag tappert knaprade ihop för 20 år sen genom burksamling och loppisförsäljning till Barnens Regnskog har kanske bidragit med sitt. Kanske hade Costa Rica blivit kalrakat på 90 procent av sin skog istället för de 75 procent som huggits ned sedan 50-talet, om vi barn inte hade kämpat så på 80-talet. (Ok, jag har inga belägg för siffrorna, så ta inte med dem i din uppsats.) Det går inte att förstå hur mycket skog det måste ha varit här då. Jag tycker nämligen att jag åker och åker och åker och vart jag än tittar ser jag bara färgen grönt. Skogen är tät och stor och mystisk och snårig och fuktig och den är överallt. Vi går genom den och vi hör aporna och fåglarna och syrsorna och andra odefinierbara skogsläten.

Tur att Costa Ricanerna tog sitt förnuft till fånga och gjorde reservat av stora delar av landet. Tur att vattnet inte är brunt överallt. Tur att skogen här fortfarande kan andas och skänka människorna syre.