Paraguay, vet du vart det ligger ens? Ett märkligt land där allt känns så märkligt tyskt.. Informationen på mitt hotell står först på tyska, sen på engelska. Det firas oktoberfest och dansas polka (ja!). Det finns alltid tyska korvar och tysk öl att tillgå för den som önskar. Stroessner var en tyskblodad diktator som stängde alla portar utåt och styrde landet som han själv ville i 35 år. När diktaturen föll 1989 kände halva befolkningen inte till någon annan politik än herr Stroessners. ”Något bra som diktaturen förde med sig i alla fall, var att vi är ett enat folk”… säger Teresa, en i sällskapet som jag var och drack öl med häromdagen.  Jo tack.

Men mitt i detta diktaturskadade samhälle finns en plats som bär mer demokrati och solidaritet i sitt sköte än få andra platser jag besökt. (Konkurrenter skulle kunna vara kollektivhuset Cigarrlådan i Hökarängen och några av zapatistbyarna i Chiapas då..) ”Ni måste tala om för världen att det här är inget enkelt, vanligt litet bostadsprojekt!” säger Sira på vår samarbetsorganisation. ”Människorna här bygger inte bara hus, de bygger faktiskt ett nytt sätt att leva på, ett helt nytt system!”

I Barrio Cooperativo har några hundra människor som förut hade varken utbildning eller hem, tillsammans byggt sina hus och sina nya liv. Husbygget är en annan historia. Vad jag vill berätta om nu är hur de lever. Området har mataffär, bageri, klädaffär, syateljé, järnhandel, radiostation, skola, sportplan, vattentorn, snickeri, en liten fabrik som tillverkar armeringsjärn (tror jag det heter), en ekologisk trädgård med alla frukter och grönsaker man kan tänka sig, helgdagis när föräldrarna arbetar för kooperativet, fotbollslag för killar, för tjejer, möteslokaler, allmänna toaletter, sopsortering, och tusen (typ..) arbetsgrupper med ansvar för allt från att klippa gräs till att driva in obetalda skulder.

Du tänker kanske att det är väl inte ovanligt med såna platser. Men grejen är att i Barrio Cooperativo är det invånarna själva som har fixat precis allt som jag räknade upp! Alla har varit med och byggt, burit, planerat och funderat. Alla som arbetar i byn bor där. (Enda undantaget är lärarna, de kommer utifrån. Så föräldraföreningen fixar fotbollsturneringar för att dra in pengar till lärarnas bussresor.) Kunskapen och en del teknisk assistens har de fått genom Kooperation Utan Gränser. Pengarna kommer från en blandning av lån och egen insamling, och ytterst lite, men en del donationer.

Men det är inte pengarna jag ville prata om. Utan människors fantastiska förmåga. De var nobodies i en kapitalistisk värld där de med fina bilar rankas högst. Då byggde de sitt eget samhälle. Så jäkla coolt! Faktiskt. Och det mest beundransvärda är att de här människorna tar bussen in till stan och ställer sig utanför parlamentshuset och skriker. De kräver att regeringen måste börja ta sitt ansvar och ge krediter till andra människor som är nobodies men helt beredda på att bygga nya hus och möjligheter och bli supersomebodies om de bara får lite starthjälp på traven.