You are currently browsing the monthly archive for november, 2007.
Jag har rest mer än 3500 kilometer på två veckor. Och då räknar jag inte in flygresan San José – San Salvador tur och retur. Jag brukar inte tycka om att åka bil. Jag brukar må illa. Och man missar så mycket när man bara har en glasruta att glo genom. Ser man inte himlen skymta i övre synfältet, känner man inte jorden under fötterna, då tappar man känslan av upplevelsen. Så jag går gärna. Men nu åkte jag alltså väldigt mycket bil. Och upplevde ändå.
Människor bor i sina hus, som kan se ut hur som helst, längs vägen. Vid vägkanten står hemmasnickrade stolar på vingliga ben, högar av flätade korgar och fåglar av trä till försäljning. Bilarna åker fort och barnen leker så nära, alldeles på vägens vita kantstreck sitter de. I städerna får vi rutorna tvättade vid varje övergångsställe. En kvinna säljer såna där gummibitar som man sätter på fotpedalerna i bilen.. Jag blir erbjuden plånböcker, tuggummi, tidningar, dockor, nyckelringar, nötter, läsk, strumpor, lotter, väskor och spiderman-masker. Eller en tom smutsig hand som bara vill ha en slant. Rödljusen utgör en marknadsplats där fler människor försörjer sig än på kontoren runtomkring.
Ute på landet igen vinglar en man sakta för sig själv i ett fyllorus, omedveten om att bilar passerar honom med decimetrar av mellanrum i hundra kilometer i timmen. En flock kor lunkar längs vägen och en skrynklig liten man med för stor hatt och machete i handen verkar inte bry sig om att bilarna vill förbi hans kor. Under stora reklamskyltar längs med vägen bor familjer i hus av palm och plåt; deras inkomst får de från reklamföretaget för att de vaktar reklamskylten dag och natt.
Hundar överallt. Överkörda, haltande, springande, skällande hundar. Blodiga, såriga, enögda, trebenta, noppiga, tufsiga, undernärda. Vem bryr sig om hundar när barnen inte ens får i sig det som behövs för att må bra? Vi kör över en hund. Duns, säger det. Ett ylande som tack och lov tystnar nästan direkt. Genom bakrutan ser jag en liten brun varelse på rygg, några spasmer-ryck i benen, och så – död. Vi glider bara vidare. Vi borde göra något men vad skulle vi göra? Ingen äger hunden, ingen kommer sakna den. Ingen polis skulle hämta upp den, ingen soptunna finns att slänga den i. Ingen vill ändå ta i den.
Vägkanten, världens största supermarket. Papaya, mango, avokado, apelsiner, pumpa. Bruna bönor, röda bönor, svarta bönor. Majskolvar, majsbröd, majskakor. Vid kusten, fisk, krabbor. I bergen, bältdjur, potatis. Någon annanstans; stora ödlor, bakbundna. Kvinnor, män, barn. När jordens avkommor inte längre betalar sig på världens marknader; då skapas den egna, den där inga mellanhänder finns.
Bilolyckor. Skadade människor, mosade bilar. Lastbilar med människor som last, -vanligare än bussar. Män som ogenerat gör sina behov där de uppstod. En död häst full av svarta zopilotes, stora svarta gamar som fick lyxbuffé denna dag.
Berg, hav, åkrar, skog, vulkaner, sjöar, byar, städer.. det tar aldrig slut. Och vi reser vidare.
Guatemala igen. Martha visar mig sina ärrade händer. Min mormor högg mig med kniven på händerna när jag inte hackade grönsakerna på rätt sätt, säger hon. Om jag var olydig kunde de låta mig hänga i ett rep från taket.
