Aschlop har besökt grannbyn på andra sidan berget. Nu rundar hon krönet och ser sin hemby från ovan. Jag ser genom rutan hennes ögon och ansiktsdrag förvridas till ett på randen till vanvettets skräck. Hon faller, jag faller, för nu ser jag vad hon ser. Hennes by brinner och soldaterna skriker och pekar med sina vapen mot allt som rör sig. Männen står uppställda på en lång rad och kvinnor och barn knuffas in i ett av husen. Så slänger en soldat in något i huset och huset brinner. Aschlops mamma brinner, Aschlops systrar brinner, Aschlop är förlamad, jag är förlamad i min fåtölj. 

Soldaterna tar med sig byns män och på några ögonblick är byn tom, borta. Det ryker ur askan från de nedbrända husen. Ljudet av den sprakande elden från huset med kvinnorna och barnen är det enda som hörs. Aschlop är ensam i hela världen och hon är 15 år och jag är 15 år och gråter hejdlöst, för jag vet att Aschlop fanns på riktigt och det som hände hände på riktigt, någonstans.

I Guatemala avrättades två hundra tusen människor under 36 år av den USA-understödda armén. Många på de mest brutala vis. Fredsavtalet skrevs under 1996. Alldeles himla nyss! Massaker efter massaker efter massaker.. vad måste inte det ha gjort med Guatemala? Ett skräckrike, ett sönderslaget drömlandskap, en kollektiv panikångestattack, en själlös nation, ett krossat hopp, den mänskliga ondskan personifierad..

Nu har de valt ännu en ny president. I söndags. De flesta röstade inte. Som att välja mellan pest eller kolera, suckade min kollega i Guatemala.

Jag vill ändå tro att kolera är lite mindre skitilla än pest. För pesten som förlorade i slutspurten heter Otto Pérez Molina, en gammal general med alldeles för många döda guatemalaner på sitt goda samvete.

Hur kunde han få 47 procent av rösterna? Hur kunde han hur kunde han hur kunde NÅGON rösta på en så genomelak man? Är det för att jag är en ung, dum, naiv svennebanan som jag INTE KAN fatta det?

La cultura del miedo, Rädslans kultur, svarar alla jag frågar. I ett samhälle byggt på rädsla kan mördare väljas till presidenter och det kan kallas för demokrati. Hurra för koleran säger jag bara.

PS. Pumans Dotter var filmen jag såg. Det är film av Ulf Hultberg, baserad på en ungdomsbok av Monica Zak. Men alla vuxna i hela världen borde se den, läsa den. Trots att den har 13 år på nacken.