Idag när jag åkte till svenska konsulatet för att fixa nytt körkort (blivit bestulen igen – jag har en otäck ovana att bli det i genomsnitt en gång om året, oavsett land jag befinner mig i) – så var trottoarerna tjocka av folk. (Som när folk väntar på att pride-paraden i Stockholm ska glida förbi ungefär.)

De flesta var fabriksarbetare i fabriksarbetarkläder. Det är fredag och klockan var kanske 10, det vill säga arbetstid. De flesta stod med örngottsliknande tygbitar i händerna som det stod SÍ på. Det var fler som lät dem hänga i slappa händer än som höll upp dem mot skyn. Ska detta föreställa en demonstration? tänkte jag. Varför isånafall ett sådant icke-engagemang?

Det är folkomröstning i Costa Rica för första gången någonsin den här helgen. Tänk att få vara med i den första direkt-demokratiska händelsen på nationell nivå i ett land!

Eller.. demokratisk? I söndags samlades NO-sidan till den största demonstrationen någonsin i det här landet (enligt min kollega). Söndag = frivillighet. Så långt bra.

Men fabriksarbetarna på trottoaren – fick jag veta sedan – hade ingen valfrihet. De är alla anställda på fabriker där ledningen ska rösta SÍ. Således skall arbetarna ut på gatan (på betald arbetstid = inget val) och visa sin ledning lojalitet. Hurra för demokratin!

Hur var det nu med frihandeln då? Om handeln ändå vore FRI, fri på riktigt, – och RÄTTVIS, då skulle jag hylla den till stjärnorna som en av de vackraste och klokaste vägarna att bekämpa fattigdom på. Men – kära regeringar, kära internationella institutioner av alla dess slag: Kalla saker vid dess rätta namn.

Frihandelsavtalet med USA som det här och nu röstas om, handlar inte om FRIhandel. Tyvärr. Det handlar om det här:

Nordamerikanska storbönder odlar sina grödor med jättelika subventioner från sin regering. Med avtalet kan grödorna sen flöda tullFRITT söderut; Mexiko..Guatemala..El Salvador..Honduras..Nicaragua..Costa Rica. Grödorna är skitbilliga på grund av subventionerna, avancerad teknik, storbruk, etc, – många gånger så billiga att de inte ens överstiger produktionskostnaden för jordbrukarna i nyss nämnda länder. Dessa jordbrukare har inga subventioner från sina stater, och inga alternativa inkomstkällor när de nu kommer konkurreras ut av nordamerikanska jätteföretag.

Vad händer då? Det som redan hänt i stora delar av Mexiko, som har 13 år på nacken i ett annat – men likadant – frihandelsavtal med USA. Landsbygden avfolkas. Kvar på gården blir mormor och morfar med småknoddarna. Mamma jobbar som piga hos en rik familj i Mexiko City för inga pengar alls och pappa sprang genom öknen och blev nästan skjuten, men tog sig in i USA och försörjer nu sin familj som han aldrig träffar genom ett schysst McDonald´s-jobb istället.

Jag ska ladda med chipspåsar och coca-té och följa en riktigt lång rysare på tv på söndag kväll. Ring inte då är ni snälla.

San José den 30 september