Hennes ord gör ont att höra, ändå är det sådana här dagar jag trivs som bäst med mitt arbete. Påminns om att jag inte är en kontorsråtta. Egentligen. Jag lät Martha vara min guide idag. Vi promenerar över bron mot Marthas hem och Incencios slum. De har en fantastisk utsikt här, tänker jag. Vi går genom de trånga gränderna, Martha hälsar på alla och stannar och skrattar och småpratar med många. De har en fantastisk gemenskap här, tänker jag. Jag köper avokados och tortillas och vi går hem till Martha. Hon kokar äggsoppa och delar ut Coca Cola till mig och barnen och vi pratar om allt. Det är så underbart att träffa nya människor ibland. Hon vill veta om mig och jag vill veta om henne. Orden tar aldrig slut. I samma stund som jag börjar äta slutar hunden äntligen att skälla på mig. En fiende bjuder man väl ändå inte på mat, tänkte han kanske.
Reina har precis gått ut ettan men hon fyller mitt block med fina snirkliga bokstäver som bildar ord som bildar meningar. Brian är fem men redan en mästerfotograf, efter att ha testat min kamera en stund. Enperatris sitter på sängkanten och vaktar sin sovande svettiga bebis. Hon är på besök över helgen med sin kille. Killen sitter i en stol och ser cool ut. Martha är skitarg på honom för att han inte låter Enperatris jobba. En jäkla machista är vad han är, säger hon.
I Guatemala är det inte bara arbetslösa, skoputsare och tuggummiförsäljare som är fattiga. I Guatemala tjänar inte heller lärare, apotekare, fabriksarbetare, byggarbetare, sekreterare, busschaufförer eller butiksanställda tillräckligt för att kunna köpa sig en liten tomt och bygga sitt hus på. Det vill säga att de flesta i Guatemala inte har råd att bo. Men de flesta bor ju ändå. Nöden har verkligen ingen lag.
En lag har nyligen godkänts i Guatemala. Den är byråkratisk och krånglig men den ger folk rätt att legalisera marken de bor på. Det vill säga få ut papper som bevisar att de äger marken de bor på. Marken som ingen använde som de byggt sina egna hus på.
Martha rusar genom livet och genom alla slumområden hon kan hitta. Hon har två stora uppdrag: Ett. Tala om för människor att de har rätt att få ut papper på att de äger marken de bor på. Två. Tala om för män och kvinnor att män inte äger kvinnor. Att män inte får slå kvinnor. Att kvinnor är lika fria människor som män.
I floden nedanför vår gata rinner bara brunt vatten. De säger att det beror på att de kraftiga regnen drar med sig jord från bergen. Det stämmer nog. Delvis. Men längs med floden, genom hela staden, bor människor som inte har någon annanstans att göra av sitt avskräde än i högar längs med flodkanten. Färgar inte det av sig i det genomskinliga vattnet, tro?
När det regnar fylls gamla bildäck, hinkar, tunnor, flaskor och burkar i sophögarna med vatten. Dengue-myggan älskar av någon anledning det stillastående, illaluktande vattnet. De lägger sina ägg där och förökar sig i miljoner. Epidemin är värre än på många år. Tiotusentals har insjuknat i dengue-feber och flera har redan dött, bland dem barn.
Det finns många anledningar att satsa på sophämtning.
Staten anstränger sig i alla fall. De har precis fått igenom en lag som säger att bildäcksförsäljare numera är skyldiga att ta hand om sina kunders förbrukade däck. Det kanske är för att vattnet i just bildäcken blir så väldigt varmt, som denguemyggan hyser en extra förkärlek för just denna plats.
När den bruna sörja som kallas vatten dundrar fram genom bergen och ner i dalarna rakt genom hela stan, så fylls mina grannars golv av vattnet, broar går av på mitten och eroderande jord drar med sig hela hus. Jag bor i en stad där detta är vardag. Varje dag ser jag bilder i tidningen på människor som kånkar och bär på sina sista ägodelar efter att vattnet stulit deras hem. Jag ser det sällan på riktigt. Man kan bo på Södermalm och inte ha en aning om att det brinner i Fittja. Om man inte lyfter blicken och tittar mot himlen förstås. Rök som varnar om att allt inte står rätt till överallt.
I flodernas bruna vatten gömmer sig en annan fara. Krokodiler! Inte här i stan, förstås, men däremot på andra platser där man inte förväntar sig det. Man ska vara försiktig med var man sticker ner tårna så här års, står det i tidningen. Krokodilerna har blivit koko, eller så är de bara på upptäcksfärd på jakt efter bättre livsförhållanden, precis som människorna.
Vi bor i en stad i en regnskog. Alla slantar jag tappert knaprade ihop för 20 år sen genom burksamling och loppisförsäljning till Barnens Regnskog har kanske bidragit med sitt. Kanske hade Costa Rica blivit kalrakat på 90 procent av sin skog istället för de 75 procent som huggits ned sedan 50-talet, om vi barn inte hade kämpat så på 80-talet. (Ok, jag har inga belägg för siffrorna, så ta inte med dem i din uppsats.) Det går inte att förstå hur mycket skog det måste ha varit här då. Jag tycker nämligen att jag åker och åker och åker och vart jag än tittar ser jag bara färgen grönt. Skogen är tät och stor och mystisk och snårig och fuktig och den är överallt. Vi går genom den och vi hör aporna och fåglarna och syrsorna och andra odefinierbara skogsläten.
Tur att Costa Ricanerna tog sitt förnuft till fånga och gjorde reservat av stora delar av landet. Tur att vattnet inte är brunt överallt. Tur att skogen här fortfarande kan andas och skänka människorna syre.
Aschlop har besökt grannbyn på andra sidan berget. Nu rundar hon krönet och ser sin hemby från ovan. Jag ser genom rutan hennes ögon och ansiktsdrag förvridas till ett på randen till vanvettets skräck. Hon faller, jag faller, för nu ser jag vad hon ser. Hennes by brinner och soldaterna skriker och pekar med sina vapen mot allt som rör sig. Männen står uppställda på en lång rad och kvinnor och barn knuffas in i ett av husen. Så slänger en soldat in något i huset och huset brinner. Aschlops mamma brinner, Aschlops systrar brinner, Aschlop är förlamad, jag är förlamad i min fåtölj.
Soldaterna tar med sig byns män och på några ögonblick är byn tom, borta. Det ryker ur askan från de nedbrända husen. Ljudet av den sprakande elden från huset med kvinnorna och barnen är det enda som hörs. Aschlop är ensam i hela världen och hon är 15 år och jag är 15 år och gråter hejdlöst, för jag vet att Aschlop fanns på riktigt och det som hände hände på riktigt, någonstans.
I Guatemala avrättades två hundra tusen människor under 36 år av den USA-understödda armén. Många på de mest brutala vis. Fredsavtalet skrevs under 1996. Alldeles himla nyss! Massaker efter massaker efter massaker.. vad måste inte det ha gjort med Guatemala? Ett skräckrike, ett sönderslaget drömlandskap, en kollektiv panikångestattack, en själlös nation, ett krossat hopp, den mänskliga ondskan personifierad..
Nu har de valt ännu en ny president. I söndags. De flesta röstade inte. Som att välja mellan pest eller kolera, suckade min kollega i Guatemala.
Jag vill ändå tro att kolera är lite mindre skitilla än pest. För pesten som förlorade i slutspurten heter Otto Pérez Molina, en gammal general med alldeles för många döda guatemalaner på sitt goda samvete.
Hur kunde han få 47 procent av rösterna? Hur kunde han hur kunde han hur kunde NÅGON rösta på en så genomelak man? Är det för att jag är en ung, dum, naiv svennebanan som jag INTE KAN fatta det?
La cultura del miedo, Rädslans kultur, svarar alla jag frågar. I ett samhälle byggt på rädsla kan mördare väljas till presidenter och det kan kallas för demokrati. Hurra för koleran säger jag bara.
PS. Pumans Dotter var filmen jag såg. Det är film av Ulf Hultberg, baserad på en ungdomsbok av Monica Zak. Men alla vuxna i hela världen borde se den, läsa den. Trots att den har 13 år på nacken.
